Invånarna i Stockholms län får det allt svårare att få
hushållsekonomin att gå ihop. Samtidigt minskar deras
inflytande över viktiga, vardagliga frågor i takt med att
valfriheten beskärs.
Höga boendekostnader, allt högre skatter, långa resvägar
m.m. påverkar invånarna negativt. Dessvärre ser framtiden
allt annat än ljus ut. Förslaget till nytt s.k.
skatteutjämningssystem för kommunerna, slår hårt mot
Stockholmsregionen om det genomförs. Förslaget riskerar
medföra kraftigt höjda kommunalskatter i många av länets
kommuner.
Kostnaderna för en normalfamilj i Stockholms län är redan
i dag högre än för boende i andra delar av vårt land.
Nordbankens familjeekonomer redovisade för något år
sedan att en familj som beslutar sig för att flytta till en annan
del av Sverige i vissa fall skulle få 80 000 kronor mer över
per år om de flyttade. Då skulle de klara av familjeekonomin
utan några som helst problem. De skulle t.o.m. ha råd att
behålla den gamla bostaden i länet och ändå gå med plus!
Varför har de boende i Stockholms län högre
levnadskostnader? En förklaring till regionens problem är att
en majoritet av bl.a. Socialdemokraterna har en egen bild av
vår huvudstadsregion som inte stämmer med verkligheten.
Därför har man genomgående fattat beslut som direkt
missgynnar bl.a. kommuner i Stockholms län.
Låga väganslag
Huvudstadslänets andel av rikets befolkning är cirka 19
procent. Regionens andel av den totala trafiken, liksom
statens inkomster från trafiken är av samma storleksordning.
Under en följd av år har tilldelningen av statliga väganslag
inneburit att länet erhållit cirka 10 procent av de totala
anslagen. Redan denna nivå är jämförelsevis låg. Dessvärre
har denna andel minskat ytterligare.
Vägverkets nationella väghållningsplan innehöll 32
miljarder kronor (redovisat årsskiftet 1993/94). Av dessa
skulle det tillfalla Stockholms län 2,6 miljarder kronor, vilket
motsvarar endast 8 procent. Övriga riksvägar hade en total
ram på 8 miljarder kronor, varav endast 0,7 miljarder kronor
skulle tillfalla huvudstadsregionen. Det motsvarar bara 8,8
procent. Denna fördelning behöver bli mer rättvis.
Underförsörjt med utbildningsplatser
Storstockholmsområdet har länge varit underförsörjt på
utbildningsplatser, och detta trots att ingen annan del av
landet har ett så kvalificerat och kunskapsberoende
näringsliv. Kapaciteten i Storstockholm, vad gäller
utbildningsplatser vid universitet och högskolor, är klart
lägre än både ungdomarnas efterfrågan och
arbetsmarknadens behov. Det finns 2,3 sökande per
utbildningsplats att jämföra med rikets 1,6 per plats.
Näringslivet i regionen är extremt kunskapsintensivt med
en hög koncentration av forskning och utveckling. Det borde
ligga i hela Sveriges intresse att skapa förutsättningar för en
god tillväxt i Stockholmsområdet. Det är därför angeläget att
ytterligare högskoleplatser förläggs i Stockholms län, vilket
också fördes fram i den statliga utredningen ''Kronan-
Spiran-Äpplet'' (SOU 1994:127).
Fakta om Stockholms län
Producerar och tjänar mest -- behåller minst
Bilden av Stockholms län är, att där tjänar man mycket
pengar och har relativt sett låga skatter. Hur ser det ut i
verkligheten?
Stockholms län motsvarar en femtedel av landet i
befolkning, men vi producerar mer -- en fjärdedel av landets
BNP produceras i länet.
Innebär det att man har det bättre ekonomiskt sett än riket
i övrigt? Länsstyrelsen i Stockholms län har sammanställt
några intressanta, jämförande utredningar.
