Motion till riksdagen med anledning av regeringens
proposition 1994/95:100 med förslag till statsbudgeten för
budgetåret 1995/96.
Inledande sammanfattning
De allmänna målen i regeringens finansplan så som de
framgår av det man kallar ''De tre hörnstenarna'' --
saneringen av statsfinanserna, bekämpningen av
arbetslösheten och en rättvis fördelning -- är också
Vänsterpartiets. Också finansplanens allmänna
problembeskrivning stämmer bra med Vänsterpartiets
politik. På grund av denna enighet när det gäller
grundvärderingar har det varit möjligt att genom samtal och
efter vissa justeringar för att tillgodose Vänsterpartiets
önskemål förankra det väsentliga innehållet i regeringens
ekonomiska politik under hösten. Vi står fast vid det som
överenskommits: budgetsaneringen, EU-medlemsavgiftens
finansiering och om arbetsmarknads- och
jordbrukspolitiken.
Men vi kan inte godta de arbetslöshetsnivåer som enligt
regeringens egna bedömningar kan bli resultatet av den nu i
budgetpropositionen föreslagna politiken. Vi anser inte
heller att de klass- och könspolitiska följderna är tillräckligt
genomtänkta. Kvinnor och låginkomsttagare drabbas relativt
sett alldeles för hårt av de föreslagna besparingarna och de
gynnas otillräckligt mycket av den föreslagna
arbetsmarknads- och näringspolitiken. Budgetförslaget är
också klart otillräckligt på miljöpolitikens område.
Att spara på u-landsbiståndet är inte bara orättfärdigt, det
är också kortsynt. Det strider mot det vidare
säkerhetsbegrepp, som regeringen formulerat och som
inbegriper miljöfrågor, befolknings- och flyktingfrågor,
demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet mellan
kvinnor och män. Vänsterpartiet godtar inte de kraftiga
nedskärningarna på biståndet. Vi vill istället spara på det
militära försvaret.
Vänsterpartiet ställde sig redan i höstas bakom målet att
statsskulden som andel av BNP skall stabiliseras senast
1998. Vi redovisar i denna motion tillkommande
budgetförstärkningar som klarar detta. Totalt redovisar vi 13
miljarder i utgiftsminskningar netto och 7 miljarder i
inkomstförstärkningar netto utöver det som beslutades förra
året och/eller överenskommits mellan oss och regeringen.
Skillnaden mellan regeringens och Vänsterpartiets
budgetpolitik fram till 1998 kan beskrivas i denna tabell:
(Siffror utan tecken anger budgetbelastning med v-politik,
siffror med negativa tecken anger budgetförstärkning med v-
politik jämfört med regeringsförslagen.)
1. Minskat sparbeting
Internationell solidaritet
1
Militär, polis, kriminalvård m m
-- 2.5
Social trygghet
2
Skatteindrivning, knarkbekämpning
0.5
Kommuner
2
Näringspolitik, miljöomställning, arbetsmarknad
4
Utbildning, kultur
2
Vägar
-- 2
Summa
7 2.
Skatte- och avgiftshöjningar brutto
12
3. Skattesänkningar
Sextimmarsdagsförsök
1
Småföretagarstöd
2
Summa
3
Skattehöjning netto 12--3 =
9 4.
Kompletterande EU-finansiering
2
Återstår 7 miljarder kr som täcker det minskade
sparbetinget
Vänsterpartiets politik leder således totalt till samma
budgetsaldo i hela den offentliga sektorn sammantaget som
regeringens politik.
Vi anser att det är en stor fördel om riksdagen under våren
och försommaren kan fatta beslut om en ekonomisk politik
som gäller hela mandatperioden och som gör att den stora
folkmajoriteten upplever detta som både stabilt och rättvist.
Detta är också avgörande för att det stora privata
sparandeöverskottet skall kunna omsättas i effektiv
efterfrågan så att också hemmamarknadsföretagen vågar
anställa fler. Då kan vi också värna om skolan, omsorgen och
vården samt om den internationella solidariteten.
Samtidigt har vi en mycket svår balansakt framför oss: att
stärka budgeten utan att ta kål på den ekonomiska
uppgången. Arbetsmarknadspolitikens inriktning,
familjepolitiken och särskilt frågan om barnbidraget samt
sjukförsäkringen är exempel på frågor som kräver särskilt
noggrann prövning. De slutliga förslagen som skall
föreläggas riksdagen bör på dessa områden beredas med
sikte på att svenska folket i tid före avtalsrörelsens avgörande
skede skall få reda på vad som kommer att inträffa.
Vänsterpartiet anser således att det behövs en
helhetsuppgörelse för hela mandatperioden och att denna
skall vara förankrad hos arbetarrörelsens båda partier.
Erfarenheten av regeringar som hoppar tuva manar inte till
efterföljd. Vi är beredda att ta ansvar för en samlad
vänsterpolitik som reser oss ur den statsfinansiella krisen.
1 Den ekonomiska politikens inriktning
Arbetslösheten är ödesfrågan
För Vänsterpartiet är arbete åt alla det överordnade målet
för den ekonomiska politiken på både kort och lång sikt. Om
det nu i den pågående konjunkturuppgången inte går att
åstadkomma en radikal ökning av antalet förvärvsarbetande
så kommer Sverige i nästa lågkonjunktur att ha fastnat i
permanent massarbetslöshet. Det visar erfarenheterna från
andra länder. Om detta händer klarar vi inte det andra som
måste göras: ställa om ekonomin i en mer miljövänlig och
jämlik riktning samt åstadkomma en ur klass- och
könsperspektiv rättvisare fördelning av inkomster och
arbetstider.
Den stora arbetslöshet vi har i det svenska samhället idag
är förödande såväl för de enskilda individerna som drabbas
som för samhällsekonomin i stort. Kostnaderna för
arbetslösheten i form av skattebortfall och bidrag till de
arbetslösa har ökat dramatiskt och varit en avgörande orsak
till statsfinansernas försämring. Till detta kommer stora
sociala kostnader i form av ökad sjuklighet, kriminalitet
m.m. -- kostnader som till stor del drabbar kommunernas
ekonomi förutom de enskilda individernas.
För arbetarrörelsen finns dessutom ytterligare en mycket
allvarlig politisk kostnad förknippad med arbetslöshet.
Arbetslösheten påverkar maktförhållandena i samhället.
Bakom strategin för den fulla sysselsättningen -- som den
utvecklades inom arbetarrörelsen mot bakgrund av
erfarenheterna från mellankrigstiden -- låg en ambition att
påverka samhällsmakten till lönearbetarklassens förmån. En
hög efterfrågan på arbetskraft innebar att arbetarklassen
kunde höja rösten mot arbetsgivarna, vilket i sin tur starkt
bidrog till att öka fackföreningsrörelsens möjligheter att
påverka arbetsvillkor och inkomstfördelning i positiv
riktning.
Dagens höga arbetslöshetsnivåer har på motsvarande sätt
inneburit en allvarlig försvagning av lönearbetarintressena
och fackföreningarna. En försvagning av
fackföreningsrörelsen och av de arbetandes inflytande på
arbetsplatserna i arbetslöshetens spår riskerar dessutom att
leda till att den helhetssyn och det ekonomisk-politiska
nytänkande som utmärkt svensk fackföreningsrörelse går
förlorad.
Om huvudinriktningen på den ekonomiska politik som
regeringen presenterar i budgetpropositionen sålunda enligt
Vänsterpartiets uppfattning är riktig, så är den ändå i vissa
avgörande punkter helt otillräcklig. Ambitionsnivån måste
framför allt vara högre när det gäller att öka sysselsättningen.
Det är dock positivt att regeringen vill anslå omfattande
medel till sysselsättningsskapande åtgärder, men insatserna
måste bli mer effektiva och ändamålsenliga.
Den öppna arbetslösheten måste ner en rejäl bit under 5
procent under nu pågående högkonjunktur och de offentliga
finanserna måste vara i god ordning så att det finns utrymme
för expansionspolitik när nästa lågkonjunktur kommer.
Politiken måste också genomsyras av ett klass- och av ett
könsperspektiv. Klassamhället och manssamhället måste
försvagas -- jämlikheten öka. En radikal omställning i
miljövänlig riktning skall göras. Vandringen mot sex
timmars arbetsdag på allvar påbörjas.
Saneringen av statsfinanserna
De offentliga finanserna kan inte saneras utan kraftigt
minskad arbetslöshet. Men också det omvända gäller:
Arbetslösheten kan inte minskas rejält utan att politiken
återerövrar makt från de stora aktörerna på kapital- och
penningmarknaden. Detta kräver i sin tur sanerade
statsfinanser så att räntorna kan falla.
De rekordvinster som uppstått i industrin och i delar av de
finansiella företagen måste kanaliseras till investeringar och
komma hela samhället till nytta. Om finansiella placeringar
lönar sig bättre blir det som på 80-talet.
Den höga realräntenivån ökar naturligtvis hushållens
sparbenägenhet. skall konsumtionen öka och det privata
sparandet minska, vilket är nödvändigt om
hemmamarknaden skall stärkas, måste räntorna falla och
värdet på hushållens tillgångar öka. Otillräckliga
investeringar och nyanställningar i företagen beror också på
oron för framtida finanskriser och räntechocker -- inte på
höga skatter. Att det sparas så mycket idag i hushållen har
följaktligen delvis samma orsak: ''I nästa kris ryker ännu
flera bidrag.'' Därför måste saneringen av de offentliga
finanserna påbörjas nu och svenska folket få ett samlat
besked om vad som skall hända. Det skulle samtidigt starkt
bidra till att reducera den höga riskpremie som förutsätts
idag när produktiva investeringar skall genomföras. Med
lägre räntenivåer skulle avkastnings- eller vinstkraven på
produktiva investeringar sjunka. En högre andel av de
inkomster som skapas i produktionen skulle därmed kunna
komma löntagarna till del.
Det är i och för sig riktigt att om man skall bedöma läget
för Sveriges offentliga ekonomi skall man inte bara se till
skulderna utan också till tillgångarna. Men från ett
vänsterperspektiv ligger det en fara i att alltför mycket
värdera ner faran med skulderna genom att peka på stora
tillgångar. För det är ju bara den som är beredd att sälja ut
offentliga tillgångar som kan värdera dem i pengar och räkna
på avkastningen i jämförelse med räntor och amorteringar på
skulderna.
