med anledning av prop. 1994/95:25 Vissa ekonomisk- politiska åtgärder, m.m.
Sammanfattning
Folkpartiet redovisar en strategi för att främja företagande
och tillkomsten av nya jobb. Detta är helt avgörande både
för saneringen av de offentliga finanserna och kampen mot
arbetslösheten och för att enskilda människor skall kunna
känna trygghet i välfärden och sin vardag.
Regeringen saknar en strategi för näringslivets expansion
och tillkomsten av nya jobb. Ett flertal av de föreslagna
åtgärderna försvårar och försämrar förutsättningarna för
företagande och risktagande. Därmed sviker de sitt vallöfte
att sätta kampen mot arbetslösheten främst.
Den återställarstrategi som den socialdemokratiska
regeringen har valt innebär att många av de förbättringar i
företagsklimatet som den borgerliga regeringen införde
avskaffas utan att något annat sätts i deras ställe. De
ekonomiska effekterna därav blir negativa, både i sak och
vad avser stabiliteten i företagandets villkor. De politiska
effekterna av den valda konfrontationspolitiken riskerar att
bli långvariga.
Den grund för ekonomisk uppgång som lagts av den
borgerliga regeringen och utfallet av folkomröstningen om
medlemskap i EU ger Sverige goda chanser till en positiv
utveckling. Det ankommer emellertid på oss själva att ta vara
på dessa chanser. Vi tror inte att den socialdemokratiska
regeringen på kort sikt kan förstöra dessa positiva tendenser,
men vi ser en betydande risk att konjunkturuppgången i
förening med den därav följande förstärkningen av de
offentliga finanserna innebär att krismedvetandet försvagas
och för litet görs. Därmed riskeras ett mycket
bekymmersamt läge inför en kommande
konjunkturförsvagning om några år.
Regeringens proposition är ett uppenbart hastverk och
saknar både ordentligt ekonomiskt underlag och
genomtänkta förslag. De konkreta s.k. besparingsförslagen
är till övervägande del höjda skatter eller mer eller mindre
opreciserad avisering om kommande utgiftsförändringar.
Folkpartiets förslag utgår från att kampen mot
arbetslösheten sätts främst. Vi avvisar därför ett flertal
skattehöjningar på företagande och risktagande. De
föreslagna besparingarna uppfyller inte heller våra krav på
rättvisa. I stället redovisar vi andra förslag till minskade
utgifter.
För innevarande budgetår, 1994/95, innebär våra förslag en
förstärkning av de offentliga finanserna med ca 4,5 miljarder
kronor.
För budgetåret 1995/96 (på 12 månaders basis) medför
våra förslag en förstärkning på ca 10 miljarder kronor
inklusive engångsförstärkningar.
För kalenderåret 1998 ger våra förslag en förstärkning på
ca 25 miljarder kronor.
Utöver de direkta positiva effekter på de offentliga
finanserna som redovisas ovan leder folkpartiets förslag till
en snabbare tillväxt och större ökning av sysselsättningen än
regeringens förslag. Storleken på effekterna är svår att
uppskatta, men vi konstaterar att en procentenhet lägre
arbetslöshet förstärker de offentliga finanserna med 8--10
miljarder kronor.
Enligt vår uppfattning bör den högsta marginalskatten
maximeras till ca 50 procent. Den totala skattekvoten bör
inte heller nämnvärt överstiga 50 procent.
Budgetunderskottet måste avskaffas senast till 1998.
1. Inledning
Den 13 november röstade svenska folket ja till svenskt
medlemskap i EU. Det är från våra liberala utgångspunkter
utomordentligt glädjande. EU-medlemskapet har många
dimensioner, också en ekonomisk-politisk.
Vår bedömning är att med medlemskapet ökar
möjligheterna att få investeringar förlagda till Sverige och
därmed att skapa jobb här. Men medlemskapet i EU är inte
tillräckligt för att lösa våra ekonomiska problem.
Arbetslösheten är plågsam för många enskilda människor
och familjer men den är också förödande för
samhällsekonomin. Arbetslösheten är den viktigaste
förklaringen till det offentliga underskottet. Den innebär
också ett hot mot den sociala välfärden. Med bestående
arbetslöshet kommer utgifterna för den att tränga ut andra
välfärdsutgifter ur budgeten eller tvinga fram
skattehöjningar som i det långa loppet undergräver
välfärdspolitikens bas.
Den strategiska uppgiften under resten av 1990-talet är
därför att komma tillbaka till full sysselsättning. Det måste
dessutom ske genom en kraftig tillväxt av arbetstillfällen i
det privata näringslivet. Fram till sekelskiftet behövs ett
tillskott på en halv miljon jobb.
Till en del kommer detta mål att kunna nås genom den
normala konjunkturuppgången. Men till stor del måste målet
nås genom en expansion därutöver. Det kräver ett trendbrott
mot efterkrigstidens utveckling i näringslivet. Sedan 1960
har det nämligen inte skett något tillskott av arbetstillfällen
i det privata näringslivet.
De flesta bedömare -- det gäller såväl den gamla som den
nya regeringen -- är överens om att det önskade tillskottet
måste komma framförallt i små och nya företag. Däremot
råder delade meningar om hur det skall gå till.
Den borgerliga regeringen menade att det var nödvändigt
att genom att en rad olika åtgärder skapa en miljö som
stimulerade människor att starta företag och små företag att
växa. I det syftet genomfördes en rad reformer: skatteregler
gjordes om, vissa strategiska skattesänkningar genomfördes,
arbetsrätten reformerades, stödet till innovationsverksamhet
ökades, finanspolitiken utformades för att skapa
förutsättningar för sänkta räntor osv. Det fanns också en
beredskap att gå vidare med ytterligare åtgärder.
Värdet av varje enskild åtgärd kan alltid diskuteras. Men
det var uppenbart att den sammantagna effekten av dem som
hade genomförts var en mycket optimistisk stämning bland
svenska småföretagare, manifesterad bl.a. i några studier om
framtidstron.
Den nya regeringen väljer nu en helt annan strategi. Det
mesta av de konkreta åtgärder som den avgående regeringen
har genomfört tas tillbaka utan att ersättas av någonting
annat. Bedömningen är uppenbarligen att en återgång till den
politik som fördes före 1991 är tillräcklig för att få till stånd
den önskade expansionen. Vi tror att det är en felbedömning.
Det är sant att näringslivet expanderade under andra
hälften av 1980-talet då vi senast hade en högkonjunktur.
Men det är viktigt påminna om att den expansionen skedde
på mycket bräcklig grund -- som det senare visat sig.
Den privata konsumtionen på 1980-talet var högt
uppdriven genom en omfattande skuldsättning hos
hushållen. När det i början av 1990-talet blev nödvändigt
med en omfattande skuldsanering föll hushållens efterfrågan
kraftigt och vi fick en djup recession i svensk ekonomi. Men
inte bara hushållen levde på lån utan också många företag.
