Motion till riksdagen med anledning av regeringens proposition 1994/95:100 med förslag till statsbudgeten för budgetåret 1995/96.
Inledande sammanfattning
De allmänna målen i regeringens finansplan så som de framgår av det man kallar ''De tre hörnstenarna'' -- saneringen av statsfinanserna, bekämpningen av arbetslösheten och en rättvis fördelning -- är också Vänsterpartiets. Också finansplanens allmänna problembeskrivning stämmer bra med Vänsterpartiets politik. På grund av denna enighet när det gäller grundvärderingar har det varit möjligt att genom samtal och efter vissa justeringar för att tillgodose Vänsterpartiets önskemål förankra det väsentliga innehållet i regeringens ekonomiska politik under hösten. Vi står fast vid det som överenskommits: budgetsaneringen, EU-medlemsavgiftens finansiering och om arbetsmarknads- och jordbrukspolitiken.
Men vi kan inte godta de arbetslöshetsnivåer som enligt regeringens egna bedömningar kan bli resultatet av den nu i budgetpropositionen föreslagna politiken. Vi anser inte heller att de klass- och könspolitiska följderna är tillräckligt genomtänkta. Kvinnor och låginkomsttagare drabbas relativt sett alldeles för hårt av de föreslagna besparingarna och de gynnas otillräckligt mycket av den föreslagna arbetsmarknads- och näringspolitiken. Budgetförslaget är också klart otillräckligt på miljöpolitikens område.
Att spara på u-landsbiståndet är inte bara orättfärdigt, det är också kortsynt. Det strider mot det vidare säkerhetsbegrepp, som regeringen formulerat och som inbegriper miljöfrågor, befolknings- och flyktingfrågor, demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män. Vänsterpartiet godtar inte de kraftiga nedskärningarna på biståndet. Vi vill istället spara på det militära försvaret.
Vänsterpartiet ställde sig redan i höstas bakom målet att statsskulden som andel av BNP skall stabiliseras senast 1998. Vi redovisar i denna motion tillkommande budgetförstärkningar som klarar detta. Totalt redovisar vi 13 miljarder i utgiftsminskningar netto och 7 miljarder i inkomstförstärkningar netto utöver det som beslutades förra året och/eller överenskommits mellan oss och regeringen.
Skillnaden mellan regeringens och Vänsterpartiets budgetpolitik fram till 1998 kan beskrivas i denna tabell: (Siffror utan tecken anger budgetbelastning med v-politik, siffror med negativa tecken anger budgetförstärkning med v- politik jämfört med regeringsförslagen.)
1. Minskat sparbeting
Internationell solidaritet 1 Militär, polis, kriminalvård m m -- 2.5 Social trygghet 2 Skatteindrivning, knarkbekämpning 0.5 Kommuner 2 Näringspolitik, miljöomställning, arbetsmarknad 4 Utbildning, kultur 2 Vägar -- 2 Summa 7 2. Skatte- och avgiftshöjningar brutto 12 3. Skattesänkningar
Sextimmarsdagsförsök 1 Småföretagarstöd 2 Summa 3 Skattehöjning netto 12--3 = 9 4. Kompletterande EU-finansiering 2 Återstår 7 miljarder kr som täcker det minskade sparbetinget
Vänsterpartiets politik leder således totalt till samma budgetsaldo i hela den offentliga sektorn sammantaget som regeringens politik.
Vi anser att det är en stor fördel om riksdagen under våren och försommaren kan fatta beslut om en ekonomisk politik som gäller hela mandatperioden och som gör att den stora folkmajoriteten upplever detta som både stabilt och rättvist. Detta är också avgörande för att det stora privata sparandeöverskottet skall kunna omsättas i effektiv efterfrågan så att också hemmamarknadsföretagen vågar anställa fler. Då kan vi också värna om skolan, omsorgen och vården samt om den internationella solidariteten.