Vi behöver en stor offentlig förmögenhet och ett rejält
offentligt sparande om det svenska folket via sina valda
ombud skall kunna minska inkomstklyftorna och återerövra
makt från storfinansen. Om det nu skulle visa sig att
skatteinkomsterna ökar mer och underskotten faller mer än
vad regeringen räknar med så är det desto bättre, då kan
storfinansens järngrepp släppa tidigare än annars. Helst
skulle vi behöva ett rejält offentligt finansiellt
sparandeöverskott när nästa lågkonjunktur kommer.
Klassperspektivet
De rika har mest att vinna på höga räntor och fortsatt
vinstgivande utlåning till en statsmakt i förfall. Det är
skillnaderna i makt som är ödesfrågan snarare än skillnaden
i materiell standard, men det är också nödvändigt att den
ekonomiska politiken bidrar till att minska de stora
inkomstskillnader och förmögenhetsskillnader som uppstått.
Om svenska folket upplever att det ekonomiska och politiska
etablissemanget -- ''dom där uppe'' -- lever ett liv fjärran från
folkflertalets vardag så går det inte heller att skapa förståelse
för de nödvändiga sparåtgärderna.
Det är också orimligt med löner och arvoden i offentliga
bolag som ligger långt över statsministerlönen och med
fallskärmsavtal i mångmiljonklassen. Att göra något åt detta
ger inte mycket pengar till statskassan. Men hela
samhällsmoralen skulle höjas om vi politiker vågar ge oss
på de avarter som förekommer. I särskilda motioner lägger
Vänsterpartiet fram förslag på detta område.
Regeringen räknar med att den tiondel av hushållen som
har de högsta disponibla inkomsterna får stå för nära 30
procent av de skattehöjningar och besparingar som föreslås
fram till 1998 medan de tio procenten med lägst inkomster
bara står för knappt fem procent. Men enligt regeringens
egna beräkningar framgår också (diagrammet på sid 53 i
finansplanen) att bilden blir en annan om man räknar på
åtgärdernas effekt i procent av inkomsten. Hushåll med de
allra högsta inkomsterna får den största procentuella
minskningen, drygt sex procent. De tio procenten av
hushållen som har lägst inkomster får den näst högsta
procentuella minskningen, knappt sex procent. Hushåll med
disponibla inkomster en bit ovan genomsnittet kommer
lindrigast undan -- räknat i procent -- ca fyra procent.
Vi menar att regeringen borde tagit ytterligare steg för att
åstadkomma en rättvisare fördelningspolitisk profil på
budgetsaneringen. Detta är också ett skäl till att det krävs
vissa ytterligare skattehöjningar på högre inkomster samt
skarpare åtgärder för en rättvis användning av de stora
vinsterna i banker och exportföretag.
Den kommande avtalsrörelsen kan bli mycket svår. En
explosiv vinstutveckling i den exportinriktade
industrisektorn slår lätt över i en snabb löneökningstakt i den
exportinriktade industrin följt av kompensationskrav från
grupper i den icke-konkurrensutsatta sektorn där utrymmet
för lönehöjningar är minimalt. Resultatet av en sådan
utveckling skulle enbart bli en stärkt tudelning av
arbetsmarknaden där framför allt den offentliga
verksamheten skulle drabbas hårt. Det avgörande är att
vinsterna i industrin leder till produktiva investeringar som
kommer hela samhället till del och att vinsterna inte blir till
förmögenhetsökning för de redan rika. Det är bra om
avtalsrörelsen leder till löneökningar som totalt ligger i nivå
med vad produktivitetsökningen i Sverige och
prisökningarna i omvärlden medger. Men det krävs då också
en solidarisk omfördelning av löneutrymmet till förmån för
låglönegrupper. Detta är ett ansvar som skall tas av parterna
på arbetsmarknaden, men vi politiker kan underlätta genom
en stark fördelningspolitik.
Könsperspektivet
Regeringen har sagt sig vilja föra en politik för ökad
jämlikhet mellan kvinnor och män. Hitintills finns inte
mycket konkret uträttat. Med de uttalanden som gjorts av
regeringen kunde förväntats att budgetpropositionen
genomsyrats av ett könsperspektiv.
Budgetpropositionen har dock inte analyserats ur ett
könsperspektiv. Vid en sådan analys hade regeringen funnit
att de besparingar, de nedskärningar som föreslås, drabbar
kvinnor mer än män. Det enda försök till ''analys'' som
gjorts är ett konstaterande i finansplanen att ''nettoeffekterna
av åtgärderna i genomsnitt är lika för kvinnor och män. Män
berörs i högre grad av skatteåtgärderna, kvinnor av de
ändrade transfereringarna.'' Att resultatet blir sådant är inte
så underligt, män har högre inkomster än kvinnor och kan
därför betala mer skatt. Män kommer inte i lika stor
utsträckning som kvinnor i åtnjutande av transfereringarna
och drabbas därför heller inte lika mycket av
nedskärningarna i socialförsäkringar och barnbidrag som
kvinnor.
Eftersom kvinnor som grupp har lägre lön än män som
grupp är förstås utrymmet för skattehöjningar för kvinnor
begränsat. Kvinnor är mer än män beroende av våra
socialförsäkringar. T ex använder sig kvinnor mer än män av
sjukförsäkringen, föräldraförsäkringen, tillfällig
föräldrapenning och förtidspensionering. Nedskärningar i
socialförsäkringssystemen kommer därför att drabba
kvinnor hårdare än män. Under det senaste decenniet har
pensionärer med låg eller ingen ATP fått sina realinkomster
minskade. Den största gruppen av dem är kvinnor.
Nedskärningarna drabbar i ännu högre grad kvinnor i
glesbygd. I Norrlands inland är andelen offentligt sysselsatta
30 -- 50 procent högre i skogslänen än i resten av Sverige.
Genom den högre arbetslösheten blir fler utförsäkrade vilket
medför ökade kostnader för socialbidrag. I skogslänen bor
också en större andel äldre och sjukpensionerade. Den stora
könsobalansen kommer att öka när kommuner, landsting och
statliga verk, dvs. gemensamma sektorn, gör nedskärningar
som kommer att drabba kvinnor i högre utsträckning än män.
Vänsterpartiets grundsyn är att varje människa oavsett kön
skall betraktas som en självständig individ i ekonomiskt
hänseende och själv ha rätt att tjäna ihop till sin försörjning
och pension.
En förutsättning för det är en solidarisk finansiering och
utveckling av den gemensamma sektorn i form av
barnomsorg, äldreomsorg och annan social service i stället
för miljardsatsningar till JAS-projektet, motorleder och
Öresundsbro.
En annan förutsättning är en solidarisk utformning av
socialförsäkringarna i stället för höga egenavgifter och
försämringar av t.ex. sjuk- och föräldraförsäkringen.
Utformningen av t.ex. pensionssystemet måste ta hänsyn till
kvinnors livsmönster.
En tredje förutsättning för kvinnors möjligheter att
försörja sig själva är en aktiv arbetsmarknadspolitik. Försök
med sex timmars arbetsdag med bibehållen lön höjer lönen
för kvinnor som idag arbetar deltid, ökar antalet kvinnliga
arbeten, minskar arbetsskadorna och höjer livskvaliteten för
både kvinnor och män.
Vad erbjuds då kvinnor i Sverige för kompensation i form
av jämställdhetssatsningar riktade direkt till kvinnor? Jo
ökad kvinnorepresentation i statliga styrelser och nämnder,
kvotering till Na- och T-utbildningar, kvinnor skall lättare få
låna pengar för att starta egna företag. Allt detta är bra, men
ingen av dessa satsningar försvarar lågavlönade kvinnors
rättighet att kombinera förvärvsarbete med vård av barn.
Ingen av dessa satsningar riktar sig mot lågavlönade kvinnor
i arbetarklassen. Den pågående skiktningen i en under- och
överklass bland kvinnorna blir allt tydligare.
I könskvoteringsutredningen ''Varannan damernas''
påvisades tre saker som kvinnor som grupp har gemensamt:
de flesta kvinnor har lägre lön än sina manliga kollegor, de
flesta kvinnor har huvudansvaret för familj och barn, de
flesta kvinnor har mindre makt än män.
Maktfördelning kan inte bara lösas med ökad
kvinnorepresentation, det handlar också om inflytande. I
Långtidsutredningen finns en särskild bilaga som behandlar
kvinnors roll i ekonomin. Där framhålls att ekonomisk makt
bör ses som ett begrepp med flera dimensioner.
Det handlar om obetalt respektive betalt arbete,
löneskillnader, i vilken utsträckning kvinnor respektive män
är beroende av offentliga transfereringar. Ekonomisk makt
handlar också om vilket inflytande kvinnor har på
fördelningen av de ekonomiska resurserna, dvs. möjligheten
att påverka hur pengarna fördelas.
Politiken har allt för länge utgått ifrån att det finns ett
allmänt intresse -- ett intresse som är lika för de olika
klasserna och ett intresse som är lika för kvinnor och män.
Men det finns inget sådant allmänt intresse -- klass och kön
är politiska dimensioner, inga sakområden som kan
prioriteras eller icke prioriteras. Vi bör därför ständigt slå
vakt om misstanken att det kan finnas en möjlighet att
kvinnor har andra åsikter och behov än män och pröva våra
förslag utifrån ett kvinno- respektive mansperspektiv.
Kvinnors brist på makt i samhället har setts som en brist
hos den enskilda kvinnan. I själva verket anger det politiska
systemet normer, utövar makt och prioriterar frågor som
ställer kvinnor ute. Då räcker inte utbildning, utan det
politiska systemet måste förändras till att också innesluta
kvinnors behov, krav och erfarenhet.
De ekonomiska teorier vi använder idag för att förklara och
förstå arbetsmarknaden utvecklades när arbetskraften bestod
av män. Industrisektorn blir därför det dominerande intresset
för traditionella nationalekonomer. I ekonomiska analyser
betraktas t.ex. barn som en kostnad och inte en tillgång.
Frågeställningen borde vara: skall samhällets nödvändiga
omsorgsarbete utföras gratis eller inte? Idag består
arbetskraften till lika delar av kvinnor och män. Vi behöver
därför en ekonomisk teori och analys som sätter människans
behov i centrum -- en teori där både kvinnors och mäns
erfarenheter ryms.
Jämställdhetsminister Mona Sahlin har i ett direktiv till
samtliga kommittéer och särskilda utredare uppdragit åt dem
att granska sina förslag ur ett jämställdhetsperspektiv innan
de lämnas. Hittills har proceduren varit sådan att om
förslagen granskats över huvud taget så har det varit en
analys efter det att förslaget genomförts. Vänsterpartiet anser
att granskningen ur ett jämställdhetsperspektiv därför skall
utsträckas till att gälla även budgetpropositionen och alla
ekonomiska propositioner som kommer.