Många gick omkull, andra fick sin soliditet försvagad på ett
sätt som än i dag hämmar deras expansionsmöjligheter. Det
är därför enligt vår mening nödvändigt att 1990-talets
expansion kan ske på en mer solid ekonomisk grund.
Möjligheterna härtill försämras med den ekonomiska politik
som nu föreslås av den nya socialdemokratiska regeringen i
nära samarbete med vänsterpartiet.
I ett annat avseende kan man möjligen skönja en
tillnyktring i regeringens proposition. Det gäller synen på
den kommunala ekonomin. Under oppositionsåren har
socialdemokraterna på ett närmast hämningslöst sätt
exploaterat det missnöje som på många håll har funnits över
det rationaliserings- och förändringsarbete som kommuner
och landsting har bedrivit. Det har från socialdemokratiskt
håll hävdats att detta framförallt har varit ett uttryck för onda
avsikter från den borgerliga regeringens och borgerliga
kommunpolitikers sida. Med en ny majoritet i riksdag och
kommuner skulle rationaliseringstrycket lätta och allt återgå
till det gamla.
Så sent som i valrörelsens slutskede hävdade
socialdemokraternas välfärdspolitiska talesman att
kommunerna efter en socialdemokratisk valseger skulle
kunna tillåtas expandera med ett par procent per år. Och i
partiledardebatten efter den nya regeringens tillträde erkände
Ingvar Carlsson att socialdemokraternas politik på just detta
område hade spelat en viktig roll för valvinsten.
Om vi har läst regeringens proposition rätt, accepterar
socialdemokraterna nu de förutsättningar som lades fast
under den gamla regeringen. Inga ytterligare statsbidrag
föreslås för år 1995. Återhållsamhet med skattehöjningar
rekommenderas. Visserligen säger regeringen att den skall
återkomma om kommunernas ekonomi inför 1996 men
några nya statsbidrag har inte lagts in i de mer långsiktiga
kalkylerna. Göran Persson har nyligen förklarat att den
övergång till ett nytt kommunalt skatteutjämningssystem
som aviseras till 1996 inte kan underlättas av ökade
statsbidrag.
Det är också symptomatiskt att beskrivningen av vad som
har skett i kommunerna under senare år nu tonas ner.
Tidigare har det talats om massavskedanden som resulterat i
socialt elände. Nu konstateras i stället att få personer sagts
upp och att det mesta av nedskärningarna klarats genom
pensionsavgångar.
Folkpartiets uppfattning under de gångna åren har varit att
den sociala välfärden i kommunerna skall upprätthållas men
att det är nödvändigt med effektiviseringsåtgärder. Vi är mot
den bakgrunden positiva till den experimentella verksamhet
som förekommer ute i kommunerna. Den är nödvändig för
att finna de goda lösningarna. Vi är också positiva till ökade
inslag av valfrihet och konkurrens vilket vi menar kan bidra
både till att utveckla verksamheterna och till ökad
kostnadseffektivitet. Socialdemokraterna försämrar
kommunernas situation genom sitt motstånd mot valfrihet,
konkurrens och enskilda alternativ.
Folkpartiets ekonomiska politik har som mål:500 000
nya jobb till sekelskiftet.Eliminerat budgetunderskott
senast till 1998.Fördjupad välfärd och ökad valfrihet i
offentlig service.En gradvis men snabb omställning av den
ekonomiska aktiviteten i samhället i riktning mot
kretsloppstänkande och ekologisk balans.
Det som behövs är alltså en samlad strategi mot landets
ekonomiska problem som berör flera politiska fält. Den
ekonomiska politiken rymmer alltid svåra målkonflikter och
de kan bara hanteras inom ramen för en sammanhållen
politik.
Den nya regeringen har inte redovisat någon sådan strategi.
Det är farligt. Om man t.ex. i det vällovliga syftet att sanera
statsfinanserna lägger fram förslag på
företagsskatteområdet, som missgynnar nyföretagande,
motverkar man i själva verket det angivna syftet.
Folkpartiets kritik mot den nya regeringens politik kan
sammanfattas i fyra punkter:
1. Regeringen försämrar villkoren för företag och
företagare, vilket medför att fler människor förblir
arbetslösa.
2. Regeringen ger genom sin återställarpolitik fullständigt
fel signaler till kommunerna och hotar därmed såväl
enskilda människors välfärd som deras valfrihet.
3. Regeringen slår sönder skattereformen och planerar
för en avsevärd höjning av skattetrycket, vilket -- som på 80-
talet -- kommer att ge stora ekonomiska skadeverkningar.
4. Regeringen är en konfrontationsministär som
genom sin vänstersamverkan skärper motsättningarna,
undergräver förtroendet för den ekonomiska politiken och
därtill var nära att åstadkomma ett nej i folkomröstningen om
EU-medlemskap.
Ränteläget är det mest akuta problemet i svensk ekonomi.
Trots att riksdagsvalet är över, folkomröstningen är vunnen
för ja-sidan och osäkerheten om den nya regeringens
ekonomiska intentioner har skingrats, ligger räntorna kvar på
en orimligt hög nivå. Även om de kortsiktiga
skadeverkningarna på investeringar och sysselsättning
hittills varit mindre än många fruktat, tyder allt på att ett
fortsatt högt ränteläge får mycket allvarliga konsekvenser --
det gäller för småföretagens investeringsvilja, hushållens
benägenhet att öka sin efterfrågan, möjligheterna att öka
bostadsbyggandet, saneringen av de offentliga finanserna
m.m.
Kombinationen av återställarpolitik och ett bräckligt
parlamentariskt underlag gör att räntedifferensen gentemot
utlandet envist ligger kvar på en hög nivå.
Det faktum att räntenivån ligger kvar på en hög nivå gör
att finanspolitiken bör skärpas i förhållande till vad som
redovisades i bedömningarna i våras/ somras. Även kraften i
konjunkturuppgången talar för en något hårdare åtstramning.
Det är även regeringens uppfattning. Vi menar att det finns
anledning att gå ännu något längre än regeringen när det
gäller att i närtid minska upplåningsbehovet.
För innevarande budgetår 1994/95 innebär våra förslag
således en förstärkning av budgeten med ca 4,5 miljarder
kronor.
För budgetåret 1995/96 (på 12-månadersbasis) är
budgetsaldot inklusive vissa engångsåtgärder i denna motion
10 miljarder kronor lägre än i regeringens förslag. Just i det
läge Sverige nu befinner sig -- med chanser till en mycket
positiv utveckling om det ekonomiska händelseförloppet
länkas i goda banor och risk för ett mycket dystert scenario
om utvecklingen istället hamnar i en nedåtgående spiral --
talar mycket för att minska upplåningsbehovet mer än vad
regeringen aviserar.