Samtidigt har vi en mycket svår balansakt framför oss: att stärka budgeten utan att ta kål på den ekonomiska uppgången. Arbetsmarknadspolitikens inriktning, familjepolitiken och särskilt frågan om barnbidraget samt sjukförsäkringen är exempel på frågor som kräver särskilt noggrann prövning. De slutliga förslagen som skall föreläggas riksdagen bör på dessa områden beredas med sikte på att svenska folket i tid före avtalsrörelsens avgörande skede skall få reda på vad som kommer att inträffa.
Vänsterpartiet anser således att det behövs en helhetsuppgörelse för hela mandatperioden och att denna skall vara förankrad hos arbetarrörelsens båda partier. Erfarenheten av regeringar som hoppar tuva manar inte till efterföljd. Vi är beredda att ta ansvar för en samlad vänsterpolitik som reser oss ur den statsfinansiella krisen.
1 Den ekonomiska politikens inriktning
Arbetslösheten är ödesfrågan
För Vänsterpartiet är arbete åt alla det överordnade målet för den ekonomiska politiken på både kort och lång sikt. Om det nu i den pågående konjunkturuppgången inte går att åstadkomma en radikal ökning av antalet förvärvsarbetande så kommer Sverige i nästa lågkonjunktur att ha fastnat i permanent massarbetslöshet. Det visar erfarenheterna från andra länder. Om detta händer klarar vi inte det andra som måste göras: ställa om ekonomin i en mer miljövänlig och jämlik riktning samt åstadkomma en ur klass- och könsperspektiv rättvisare fördelning av inkomster och arbetstider.
Den stora arbetslöshet vi har i det svenska samhället idag är förödande såväl för de enskilda individerna som drabbas som för samhällsekonomin i stort. Kostnaderna för arbetslösheten i form av skattebortfall och bidrag till de arbetslösa har ökat dramatiskt och varit en avgörande orsak till statsfinansernas försämring. Till detta kommer stora sociala kostnader i form av ökad sjuklighet, kriminalitet m.m. -- kostnader som till stor del drabbar kommunernas ekonomi förutom de enskilda individernas.
För arbetarrörelsen finns dessutom ytterligare en mycket allvarlig politisk kostnad förknippad med arbetslöshet. Arbetslösheten påverkar maktförhållandena i samhället. Bakom strategin för den fulla sysselsättningen -- som den utvecklades inom arbetarrörelsen mot bakgrund av erfarenheterna från mellankrigstiden -- låg en ambition att påverka samhällsmakten till lönearbetarklassens förmån. En hög efterfrågan på arbetskraft innebar att arbetarklassen kunde höja rösten mot arbetsgivarna, vilket i sin tur starkt bidrog till att öka fackföreningsrörelsens möjligheter att påverka arbetsvillkor och inkomstfördelning i positiv riktning.
Dagens höga arbetslöshetsnivåer har på motsvarande sätt inneburit en allvarlig försvagning av lönearbetarintressena och fackföreningarna. En försvagning av fackföreningsrörelsen och av de arbetandes inflytande på arbetsplatserna i arbetslöshetens spår riskerar dessutom att leda till att den helhetssyn och det ekonomisk-politiska nytänkande som utmärkt svensk fackföreningsrörelse går förlorad.
Om huvudinriktningen på den ekonomiska politik som regeringen presenterar i budgetpropositionen sålunda enligt Vänsterpartiets uppfattning är riktig, så är den ändå i vissa avgörande punkter helt otillräcklig. Ambitionsnivån måste framför allt vara högre när det gäller att öka sysselsättningen. Det är dock positivt att regeringen vill anslå omfattande medel till sysselsättningsskapande åtgärder, men insatserna måste bli mer effektiva och ändamålsenliga.
Den öppna arbetslösheten måste ner en rejäl bit under 5 procent under nu pågående högkonjunktur och de offentliga finanserna måste vara i god ordning så att det finns utrymme för expansionspolitik när nästa lågkonjunktur kommer. Politiken måste också genomsyras av ett klass- och av ett könsperspektiv. Klassamhället och manssamhället måste försvagas -- jämlikheten öka. En radikal omställning i miljövänlig riktning skall göras. Vandringen mot sex timmars arbetsdag på allvar påbörjas.