Då om inte förr kommer det att visa sig att kvinnor och
män har olika intressen, krav och behov.
Generationsperspektivet
Det finns också en generationsdimension inbyggd i de
nuvarande problemen. Dagens unga har vuxit upp i en
ekonomisk nedgångsperiod, medan äldre generationer i
huvudsak under sitt vuxna liv upplevt ett stadigt materiellt
och socialt framåtskridande. Nedskärningar på olika
områden har präglat vardagen på senare år, i skolorna, på
fritidsgårdarna osv. Efter avklarad utbildning väntar
arbetslöshet för en mycket stor andel av ungdomarna.
Eftersom trygghetssystemen i stor utsträckning är knutna
till arbetslivet hamnar ungdomarna utanför, utan möjlighet
till egen försörjning och ett självständigt liv. Detta trots att
de uppnått vuxen ålder. Detta är ohållbart.
Vänsterpartiet arbetar för ett samhälle där unga människor
skall ha rätt till ett jobb med full lön, rätt till egen bostad och
kostnadsfri utbildning på grund- och gymnasienivå.
Ungdomar har rätt till sin egen integritet och till respekt från
vuxenvärlden.
Studier blir allt viktigare i vår tid och är många ungdomars
enda möjlighet undan arbetslösheten. Framtiden kommer att
kräva en allt mer välutbildad arbetskraft. Nästan alla
ungdomar går i dag treårigt gymnasium och fler och fler
studerar vidare på universitet och högskola. För att klara av
högre studier är det viktigt att eleverna har en bra grund att
bygga på. Därför är alla nedskärningar på grundskolan
mycket ogenomtänkta och ineffektiva besparingar.
Regeringens utbildningssatsningar under budgetperioden
1995/96 har till största del formen av
arbetsmarknadspolitiska åtgärder och är tidsmässigt
begränsade till innevarande budgetår. Enligt Vänsterpartiets
uppfattning behövs utbildningsinsatser för arbetslösa, t.ex. i
folkhögskolornas regi, men det behövs också en expansion
av det ordinarie utbildningssystemet efter 1996.
I regeringens proposition föreslås att a-kassan inte skall
vara tillgänglig för dem som är under 20 år. Vänsterpartiet
menar att denna ersättning självklart skall vara lika för alla
ersättningsberättigade oavsett ålder. Att införa en
åldersgräns för ersättning vid 20 år leder endast till ett
beroende av socialbidrag. Den yttersta konsekvensen av
regeringens förslag borde vara att omyndigförklara
ungdomar under 20 år, dvs. höja myndighetsåldern.
Ungdomars fritid är en viktig del av identitetssökandet. På
fritiden finns möjlighet till kreativa aktiviteter på frivillig
basis. Avgörande är då att det finns någonstans att vara,
träffpunkter och samlingsplatser. Efter de borgerliga
regeringsårens stora nedskärningar på fritids- och
kulturområdet måste dessa områden återigen prioriteras.
Många fritidsgårdar, ungdomscaféer och ungdomshus har
tvingats stänga och istället har allt fler ungdomar tvingats
flytta sina mötesplatser till stadens gator och torg. När
fritidsgårdar etc. stänger och personal som arbetar med
ungdomar sägs upp vet vi att ungdomsvåldet, kriminaliteten
och drogmissbruket ökar. Vi måste satsa på ungdomars fritid
för att inte öka gruppen utslagna.
Självförtroendet har sjunkit markant bland
invandrarungdomarna på bara några år. De känner sig
utanför samhällsgemenskapen. De har inte tillträde till
studier och arbete och har därmed svårt att identifiera sig
med samhället. Men allt fler grupper i samhället upplever allt
mindre framtidstro. Vänsterpartiet menar att den grupp som
inte får delta i uppbyggnaden av samhället inte heller
kommer att omfattas av samhällets normer och regler. Det är
ett grundläggande demokratiskt dilemma. Får man inte ta del
av det goda i samhället kommer man inte heller att känna
och ta ansvar för att det består och utvecklas. Det vore
vansinne att utestänga stora grupper i samhället från denna
process och vi måste aktivt visa att vi tar ungdomar på allvar.
En ekologiskt hållbar utveckling
Den ekonomiska utvecklingen måste långsiktigt vridas in
på ekologiskt hållbara spår. Att komma till rätta med
miljöproblemen är avgörande för mänsklighetens framtid,
Människan har alltför länge förbrukat jordens tillgångar
istället för att bruka dem. I-länderna har ett speciellt ansvar
för att samhällsutvecklingen ställs om så att den blir
långsiktigt ekologiskt hållbar. I-länderna har orsakat en stor
del av miljöskadorna och är ensamma om att kunna vända
utvecklingen.
Det finns bara en produktion i ordets verkliga bemärkelse
och det är växternas fotosyntes, som drivs av solens energi.
Allt annat är omvandling av energi. Det som vi vanligen
kallar produktion är istället konsumtion av naturresurser. Vår
ekonomi -- hushållning -- måste därför baseras på ett
optimalt -- inte maximalt -- utnyttjande av naturens resurser.
Vi kan inte upphöra att använda dem, men vi kan göra det
på ett uthålligt sätt.
De stora miljöproblemen i vår tid är förlusten av biologisk
mångfald, risken för klimatförändringar, den ökande
försurningen av luft, mark och vatten, havens försämrade
tillstånd och föroreningen av dricksvatten. Trafiken och dess
utsläpp utgör ett av de största enskilda miljöhoten.
Det behövs åtgärder på både kort och lång sikt. Skatter och
avgifter måste i högre grad än nu baseras på råvaror och
energi och i mindre grad på mänskligt arbete. De anställda
måste få ökat inflytande över miljöarbetet. Miljöarbetet
måste bedrivas intensivare i kommunerna. Konsumenterna
måste ges ökat inflytande och arbetet med
naturresursräkenskaper måste säkras. En miljöomställning
av samhället i ekologisk riktning skulle dessutom skapa
många nya arbetstillfällen, för kvinnor och män, fördelade
över hela landet.
Det är mot den bakgrunden som Vänsterpartiet inte kan
acceptera regeringens förslag på miljöområdet.
Vänsterpartiet avvisar i huvudsak regeringens förslag till
nedskärningar och kräver ytterligare höjningar av
miljöavgifter och -skatter utöver dem som överenskoms i
samband med finansieringen av EU-avgiften. Totalt ökar
med våra förslag utgifterna på miljödepartementets budget
med 470 miljoner kronor utöver regeringens förslag.
Samtidigt uppnås en stor besparingseffekt genom att minska
på investeringar i motorvägar och andra storskaliga
vägprojekt till förmån för satsningar på järnvägs- och
kollektivtrafik.
Vänsterns roll
Vänsterpartiet har under det senaste halvåret tagit en aktiv
och betydelsefull del i arbetet med att sanera statsfinanserna.
Utan vår aktiva medverkan skulle saneringen dels inte kunna
genomföras, dels skulle politiken ytterligare ökat klyftorna i
samhället. Den förra mandatperiodens politiska kaos vill vi
inte ha tillbaka.
Såväl i uppgörelsen om EU-avgiften som om vissa
ekonomisk-politiska åtgärder i höstas kunde Vänsterpartiet
påverka politikens utformning på ett fördelningspolitiskt och
miljömässigt bra sätt. Fördelningsprofilen på politiken är
enligt vår uppfattning avgörande för om vi skall lyckas
komma till rätta med skevheterna i svensk ekonomi idag.
Utan folklig förankring och folkligt stöd kan ingen radikal
krispolitik lyckas.
Vänsterpartiet är följaktligen överens med regeringen när
det gäller de allmänna målsättningarna för den ekonomiska
politiken. Det gäller målet att få ned arbetslösheten, att
stabilisera statsskulden och att den ekonomiska politiken
skall ha en fördelningsmässig godtagbar inriktning. Vi delar
också regeringens bedömning att det under mandatperioden
krävs en ytterligare budgetförstärkning med 20 miljarder
kronor.
2 Det ekonomiska arvet
De nuvarande ekonomiska svårigheterna måste förstås i
sitt historiska sammanhang.
Hela tidsperioden efter den första oljekrisen och det gamla
dollarbaserade valutasystemets sammanbrott, dvs. sedan
första halvan av sjuttiotalet, har präglats av lägre ekonomisk
tillväxt jämfört med tidigare nivåer under 1900-talet. P.g.a.
tillväxtens avmattning har också konflikterna mellan olika
intressen tilltagit, inte minst vad gäller fördelningsfrågor.
Alla grupper kan inte få mer utan vissa måste avstå, andra
får till och med acceptera försämringar. Vi får ett
''nollsummesamhälle'', där den ena gruppens vinst alltid blir
den andra gruppens förlust. Sociala konflikter tilltar i styrka.
Politiken blir allt mer ryckig och instabil. Den ''svenska
modellen'' byggd på samförstånd och fördelning av ökande
resurser har skakats i sina grundvalar.
Den ekonomiska tillväxten ökade kraftigt efter
trettiotalskrisen när den svenska modellen började byggas.
Genomsnittet för perioden 1926/30 -- 1951/55 var 2,8
procent per år räknat i fast penningvärde.
Åren 1951/55 -- 1971/75 var produktionstillväxten ännu
större, 3,5 procent i genomsnitt. Hela perioden från 1870 till
1970, som omfattar övergången från Jordbrukssverige till
Industrisverige samt slutligen Tjänstesverige, var den
svenska ekonomiska tillväxten mycket omfattande i ett
internationellt perspektiv: 2,1 %. Endast Japan hade en högre
siffra under motsvarande hundraårsperiod.
I ett långsiktigt perspektiv behöver inte nödvändigtvis en
avmattning i tillväxten ses som särskilt märklig. Det gamla
gardet av industriländer har i stort upplevt samma
utveckling. Handel, migration och kunskapsöverföring gör
att försprång förr eller senare hämtas in. Eftersläntrare och
uppkomlingar bland länderna på den ekonomiska
världsscenen har också fördelen av att kunna förfina och
särprägla teknik och utrustning som importeras utifrån.
Skillnaden mellan den teknologiska nivån på den befintliga
produktionen och den möjliga ger utrymme för mycket höga
tillväxtnivåer. De akuta bekymmer vi har i svensk ekonomi
idag kan emellertid inte förstås i termer av denna
''upphinnareffekt''.