För 1998 innebär folkpartiets alternativ ett förbättrat
budgetsaldo på ca 25 miljarder kronor, jämfört med
regeringens hittillsvarande förslag. Till detta kommer bl a av
oss i valrörelsen aviserade höjningar av matmomsen och
löntagarnas egenavgifter. Möjligheten att utnyttja dessa
finansieringskällor påverkas emellertid av två faktorer som
inte förelåg när vi lade fram våra förslag. Den ena är att
kommunalskatterna nu höjs i en omfattning som går utöver
den vi räknat med. Den andra är att vi nu är beredda att
acceptera en tillfällig urholkning av indexskyddet av
skatteskalan, vilket innebär en höjning av statsskatten. Om
ytterligare skatte- och avgiftshöjningar för hushållen är
möjliga får bedömas senare. En viktig faktor vid denna
bedömning är naturligtvis hur åtgärderna kan antas påverka
lönebildningen. Det finns större möjligheter att bedöma detta
vid ett senare tillfälle.
En än mer avgörande skillnad mellan folkpartiets och den
nuvarande regeringens ekonomiska politik än olikheter i
budgetsaldo ligger i utformningen av de åtgärder som
föreslås. Folkpartiets politik gynnar företagande, arbete och
sparande och därmed tillkomsten av nya jobb -- regeringens
politik verkar i motsatt riktning och försvårar tillkomsten av
nya jobb.
Analysfirman Moody's, som har placerat Sverige på sin
observationslista och vars bedömningar av länders
kreditvärdighet ofta har en omedelbar påverkan på
ränteläget, har uttalat att det som kommer att avgöra
kommande bedömningar av Sverige framför allt är
utvecklingen av den offentliga sektorns underskott och
utvecklingen av det allmänna investeringsklimatet.
Folkpartiets förslag innebär färre skattehöjningar och fler
utgiftsminskningar än regeringens förslag. Effekten på
efterfrågan av detta blir sannolikt positiv på grund av ökat
förtroende och bättre tillväxtförutsättningar. Folkpartiet
föreslår därför minskade offentliga utgifter i form av bl.a.
sänkta bostadssubventioner, höjd pensionsålder, sänkt
presstöd och minskade utgifter inom
socialförsäkringssystemet. Skattepolitiken bör utformas så
att högsta marginalskatt maximeras till omkring 50 procent.
Den totala skattekvoten bör inte heller nämnvärt överstiga 50
procent.
Vad vi här anfört om riktlinjer för den ekonomiska
politiken bör riksdagen som sin mening ge riksdagen
tillkänna.
2. Den borgerliga regeringsperioden lade en god grund
Hösten 1991 var den svenska ekonomin i kraftig nedgång.
Produktionen minskade liksom sysselsättningen och
arbetslösheten och budgetunderskottet steg. Finanskrisen var
ett faktum.
I stor utsträckning var denna kris ett resultat av ett par
årtiondens successivt försämrad utvecklingskraft i den
svenska ekonomin. Detta hade medfört återkommande
kostnadsproblem och devalveringar. I början av 1980-talet
föll hushållens reala inkomster på grund av den svaga
ekonomiska utvecklingen. Hushållen drog ner sin
konsumtion, men minskade också sparandet. Mot mitten av
1980-talet avreglerades kreditmarknaden vilket markant
ökade hushållens möjligheter att låna pengar. Med dåvarande
skattesystem och hög inflation var realräntan efter skatt vissa
år negativ, vilket uppmuntrade låntagande både från hushåll
och företag. Sparkvoten föll kraftigt till som lägst --5 procent
1988--89. Hushållens skuldkvot ökade snabbt.
Kreditexpansionen var snabb, ofta med fastigheter som
bedömdes stiga i värde som säkerhet. Spekulationsekonomin
var ett faktum. Mot slutet av 1980-talet hade expansionen
inom både den konkurrensutsatta sektorn och de skyddade
sektorerna sammantaget varit så kraftig att arbetsmarknaden
överhettades. Alltför höga löneökningar urholkade
industrins konkurrenskraft.
Utvecklingen blev allt tydligare under 1988 och
kulminerade mot slutet av 1989 med en kraftig överhettning.
Därefter vek den internationella konjunkturen. I samma
skede kom effekterna av den avskaffade valutaregleringen
och skattereformen genomfördes. Tidsplaneringen av dessa
åtgärder var, när man i efterhand tydligare kan avläsa
konjunkturförloppet, olycklig. Resultatet blev att
inflationstakten växlades ned och ekonomin utsattes för en
kraftig realräntechock, vilket medförde att den ekonomiska
aktiviteten sjönk kraftigt. De dittills kontinuerligt stigande
tillgångspriserna kollapsade. Arbetslösheten ökade, liksom
underskottet i de offentliga finanserna.
Under mandatperioden 1991--94 bromsades ekonomins
fall och en återhämtning inleddes. Återhämtningen
försvårades av återkommande internationell ränte- och
valutaturbulens. Den var särskilt allvarlig sommaren och
hösten 1992 och medförde att riksbanken tvingades överge
den fasta växelkursen och övergå till rörlig växelkurs.
Den borgerliga regeringen hade som mål att föra in Sverige
i det europeiska samarbetet genom förhandlingar om
medlemskap i den Europeiska unionen; att bryta den
ekonomiska stagnationen och återupprätta Sverige som
tillväxt- och företagarnation; att förbättra välfärden och den
sociala omsorgen, bland annat genom en valfrihetsrevolution
i välfärdspolitiken och att forma en miljömässigt långsiktig
och hållbar utveckling.
På alla dessa områden nåddes betydande framsteg. Ett
medlemsavtal med EU blev klart, tillväxten började öka,
medborgarnas valfrihet stärktes och ett kretsloppstänkande
infördes. Det var särskilt de mindre och medelstora
företagens villkor som stod i fokus för den ekonomiska
politiken. Skadliga skatter sänktes eller avskaffades,
avregleringar genomfördes inom en rad områden, inte minst
arbetsmarknaden, riskkapitalförsörjningen och
innovationsstödet förbättrades och
socialförsäkringssystemen förändrades för att skapa bättre
incitament. En rad andra strukturella reformer genomfördes
för att öka ekonomins utvecklingskraft. Finanskrisen kunde
genom en serie åtgärder övervinnas på kortare tid än vad
någon vågat hoppas.
Ett flerårigt saneringsprogram antogs för de offentliga
finanserna med målet att stabilisera den offentliga skulden år
1998. De offentliga finanserna förstärktes under perioden
med 62 miljarder kronor i minskade utgifter och 28 miljarder
kronor i ökade skattteinkomster/avgifter. De beslutade
förstärkningarna av de offentliga finanserna motsvarade en
långsiktig effekt på drygt 6 procent av BNP. Tillsammans
med återstående delar av saneringsprogrammet uppgick
effekterna till drygt 150 miljarder kronor eller drygt 10
procent av BNP.
Resultatet av politiken innebar att läget i ekonomin inte
bara stabiliserades utan en god grund lades för en stark
uppgång. Den ekonomiska utvecklingen bottnade vid mitten
av 1993 och därefter har uppgången successivt skjutit fart.