Saneringen av statsfinanserna
De offentliga finanserna kan inte saneras utan kraftigt minskad arbetslöshet. Men också det omvända gäller: Arbetslösheten kan inte minskas rejält utan att politiken återerövrar makt från de stora aktörerna på kapital- och penningmarknaden. Detta kräver i sin tur sanerade statsfinanser så att räntorna kan falla.
De rekordvinster som uppstått i industrin och i delar av de finansiella företagen måste kanaliseras till investeringar och komma hela samhället till nytta. Om finansiella placeringar lönar sig bättre blir det som på 80-talet.
Den höga realräntenivån ökar naturligtvis hushållens sparbenägenhet. skall konsumtionen öka och det privata sparandet minska, vilket är nödvändigt om hemmamarknaden skall stärkas, måste räntorna falla och värdet på hushållens tillgångar öka. Otillräckliga investeringar och nyanställningar i företagen beror också på oron för framtida finanskriser och räntechocker -- inte på höga skatter. Att det sparas så mycket idag i hushållen har följaktligen delvis samma orsak: ''I nästa kris ryker ännu flera bidrag.'' Därför måste saneringen av de offentliga finanserna påbörjas nu och svenska folket få ett samlat besked om vad som skall hända. Det skulle samtidigt starkt bidra till att reducera den höga riskpremie som förutsätts idag när produktiva investeringar skall genomföras. Med lägre räntenivåer skulle avkastnings- eller vinstkraven på produktiva investeringar sjunka. En högre andel av de inkomster som skapas i produktionen skulle därmed kunna komma löntagarna till del.
Det är i och för sig riktigt att om man skall bedöma läget för Sveriges offentliga ekonomi skall man inte bara se till skulderna utan också till tillgångarna. Men från ett vänsterperspektiv ligger det en fara i att alltför mycket värdera ner faran med skulderna genom att peka på stora tillgångar. För det är ju bara den som är beredd att sälja ut offentliga tillgångar som kan värdera dem i pengar och räkna på avkastningen i jämförelse med räntor och amorteringar på skulderna.
Vi behöver en stor offentlig förmögenhet och ett rejält offentligt sparande om det svenska folket via sina valda ombud skall kunna minska inkomstklyftorna och återerövra makt från storfinansen. Om det nu skulle visa sig att skatteinkomsterna ökar mer och underskotten faller mer än vad regeringen räknar med så är det desto bättre, då kan storfinansens järngrepp släppa tidigare än annars. Helst skulle vi behöva ett rejält offentligt finansiellt sparandeöverskott när nästa lågkonjunktur kommer.
Klassperspektivet
De rika har mest att vinna på höga räntor och fortsatt vinstgivande utlåning till en statsmakt i förfall. Det är skillnaderna i makt som är ödesfrågan snarare än skillnaden i materiell standard, men det är också nödvändigt att den ekonomiska politiken bidrar till att minska de stora inkomstskillnader och förmögenhetsskillnader som uppstått. Om svenska folket upplever att det ekonomiska och politiska etablissemanget -- ''dom där uppe'' -- lever ett liv fjärran från folkflertalets vardag så går det inte heller att skapa förståelse för de nödvändiga sparåtgärderna.
Det är också orimligt med löner och arvoden i offentliga bolag som ligger långt över statsministerlönen och med fallskärmsavtal i mångmiljonklassen. Att göra något åt detta ger inte mycket pengar till statskassan. Men hela samhällsmoralen skulle höjas om vi politiker vågar ge oss på de avarter som förekommer. I särskilda motioner lägger Vänsterpartiet fram förslag på detta område.
Regeringen räknar med att den tiondel av hushållen som har de högsta disponibla inkomsterna får stå för nära 30 procent av de skattehöjningar och besparingar som föreslås fram till 1998 medan de tio procenten med lägst inkomster bara står för knappt fem procent. Men enligt regeringens egna beräkningar framgår också (diagrammet på sid 53 i finansplanen) att bilden blir en annan om man räknar på åtgärdernas effekt i procent av inkomsten. Hushåll med de allra högsta inkomsterna får den största procentuella minskningen, drygt sex procent. De tio procenten av hushållen som har lägst inkomster får den näst högsta procentuella minskningen, knappt sex procent. Hushåll med disponibla inkomster en bit ovan genomsnittet kommer lindrigast undan -- räknat i procent -- ca fyra procent.