Men det är samtidigt viktigt att konstatera att gamla
industristrukturer har försvagats. De internationella
utbytesförhållandena har förändrats. Nya regioner har
industrialiserats och trängt ut Sverige från gamla
tillverkningsområden. Den allmänna trenden är att Sverige
och länder jämförbara med Sverige får allt svårare att hävda
sig när det gäller tillverkning av relativt enkla
standardiserade industrivaror. Produktionen måste därför
mer och mer inriktas på kunskaps- och tjänsteintensiva
produkter med tillräckligt höga förädlingsvärden och bra
miljöteknik för att bära upp den sociala nivå vi eftersträvar i
Sverige.
Den historiska erfarenheten är att de rika ländernas
ekonomier utvecklats parallellt med att de statliga sektorerna
i ekonomierna fått allt större utrymme. Detta är heller ingen
tillfällighet. Studier av tillväxten och den strukturella
förändringen under främst efterkrigstiden visar på det starka
samspelet mellan teknologisk och ekonomisk utveckling å
ena sidan och den väldiga expansionen av offentliga
stödtjänster som finansiering, transporter, post och
telekommunikationer, distribution å den andra.
Offentliga resurser till grundläggande utbildning och
omskolning är förmodligen den enskilda faktor som betytt
mest för ekonomiskt framgångsrika länder. En stark offentlig
sektor och ett stabilt socialt skyddsnät har också varit
avgörande. I Sverige är det alldeles tydligt att några av våra
mest framgångsrika exportprodukter -- läkemedel, telefoner
och musik -- har byggt på välutbyggda offentliga system
inom sjukvård, kommunikationer respektive skola.
De problem som den svenska ekonomin drabbades av
under 1970- och 1980-talen berodde till stor del på en
missriktad ekonomisk politik. På 1970-talet underskattades
behovet av förnyelse, på 1980-talet greps politikerna av den
nyliberala marknadsfundamentalismen. De övervinster som
skapades efter 1982 års devalvering laddades upp till det
sena 1980-talets spekulationsbubbla och investerades inte i
en produktiv förnyelse. De panikartade avregleringarna och
den dåligt finansierade och orättvisa skattereformen
förberedde deflationskrisen 1991--93.
Värdet av den samlade produktionen minskade tre år i rad,
åren 1991 -- 1993, arbetslösheten steg dramatiskt och statens
finanser genomgick en katastrofal försämring. Den negativa
utvecklingen under dessa år förstärktes av en internationell
lågkonjunktur och en sällsynt missriktad och misslyckad
ekonomisk politik. En så kraftig ekonomisk kris har vi inte
upplevt i Sverige sedan trettiotalet.
Det gamla kapitalistiska industrisamhället har nått vägs
ände. I övergripande mening handlar det om att ersätta den
gamla löpande band- och och miljötärande
massproduktionen med en ny kvalitetsinriktad, miljövänlig
och kunskapsintensiv tillverkning. Det kräver förnyelse och
omställning. En sådan förnyelse och omställning förutsätter
dessutom en stor offentlig sektor och välutvecklade sociala
trygghetssystem.
3 Sverige och den europeiska unionen
Svenska folket röstade ja till medlemskap i EU.
Vänsterpartiet stod på nej-sidan, men vi har accepterat
folkets beslut och arbetar nu på att göra det bästa av
situationen. Uppgörelsen om EU-finansiering är ett uttryck
för detta.
Vi kommer nu också att noga bevaka vad ja-sidans partier
gör för att uppfylla löftena under valkampanjen inför
folkomröstningen i november 1994. På det ekonomisk-
politiska området gäller detta främst löftet om den sänkta
räntan och löftet om ökad sysselsättning. Vänsterpartiet har
allt intresse av att ja-sidan kan leva upp till dessa löften. För
detta krävs att vi på alla sätt står emot försöken att inlemma
Sverige i det monetaristiska projekt som den ekonomiska
och monetära unionen enligt Maastrichtavtalet utgör.
Rent formellt har Sverige i och med EU-medlemskapet
förbundit sig att anpassa sig till Maastrichtavtalets regler
under fas två på vägen mot den planerade valutaunionen.
Men regeringsföreträdare har hävdat att vi inte kan tvingas
till en sådan anpassning nu. Vi förutsätter att regeringen lever
upp till detta. Om EU efter regeringskonferenserna 1996
fullföljer planerna på en valutaunion anser Vänsterpartiet att
det skall anordnas en ny folkomröstning.
Sommaren 1991 knöts kronan till ECU:n -- EU-valutan. I
och med detta tvangs Sverige anpassa sin ekonomiska politik
till EU:s och främst den tyska, av tradition inriktad på att
sätta inflationsbekämpningen före kampen mot
arbetslösheten. Denna omläggning kom just när den
internationella lågkonjunkturen slog igenom. Resultatet blev
dramatiskt fallande inflation, stigande realräntor, ökat privat
sparande, fallande effektiv efterfrågan och stigande
arbetslöshet som i sin tur ledde till sämre statsfinanser.
Den orealistiska kopplingen till ECU:n ledde till
återkommande spekulationsvågor mot kronan, vilket tvang
fram drastiska räntehöjningar följt av ytterligare
åtstramningar av den inhemska efterfrågan. Under några
kritiska förhandlingsnätter i september 1992 tog
regeringspartierna och socialdemokraterna beslut om en
''intern devalvering'', dvs en kombinerad momshöjning och
sänkning av arbetsgivaravgiften. Trots kronans fall i
november 1992 fullföljdes beslutet. Denna ''dubbla
devalvering'' bidrog starkt till den stora nedgången av
efterfrågan på hemmamarknaden och den växande
arbetslösheten under 1993 samt till den på gränsen till
överhettade exportkonjunktur vi upplever nu.
Vi anser fortfarande att det som sägs i Jan Bergqvists och
Anita Gradins reservation till riksbanksutredningen håller.
Där avvisades det borgerliga förslaget att lagfästa
inflationsmålet som överordnat samt riksbankens mer
oberoende ställning med motiveringen '' -- -- -- att grunden
för att skapa trovärdighet inte läggs genom formella
lagregler utan i stället genom att bygga upp förtroende för
den ekonomiska politiken och skapa en bred acceptans i
samhället för betydelsen av en låg inflation''.
Med denna erfarenhet bakom oss borde vi inse att det är
helt orealistiskt att tänka sig att Sverige under 90-talet skall
anslutas till växelkursmekanismen (ERM) enligt nuvarande
modell. Det är inte heller rimligt att vi nu hastar fram
stelbenta konvergensprogram av den typ EU anser att vi bör
ha. Vi bör själva forma den ekonomiska politik som krävs
för att få ner arbetslösheten och sanera statsfinanserna.
EU-omröstningen i november 1994 hade en tydlig klass-
och regional profil. Det var låginkomsttagare och boende i
regioner med hög arbetslöshet som röstade nej. Detta visar
hur viktigt det är att vi behåller en stark fördelnings- och
regionalpolitik i Sverige. De svenska företagen -- framför allt
de mindre -- måste få stimulans för att nå ut till de snabbast
växande marknaderna i bl.a. Asien och Östeuropa. Den
goodwill som det svenska biståndet avsatt i Tredje världen,
erbjuder möjligheter, som skall tillvaratas.
4 Den ekonomiska utvecklingen
Delvis börjar situationen likna den som gällde efter
devalveringen 1982. Hjulen börjar nu gå allt snabbare och
vinsterna stiger i exportindustrin på grund av den låga
kronkursen, genomförda rationaliseringar och ökad
produktivitet. Men på avgörande punkter är läget dramatiskt
sämre. Två delar av ekonomin är fortfarande i kris:
kommunerna och byggandet. Samtidigt är statsfinanserna i
ännu mycket sämre skick än vad de var efter de förra
borgerliga regeringsåren åren 1976 till 1982.
Sverige som nation beräknas inte under de närmaste fyra
åren leva över sina tillgångar. Tvärtom sparar svenska folket
mer än vad som behövs för investeringar, så det blir en hel
del över som kan lånas ut till utlandet eller som kan användas
till att amortera utlandsskulder. Detta avspeglas i att
bytesbalansen -- dvs. det totala överskottssparandet -- visar
överskott som sammantaget beräknas utgöra mer än 10
procent av BNP åren 1995--1998. Men problemet är att
sparandet är extremt snett fördelat.
Den offentliga sektorn -- staten, kommuner, landsting, AP-
fonder etc. sammantaget -- har jättelika underskott. Men
privatpersoner och företag har stora totala
sparandeöverskott. I år räknar man med att hushållen har
överskott på nära 80 miljarder kronor -- motsvarande nära
10 000 kronor per innevånare i Sverige -- och företagen har
ett överskott på ca 105 miljarder. Men självklart finns stora
grupper av individer och små företag som inte kan spara ett
öre.
Sveriges offentliga nettoskuldsättning -- offentliga
tillgångar minus offentliga skulder -- är ganska
genomsnittlig om man ser till ekonomins storlek och om man
jämför med andra rika länder. Men räntorna på statsskulden
kostar i år mer än 10 000 kronor per invånare i landet och
även om det går att snabbt få ner de offentliga underskotten
kommer summan att öka under de närmaste åren.
5 En politik för hållbar tillväxt, arbete och välfärd 5.1
Den produktiva rättvisan
Klassklyftorna i Sverige har vidgats. Överklass och
flertalet inom medelklassen har kunnat betala av sina lån och
skaffa sig hyggliga förmögenheter. Samtidigt har det uppstått
en mer tydligt urskiljbar underklass som lever nära
fattigdomsgränsen. Folkomröstningen om EU-medlemskap
speglade tydligt detta klassmönster. Den känsla av
maktlöshet och orättvisa som finns hos många som röstade
nej är ett problem som kräver ett djupgående politiskt
nytänkande i de partier som drev fram ett ja.
Människor som är trygga är också beredda på
omställningar i livet. Förändringar av marknadsförhållanden
lokalt, nationellt och globalt tvingar fram förändringar i
människornas vardag och livsvillkor. De påfrestningar som
detta innebär skall så långt möjligt bäras gemensamt. Det är
den grundläggande principen bakom flera av våra
trygghetsförsäkringar. Vidare innebär upplösningen av de
gamla löpande band- och tidsstudiebaserade
arbetsorganisationerna att hierarkierna bryts ned, att de
anställda får såväl ökat inflytande som ökat ansvar.
Minskade klassklyftor och ökad politisk och ekonomisk
demokrati bidrar tvärt emot allt borgerligt tänkande till
stegrad produktivitet. Vänsterpartiets uppfattning är att
rättvisa, ekologisk balans och tillväxt långsiktigt är beroende
av varandra. Det är också den grundläggande syn som
präglar Vänsterpartiets förslag i denna motion.