Export, produktion, investeringar och sysselsättning har
ökat. Underskottet i de offentliga finanserna har börjat
minska.
3. ''Återställare'' som politisk arbetsmetod
Socialdemokraterna tycks inte se de samband som för oss
är uppenbara. Det var en serie misstag under 70- och 80-talen
som ledde fram till den svåra industrikrisen i slutet av 80-
talet. Kjell-Olof Feldt har skrivit: ''Sedan 70-talet har
Sverige kastats från kris till kris, av krafter utanför vår
kontroll.'' Men ändå förefaller det som om
socialdemokraterna med berått mod är beredda att upprepa
flera av misstagen från den perioden. Den nya
regeringsperioden har inletts med en förfärande mängd
''återställar''-propositioner.
Man måste också, i ett mera övergripande perspektiv, ställa
frågan om Sverige mår bra av att växlingar vid makten leder
till så kraftiga politikomläggningar som nu sker. Självfallet
är poängen med maktväxling att politiska förändringar skall
genomföras, men takten och omfattningen kan diskuteras.
Familjers planering påverkas. Företag hamnar i svårigheter
genom att spelreglerna ändras. I värsta fall hamnar vi i ett
läge där respekten för statsmakternas beslut undergrävs
genom att olika aktörer alltmer betraktar politiska beslut som
färskvaror, som är aktuella en tid och sedan byts mot nya.
Vi vill inte utesluta att mera objektiva bedömare än vi
själva skulle kunna hävda att också borgerliga regeringar, där
vi medverkat, lagt om kursen för häftigt.
Men viktigare än att analysera eventuella felgrepp i det
förflutna är att se på nuet och framtiden. Det är för oss
uppenbart att det vore bäst för Sverige om landet de närmaste
åren fick en politik förankrad i mittfältet, starkt inriktad på
att förbättra företagsklimatet, sanera statsfinanserna och
rädda välfärden.
4. Socialdemokraterna bryter sina löften
Sverige har en bra chans genom att flera politiska
osäkerheter, som riksdagsvalet och folkomröstningen, har
eliminerats. Men det ankommer på oss själva att utnyttja
denna chans. Den stora risken är att konjunkturuppgången i
förening med därav följande bättre offentliga finanser
försvagar krismedvetandet så att för litet görs. Då skulle vi
gå in i nästa nedgång från ett alltför dåligt utgångsläge och
problemen förvärras.
Den internationella konjunkturen är stark. Varje ny
prognos innehåller upprevideringar av tillväxten i t ex
Tyskland och större delen av Europa. I fråga om Tyskland
har t ex prognoserna om tillväxten år 1994 ökat från en
minskning av BNP med ca 1 procent till en ökning på ca 3
procent i successiva bedömningar. Tillväxten i USA är stabil
och Asien växer mycket snabbt.
Utfallet av folkomröstningen om medlemskap i EU är
mycket positivt. Det faktum att Sverige blir medlem från
årsskiftet 1994/95 minskar osäkerheten om vilken sorts
ekonomisk politik som skall föras i Sverige.
Allt eftersom mer ekonomisk statistik kommer fram blir
det allt tydligare att bottennivån i Sverige nåddes vid mitten
av 1993. Därefter har olika delar av ekonomin successivt
kommit igång -- exporten och industriproduktionen först,
sedan näringslivets investeringar, och sist den privata
konsumtionen. Den sistnämnda har därefter något kommit av
sig bl a på grund av det höjda ränteläget. Icke desto mindre
är det vår bedömning att uppgången i den svenska ekonomin
håller i sig åtminstone nästa år och förmodligen en bit in på
1996. Vad som händer därefter beror på hur politiken nu
utformas. Detta är centralt för utveckling av realräntor,
inflation och expansionslust inom näringslivet. Av det senare
följer hur många nya jobb som kan skapas, och detta i sin tur
är starkt bestämmande för utvecklingen av
budgetunderskottet, statens lånebehov och möjligheten att
stabilisera statsskulden.
Vi är mycket kritiska till att regeringen inte har redovisat
någon bedömning av budgetunderskottet, vare sig för
innevarande budgetår eller för kommande budgetår. Det
diagram över statsskuldens utveckling som finns i
propositionen är omöjligt att värdera eftersom underliggande
antaganden inte redovisas. Diagrammet redovisar en påstådd
utveckling av statsskulden och det innebär t ex att
beräkningarna skulle kunna bygga på att pengar flyttas från
AP-fonden till budgeten. Detta underlättar stabilisering av
statsskulden, men påverkar inte utvecklingen av den totala
offentliga finansiella nettoskulden. Vi kan inte bedöma
huruvida detta faktiskt är fallet, vilket bara illustrerar bristen
i underlaget. Det tycks vara en rent mekanisk beräkning av
alternativet med 2 procents tillväxt. Diagrammet bygger på
att både priser, löner, räntor och växelkurs utvecklas exakt
på samma sätt vare sig tillväxten är 3 procent eller 2 procent.
Detta är naturligtvis helt orealistiskt.
Det är också uppseendeväckande att regeringen inte
redovisar någon bedömning av arbetsmarknadens utveckling
på medellång sikt, trots att detta är centralt både för de
offentliga finanserna och för enskilda människors
levnadsstandard.
I socialdemokraternas motioner från oppositionstiden
utlovades att arbetslösheten med en socialdemokratisk
politik skulle tas ned mycket snabbt. I våras sades att den
öppna arbetslösheten skulle sänkas till under 5 procent redan
1995. Detta visar sig nu vara en illusion. Med den
socialdemokratiska politiken förblir arbetslösheten mycket
hög även 1995, nära 7 procent av arbetskraften. Summan av
antalet personer som är öppet arbetslösa eller föremål för
olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder är enligt regeringens
prognos nästa år nära 12,5 procent eller lika stor som år
1993.
Det faktum att någon bedömning för 1998 inte ens
redovisas tyder på att risken är stor att sysselsättningen inte
ökar som utlovat så att arbetslösheten riskerar att låsa fast
sig vid en hög nivå. Vi anser detta vara en avgörande kritisk
punkt.
Regeringen redovisar ingen strategi för expansion av
näringslivet, trots att det på flera ställen i propositionen
skrivs att expansionen måste ske i det privata näringslivet.
Inte heller finns någon som helst analys av vilka
förutsättningar och villkor som är viktiga för att främja
utvecklingen av mindre och medelstora företag. Tvärtom
innebär flera av förslagen att villkoren för företagande och
företagare starkt försämras. Detta gäller både skatteregler
och många ''återställare'' som presenterats i andra
propositioner under hösten.
Genom att i så hög grad välja att försöka sanera budgeten
med höjda skatter för arbete och risktagande underminerar
regeringen i själva verket möjligheterna till nya jobb och
minskad arbetslöshet. Genom att välja en återställarpolitik
försämras ytterligare förutsättningarna för expansion i
näringslivet. Det innebär att regeringen medvetet bryter mot
löftet att sätta åtgärder mot arbetslösheten först.