I en bilaga till senaste långtidsutredningen -- LU 95 bilaga
5 ''Sveriges ekonomiska geografi'' -- redovisas beräkningar
av den regionala disponibla inkomsten per capita uppdelat
på de tre storstadsområdena och på fem olika grupper av
regioner -- i fallande storlek.
Beräkningarna avser 1990/91 och den disponibla
inkomsten visar vad som återstår netto efter skatter och
transfereringar.
I landet som helhet är skatterna större än
transfereringarna -- 5 000 kronor per invånare -- men det ser
olika ut mellan regionerna. I de små regionerna är den
disponibla inkomsten högre än egeninkomsten.
Det är tvärtom i Stockholmsområdet. Där är
egeninkomsterna högst, men man betalar också högst skatter
per invånare. Skatterna är så höga att det leder till en
betydande utjämning av den disponibla inkomsten mellan
olika regioner.
Skillnaden mellan Stockholmsregionen och de minsta
regionerna är beträffande egeninkomsterna 30 000 kronor
per invånare, medan den disponibla inkomsten bara skiljer
13 000 kronor.
Höga boendekostnader
Långtidsutredningen har också gjort en beräkning av hur
mycket skillnaderna i boendekostnader betyder. Det aktuella
året hade man 22 procent högre boendekostnader i länet
jämfört med det övriga riket. Jämfört med de minsta
regionerna var bostadskostnaderna nästan 40 procent högre!
Detta leder till att utjämningen i köpkraft (efter hänsyn tagen
till boendekostnader) blir nästan total i landet, mellan olika
stora regioner.
Bostadskostnaderna i Stockholmsregionen var 1990,
21 700 kroner per capita och år. I de minsta regionerna var
den 15 600 kronor.
Betalar 45 procent mer i skatt
Enligt LU så kan inkomstutjämningen framför allt härledas
från att inkomsttagarna i Stockholmsområdet betalar den
högsta slutliga skatten per capita. Detta är ju inte obekant,
men det är sällan man redovisar detta faktum så tydligt.
Transfereringarna har inte alls så stora regionala skillnader.
Det är självfallet godtagbart och t.o.m. naturligt att de som
har en högre inkomst betalar fler kronor i skatt. Vad som är
diskutabelt är att staten genom skevheter inom olika
regelverk, motarbetar en positiv utveckling i hela
Stockholms län. Genom att regionens utveckling försvåras,
drabbas hela landet. En positiv utveckling av
huvudstadsregionen sprider sig ut i landet, som ringar på
vattnet.
I en annan studie visas hur statsbudgetens båda sidor slår
regionalt (Statsbudgetens regionala fördelning, Närings- och
teknikutvecklingsverket NUTEK B 1994:3). Studien avser år
1991/92.
Bild 2
Alla statliga skatter och avgifter sammantaget som
betalades till statskassan från länet 1991/92 utgjorde 74 000
kronor per invånare. För riket i övrigt var motsvarande siffra
cirka 51 000 kronor. Stockholmsregionen bidrog med 26
procent av de samlade statliga inkomsterna trots att
invånarna knappt utgör 20 procent av befolkningen.
Kommunalskatten på cirka 30 000 kronor per invånare är
inte medräknad. På utgiftssidan är de statliga bidragen till
kommunerna med.
NUTEK-rapporten konstaterar också att skillnaderna
mellan länen är relativt små, med ett undantag -- Stockholms
län. Det är bara Stockholms län som avviker, där betalar man
45 procent mer i skatt och avgifter per invånare än resten av
riket.
''Avkastning'' -16 procent i länet, + 26 procent i landet
De totala statliga utgifterna var enligt NUTEK 1991/92,
64 600 kronor per capita i länet -- samma som i riket. De
boende i länet fick tillbaka 84 procent av vad som betalats
in i statliga skatter och avgifter. I resten av riket fick man i
genomsnitt tillbaka 126 procent. Stockholms län bidrar
således per invånare i mindre omfattning än andra regioner
till budgetunderskottet, men invånarna i Stockholms län
kommer i högre grad än andra att få vara med och betala det!