5.2 Finans- och penningpolitik
De stora budgetunderskotten gör att finanspolitiken idag
har en starkt expansiv effekt. Den måste därför stramas åt.
Men detta måste ske på ett sätt så att pengar kanaliseras från
passivt sparande till aktiv användning i investeringar och
konsumtion. Låginkomsttagaren och det fattiga småföretaget
använder normalt en inkomstökning mer till konsumtion
respektive investering jämfört med höginkomsttagaren
respektive exportföretaget med övervinster. En stark
fördelningspolitik är därför bra också för att den ger mer
finanspolitisk stimulanseffekt per satsad krona.
Statens stora lånebehov är en starkt bidragande orsak till
det höga realränteläge som håller tillbaka investeringar och
konsumtion på hemmamarknaden. En ovillkorlig
förutsättning för att öka sysselsättningen är därmed att
drastiskt minska underskotten i statens finansiella sparande
och därigenom få ner räntorna. Med sjunkande räntor blir det
billigare för företagen att investera i Sverige och på
motsvarande sätt ökar hushållens konsumtionsbenägenhet
när värdet på deras tillgångar stiger. Det stora och för den
ekonomiska aktiviteten hämmande sparandeöverskottet i
den privata sektorn kan därmed minska och ge utrymme för
investeringar och konsumtion.
Det är således nu under den internationella
konjunkturuppgången försent att bedriva en generell
efterfrågestimulerande finanspolitik. I stället måste
åtgärderna riktas dit där de ger maximal utdelning i form av
nya arbeten per satsad krona.
Penningpolitik
Vänsterpartiet anser att det behövs en mer aktiv
penningpolitik som samordnas med finanspolitiken och som
har bekämpningen av arbetslösheten som överordnat mål.
Penningpolitiken är för närvarande alltför dogmatiskt fixerad
vid att bekämpa inflationen, bland annat görs detta med sikte
på ett framtida svenskt medlemskap i ERM och EMU.
LO framhåller i ''Ekonomiska utsikter årsskiftet 94/95''
att riksbanken också genom sitt sätt att beräkna
inflationstakten överdrivit inflationsfaran. Det är som LO
framhåller främst en alltför stor ökning av nettoprisindex
som skall bekämpas med penningpolitiken.
Budgetåtstramning av exceptionell karaktär som leder till
engångseffekter på prisnivån kan knappast motivera en
penningpolitisk åtstramning.
I praktiken -- skriver LO -- förbjuder Riksbankens tolkning
av inflationsmålet den finansiering av EU-avgiften som
överenskommits. Detta resonemang kan också användas på
de ytterligare skattehöjningar på främst miljösidan som
Vänsterpartiet föreslår. Riksbanken bör agera så att
aktörerna på marknaden får klart för sig att en finanspolitisk
åtstramning inte skall leda till en penningpolitisk
åtstramning. Bekämpandet av arbetslösheten skall vara mål
nummer ett också för Riksbanken.
Vänsterpartiet delar följaktligen LO:s uppfattning att
inflationen inte utgör någon akut fara i den ekonomiska
situation vi befinner oss i idag. Istället gör vi den
bedömningen att den nuvarande kraftiga
konjunkturuppgången sker på en helt annan grundval än
1980-talets högkonjunktur. Den våldsamma krisen under 90-
talets första år har brutit inflationsförväntningarna, vilket
sannolikt kommer att avspegla sig i en relativt återhållsam
pris- och löneutveckling framöver. Dessutom finns det ett
omfattande expansionsutrymme för företagen p.g.a. den
höga arbetslösheten. På sikt bör dessa nya förutsättningar
tillsammans med höga bytesbalansöverskott och förbättrade
statsfinanser kunna ge utslag i en starkare krona och en
fallande räntenivå i Sverige. 90-talets expansion kan ske på
betydligt fastare grund än 80-talets lånefinansierade och
inflationistiska expansion.
Vänsterpartiet bidrog aktivt till avskaffandet av
valutalånenormen och vi välkomnar regeringens förslag att
låta riksgäldskontoret få ökad handlingsfrihet vid
upptagandet av lån.
5.3 Arbetsmarknad, sysselsättning och utbildning
Den katastrofala sysselsättningsutvecklingen i Sverige
under början av 90-talet har både strukturella, konjunkturella
och politiska orsaker. Devalveringseffekter och en
snedvriden och spekulativ lånefinansierad
konsumtionsboom dolde grundläggande brister i näringsliv
och samhälle. Eftersläpning i infrastrukturinvesteringar,
avsaknad av modernisering och omställning av
näringslivsstruktur liksom svaga utbildningssatsningar
försvagade Sveriges långsiktiga konkurrenskraft. När
finansbubblan sprack och exportkonjunkturen föll
utvecklades ekonomin snabbt i negativ riktning.
Arbetslösheten steg till rekordnivåer samtidigt som de
offentliga finanserna snabbt raserades.
På några år har arbetskraften minskat med mer än 100 000
personer, från 85 procent till 77 procent av befolkningen
mellan 16 och 65 år. Antalet sysselsatta har minskat med mer
än en halv miljon personer. I december 1994 stod 585 000
personer, eller 13,9 procent av arbetskraften, utanför den
reguljära arbetsmarknaden, varav 8,5 procent registrerades
som öppet arbetslösa enligt AMS definition.
Den borgerliga regeringens ekonomiska politik innehöll en
serie missgrepp som förvärrade arbetslöshetskrisen. Idag
delar de flesta bedömare Vänsterpartiets kritik att
arbetsmarknadspolitiken ensam fick bära en orimligt stor
börda. Ideologiskt motiverade avregleringar och passiv
väntan på marknadskrafterna ersatte en aktiv finans- och
näringspolitik. Istället angreps löntagarnas intresse av
trygghet, inflytande och rättvis fördelning.
Vänsterpartiet delar regeringens uppfattning att en av de
viktigaste uppgifterna under de närmsta åren är att minska
arbetslösheten. Här ligger nyckeln till en rättvisare
fördelning, en framgångsrik ekonomisk utveckling och
sanerade statsfinanser. Om Vänsterpartiet sålunda anser att
det i grunden är positivt att regeringen anvisar omfattande
resurser till arbetsmarknads- och sysselsättningspolitiken, så
anser vi ändå att regeringens ambitionsnivå är otillräcklig
och det anvisade sättet att utnyttja dessa resurser är
otillfredsställande.
En viktig målsättning måste vara att den öppna
arbetslösheten skall ner ordentligt under 5 procent 1998.
Historiskt sett är detta ändå en mycket hög arbetslöshetsnivå
i Sverige. Detta mål måste uppfyllas om vi skall klara nästa
konjunkturnedgång utan att vi fastnar i en permanent
massarbetslöshet, med förödande återverkningar på
människors sociala situation och våra möjligheter att
upprätthålla de offentliga trygghetssystemen. Vi anser att
målsättningen är realistisk. Vi har då tagit hänsyn till att den
strukturella delen av arbetslösheten i Sverige med all
säkerhet ökat under senare år.
För att arbetslösheten skall komma ner under 5 procent
1998 krävs enligt Vänsterpartiets uppfattning vissa
ytterligare skatte- och avgiftshöjningar, som till största delen
används dels till fler riktade åtgärder för fler jobb och
utbildningsplatser, dels till en kommunakut på cirka 2 mdr
detta budgetår. Nyanställningsstödet på 7 mdr är alltför
passivt och generellt utformat. Dessutom har inte regeringen
anvisat någon finansiering av nyanställningsstödet.
Vänsterpartiet återkommer i en speciell motion om
arbetsmarknadspolitik med fler och mer detaljerade förslag.
Arbetslösheten bland invandrade kvinnor och män har ökat
kraftigt. En förklaring till denna negativa utveckling kan vara
att utländska medborgare av båda könen i stor utsträckning
arbetade inom tillverkningsindustrin där sysselsättningen
gått ned. Den utvecklingen måste brytas. Vänsterpartiet
återkommer i en speciell motion om invandrarpolitiken med
konkreta förslag.
Utbildningen är strategisk för att åstadkomma högre
sysselsättning och ekonomiska framsteg över huvud taget.
En mer adekvat beteckning på det som tidigare kallades
''arbetslinjen'' vore idag ''utbildningslinjen''. Vänsterpartiet
bejakar i huvudsak regeringens offensiva satsningar på
utbildningsverksamhet för arbetslösa. Dock menar vi att
regeringen i allt för stor utsträckning tenderar att glömma det
''ordinarie'' utbildningsväsendet. Utbildningsverksamheten
måste ligga på en hög nivå också efter 1996. Vänsterpartiet
vill också satsa påtagligt mer än regeringen på universiteten
och forskningen. Bland annat höjs anslagen till
forskningsråden och fakulteterna.
5.4 Strukturpolitiken
Vänsterpartiet är för en i huvudsak enhetlig
socialförsäkring, där det inte går att glida mellan de olika
försäkringssystemen, som t.ex. mellan sjuk- och
föräldraförsäkringen genom karensdagens införande. Vi
anser att det är bra att ''rensa'' i systemen för att därigenom
återigen få en förankring i folkdjupet för den generella
välfärden. Men då måste också de solidariskt finansierade
och generella socialförsäkringarna försvaras.
Att gröpa ur det solidariskt finansierade systemet genom
att lägga över ansvaret på parterna, som blir fallet med
konstruktionen av besparingen på förtidspensioner och
nivåsänkningen inom sjuk-och föräldraförsäkringen, innebär
att den allmänna standardskyddsmodellen, eller den
generella välfärdsmodellen, anpassas till ett system som
liknar den tyska korporativa modellen som utmärks av att
olika yrkesgrupper bygger upp sina egna system för
försäkringar. De som saknar anställning -- eller saknar
kollektivavtal -- ställs utan sociala rättigheter.
Vänsterpartiet anser att innan några beslut fattas i frågan
om den förändrade ideologiska inriktning som detta innebär
bör den förankras hos folket. Förändringarna bör också
analyseras ur ett klass- och könsperspektiv. Att genomföra
förändringar genom ''delbeslut'' såsom försämringar i
förtidspensionen, sänkt nivå i sjuk- och föräldraförsäkringen
är att genomföra ett systemskifte i smyg.
5.5 Skattepolitiken
I finansplanen behandlar regeringen skattepolitiken i
bilaga 1, avsnitt 5.5. I avsnittet hävdar regeringen att 1990 --
1991 års skattereform var fördelningspolitiskt balanserad.