Folkpartiet anser att de föreslagna åtgärderna -- inom
skattepolitiken och inom regelsystemen i övrigt -- försvårar
eller rent av förhindrar att tillräckligt många nya jobb
tillkommer. Den halva miljon nya jobb som behövs kommer
inte automatiskt utan kräver att mycket positiva villkor för
företagande skapas. De nya jobben skall ju inte beslutas
politiskt utan lockas fram inom privata företag. Och utan
dessa nya jobb och den förbättring av de offentliga
finanserna som följer därav krävs ännu hårdare
budgetsaneringsåtgärder som riskerar att kväva efterfrågan.
En ond cirkel kan skapas med sviktande förtroende och
uteblivet eller väsentligt mindre räntefall. Vi tror inte att
detta problem uppkommer på kort sikt, men det finns en
betydande risk för större långsiktiga problem.
Ett framträdande drag i den socialdemokratiska
valkampanjen var de ekonomiska problemen i kommuner
och landsting och de besparingar som följt därav. Flera
ledande socialdemokrater utlovade eller uppfattades utlova
ökade statsbidrag till kommunerna, ''för att rädda
välfärden''. Några sådana förslag finns inte i propositionen.
I olika uttalanden har också -- efter valet -- finansministern
hävdat att kommuner och landsting inte kan räkna med
ytterligare tillskott.
Ett annat viktigt inslag i valrörelsen var de omedelbara
satsningar inom arbetsmarknads- och investeringspolitiken
som en socialdemokratisk regering skulle genomföra.
Förslagen inom arbetsmarknadspolitiken visar sig nu mest
bestå av omfördelningar och övergång till dyrare åtgärder,
medan däremot antalet personer som därigenom får t ex
utbildning eller arbete förblir i stort sett detsamma som redan
beslutats av den förra regeringen. Avskaffandet av
ungdomspraktiken och övergång till s k
ungdomsintroduktion och anställning med rekryteringsstöd
innebär t ex en avsevärd fördyring. De föreslagna åtgärderna
inom ''investeringsprogrammet'' är avsevärt mindre än vad
som utlovades före valet. Effekterna på antalet
arbetstillfällen förefaller vara kraftigt överskattade. Så anser
t ex Byggentreprenörsföreningen att det handlar om 33 000
i stället för av regeringen uppgivna 50 000 jobb. I flera fall
förutsätts dessutom att kommunerna tillskjuter egna pengar
för att det över huvud taget skall bli någon effekt.
Kommunerna är emellertid redan hårt trängda för att klara
viktiga uppgifter inom vård, omsorg och utbildning.
Sammantaget har det alltså -- efter valet -- visat sig att de
påstådda 90 000 nya jobben var precis det illusionsnummer
som vi hävdade. De socialdemokratiska väljarna har rätt att
känna sig svikna.
Den fördelningspolitiska profilen i de föreslagna
åtgärderna uppfyller inte våra krav på rättvisa.
Barnfamiljerna drabbas hårt, särskilt familjer med många
barn och ensamstående föräldrar (i allt övervägande antal fall
ensamma mammor). Inte heller går det att motivera varför
fattiga människor i u-länderna skall drabbas av Sveriges
ekonomiska problem. I förslaget om s k avindexering är det
oklart huruvida barnpensioner, vårdbidrag för familjer med
handikappade barn och handikappersättning är undantagna
eller inte. Vi anser att dessa måste undantas och förordar
även i övrigt en mer rättvis fördelningspolitisk profil på
förslagen.
5. Fler jobb i fler företag
Ett samhälle med massarbetslöshet är oförenligt med
liberala ideal. Arbetslöshetens individuella och samhälleliga
effekter gör det till en första rangens uppgift för det politiska
systemet att medverka till en så dynamisk arbetsmarknad att
nya jobb tillkommer i den utsträckning som behövs.
Expansion av den offentliga sysselsättningen är inte längre
någon lösning på arbetslöshetsproblemet. I valrörelsen rådde
bred politisk enighet om att de nya jobben måste tillkomma
i den privata sektorn. Det är mot den bakgrunden förvånande
att inte också socialdemokraterna är beredda att dra fler
politiska konsekvenser av denna insikt.
Regeringen har föreslagit flera åtgärder som kommer att
göra det svårare att driva företag -- särskilt små företag -- i
Sverige.Dubbelbeskattningen återinförs. Det försvårar
anskaffningen av riskkapital, särskilt i små företag.Rätten
att kvitta en förlust i ett nystartat småföretag mot inkomst av
tjänst slopas. Den kvittningsrätten var visserligen ett avsteg
från skattereformen men är starkt motiverad för att stimulera
anställda att våga språnget att starta eget, som på sikt kan ge
ny sysselsättning.Arbetsrätten krånglas till. Nästan
entydiga rapporter tyder på att de små men viktiga
förändringar som nyligen genomfördes har varit positiva för
småföretagen. De något liberalare reglerna för
provanställningar har säkert stimulerat den kraftiga
sysselsättningsökningen inom industrin de senaste
månaderna. Reglerna om uppsägningar har huvudsakligen
haft psykologisk betydelse, då de infördes i ett skede då
varslen låg på en mycket låg nivå, men i de företag som trots
allt tvingats skära ner har de nya reglerna också varit
praktiskt viktiga.Det fackliga vetot mot entreprenader
återinförs. Tillsammans med signaler i kommunerna om
mindre konkurrens kommer detta utan tvekan att försvåra för
företag som vill lägga anbud på kommunal verksamhet.
Den allmänna och obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen
avskaffas och försäkringen görs i stället frivillig och kopplad
till fackliga kassor. Reglerna ändras så att
ersättningsperioden blir i princip evig. Detta är enligt vår
mening ett allvarligt bakslag för den generella
välfärdspolitiken och riskerar dessutom att starkt försämra
arbetsmarknadens funktionsduglighet.Sociala avgifter på
vinstandelar återinförs. Det innebär ett brott mot
uppfattningen att vinstandelar skall uppfattas som just
andelar i vinsten och en återgång till uppfattningen att de
skall betraktas som en form av lön. Från såväl arbetsgivare
som arbetstagare på företag som infört vinstandelssystem
brukar hävdas att sådana system bidrar till motivation och
höjd produktivitet. Vi tycker därför det är fel att försvåra
inrättandet av sådana system. I just det läge ekonomin nu
befinner sig -- med en stark vinstökning i exportindustrin --
förefaller det också rimligt att anta att förekomsten av sådana
system skulle verka lugnande på avtalsrörelsen.
Marginalskatten höjs.
Vi återkommer till detta i nästa avsnitt.
Regeringen planerar enligt uppgift också en höjning av
arbetsgivaravgiften för att finansiera EU-medlemskapet. Vi
är mycket skeptiska till en sådan åtgärd. Vi tror att den skulle
ha betydande negativa effekter på företagens vilja att inrätta
nya jobb.