Det här resonemanget handlar om det som brukar kallas
den stora regionalpolitiken, d.v.s. hur alla inkomster och
utgifter i statens budget och socialförsäkringssektorn
påverkar de regionala ekonomierna. Effekterna har hittills
varit klart inkomstutjämnande mellan regionerna. Mycket
talar dock för att effekten slagit över åt andra hållet, d.v.s. så
att storstäderna hamnat på lägre välfärdsnivåer än andra
delar av riket.
Med den nu aviserade värnskatten ökar inkomstskattens
marginaleffekt för årsinkomster större än 200 000 kronor,
vilket leder till att pendeln åter slår åt andra hållet.
En fråga som är intressant vid sidan om invånarnas
ekonomiska villkor är hur den offentliga sektorns ekonomi
och villkor utvecklas. Särskilt intressant är vilka
konsekvenserna blir för länets kommuner av de förändringar
och omfördelningar som redan skett, som sker nu och de som
planeras och utreds.
Det handlar närmast om de omfördelningseffekter som
uppstår mellan olika delar av landet och som drabbar
kommunerna i Stockholms län orättvist hårt.
Kommunernas vanmakt
I Stockholms län finns det en allt starkare gemensam
känsla av att man är missgynnad. På kommunalt håll finns
uppfattningen tvärs över partigränserna. Från bl.a.
Kommunförbundet i länet påtalar man starkt att man borde
skaffa sig mer kunskap om hur det egentligen ser ut med
avseende på levnadsvillkor och välfärd i länet. Under vilka
ekonomiska och sociala villkor lever invånarna i Stockholms
län -- nu?
Detta påverkas i hög grad av hur den ekonomiska
situationen är i den egna kommunen. Det styr skola,
barnomsorg, äldreomsorg osv.
Kommunerna i Stockholms län har -- många av dem --
svåra ekonomiska problem med bl.a. dryga sociala
kostnader. Nedskärningar och effektiviseringar genomförs,
men trots det upplevs trycket på den kommunala ekonomin
vara betydligt hårdare där, än i andra delar av landet.
Samtidigt säger man att det inte finns någon förståelse i
riksdagen för storstädernas situation.
Kommunernas ekonomi
Ska man försöka belägga påståendena ovan får man gå till
kommunernas ekonomiska redovisningar och till de
nyckeltal och genomsnittskostnader som SCB och
Kommunförbundet redovisar.
Men det finns grundläggande problem när det gäller att
tolka siffrorna och kunna göra jämförelser. Det finns i dag
inget regelverk som styr upp den kommunala redovisningen
så att korrekta jämförelser kan göras mellan olika kommuner
och över tiden, t.ex. beträffande koncernförhållanden,
värderingsfrågor, pensionsavsättningar.
Med dessa reservationer kan man ändå visa några siffror
om kommunernas ekonomi.
Sluttande plan för kommunerna ekonomi
Ett vanligt mått är att se vad kommunerna får över när
driftskostnaderna är betalda, det s.k. resultat 2. D.v.s.
resultatet efter skatteintäkter och finansnetto, men före
avskrivningar och avsättningar till pensioner m.m.
Resultat 2 har mer än halverats från 3 100 kronor per
invånare till knappt 1 500 kronor mellan 1992 och 1993 i
riket exklusive Stockholms län, bl.a. genom de indragningar
som skett från statens sida. I Stockholms län krympte resultat
2 från ca 1 600 kronor per invånare 1992 till 255 kronor per
invånare 1993. (Riket = 2 800 kronor per invånare till drygt
1 200 kronor.)
År 1993 fanns det 20 kommuner i landet som hade ett
negativt resultat 2, d.v.s. de måste finansiera en del av sina
löpande utgifter med lån eller försäljning av tillgångar. Tio
av dessa kommuner finns i Stockholms län. Man kan fråga
sig hur bilden för 1994 kommer att se ut?