Vänsterpartiet kan inte dela denna uppfattning. Tvärtom
pekar det analysmaterial som hittills är känt på att de
fördelningspolitiska målen inte uppfylldes i praktiken. Den
särskilda utvärderingskommitté, den s.k. KUSK-
utredningen, som tillsatts för att studera fördelningsfrågorna,
har inte heller slutfört sitt arbete.
Regeringen anför i finansplanen att utrymmet för
ytterligare skattehöjningar är begränsat. Vänsterpartiet kan i
huvudsak dela denna uppfattning, men menar att
statsfinansiella- och fördelningspolitiska skäl talar för att
vissa ytterligare skattehöjningar är nödvändiga.
Vänsterpartiet kan i nuläget uppskatta detta behov till ca 9
miljarder kronor. I Vänsterpartiets partimotion om
skattepolitiken -- skattepolitik för solidaritet -- anger
Vänsterpartiet förslag till inkomstförstärkningar inom denna
ram.
I finansplanen redovisar regeringen att förutsättningarna
för en miljörelaterad skatteväxling skall utredas.
Vänsterpartiet ser det som viktigt att detta arbete drivs med
kraft och skyndsamhet. Konkreta steg mot en miljörelaterad
skatteväxling bör tas redan under kommande budgetår.
Regeringen har avsatt ett utrymme på 2 miljarder kronor för
sänkt företagsskatt. Vänsterpartiet är av budget- och
fördelningspolitiska skäl kritiskt till denna utfästelse från
regeringens sida. Om skattesänkningar skall göras inom
företagssektorn bör de dock styras så att de främst gynnar
mindre företag.
Regeringen konstaterar slutligen att det är viktigt att
motverka skattebrott och olika former av skatteflykt.
Vänsterpartiet instämmer i denna bedömning och menar
därför att det är viktigt att inte göra fortsatta och kraftiga
nedskärningar i anslagen till RSV, skattemyndigheterna och
kronofogdemyndigheterna.
Vad som ovan anförts angående skattepolitiken bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
6 Budgetförslaget
Statschefen och regeringen
I tider när alla grupper drabbas hårt av åtgärderna för att
sanera statsfinanserna måste också Statschefen och
regeringen bära sin del av bördan. Detta har för
Vänsterpartiet varit utgångspunkten när vi reducerat anslaget
till Kungliga hov- och slottsstaten med 10 miljoner. Vi finner
inte heller den stora anslagsökningen till Regeringskansliet
motiverad. Vänsterpartiet minskar därför anslaget till
Regeringskansliet med 15 miljoner kronor för
budgetperioden 1995/96.
Justitiedepartementet
Vänsterpartiet accepterar regeringens besparingar under
Justitiedepartementets huvudtitel men därutöver vill vi göra
ytterligare omdisponeringar av pengar avseende
kriminalvården från anstaltsvistelse i fängelse till alternativa
frivårdsinsatser. Bland annat innebär det att vi vill anslå 50
miljoner kronor extra till Frivården utöver regeringens
anslag.
Men Vänsterpartiets förslag innehåller också besparingar
utöver regeringsförslagen. Anslaget till Kriminalvården
minskas med 200 miljoner kronor. 35 miljoner kronor sparas
på Utlandstransporter. Dessutom minskas anslaget till BRÅ
med 15 miljoner kronor. Totalt innebär detta att
Vänsterpartiet sparar ca 250 miljoner kronor mer än
regeringen på Justitiedepartementets verksamhet.
Vänsterpartiet vill ha en inriktning av kriminalpolitiken
med alternativa vård- och behandlingsformer, mot mer
öppen vård vilket redovisas utförligare i vår motion om
kriminalpolitik.
Utrikesdepartementet
Vänsterpartiet motsätter sig starkt en nedskärning på u-
landsbiståndet och tillför därför biståndet 860 miljoner
kronor under budgetperioden 1995/96. Utöver detta vill vi
också anslå 150 miljoner kronor mer än regeringen till ett
miljöbistånd för Östersjöregionen. På besparingssidan
föreslår Vänsterpartiet en reducering av anslaget för
Officiella besök m.m. med ca 1,4 miljoner.
Försvarsdepartementet
Åtgärder inom försvarsdepartementets område medför
stora ändringar i försvarsmaktens krigs- och
grundorganisation samt senarelagda, minskade och inställda
beställningar till försvarsindustrin.
Besparingarna uppgår till 4,6 mdr kr utöver regeringens
förslag. Den samhällsekonomiska nettoeffekten är självfallet
betydligt mindre och används i vårt alternativ i första hand
till att förstärka biståndsbudgeten.
Socialdepartementet
I den ekonomisk- politiska propositionen från hösten 1994
föreslog regeringen att ''en utredning för översyn och
effektivisering av det samlade ekonomiska familjestödet
tillsätts. Ett av utredningens huvudsyften skall vara att
föreslå bestående utgiftsminskningar som senast under år
1998 motsvarar en nettoeffekt på de offentliga utgifterna
med 3 000 miljoner kr'' (proposition 1994/95:5 sid 22). Som
en del i en helhetsuppgörelse om den ekonomiska politiken
ställde sig Vänsterpartiet bakom detta förslag.
Regeringen har ännu inte tillsatt utredningen. Trots detta
väljer regeringen att utan föregående utredning föreslå att
betinget skall klaras redan under budgetåret 1995/96 genom
en reducering av barnbidraget med 125 kr per månad.
Vänsterpartiet avvisar detta förslag.
Vi är dock beredda att stå fast vid vår utfästelse kring den
ekonomisk-politiska propositionen om en besparing på 3
miljarder kronor i det samlade ekonomiska familjestödet
fram till 1998. Vi förutsätter nu att regeringen omedelbart
tillsätter den beredning som förutsattes i den ekonomisk-
politiska propositionen. Först efter det att beredningen
avslutat sitt arbete kan det fastställas på vilket sätt och hur
snabbt besparingen kan klaras.
Vänsterpartiet anser att det är bra med i huvudsak
enhetliga och lättförståeliga socialförsäkringssystem.
Sådana system är bra både för den enskildes trygghet och
samhällsekonomin i stort. Vänsterpartiet är under 1990-talet
berett att medverka till reformer av
socialförsäkringssystemen som står i överensstämmelse med
denna principiella syn.
För budgetåret 1995/96 accepterar Vänsterpartiet den
budgetförstärkning som regeringen föreslår inom sjuk- och
föräldraförsäkringen på 647 miljoner kronor. Regeringen har
aviserat att man avser att slopa karensdagen och kompensera
arbetsgivarna med en sänkning av arbetsgivaravgiften.
Vänsterpartiet ser positivt på att slopa karensdagen. Vi är
dock inte villiga att tillstyrka att ett slopande av karensdagen
förutsätts kombineras med att arbetsgivaravgifterna sänks. I
sjukförsäkringen utgår egenavgifter på 2,95 procent.
Egenavgifterna tas dock inte ut över taket. Vänsterpartiet
anser att en solidarisk finansiering av
sjukförsäkringssystemet förutsätter att egenavgifter över tak
tas ut.
Regeringen har för avsikt att ge Sjuk- och
arbetsskadeberedningen tilläggsdirektiv där den enhetliga
ersättningsnivån på 75 procent läggs fast som beredningens
reformförslag. Vänsterpartiet anser att förfarandet är
märkligt med tanke på att beredningen, som är
parlamentarisk och partssammansatt, har som uppgift att
arbeta fram ett helt nytt förslag. Direktiven bör vara vidare.
Regeringens förslag till besparingar på förtidspensionerna
blir mycket kännbara för de med låg ATP -- mestadels
kvinnor. Vi vill därför förstärka bostadstillägget för
förtidspensionärer med 120 miljoner kronor.
Vi kan inte heller acceptera de kraftiga försämringarna av
BTP som blir effekten av de regelförändringar som
regeringen föreslår. Vi accepterar inte att den förhöjda
avkastningen på 10 procent av förmögenhetsvärdet som
beräknas för förmögenhet överstigande 75 000 kronor för
ogift och 60 000 kronor för gift slopas. Istället vill vi att de
400 miljonerna ligger kvar inom BTP för att förstärka
ekonomin för pensionärerna med låg ATP.
Kommunikationsdepartementet
På verksamhet som sorterar under
Kommunikationsdepartementet innebär Vänsterpartiets
förslag en nettobesparing på ca 1,5 mdr kronor under
budgetperioden 1995/96. 2,1 mdr kronor sparas på anslagen
till vägbyggnader. Ungefär en tredjedel av denna summa
omfördelas emellertid till andra ändamål inom
Kommunikationsdepartementets område. Omkring 450
miljoner kronor går till järnvägsinvesteringar, en mindre del
till forskning osv. Förslagen presenteras utförligare i
motioner på respektive område.
Finansdepartementet
Regeringen vill här spara 1,1 mdr kronor på
Finansdepartementets verksamhetsfält under
budgetperioden 1995/96. Vänsterpartiets förslag avviker
från regeringens på framför allt tre punkter. För det första
motsätter vi oss starkt nedskärningarna på
Skattemyndigheterna och exekutionsväsendet. Dessa
nedskärningar på totalt 211 miljoner kronor är enligt vår
uppfattning högst kontraproduktiva och riskerar att leda till
att betydligt större belopp går förlorade i form av
undanhållna skattemedel och ekonomisk brottslighet. Vi
motsätter oss också den drastiska nedskärningen inom
Tullverket med sammanlagt 150 miljoner kronor. Denna
kraftfulla nedskärning minskar enligt vår uppfattning
gränskontrollens möjligheter att motverka narkotikainflödet
i landet. Vi föreslår därför att anslaget till Tullverket minskas
med 75 miljoner kronor i förhållande till innevarande
budgetår, dvs. en minskning som kan motiveras utifrån EU-
inträdet och minskade klareringsfunktioner.
Utöver ökade resurser till Skattemyndigheterna och
Tullverket vill Vänsterpartiet också öka anslaget till
kommunerna med 312 miljoner kronor. Det är pengar som
behövs för att bl.a. utveckla hemspråksundervisningen och
svenskundervisningen för invandrare.
Utbildningsdepartementet
Att utbildning och höjd kompetens är avgörande för
samhällsutvecklingen är nästan alla eniga om idag. Detta
avspeglas också i Vänsterpartiets budgetförslag. Vi vill
investera drygt en miljard mer än regeringen i
utbildningsverksamheten. Framför allt handlar det om
tillskott till ordinare utbildningsverksamhet. Förslagen
diskuteras utförligare i Vänsterpartiets särskilda motioner på
utbildningsområdet.