Vi menar att regeringen borde tagit ytterligare steg för att åstadkomma en rättvisare fördelningspolitisk profil på budgetsaneringen. Detta är också ett skäl till att det krävs vissa ytterligare skattehöjningar på högre inkomster samt skarpare åtgärder för en rättvis användning av de stora vinsterna i banker och exportföretag.
Den kommande avtalsrörelsen kan bli mycket svår. En explosiv vinstutveckling i den exportinriktade industrisektorn slår lätt över i en snabb löneökningstakt i den exportinriktade industrin följt av kompensationskrav från grupper i den icke-konkurrensutsatta sektorn där utrymmet för lönehöjningar är minimalt. Resultatet av en sådan utveckling skulle enbart bli en stärkt tudelning av arbetsmarknaden där framför allt den offentliga verksamheten skulle drabbas hårt. Det avgörande är att vinsterna i industrin leder till produktiva investeringar som kommer hela samhället till del och att vinsterna inte blir till förmögenhetsökning för de redan rika. Det är bra om avtalsrörelsen leder till löneökningar som totalt ligger i nivå med vad produktivitetsökningen i Sverige och prisökningarna i omvärlden medger. Men det krävs då också en solidarisk omfördelning av löneutrymmet till förmån för låglönegrupper. Detta är ett ansvar som skall tas av parterna på arbetsmarknaden, men vi politiker kan underlätta genom en stark fördelningspolitik.
Könsperspektivet
Regeringen har sagt sig vilja föra en politik för ökad jämlikhet mellan kvinnor och män. Hitintills finns inte mycket konkret uträttat. Med de uttalanden som gjorts av regeringen kunde förväntats att budgetpropositionen genomsyrats av ett könsperspektiv.
Budgetpropositionen har dock inte analyserats ur ett könsperspektiv. Vid en sådan analys hade regeringen funnit att de besparingar, de nedskärningar som föreslås, drabbar kvinnor mer än män. Det enda försök till ''analys'' som gjorts är ett konstaterande i finansplanen att ''nettoeffekterna av åtgärderna i genomsnitt är lika för kvinnor och män. Män berörs i högre grad av skatteåtgärderna, kvinnor av de ändrade transfereringarna.'' Att resultatet blir sådant är inte så underligt, män har högre inkomster än kvinnor och kan därför betala mer skatt. Män kommer inte i lika stor utsträckning som kvinnor i åtnjutande av transfereringarna och drabbas därför heller inte lika mycket av nedskärningarna i socialförsäkringar och barnbidrag som kvinnor.
Eftersom kvinnor som grupp har lägre lön än män som grupp är förstås utrymmet för skattehöjningar för kvinnor begränsat. Kvinnor är mer än män beroende av våra socialförsäkringar. T ex använder sig kvinnor mer än män av sjukförsäkringen, föräldraförsäkringen, tillfällig föräldrapenning och förtidspensionering. Nedskärningar i socialförsäkringssystemen kommer därför att drabba kvinnor hårdare än män. Under det senaste decenniet har pensionärer med låg eller ingen ATP fått sina realinkomster minskade. Den största gruppen av dem är kvinnor.
Nedskärningarna drabbar i ännu högre grad kvinnor i glesbygd. I Norrlands inland är andelen offentligt sysselsatta 30 -- 50 procent högre i skogslänen än i resten av Sverige. Genom den högre arbetslösheten blir fler utförsäkrade vilket medför ökade kostnader för socialbidrag. I skogslänen bor också en större andel äldre och sjukpensionerade. Den stora könsobalansen kommer att öka när kommuner, landsting och statliga verk, dvs. gemensamma sektorn, gör nedskärningar som kommer att drabba kvinnor i högre utsträckning än män.
