Invånarna i Stockholms län får det allt svårare att få hushållsekonomin att gå ihop. Samtidigt minskar deras inflytande över viktiga, vardagliga frågor i takt med att valfriheten beskärs.
Höga boendekostnader, allt högre skatter, långa resvägar m.m. påverkar invånarna negativt. Dessvärre ser framtiden allt annat än ljus ut. Förslaget till nytt s.k. skatteutjämningssystem för kommunerna, slår hårt mot Stockholmsregionen om det genomförs. Förslaget riskerar medföra kraftigt höjda kommunalskatter i många av länets kommuner.
Kostnaderna för en normalfamilj i Stockholms län är redan i dag högre än för boende i andra delar av vårt land.
Nordbankens familjeekonomer redovisade för något år sedan att en familj som beslutar sig för att flytta till en annan del av Sverige i vissa fall skulle få 80 000 kronor mer över per år om de flyttade. Då skulle de klara av familjeekonomin utan några som helst problem. De skulle t.o.m. ha råd att behålla den gamla bostaden i länet och ändå gå med plus!
Varför har de boende i Stockholms län högre levnadskostnader? En förklaring till regionens problem är att en majoritet av bl.a. Socialdemokraterna har en egen bild av vår huvudstadsregion som inte stämmer med verkligheten. Därför har man genomgående fattat beslut som direkt missgynnar bl.a. kommuner i Stockholms län.
Låga väganslag
Huvudstadslänets andel av rikets befolkning är cirka 19 procent. Regionens andel av den totala trafiken, liksom statens inkomster från trafiken är av samma storleksordning.
Under en följd av år har tilldelningen av statliga väganslag inneburit att länet erhållit cirka 10 procent av de totala anslagen. Redan denna nivå är jämförelsevis låg. Dessvärre har denna andel minskat ytterligare.
Vägverkets nationella väghållningsplan innehöll 32 miljarder kronor (redovisat årsskiftet 1993/94). Av dessa skulle det tillfalla Stockholms län 2,6 miljarder kronor, vilket motsvarar endast 8 procent. Övriga riksvägar hade en total ram på 8 miljarder kronor, varav endast 0,7 miljarder kronor skulle tillfalla huvudstadsregionen. Det motsvarar bara 8,8 procent. Denna fördelning behöver bli mer rättvis.
Underförsörjt med utbildningsplatser
Storstockholmsområdet har länge varit underförsörjt på utbildningsplatser, och detta trots att ingen annan del av landet har ett så kvalificerat och kunskapsberoende näringsliv. Kapaciteten i Storstockholm, vad gäller utbildningsplatser vid universitet och högskolor, är klart lägre än både ungdomarnas efterfrågan och arbetsmarknadens behov. Det finns 2,3 sökande per utbildningsplats att jämföra med rikets 1,6 per plats.
Näringslivet i regionen är extremt kunskapsintensivt med en hög koncentration av forskning och utveckling. Det borde ligga i hela Sveriges intresse att skapa förutsättningar för en god tillväxt i Stockholmsområdet. Det är därför angeläget att ytterligare högskoleplatser förläggs i Stockholms län, vilket också fördes fram i den statliga utredningen ''Kronan- Spiran-Äpplet'' (SOU 1994:127).
Fakta om Stockholms län
Producerar och tjänar mest -- behåller minst
Bilden av Stockholms län är, att där tjänar man mycket pengar och har relativt sett låga skatter. Hur ser det ut i verkligheten?
Stockholms län motsvarar en femtedel av landet i befolkning, men vi producerar mer -- en fjärdedel av landets BNP produceras i länet.
Innebär det att man har det bättre ekonomiskt sett än riket i övrigt? Länsstyrelsen i Stockholms län har sammanställt några intressanta, jämförande utredningar.
I en bilaga till senaste långtidsutredningen -- LU 95 bilaga 5 ''Sveriges ekonomiska geografi'' -- redovisas beräkningar av den regionala disponibla inkomsten per capita uppdelat på de tre storstadsområdena och på fem olika grupper av regioner -- i fallande storlek.
Beräkningarna avser 1990/91 och den disponibla inkomsten visar vad som återstår netto efter skatter och transfereringar.
I landet som helhet är skatterna större än transfereringarna -- 5 000 kronor per invånare -- men det ser olika ut mellan regionerna. I de små regionerna är den disponibla inkomsten högre än egeninkomsten.
Det är tvärtom i Stockholmsområdet. Där är egeninkomsterna högst, men man betalar också högst skatter per invånare. Skatterna är så höga att det leder till en betydande utjämning av den disponibla inkomsten mellan olika regioner.
Skillnaden mellan Stockholmsregionen och de minsta regionerna är beträffande egeninkomsterna 30 000 kronor per invånare, medan den disponibla inkomsten bara skiljer 13 000 kronor.