Men här finns också större anslag på det studiesociala
området. Anslaget till Vuxenstudiestödet höjs t.ex. med
drygt 600 miljoner kronor. Vi höjer också anslagen till andra
viktiga verksamheter på utbildningsområdet, t.ex. stöd till
hemspråksundervisning och svenska för invandrare, vilka
dock förmedlas via Finansdepartementets generella anslag
till kommunerna.
Jordbruksdepartementet
Vad avser jordbruket föreslås i förhållande till regeringens
förslag en ökad satsning på miljöstöd inom jordbruket med
drygt 900 miljoner kronor samt ett ökat strukturstöd (LFA-
syd) med 59 miljoner till södra Sveriges skogs- och
mellanbygder. Det totala stödet till det norrländska
jordbruket ökar med närmare 200 miljoner. Vidare avslås
regeringens förslag att avveckla avbytarverksamheten.
Genom omprioriteringar anslås 30 miljoner till forskningen.
Dessa frågor behandlas mer utförligt i en jordbrukspolitisk
motion.
Arbetsmarknadsdepartementet
Vänsterpartiet vill anslå betydligt mer än regeringen till
verksamhet som sorterar under
Arbetsmarknadsdepartementet under budgetperioden
1995/96. Det främsta motivet till detta är naturligtvis den
stora arbetslöshet vi har idag och den permanentning av
massarbetslösheten som vi riskerar att få om inte stora
insatser görs. Det skall i sammanhanget också understrykas
att regeringen inte mäktat uppgiften att anvisa finansiering
av alla sina förslag på det arbetsmarknadspolitiska området.
Vänsterpartiet anser mot bakgrund av detta att det är
rimligt att anslå 5 380 miljoner kronor utöver regeringens
förslag under kommande budgetperiod. Målsättningen är
entydig: Den öppna arbetslösheten skall ner ordentligt under
5 procent 1998. Förutom arbetsmarknadspolitiska insatser
för att befrämja tillväxt och sysselsättning innehåller våra
förslag också relativt stora insatser för arbetshandikappade
och för invandrare som har svårigheter att etablera sig på
arbetsmarknaden.
Kulturdepartementet
Vänsterpartiet noterar med glädje att kulturen inte utsatts
för ett omfattande besparingsbeting. Vi menar, liksom
regeringen, att kulturen så långt möjligt bör fredas också i
tider då andra områden tvingas spara. Dock gäller detta inte
fullt ut för regeringen eftersom radio och television utsätts
för tuffa besparingar. Vänsterpartiet delar inte denna
uppfattning utan menar att i den hårdnande konkurrensen
inom etermedia måste public service försvaras. Detta kräver
resurser. Vi förespråkar alltså en licenshöjning utöver
regeringens förslag.
De förslag som mera preciserat återfinns i kulturmotionen
är bl.a. följande:En utredning om möjligheten av att inrätta
ett särskilt kvinnomuseum.Kulturinsatser för
invandrarkvinnor. Till detta ändamål anslår Vänsterpartiet
500 000 kronor.Upphovsrättsligt skydd för
traditionsmusik.En avgift för vidareförsäljning av konst.
Näringsdepartementet
Under näringsdepartementet innebär Vänsterpartiets
förslag merutgifter på ca 100 miljoner kronor netto i
förhållande till regeringens förslag. Huvudinriktningen på
förslagen är att skapa fler jobb i hemmamarknadssektorn:
Småföretag ges möjlighet till befrielse från egenavgift på
resultat under 40 000 kronor.Ett räntestöd till småföretag
för investeringar föreslås.Starta eget-bidrag skall även
kunna erhållas av tjänstlediga personer.
Riskkapitalbolagen Atle och Bure köps in helt av staten för
att därigenom kunna skapa utrymme för förstärkt
riskkapitalförsörjning. Det maringeologiska arbetet
fortsätter. Nordbanken bör förbli i statens ägo för att kunna
användas som konkurrent vad gäller bl.a. räntenivån.
Innovationsfrågorna måste uppmärksammas. De specifika
problemen för små och medelstora företag bör utredas.
Energipolitiken
Staten har ett direkt ansvar för att energifrågorna utvecklas
på ett sådant sätt att energiomställningen inte hotas.
Vänsterpartiet vill därför höja ambitionsnivån ytterligare vad
gäller satsningar på biobränslebaserad kraftvärme främst i
skogs- och tyngre industri. Ansvaret för utvecklande av
alternativ energi bör läggas på en självständig enhet vid sidan
av NUTEK. En kraftig satsning på ny och alternativ energi
skapar många nya arbetstillfällen men underlättar också den
kommande energiomställningen.
Bostadspolitiken
De stimulanser på bostadssektorn som nu finns bör
utvärderas under våren och behövs mer stimulans får
regeringen återkomma i kompletteringspropositionen.
Vänsterpartiet vill redan nu satsa ytterligare medel på ny-
och ombyggnad av allmänna samlingslokaler och
anläggning för solenergi. Genom vissa regeländringar för att
öka träffsäkerheten för räntebidrag på bostadssidan sparas
fram till 1998 0,5--1 mdr kronor.
Civildepartementet
Regeringen föreslår besparingar inom departementets
verksamhetsområde motsvarande 159 miljoner kronor för
budgetperioden 1995/96. Besparingarna avser i huvudsak
åtgärder som berör länsstyrelserna, men även andra områden
får vidkännas nedskärningar. Vänsterpartiet vill öka anslaget
till Civildepartementet, utöver regeringens förslag, med
ytterligare 67,5 miljoner kronor.
Som tidigare nämnts ligger regeringens besparingar i
huvudsak på länsstyrelserna. Bl.a. skall
bilregisterhanteringen övergå till Vägverket. Enligt
regeringen medför denna åtgärd en besparing på ca 40
miljoner kronor. I en separat motion föreslår emellertid
Vänsterpartiet att bilregisterhanteringen även
fortsättningsvis åligger länsstyrelserna. Detta innebär bl.a.
att vi anvisar ett belopp på 37,5 miljoner kronor utöver vad
regeringen föreslagit till länsstyrelserna.
Beslutsramen för statsbidrag till allmänna samlingslokaler
föreslås minska med 20 miljoner kronor under
budgetperioden. Hos Boverket finns ansökningar om
projektpengar till ett värde av 1,2 miljarder kronor. Kötiden
från förhandsbesked till igångsättning är för närvarande ca 5
år, vilket enligt vår uppfattning motiverar en höjning av
anslaget med 40 miljoner kronor.
På ett område under Civildepartementets verksamhet
föreslår Vänsterpartiet en besparing som överstiger
regeringens förslag. Det gäller Utvecklingen av ideell
verksamhet. Vänsterpartiet vill här utöver regeringens
förslag föreslå en besparing på ytterligare 10 miljoner
kronor. Vår uppfattning är att denna bidragsform tenderar att
överta vissa delar som rör den primärkommunala
kompetensen.
Miljödepartementet
Vänsterpartiet föreslår ökade satsningar på
miljödepartementets område med ca 500 miljoner kronor
under budgetåret utöver regeringens förslag. De viktigaste
åtgärderna är 150 miljoner till kommunalt miljöarbete och
75 miljoner till förvärv av värdefulla naturområden. I övrigt
kan nämnas 75 miljoner till miljö- och kretsloppsforskning,
15 miljoner till inrättandet av en särskild
miljöbrottsavdelning och 75 miljoner till kalkning. För stöd
till regional miljöövervakning och till ideella organisationer
föreslås 60 miljoner utöver regeringens förslag.
Finansiering av medlemskapet i EU
Vänsterpartiet och regeringen har genom samtal förankrat
de inkomstförstärkningar på 12,4 miljarder som nämns i
finansplanen. Vi förutsätter att Vänsterpartiet kommer att
delta i den mer detaljerade utformningen av den del av dessa
förslag som riksdagen ännu inte beslutat om. När det gäller
den del av EU-medlemskapsfinansieringen som gäller
utgiftsminskningar hänvisas till vårt budgetförslag i övrigt.
Dock vill vi framhålla att av de 3 miljarder av EU-
finansieringen som regeringen inte preciserat föreslår vi att
2 miljarder skall täckas genom inkomstförstärkningar.
Handlingsprogram mot arbetslöshet
Grunden för regeringens ekonomiska politik är att sanera
statsfinanserna samtidigt som arbetslösheten bekämpas. Ett
handlingsprogram En Nation i Arbete skisseras i
finansplanen. Enligt regeringens scenario kommer den
öppna arbetslösheten att uppgå till nästan 6 procent 1998,
med en total arbetslöshet på knappt 10 procent. Detta är helt
oacceptabelt. Politiken måste ha en högre ambitionsnivå.
Vänsterpartiet delar regeringens uppfattning att det gäller
att skapa förutsättningar för näringslivet att expandera. Men
det är viktigt att det blir fråga om rejäla
sysselsättningsökningar och inte bara tillväxt. Hela landet
skall leva och inte endast de tillväxtzoner i södra Sverige som
kan få marknadens draghjälp genom EU-integrationen. Det
är naturligtvis också avgörande att tillväxten är balanserad
utifrån ett ekologiskt perspektiv.
Inom näringspolitiken föreslår regeringen i första hand
åtgärder för att bättre tillgodose företagens behov av
riskkapital. Detta är en vällovlig ambition, men det behövs
dessutom åtgärder för att sänka räntekostnaderna för
investeringar och betydande investeringsinsatser för att
stimulera omvandlingen av såväl infrastrukturen som
produktionsapparaten.
För att skapa nya jobb i näringslivet föreslår regeringen
dels en hel del förändringar inom arbetsmarknadspolitiken
som görs mer aktiv, kunskapsinriktad och mer orienterad
mot den ordinarie arbetsmarknaden. Detta är bra och
överensstämmer med Vänsterpartiets tidigare förslag.
Huvudpunkten i programmet för att skapa nya jobb är dock
ett nytt anställningsstöd, som enligt vår uppfattning är dyrt
och ineffektivt. Det innebär i huvudsak en jättesubvention till
företag som går bra och ändå är i gång med att anställa. Den
lilla effekt som skulle åstadkommas, i kraft av vissa
tidigareläggningar av rekryteringar, belastar budgeten på ett
oskäligt sätt (7 mdr kronor). Regeringens föreställning att
åtgärden ger upphov till 110 000 jobb är helt orealistisk.
Vänsterpartiet föreslår i en särskild motion ett mer riktat
alternativ till väsentligt lägre kostnad.