Den omedelbara frågan när det gäller EU-avgiften är den
starkt reducerade avgift, som skall betalas första halvåret
1995, dvs under innevarande budgetår. För det ändamålet
skulle en höjning av matmomsen till den normala
momsnivån vara i stort sett tillräcklig. Våra förslag innebär
dessutom en förstärkning av budgeten under innevarande
budgetår med ca 4,5 miljarder kronor, vilket täcker avgiften
under denna period. Vi finner det naturligare att ta ställning
till hur EU-avgiften skall betalas på sikt när ett fullständigare
underlag föreligger. Vi avvisar specialdestinering av vissa
inkomster till vissa ändamål. Därför bör EU-avgiftens
finansiering diskuteras tillsammans med andra budgetfrågor
och när regeringen har redovisat en bedömning över
budgetläget. Under alla förhållanden räcker de av oss
framförda budgetförstärkningarna till att betala EU-avgiften
även i ett längre perspektiv.
Den mest angelägna uppgiften när det gäller det svenska
företagsklimatet är att på allt sätt motverka den
socialdemokratiska återställarpolitiken. Men där utöver är
det självfallet också angeläget att vidta ytterligare offensiva
åtgärder.
En sådan skulle vara att inom ett par år genomföra en
skatteväxling med sänkt moms eller arbetsgivaravgift för
tjänsteföretag finansierat med bl a höjda miljöskatter. Många
bedömningar är helt entydiga i fråga om tjänsteföretagens
svårigheter att expandera tillräckligt snabbt och kraftigt vid
nuvarande skattebelastning och en sänkning framstår därför
som mycket angelägen. Det är ju framför allt inom
tjänsteföretagen som de många nya jobben måste komma.
Höjda miljöskatter är inte bara en finansieringskälla för en
sådan skattesänkning utan har också långsiktigt positiva
effekter på införandet av mera miljövänliga processer och
mer miljövänlig produktionsteknik. Detta i sin tur torde ha
positiva effekter på konkurrenskraften, eftersom
ambitionerna inom miljöpolitiken ökar i många länder. En
avancerad och modern miljöteknik kan därför medverka till
att svenska företag blir mer framgångsrika på både den
inhemska och den internationella marknaden.
Ett annat område som måste bli föremål för ytterligare
insatser är innovationsklimatet. Förutsättningarna för att
realisera uppfinningar, t.ex. inom offensiv miljöteknik,
måste förbättras i Sverige. Vi finner det i detta perspektiv
anmärkningsvärt att regeringen i sin aversion mot
användningen av löntagarfondsmedlen går till attack mot de
forskningsfonder som byggts upp på senare tid.
Vad vi här har anfört om regeringens återställarpolitik bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
6. Nej till återgång till ett perverst skattesystem
Lärdomarna från 1970- och 1980-talen om hur det gamla
skattesystemet fungerade tycks ibland som bortblåsta.
Den skattereform som med vår medverkan genomfördes
för några år sedan ersatte ett skattesystem som under lång tid
hade orsakat Sverige stora samhällsekonomiska kostnader
och bidragit till att bromsa den ekonomiska tillväxten i vårt
land. Det är skattereformens samhällsekonomiska
dimension.
Men skattereformen rymmer också en politisk dimension.
Den visar ett resultat av ett nära och förtroendefullt
samarbete mellan socialdemokraterna och folkpartiet. Den
överenskommelse som träffades rymde självfallet
kompromisser, vissa ömtåligare än andra. Skattereformen
innebar en påfrestning för bägge partierna, men samarbetet
var en förutsättning för att reformen skulle kunnna
genomföras, trots kritik från rader av särintressen som
önskade undantag för olika ändamål.
Det förslag om att höja den högsta marginalskatten till ca
55 procent, som socialdemokraterna nu för fram, slår sönder
skattereformen. På ett annat plan kan konstateras att åtgärden
säkert försämrar möjligheterna till ett framtida
förtroendefullt samarbete mellan politiska partier.
Om man nu genomför regeringens förslag blir resultatet
skärpt skatt för alla löntagare. Den blir särskilt stor för de
heltidsarbetande.
Det största problemet med den föreslagna höjningen av
marginalskatten är att det har låg trovärdighet att den blir
tillfällig. Regeringen påstår att den högre marginalskatten
skall gälla under fyra år, vilket innebär att beslut om ett
avskaffande skall fattas under 1998. Detta är mitt i en
valrörelse. Även om så inte vore fallet anser vi det närmast
uteslutet att socialdemokraterna då skulle föreslå en ensidig
skattesänkning för höginkomsttagarna.
Marginalskattehöjningen kan således förväntas bli
permanent.
Till det kommer att det finns anledning befara att
marginalskatten snart höjs därutöver. Om man nu av förment
fördelningspolitiska skäl höjer marginalskatten till 55
procent är det svårt att se med vilka argument man skall
avvisa krav på höjning nästa gång till 60 och nästnästa till 65
procent. Varje steg kan uppfattas som litet och acceptabelt.
Genom ''de små stegens tyranni'' är Sverige snart tillbaka i
det ''perversa'' och ''ruttna'' skattesystem som vi för fem år
sedan med stor möda lyckades ta oss ur.
Den viktiga tanken att bara cirka 15 procent av alla
inkomsttagare, och cirka 30 procent av de heltidsarbetande,
skulle betala statlig inkommstskatt slås härigenom i spillror.
Redan har knappt hälften av alla heltidsarbetande
löntagare en marginalskatt på cirka 50 procent. Det gäller till
exempel nästan alla befordrade poliser och kanske hälften av
alla polisassistenter, många mellanstadielärare och flertalet
speciallärare, adjunkter och andra högre befattningshavare i
skolan, en fjärdedel av socialsekreterarna, många
avdelningsföreståndare i sjukvården, nästan alla
privatanställda tjänstemän i ledande ställning och med
självständigt kvalificerat arbete och åtskilliga arbetare inom
byggnadsindustrin, den grafiska branschen, skiftarbetare i
processindustrier och underjordsarbetare i gruvindustrin.
I ett läge när Sverige behöver uppmuntra
kompetensutveckling och åstadkomma en ökad tillväxt för
att komma till rätta med de ekonomiska problemen är det
enligt vår mening oerhört angeläget att slå vakt om
skattereformen.
Regeringen föreslår också att inflationsskyddet av
skatteskalan skall urholkas, liksom det s k reallöneskyddet.
Även detta är självfallet ett avsteg från skattereformen med
allvarliga effekter, såväl realekonomiska som av
signalkaraktär. I det exceptionella statsfinansiella läge som
nu råder är vi dock beredda att acceptera ett tillfälligt avsteg
i dessa avseenden. Det kan uppfattas som rimligt att den
urholkning av pensioner, studiemedel m m som sker
motsvaras av en liknande urholkning av vissa mellan- och
höginkomsttagares inflationsskydd. Vi hänvisar dock till de
synpunkter vi har på den teknik som bör användas i detta
sammanhang.
Vad vi här anfört om det angelägna i att slå vakt om
skattereformen bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.