Höga boendekostnader
Långtidsutredningen har också gjort en beräkning av hur mycket skillnaderna i boendekostnader betyder. Det aktuella året hade man 22 procent högre boendekostnader i länet jämfört med det övriga riket. Jämfört med de minsta regionerna var bostadskostnaderna nästan 40 procent högre! Detta leder till att utjämningen i köpkraft (efter hänsyn tagen till boendekostnader) blir nästan total i landet, mellan olika stora regioner.
Bostadskostnaderna i Stockholmsregionen var 1990, 21 700 kroner per capita och år. I de minsta regionerna var den 15 600 kronor.
Betalar 45 procent mer i skatt
Enligt LU så kan inkomstutjämningen framför allt härledas från att inkomsttagarna i Stockholmsområdet betalar den högsta slutliga skatten per capita. Detta är ju inte obekant, men det är sällan man redovisar detta faktum så tydligt. Transfereringarna har inte alls så stora regionala skillnader.
Det är självfallet godtagbart och t.o.m. naturligt att de som har en högre inkomst betalar fler kronor i skatt. Vad som är diskutabelt är att staten genom skevheter inom olika regelverk, motarbetar en positiv utveckling i hela Stockholms län. Genom att regionens utveckling försvåras, drabbas hela landet. En positiv utveckling av huvudstadsregionen sprider sig ut i landet, som ringar på vattnet.
I en annan studie visas hur statsbudgetens båda sidor slår regionalt (Statsbudgetens regionala fördelning, Närings- och teknikutvecklingsverket NUTEK B 1994:3). Studien avser år 1991/92.
Bild 2
Alla statliga skatter och avgifter sammantaget som betalades till statskassan från länet 1991/92 utgjorde 74 000 kronor per invånare. För riket i övrigt var motsvarande siffra cirka 51 000 kronor. Stockholmsregionen bidrog med 26 procent av de samlade statliga inkomsterna trots att invånarna knappt utgör 20 procent av befolkningen. Kommunalskatten på cirka 30 000 kronor per invånare är inte medräknad. På utgiftssidan är de statliga bidragen till kommunerna med.
NUTEK-rapporten konstaterar också att skillnaderna mellan länen är relativt små, med ett undantag -- Stockholms län. Det är bara Stockholms län som avviker, där betalar man 45 procent mer i skatt och avgifter per invånare än resten av riket.
''Avkastning'' -16 procent i länet, + 26 procent i landet
De totala statliga utgifterna var enligt NUTEK 1991/92, 64 600 kronor per capita i länet -- samma som i riket. De boende i länet fick tillbaka 84 procent av vad som betalats in i statliga skatter och avgifter. I resten av riket fick man i genomsnitt tillbaka 126 procent. Stockholms län bidrar således per invånare i mindre omfattning än andra regioner till budgetunderskottet, men invånarna i Stockholms län kommer i högre grad än andra att få vara med och betala det!
Det här resonemanget handlar om det som brukar kallas den stora regionalpolitiken, d.v.s. hur alla inkomster och utgifter i statens budget och socialförsäkringssektorn påverkar de regionala ekonomierna. Effekterna har hittills varit klart inkomstutjämnande mellan regionerna. Mycket talar dock för att effekten slagit över åt andra hållet, d.v.s. så att storstäderna hamnat på lägre välfärdsnivåer än andra delar av riket.
Med den nu aviserade värnskatten ökar inkomstskattens marginaleffekt för årsinkomster större än 200 000 kronor, vilket leder till att pendeln åter slår åt andra hållet.
En fråga som är intressant vid sidan om invånarnas ekonomiska villkor är hur den offentliga sektorns ekonomi och villkor utvecklas. Särskilt intressant är vilka konsekvenserna blir för länets kommuner av de förändringar och omfördelningar som redan skett, som sker nu och de som planeras och utreds.
Det handlar närmast om de omfördelningseffekter som uppstår mellan olika delar av landet och som drabbar kommunerna i Stockholms län orättvist hårt.
Kommunernas vanmakt
I Stockholms län finns det en allt starkare gemensam känsla av att man är missgynnad. På kommunalt håll finns uppfattningen tvärs över partigränserna. Från bl.a. Kommunförbundet i länet påtalar man starkt att man borde skaffa sig mer kunskap om hur det egentligen ser ut med avseende på levnadsvillkor och välfärd i länet. Under vilka ekonomiska och sociala villkor lever invånarna i Stockholms län -- nu?
Detta påverkas i hög grad av hur den ekonomiska situationen är i den egna kommunen. Det styr skola, barnomsorg, äldreomsorg osv.