Vänsterpartiet ser positivt på den starka betoningen av
utbildning och kompetenslyft i programmet. Det är också bra
att långtidsarbetslösheten och det starkt negativa i
bidragsberoendet ges särskild uppmärksamhet.
När det gäller förslaget om s k arbetsföretag ställer sig
Vänsterpartiet emellertid starkt kritiskt. Vi anser att denna
idé är ineffektiv och dessutom tveksam ur arbetsrättslig
synvinkel.
En sista punkt i programmet utgörs av ett batteri
ungdomssatsningar. Till stora delar är det krav som stämmer
väl överens med Vänsterpartiets tidigare önskemål. Däremot
lägger regeringen ett stort ansvar på kommunerna utan att
dessa anvisas ytterligare resurser. För ungdomar under 20 år
föreslår regeringen rent åldersdiskriminerande
begränsningar som måste avvisas även om vi delar oron för
det passiva bidragsberoendet.
Ungdomsinsatserna och flera andra
arbetsmarknadspolitiska åtgärder liksom anställningsstödet
har av regeringen bedömts ge sysselsättningseffekter som
grovt överskattats. Det hindrar inte att mycket i
handlingsprogrammet kan bidra till väsentligt ökad
sysselsättning.
Kommunal ekonomi
Kommunala verksamheter är välfärdens kärna, som måste
hävdas även i ekonomiskt kärva tider. Regeringens konkreta
förslag på detta område får anstå till nästa års
kompletteringsproposition. Vänsterpartiet vill dock redan nu
formulera utgångspunkter för de förslag som vi anser bör
komma redan innan dess.
Kommunerna minskade sin personal under 1993 med nära
50 000 och 1994 uppgick siffran preliminärt till ca 25 000.
Med oförändrad politik beräknas ytterligare nära 25 000
försvinna i år och nästa år. Ca 40 000 är kvar i kommunal
tjänst med hjälp av arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Nästan alla av dem som gått ut eller går ut i arbetslöshet
från kommunerna kan inte räkna med annat arbete. De
kommer att belasta statsbudget och socialförsäkringssystem.
Det är därför långt bättre med hänsyn till hela den offentliga
sektorns ekonomi att hålla dem kvar i kommunalt arbete.
Vänsterpartiet vill snarast ha riksdagsbeslut som ger
kommuner och landsting besked om att de kommer att få en
framtida ekonomi som möjliggör ett omedelbart stopp för
avskedanden och drastiska sparprogram. Vi har i vår
alternativbudget avsatt 2 miljarder som skall förstärka
kommunernas ekonomi redan i år. Vi återkommer i vår
motion till kompletteringspropositionen med en precisering
av hur dessa medel skall fördelas mellan kommunerna.
Den i särklass största posten i den förra regeringens
''sparprogram'' -- den så kallade Nathalieplanen -- utgjordes
av en utebliven kommunal tillväxt. Den dåvarande
regeringen klarade således inte att lägga fram ett eget statligt
program, utan vältrade över ansvaret på kommunpolitikerna.
Samtidigt hoppades den att befolkningens inkomster totalt
skulle växa med upp till 4 % per år uttryckt i fast
penningvärde under resten av 1990-talet. De kommunalt
anställda måste rimligen få del av denna reala
inkomsttillväxt. Enligt en kalkyl gjord av förre
finansministern Feldt innebär en så blygsam reallönetillväxt
som två procent för de kommunanställda att ytterligare
100.000 av dem försvinner (netto) fram till sekelskiftet.
Inkomsttillväxten totalt betyder också att kommunernas
skatteinkomster ökar i samma takt om vi antar oförändrad
nivå på de kommunala skattesatserna. Kommunerna skulle
således -- enligt den förra regeringen -- kraftigt skära ned på
antalet anställda och rationalisera i rekordfart på skolor och
inom vården samtidigt som man skulle förklara för
medborgarna varför man parallellt skall bygga upp stora
finansiella överskott. Detta var inte trovärdigt. Bilden ändras
om staten drar in överskotten från kommunerna. Det var
uppenbarligen sådana indragningar från kommuner och
landsting som planerades, men ingen vågade säga det.
Vänsterpartiet avvisar den inriktning av politiken som
innebar att den privata konsumtionen skulle ta ständigt
ökande andelar av den ekonomiska tillväxten på bekostnad
av den offentliga konsumtionen. Resurserna till skola, vård
och omsorg måste ges ett visst begränsat utrymme för att
växa, kommuner och landsting måste ges möjlighet att ta sin
del av ansvaret för att reducera arbetslösheten. Det är därför
Vänsterpartiet vill att riksdagen skall utfärda en garanti om
att inga nya indragningar av de totala statsbidragen skall ske
under 90-talet.
Inom den totala statsbidragsramen måste det också ske en
omfördelning från rika till fattiga kommuner. Också de
regionalpolitiska aspekterna bör beaktas i detta
sammanhang. Men denna nödvändiga omfördelning får inte
ersätta en nödvändig förstärkning av de kommunala
finanserna. Kriskommuner måste få akut hjälp från staten att
sanera sina finanser, men det är orimligt att begära av
kommunpolitiker, vårdbiträden och lärare i kommuner med
hög skattesats, låg skattekraft och svaga finanser att de skall
lämna ifrån sig pengar till ännu hårdare drabbade
kriskommuner samtidigt som deras eget ekonomiska
utrymme krymper. Vi medverkar gärna till en omfördelning
mellan kommuner, men om krubban är tom bits hästarna.
Kommunerna måste få sin rättmätiga andel av
inkomsttillväxten!
Budgetförstärkningar 1995/96
Miljoner kronor
(Varligt!)
Skillnad mellan (v) och (s)
18 mån:
12 mån:
Utrikesdepartementet:
+ 1 012
+ 670
-- Officiella besök m.m., 1,38 milj
+ Samarbete med länderna i Central- och Östeuropa för
miljöbistånd, 150 milj
+ Bidrag till internationella biståndsprogram, 860 milj
+ Fredsinformation, 3 milj
Socialdepartementet (utom familjepol.):
+ 113
+ 75
+ Bostadstillägg för förtidspensionärer, 120 milj
+ Barnombudsmannen m m, 1,5 milj
+ Handikappombudsmannen m.m, 1,5 milj
+ Bidrag till kvinnoforum, 5 milj
+ Jämställdhetsombudsmannen, 2,5 milj
+ Särskilda åtgärder för arbetshandikappade, 2,9 milj
Kommunikationsdepartementet:
-- 1 530
-- 1 020
-- Byggande av vägar, 2 175 milj
+ Drift och vidmakthållande av statliga järnvägar, 150 milj
+ Nyinvesteringar i stomjärnvägar, 300 milj
+ Sänkning av SJ:s biljettpriser (nytt anslag), 150 milj
+ Kommunikationsforskningsberedningen, 45 milj
Finansdepartementet:
+ 598
+ 400
+ Skattemyndigheterna och exekutionsväsendet, 211 milj
+ Tullverket, 75 milj
+ Statligt utjämningsbidrag till kommuner, 312 milj
varav:
Hemspråk 120 milj
SFI 100 milj Bibeh. timpl. gy- skolan 62 milj
För byggande av gång- och cykelbanor 30 milj
Försvarsdepartementet:
-- 4 626
-- 3 000
-- Arméförband: Ledning och förbandsverksamhet, 1 350
milj
-- Marinförband: Ledning och förbandsverksamhet, 75 milj
-- Flygvapenförband: Ledning och förbandsverksamhet, 450
milj
-- Arméförband: Anskaffning av materiel, 600 milj
-- Marinförband: Anskaffning av materiel, 600 milj
-- Flygvapenförband: Anskaffning av materiel, 750 milj
-- Operativ ledning m.m: Ledning och förbandsverksamhet:
525 milj
-- Civilbefälhavarna, 6 milj
-- Skyddsrum m.m, 250 milj
-- Stöd till frivilliga försvarsorganisationer inom
totalförsvaret m.m, 20 milj
Utbildningsdepartementet:
+ 1 176,5
+ 780
+ Vuxenstudiestöd m m, 604 milj
+ Stöd till utvecklingen av skolväsendet, 10 milj
+ Kungl. Musikhögskolan i Stockholm: Grundutbildning, 10
milj
+ Övriga utgifter inom forskning och forskarutbildning, 90
milj
+ Forskningsrådsanslag, 88 milj
+ Fakultetsanslag, 157 milj
+ Karolinska institutet: Forskning och forskarutbildning,
Kvinnors hälsa, 5 milj
+ Studiehjälp m m, 311 milj
+ Centrala studiestödsnämnden m m, 15 milj
-- Övriga utgifter inom grundutbildning, 113,5 milj
Jordbruksdepartementet:
+ 920
+ 600
+ Stöd till jordbrukets företagshälsovård, 150 milj
+ Miljöersättningar inom jordbruket, 910 milj
-- Regionala stöd till jordbruket, 140
Till kommunerna:
+ 2 000
+ 1 300
Framtidsfond:
+ 2 000
+ 1 300
Omställningskostnader (försvaret): + 1 500
+ 1 000
Summa 1995/96 (18 mån)
+ 9 000,75
+ 6 000
Skattehöjningar:
-- 9 000
-- 6 000
Netto i förhållande till (s):
ca 0
ca 0
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen antar de allmänna riktlinjer för den
ekonomiska politiken som förordas i motionen,
2. att riksdagen antar de allmänna riktlinjer för
budgetregleringen som förordats i motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om penningpolitiken,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om strukturpolitiken,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skattepolitiken,1
6. att riksdagen till Regeringskansliet för budgetåret
1995/96 anvisar 15 miljoner kronor mindre än vad
regeringen föreslagit,2
7. att riksdagen avslår regeringens förslag att sänka
barnbidraget med 125 kr i månaden,3
8. att riksdagen till Bostadstillägg för pensionärer (riktat till
förtidspensionärer) för budgetåret 1995/96 anvisar 120
miljoner kronor utöver vad regeringen föreslagit,4
9. att riksdagen till Statligt utjämningsbidrag till kommuner
för budgetåret 1995/96 anvisar 312 miljoner kronor utöver
vad regeringen föreslagit enligt vad som anförts i motionen,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den kommunala ekonomin.
Stockholm den 25 januari 1995
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)
Ingrid Burman (v)
Björn Samuelson (v)
Eva Zetterberg (v)
Lars Bäckström (v)
Johan Lönnroth (v)
1 Yrkande 5 hänvisat till SkU.
2 Yrkande 6 hänvisat till KU.
3 Yrkande 7 hänvisat till SoU.
4 Yrkande 8 hänvisat till SfU.