Överskottet per invånare i länet var således -- resultat 2 --
1993 bara 255 kronor. Det ger mycket små marginaler för att
göra avskrivningar, avsättningar till pensioner och
extraordinära kostnader. (Kommunernas nettokostnader --
netto efter avgifter -- är i snitt drygt 20 000 kronor per
invånare).
Enligt Kommunförbundet bör kommunerna ha ett
överskott på omkring 7 procent av nettokostnaderna för att
klara sina investeringar. Genomsnittet låg 1993 på drygt 1
procent i Stockholms län.
1993 års skatteutjämningssystem
Det primärkommunala skatteutjämningssystemet ändrades
som bekant 1993 (kalenderår). Resultatet av
kommunalskatteomläggningen blev för kommunerna i länet
1993 en neddragning med 1 150 kronor per invånare jämfört
med 1992. I övriga riket var motsvarande siffra en minskning
med 400 kronor per invånare. (Riket = 540 kronor).
Man kan således påstå att en bidragande orsak till att det
gått sämre för kommunerna i Stockholms län jämfört med
övriga riket är, att länets kommuner fick kännas vid en större
neddragning i samband med att skatteutjämningssystemet
lades om -- detta trots att reformen ju dämpades under en
övergångsperiod som fortfarande existerar.
År 1994 gick enbart 9 procent av det totala statliga
utjämningsbidraget till Stockholms län. Prognosen är att
minskningen av utjämningsbidraget per invånare blir 460
kronor i länet och 200 kronor i övriga riket mellan 1993 och
1994.
Hela utjämningsbidraget var 1993, 2 441 kronor per
invånare i AB län och minskade till 1 982 kronor 1994. För
övriga riket var beloppen 1993, 5 100 kronor respektive
4 900 kronor 1994.
Effektiv kommunal verksamhet
Kommunerna i huvudstadslänet har ansträngt sig mycket
när det gäller besparingar. Nettokostnaderna för olika
kommunala verksamheter är klart lägre i länet (21 700
kronor) jämfört med genomsnittet för kommuner i övriga län
(23 345 kronor).
De verksamheter som tar större andelar av kostnaderna hos
AB-läns kommuner är skola, utbildning och barnomsorg.
Man har också högre socialhjälpskostnader relativt sett.
Kostnaderna för äldreomsorgen ligger lägre relativt i
Stockholms län, men kommer av demografiska skäl att öka
snabbt under de kommande årtiondena.
Neddragningar av personal i kommunal tjänst har skett i
betydande omfattning i storstäderna de senaste åren. Det
visar sig också i lägre andel årsarbetare och
personalkostnader i länets kommuner jämfört med i riket.
Rimliga och jämförbara ekonomiska villkor
Det är viktigt att se till att de ekonomiska villkoren för
kommunerna i länet inte fortsätter att urholkas snabbare än
i andra delar av landet. Det finns inga marginaler kvar för
det.
Det är samtidigt ytterst viktigt att det skapas regler för den
kommunala redovisningen så att den blir enhetlig och
jämförbar -- inte minst borde riksdagen behöva detta som
underlag för besluten.
För att kunna utöva tillsyn och uppföljning av den
kommunala verksamheten bör det övervägas om en
bokföringslag för kommuner skall införas.
Nytt skatteutjämningsförslag förstärker snedvdridningen
Under hösten presenterade utredningen ''Utjämning av
kostnader och intäkter i kommuner och landsting'', SOU
1944:144 sitt förslag. Förslaget innebär att ett nytt
statsbidragssystem införs, som består av tre delar.
''Inkomstutjämning''
Skatteinkomsterna utjämnas mellan kommunerna så att
alla hamnar på den genomsnittliga skattekraften för landet.
6,5 miljarder flyttas mellan kommunerna.
''Kostnadsutjämning''
Kommunerna har olika kostnader för barnomsorg, skola
o.s.v. Kostnaderna utjämnas med ett index. 4,4 miljarder
flyttas mellan kommunerna som tillägg eller avdrag till
skatteinkomsterna.