Kommunerna i Stockholms län har -- många av dem -- svåra ekonomiska problem med bl.a. dryga sociala kostnader. Nedskärningar och effektiviseringar genomförs, men trots det upplevs trycket på den kommunala ekonomin vara betydligt hårdare där, än i andra delar av landet.
Samtidigt säger man att det inte finns någon förståelse i riksdagen för storstädernas situation.
Kommunernas ekonomi
Ska man försöka belägga påståendena ovan får man gå till kommunernas ekonomiska redovisningar och till de nyckeltal och genomsnittskostnader som SCB och Kommunförbundet redovisar.
Men det finns grundläggande problem när det gäller att tolka siffrorna och kunna göra jämförelser. Det finns i dag inget regelverk som styr upp den kommunala redovisningen så att korrekta jämförelser kan göras mellan olika kommuner och över tiden, t.ex. beträffande koncernförhållanden, värderingsfrågor, pensionsavsättningar.
Med dessa reservationer kan man ändå visa några siffror om kommunernas ekonomi.
Sluttande plan för kommunerna ekonomi
Ett vanligt mått är att se vad kommunerna får över när driftskostnaderna är betalda, det s.k. resultat 2. D.v.s. resultatet efter skatteintäkter och finansnetto, men före avskrivningar och avsättningar till pensioner m.m.
Resultat 2 har mer än halverats från 3 100 kronor per invånare till knappt 1 500 kronor mellan 1992 och 1993 i riket exklusive Stockholms län, bl.a. genom de indragningar som skett från statens sida. I Stockholms län krympte resultat 2 från ca 1 600 kronor per invånare 1992 till 255 kronor per invånare 1993. (Riket = 2 800 kronor per invånare till drygt 1 200 kronor.)
År 1993 fanns det 20 kommuner i landet som hade ett negativt resultat 2, d.v.s. de måste finansiera en del av sina löpande utgifter med lån eller försäljning av tillgångar. Tio av dessa kommuner finns i Stockholms län. Man kan fråga sig hur bilden för 1994 kommer att se ut?
Överskottet per invånare i länet var således -- resultat 2 -- 1993 bara 255 kronor. Det ger mycket små marginaler för att göra avskrivningar, avsättningar till pensioner och extraordinära kostnader. (Kommunernas nettokostnader -- netto efter avgifter -- är i snitt drygt 20 000 kronor per invånare).
Enligt Kommunförbundet bör kommunerna ha ett överskott på omkring 7 procent av nettokostnaderna för att klara sina investeringar. Genomsnittet låg 1993 på drygt 1 procent i Stockholms län.
1993 års skatteutjämningssystem
Det primärkommunala skatteutjämningssystemet ändrades som bekant 1993 (kalenderår). Resultatet av kommunalskatteomläggningen blev för kommunerna i länet 1993 en neddragning med 1 150 kronor per invånare jämfört med 1992. I övriga riket var motsvarande siffra en minskning med 400 kronor per invånare. (Riket = 540 kronor).
Man kan således påstå att en bidragande orsak till att det gått sämre för kommunerna i Stockholms län jämfört med övriga riket är, att länets kommuner fick kännas vid en större neddragning i samband med att skatteutjämningssystemet lades om -- detta trots att reformen ju dämpades under en övergångsperiod som fortfarande existerar.
År 1994 gick enbart 9 procent av det totala statliga utjämningsbidraget till Stockholms län. Prognosen är att minskningen av utjämningsbidraget per invånare blir 460 kronor i länet och 200 kronor i övriga riket mellan 1993 och 1994.
Hela utjämningsbidraget var 1993, 2 441 kronor per invånare i AB län och minskade till 1 982 kronor 1994. För övriga riket var beloppen 1993, 5 100 kronor respektive 4 900 kronor 1994.
Effektiv kommunal verksamhet
Kommunerna i huvudstadslänet har ansträngt sig mycket när det gäller besparingar. Nettokostnaderna för olika kommunala verksamheter är klart lägre i länet (21 700 kronor) jämfört med genomsnittet för kommuner i övriga län (23 345 kronor).
De verksamheter som tar större andelar av kostnaderna hos AB-läns kommuner är skola, utbildning och barnomsorg. Man har också högre socialhjälpskostnader relativt sett.
Kostnaderna för äldreomsorgen ligger lägre relativt i Stockholms län, men kommer av demografiska skäl att öka snabbt under de kommande årtiondena.
Neddragningar av personal i kommunal tjänst har skett i betydande omfattning i storstäderna de senaste åren. Det visar sig också i lägre andel årsarbetare och personalkostnader i länets kommuner jämfört med i riket.
Rimliga och jämförbara ekonomiska villkor
Det är viktigt att se till att de ekonomiska villkoren för kommunerna i länet inte fortsätter att urholkas snabbare än i andra delar av landet. Det finns inga marginaler kvar för det.