7. Folkpartiets budgetalternativ -- en meny
Som framgått ovan har vi allvarliga invändningar mot flera
av de föreslagna skattehöjningarna, som enligt vår mening
kommer att allvarligt försvåra tillkomsten av nya jobb.
Därmed riskerar arbetslösheten att låsas fast på en för hög
nivå, vilket försvårar budgetsaneringen. Sådana
skattehöjningar motverkar således sitt syfte. Vi föreslår att
de avvisas.
Vi har också invändningar mot vissa av de föreslagna
utgiftsminskningarna. Enligt vår uppfattning belastas
barnfamiljerna alltför hårt av regeringens förslag. Det är t
ex välkänt att familjer med flera barn har en svårare
situation än många andra. Fördelningspolitiska studier tyder
inte på att barnfamiljerna som grupp klarat sig bättre än
andra, snarare tvärtom. Vi föreslår därför sammantaget
mindre besparingar som riktas just till barnfamiljer.
Den teknik för den s.k. avindexeringen av pensioner m.m.
som regeringen föreslår innebär att besparingen blir större ju
högre inflationen är. Detta försvagar tilltron till
låginflationspolitiken. Vi föreslår därför i stället att den
tekniken väljs där indexeringen begränsas till 2 procents
prisökning, vilket sammanfaller med riksbankens
inflationsmål. Ingen kompensation ges därmed för
prisökningar som överstiger 2 procent. Regeringen tycks ha
uppskattat besparingsbeloppet i sitt förslag utifrån en
antagen prisökning på 3 procent. Under dessa
omständigheter ger den av oss alternativa tekniken ungefär
samma besparingsbelopp och samtidigt betydligt starkare
incitament för att bekämpa inflationen.
Vi kan heller inte acceptera den föreslagna minskningen
av u-landsbiståndet.
Vi avvisar också den föreslagna omläggningen av
arbetsmarknadspolitiken. Omfattningen räknat i antal
personer är i stort sett densamma som gäller enligt fattade
beslut, men regeringen föreslår en omfördelning mellan
olika åtgärder som sammantaget ökar kostnaderna med drygt
700 miljoner kronor. Därtill föreslås att ersättningsnivån
inom svuxa höjs med drygt 300 miljoner kronor, vilket vi
avvisar. Vi föreslår i stället att nuvarande kostnadseffektiva
inriktning bibehålls, med undantag för förslaget om
starthjälp (flyttningsstöd) som vi biträder.
I fråga om investeringar och underhåll av vägar och
järnvägar föreslår vi att det investeringsprogram som nu
löper sträcks ut något i tiden, så att utgifterna fram till 1998
blir drygt 1 miljard kronor lägre. I första hand bör det
innebära en senareläggning av vissa väginvesteringar.
Regeringen föreslår också 2 miljarder kronor i ökat anslag
för underhållsåtgärder. Så sent som i juni avvisade riksdagen
förslag av liknande innebörd och sedan dess har
konjunkturuppgången förstärkts. Förslaget kan således inte
motiveras av konjunkturskäl och bör avvisas. Därtill föreslår
regeringen 2 725 miljoner kronor i olika s k
investeringssatsningar. Vi biträder förslagen vad gäller
miljöinvesteringar (400 milj kr), kulturområdet (165 milj kr),
ombyggnadsåtgärder i skolor m m (360 milj kr) och
äldrebostäder (100 milj kr) samt åtgärder för bättre
inomhusklimat i bostäder (200 milj kr), även om vi är
skeptiska till storleken på effekterna med hänsyn till
kommunernas ansträngda ekonomiska läge. Förslaget om en
extra subvention för opreciserade åtgärder avseende
bostäder, på 15 procent räknat på ospecificerat underlag, är
emellertid så vagt utformat att vi inte kan biträda det.
Därmed sparar vi 1,5 miljarder kronor jämfört med
regeringen. Totalt minskar således utgifterna för innevarande
budgetår 1994/95 därmed med 4,5 miljarder kronor jämfört
med regeringens förslag.
Vi utgår från att regeringens förslag inom arbetsmarknads-
och investeringspolitiken består även nästa budgetår
(förutom tilläggsanslaget för underhållsåtgärder) liksom
våra föreslagna förändringar, så besparingen med vårt
förslag blir under 1995/96 2,8 miljarder kronor (1,5 bostads-
ROT, 1,0 A-politik samt ca 0,3 tidsutsträckningen av
infrastrukturinvesteringarna). År 1998 bedömer vi att
omfattningen av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna är
något mindre än för närvarande, varför besparingen kan
uppskattas till ca 1,5 miljarder kronor (1 på grund av
tidsutsträckningen av infrastrukturinvesteringarna samt ca
0,5 på grund av mer kostnadseffektiva A-åtgärder).
Vi avvisar också förslaget om direktavdrag för byggnader.
Det skulle nästan helt innebära en subvention till sådana
byggnadsinvesteringar som redan är påbörjade, och vi anser
detta omotiverat i dagens statsfinansiella läge.
Eftersom propositionen saknar uppgifter om budgetsaldo
m m under innevarande budgetår kan inte heller vi ge en
sådan redovisning. Vi konstaterar dock att våra förslag
förstärker budgeten med ca 4,5 miljarder jämfört med
regeringen för innevarande budgetår. Detta motsvarar
ungefär EU-avgiften under samma tid.
För budgetåret 1995/96 (på 12-månadersbasis)
föreslår vi följande meny av åtgärder (alla belopp är jämfört
med regeringens förslag):
Utgiftsförändringar 1995/96 (+ innebär ökade utgifter, --
innebär minskade utgifter) Mdkr
Vårdnadsbidraget behålls
+ 2,3
Flerbarnstillägget ändras ej
+ 0,5
Mindre besparing för bidragsförskott
+ 0,1
Bistånd
+ 0,3
Besparingar inom Nathalieplanen (läkemedel, tandvård,
snabbare avveckling av delpensionen, bostäder)
-- 3,3
Socialförsäkringarna
-- 2,0(genomsnittlig inkomst under 12 mån. som
inkomstgrund)
Försäljning av statliga företag samt koncessionsavgifter
(ränteeffekt)
-- 1,3
Dito (engångseffekt)
-- 10,0
Ej betald skatt reducerar pensionen
-- 1,3
A- och I-politik
-- 2,8
Övrigt (presstöd, effektivare kontroll mot fusk)
-- 1,0
Summa
-- 8,5
inkl engångs
-- 18,5
Vad beträffar de föreslagna förändringarna av
bidragsförskotten accepterar vi förslaget om längre
återbetalningstid. Vi avvisar tanken på nominell låsning av
utgående belopp, men förutsätter att den översyn som nu
pågår resulterar i den uppgivna totala besparingen. Vad
gäller biståndet avvisar vi förslaget att räkna in 300 miljoner
kronor för asylkostnader i biståndsbudgeten. Vi är också
mycket skeptiska till att låsa biståndet i nominella tal under
hela perioden till 1998, men återkommer till denna fråga i
januari. Regeringen föreslår också under rubriken Anslag för
säkerhet att utgifterna för invandring m.m. skall reduceras
med 760 miljoner kronor. Om detta kan ske genom
rationaliserings- och organisationsförändringar har vi inga
invändningar, men det är mycket oklart om detta är möjligt.