Generellt statsbidrag
Staten betalar ut ett generellt bidrag per invånare till
kommunerna (alla pengar i en påse). Bidraget är på totalt 31
miljarder kronor.
Avsteg från tidigare princip om kommunalt självstyre
Grundförutsättningarna för hela inriktningen av storleken
på inkomstutjämningen måste ifrågasättas. Systemet
kommer att ge enhetliga inkomster för kommuner och
landsting. Detta går inte att förena med den allmänt rådande
synen på vad kommunal självstyrelse innebär. Systemet
innebär att man i stor skala låter kommunalskatt som tas ut
i en kommun, genom statliga regler, överföras till andra
kommuner.
I det läget kan man inte längre tala om kommunalskatt utan
i stället om statskommunal skatt. Från de närmare 60
kommuner, vars invånare har deklarerade inkomster över
riksgenomsnittet, ska i princip all inbetald kommunalskatt
över medelskattekraften överföras till kommuner med
deklarerade inkomster under snittet.
Ett sådant system är inte försvarbart, vare sig principiellt
eller i praktiken. I budgetpropositionen uttalas denna
inställning också klart:
Statens ansvar för samhällsekonomin och verksamheten i
stort inom kommunsektorn måste samtidigt kombineras med
respekt för den kommunala självstyrelsen. Den kommunala
självstyrelsen i vårt land är en demokratisk tillgång. De
förtroendevalda i kommuner och landsting har ansvaret för
att verksamheten bedrivs under demokratiska former och att
den håller en god kvalitet och effektivitet. (Bp. Bil. 8, s. 27)
Utredningens (SOU 1994:144) förslag rimmar illa med
detta uttalande, och förslaget bör avvisas.
Riktigt och rimligt system krävs
Kommunernas verksamhet bör finansieras med egna
skattemedel utan andra statliga bidrag än sådana som syftar
till att kompensera för stora avvikelser i skattekraft och
strukturellt betingade kostnader.
Statligt stöd till medborgarnas välfärd bör också gå till den
enskilde och ej till kommunerna.
Varje kommun/landsting bör få behålla den skatt som
taxeras ut av de egna invånarna. Statsbidragspåsen för
kommunerna bör användas, som i nuvarande system, för att
höja skattekraften för flertalet kommuner upp till en lämplig
garantinivå. För att bl.a. undvika s.k. pomperipossaeffekter
bör kompensationsgraden sättas till 80 procent av skillnaden
mellan egen skattekraft och garantinivån. Utjämningsgraden
för de flesta kommunerna blir då minst 95 procent.
Inkomstutjämningen bör också kombineras i princip som
nu, med ett kostnadsutjämningssystem motsvarande den
statliga utredningens inrikting, dock med vissa justeringar.
Statens behov att fortlöpande reglera de ekonomiska
villkoren för kommunsektorn får, som nu, lösas med
neutraliseringsavgifter i form av kronor per invånare.
Alternativt, eller som komplement, skulle staten kunna
skatteväxla med kommuner och landsting. Detta kan kopplas
till de huvudmannaskapsförändringar som genomförts och
kommer att genomföras.
För att stärka den enskilda människans ställning borde
samhällets stöd till barnomsorg kunna gå direkt från staten
till familjen genom s.k. checksystem.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att inte frångå principen om
kommunalt självstyre,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att statligt stöd till medborgarna
i större utsträckning skall gå till de enskilda,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en bokföringslag för kommuner.
Stockholm den 23 januari 1995
Jan Sandberg (m)
Knut Billing (m)
Chris Heister (m)
Gunnar Hökmark (m)
Lars Tobisson (m)
Inger Koch (m)
Göran Lennmarker (m)
Jerry Martinger (m)
Margareta E Nordenvall (m)
Fredrik Reinfeldt (m)
Stig Rindborg (m)