Det är samtidigt ytterst viktigt att det skapas regler för den kommunala redovisningen så att den blir enhetlig och jämförbar -- inte minst borde riksdagen behöva detta som underlag för besluten.
För att kunna utöva tillsyn och uppföljning av den kommunala verksamheten bör det övervägas om en bokföringslag för kommuner skall införas.
Nytt skatteutjämningsförslag förstärker snedvdridningen
Under hösten presenterade utredningen ''Utjämning av kostnader och intäkter i kommuner och landsting'', SOU 1944:144 sitt förslag. Förslaget innebär att ett nytt statsbidragssystem införs, som består av tre delar.
''Inkomstutjämning''
Skatteinkomsterna utjämnas mellan kommunerna så att alla hamnar på den genomsnittliga skattekraften för landet. 6,5 miljarder flyttas mellan kommunerna.
''Kostnadsutjämning''
Kommunerna har olika kostnader för barnomsorg, skola o.s.v. Kostnaderna utjämnas med ett index. 4,4 miljarder flyttas mellan kommunerna som tillägg eller avdrag till skatteinkomsterna.
Generellt statsbidrag
Staten betalar ut ett generellt bidrag per invånare till kommunerna (alla pengar i en påse). Bidraget är på totalt 31 miljarder kronor.
Avsteg från tidigare princip om kommunalt självstyre
Grundförutsättningarna för hela inriktningen av storleken på inkomstutjämningen måste ifrågasättas. Systemet kommer att ge enhetliga inkomster för kommuner och landsting. Detta går inte att förena med den allmänt rådande synen på vad kommunal självstyrelse innebär. Systemet innebär att man i stor skala låter kommunalskatt som tas ut i en kommun, genom statliga regler, överföras till andra kommuner.
I det läget kan man inte längre tala om kommunalskatt utan i stället om statskommunal skatt. Från de närmare 60 kommuner, vars invånare har deklarerade inkomster över riksgenomsnittet, ska i princip all inbetald kommunalskatt över medelskattekraften överföras till kommuner med deklarerade inkomster under snittet.
Ett sådant system är inte försvarbart, vare sig principiellt eller i praktiken. I budgetpropositionen uttalas denna inställning också klart:
Statens ansvar för samhällsekonomin och verksamheten i stort inom kommunsektorn måste samtidigt kombineras med respekt för den kommunala självstyrelsen. Den kommunala självstyrelsen i vårt land är en demokratisk tillgång. De förtroendevalda i kommuner och landsting har ansvaret för att verksamheten bedrivs under demokratiska former och att den håller en god kvalitet och effektivitet. (Bp. Bil. 8, s. 27)
Utredningens (SOU 1994:144) förslag rimmar illa med detta uttalande, och förslaget bör avvisas.
Riktigt och rimligt system krävs
Kommunernas verksamhet bör finansieras med egna skattemedel utan andra statliga bidrag än sådana som syftar till att kompensera för stora avvikelser i skattekraft och strukturellt betingade kostnader.
Statligt stöd till medborgarnas välfärd bör också gå till den enskilde och ej till kommunerna.
Varje kommun/landsting bör få behålla den skatt som taxeras ut av de egna invånarna. Statsbidragspåsen för kommunerna bör användas, som i nuvarande system, för att höja skattekraften för flertalet kommuner upp till en lämplig garantinivå. För att bl.a. undvika s.k. pomperipossaeffekter bör kompensationsgraden sättas till 80 procent av skillnaden mellan egen skattekraft och garantinivån. Utjämningsgraden för de flesta kommunerna blir då minst 95 procent.
Inkomstutjämningen bör också kombineras i princip som nu, med ett kostnadsutjämningssystem motsvarande den statliga utredningens inrikting, dock med vissa justeringar.
Statens behov att fortlöpande reglera de ekonomiska villkoren för kommunsektorn får, som nu, lösas med neutraliseringsavgifter i form av kronor per invånare.
Alternativt, eller som komplement, skulle staten kunna skatteväxla med kommuner och landsting. Detta kan kopplas till de huvudmannaskapsförändringar som genomförts och kommer att genomföras.
För att stärka den enskilda människans ställning borde samhällets stöd till barnomsorg kunna gå direkt från staten till familjen genom s.k. checksystem.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att inte frångå principen om kommunalt självstyre,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att statligt stöd till medborgarna i större utsträckning skall gå till de enskilda,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en bokföringslag för kommuner.
Stockholm den 23 januari 1995 Jan Sandberg (m) Knut Billing (m) Chris Heister (m) Gunnar Hökmark (m) Lars Tobisson (m) Inger Koch (m) Göran Lennmarker (m) Jerry Martinger (m) Margareta E Nordenvall (m) Fredrik Reinfeldt (m) Stig Rindborg (m)