Vi förbehåller oss rätten att återkomma med synpunkter när
regeringen har preciserat förslaget.
Flera av regeringens besparingsförslag är inte alls
konkreta. Det gäller t ex den statliga konsumtionen, där
man -- exklusive försvaret -- anser sig kunna spara 2
miljarder kronor. Huruvida detta faktiskt är möjligt och
acceptabelt kan vi inte bedöma förrän de konkreta åtgärderna
presenteras, och det sker tydligen senare.
Inkomstförändringar 1995/96 (+ innebär ökade
inkomster, -- innebär minskade inkomster jämfört med
regeringens förslag) Mdkr
Nej till 25 procents marginalskatt
-- 4,3
Nej till dubbelbeskattning
-- 6,5
Nej till höjd skatt på avtalspensioner
-- 1,0
Nej till slopad kvittningsrätt
-- 0,7
Nej till ''företagsskattelättnadsreserv''
0
Nej till sociala avgifter för vinstandelar
-- 0,1
Nej till återinfört grundavdrag
+ 1,8
Nej till direktavdrag för byggn.inv. (genomsnitt för 1995 o.
1996)
+ 1,3
Införande av bankgarantiavgift
+ 1,0
Summa
-- 8,5
Motiveringen till de flesta av våra ställningstaganden i
fråga om skattehöjningsförslagen framgår av tidigare
resonemang i motionen. Därutöver finner vi det
anmärkningsvärt att regeringen föreslår höjd skatt på
tjänstemännens avtalspensioner. Detta är ytterligare ett
avsteg från vad som överenskoms i skattereformen. Förslaget
drabbar ensidigt de privatanställda tjänstemännen eftersom
det främst är de som har sina avtalspensioner fonderade.
Dessutom har förslaget enligt vår uppfattning negativa
effekter inför den stundande avtalsrörelsen.
Sammantaget innebär våra förslag ca 8,5 miljarder kronor
större besparingar och lika mycket lägre skatter än
regeringens förslag, exklusive engångsbesparing.
Budgeten förstärks alltså med ytterligare 10 miljarder
kronor under budgetåret 1995/96 (på 12-månadersbasis).
Budgetmeny år 1998
Utgifter Mdkr 1998
Familjepolitik
+ 2,8
Bistånd
+ 0,3
Nathalieplanen
-- 6,3
Socialförsäkringarna
-- 7,0
Höjd pensionsålder
-- 6,0
Ej betald skatt reducerar pensionen
-- 1,3
A- och I-åtgärder
-- 1,8
Försäljning av statliga företag samt vissa
koncessionsavgifter
-- 1,3
Dito engångs
-- 10
Övrigt
-- 1,0
Summa
-- 21,6
inkl engångs
-- 31,6
Vi har ovan kommenterat våra förslag inom
familjepolitiken och biståndet. Under rubriken
''Nathalieplanen'' har tillförts den minskning av
räntebidragen med ca 3 miljarder kronor som avses ske under
åren 1997 och 1998. Vad gäller besparingen inom
socialförsäkringarna anser vi att flera av förslagen i den av
ESO publicerade skriften En social försäkring bör kunna
genomföras. Det gäller t ex förslaget att låta förtidspension
övergå i förtida uttag av folkpension vid 61 års ålder. Vi har
emellertid räknat med en betydligt mindre besparing än
utredningen eftersom vi inte anser det rimligt att genomföra
ett dylikt förslag för de personer som uppbär förtidspension
därför att de har någon form av funktionshinder.
Vad gäller förslaget om höjd pensionsålder finns en
överenskommelse mellan de tidigare regeringspartierna och
den nuvarande regeringen att ingendera skall genomföra
detta förslag ensidigt. Detsamma kan i någon mening sägas
gälla beträffande delpensioneringens avskaffande, eftersom
det finns en överenskommelse att denna avskaffas i det nya
pensionssystemet. Vi anser det emellertid angeläget att
aktualisera både förslaget om höjd pensionsålder och ett
snabbare avskaffande av delpensionen med hänsyn till det
statsfinansiella läget och utgår från att regeringen kan ansluta
sig till förslagen.
Sammantaget minskar utgifterna med nära 22 miljarder
kronor och skatterna sänks med ca 7 miljarder kronor med
vårt förslag 1998. Budgeten förstärks således med ytterligare
15 miljarder kronor utöver regeringens förslag. Inklusive
engångseffekter blir förstärkningen ca 25 miljarder kronor
mer än regeringens förslag.
Till detta kommer de indirekta effekter som uppkommer
på grund av att våra förslag stimulerar företagande och
tillkomsten av nya jobb. Vi har inte försökt uppskatta
storleken av denna effekt på budgeten, men konstaterar att
varje procentenhets lägre arbetslöshet avlastar statskassan
8--10 miljarder kronor.
Folkpartiets förslag innebär således en i förhållande till
regeringen snabbare skuldstabilisering, både vad avser
konkreta budgetåtgärder och vad avser möjligheter att
stimulera företagande och nya jobb, dvs begränsa
arbetslösheten.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den
ekonomiska politiken som redovisats i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om regeringens s.k. återställarpolitik,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om det angelägna i att slå vakt om
skattereformen,
4. att riksdagen avslår regeringens förslag till höjd
marginalskatt,
5. att riksdagen avslår regeringens förslag till
dubbelbeskattning av aktier,
6. att riksdagen avslår regeringens förslag till höjd skatt på
avtalspensioner,
7. att riksdagen avslår regeringens förslag till slopad
kvittningsrätt,
8. att riksdagen avslår regeringens förslag till sociala
avgifter på vinstandelar,
9. att riksdagen avslår regeringens förslag till direktavdrag
för byggnadsinvesteringar,
10. att riksdagen avslår regeringens förslag att försämra
flerbarnstilllägget,
11. att riksdagen avslår regeringens förslag att avräkna 300
miljoner kronor från biståndsanslaget,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en kostnadseffektiv
arbetsmarknadspolitik,
13. att riksdagen avslår regeringens förslag att avskaffa
ungdomspraktik och akademikerpraktik,
14. att riksdagen avslår regeringens förslag till ökade
insatser för underhållsåtgärder,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en förlängning av
genomförandetiden för investeringsprogrammet för vägar
och järnvägar,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om investeringssatsningar,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder för att förstärka de
offentliga finanserna.
Stockholm den 22 november 1994
Bengt Westerberg (fp)
Lars Leijonborg (fp)
Margitta Edgren (fp)
Christer Eirefelt (fp)
Eva Eriksson (fp)
Isa Halvarsson (fp)
Elver Jonsson (fp)
Anne Wibble (fp)