Vänsterpartiets grundsyn är att varje människa oavsett kön skall betraktas som en självständig individ i ekonomiskt hänseende och själv ha rätt att tjäna ihop till sin försörjning och pension.
En förutsättning för det är en solidarisk finansiering och utveckling av den gemensamma sektorn i form av barnomsorg, äldreomsorg och annan social service i stället för miljardsatsningar till JAS-projektet, motorleder och Öresundsbro.
En annan förutsättning är en solidarisk utformning av socialförsäkringarna i stället för höga egenavgifter och försämringar av t.ex. sjuk- och föräldraförsäkringen. Utformningen av t.ex. pensionssystemet måste ta hänsyn till kvinnors livsmönster.
En tredje förutsättning för kvinnors möjligheter att försörja sig själva är en aktiv arbetsmarknadspolitik. Försök med sex timmars arbetsdag med bibehållen lön höjer lönen för kvinnor som idag arbetar deltid, ökar antalet kvinnliga arbeten, minskar arbetsskadorna och höjer livskvaliteten för både kvinnor och män.
Vad erbjuds då kvinnor i Sverige för kompensation i form av jämställdhetssatsningar riktade direkt till kvinnor? Jo ökad kvinnorepresentation i statliga styrelser och nämnder, kvotering till Na- och T-utbildningar, kvinnor skall lättare få låna pengar för att starta egna företag. Allt detta är bra, men ingen av dessa satsningar försvarar lågavlönade kvinnors rättighet att kombinera förvärvsarbete med vård av barn. Ingen av dessa satsningar riktar sig mot lågavlönade kvinnor i arbetarklassen. Den pågående skiktningen i en under- och överklass bland kvinnorna blir allt tydligare.
I könskvoteringsutredningen ''Varannan damernas'' påvisades tre saker som kvinnor som grupp har gemensamt: de flesta kvinnor har lägre lön än sina manliga kollegor, de flesta kvinnor har huvudansvaret för familj och barn, de flesta kvinnor har mindre makt än män.
Maktfördelning kan inte bara lösas med ökad kvinnorepresentation, det handlar också om inflytande. I Långtidsutredningen finns en särskild bilaga som behandlar kvinnors roll i ekonomin. Där framhålls att ekonomisk makt bör ses som ett begrepp med flera dimensioner.
Det handlar om obetalt respektive betalt arbete, löneskillnader, i vilken utsträckning kvinnor respektive män är beroende av offentliga transfereringar. Ekonomisk makt handlar också om vilket inflytande kvinnor har på fördelningen av de ekonomiska resurserna, dvs. möjligheten att påverka hur pengarna fördelas.
Politiken har allt för länge utgått ifrån att det finns ett allmänt intresse -- ett intresse som är lika för de olika klasserna och ett intresse som är lika för kvinnor och män. Men det finns inget sådant allmänt intresse -- klass och kön är politiska dimensioner, inga sakområden som kan prioriteras eller icke prioriteras. Vi bör därför ständigt slå vakt om misstanken att det kan finnas en möjlighet att kvinnor har andra åsikter och behov än män och pröva våra förslag utifrån ett kvinno- respektive mansperspektiv.
Kvinnors brist på makt i samhället har setts som en brist hos den enskilda kvinnan. I själva verket anger det politiska systemet normer, utövar makt och prioriterar frågor som ställer kvinnor ute. Då räcker inte utbildning, utan det politiska systemet måste förändras till att också innesluta kvinnors behov, krav och erfarenhet.
De ekonomiska teorier vi använder idag för att förklara och förstå arbetsmarknaden utvecklades när arbetskraften bestod av män. Industrisektorn blir därför det dominerande intresset för traditionella nationalekonomer. I ekonomiska analyser betraktas t.ex. barn som en kostnad och inte en tillgång. Frågeställningen borde vara: skall samhällets nödvändiga omsorgsarbete utföras gratis eller inte? Idag består arbetskraften till lika delar av kvinnor och män. Vi behöver därför en ekonomisk teori och analys som sätter människans behov i centrum -- en teori där både kvinnors och mäns erfarenheter ryms.
Jämställdhetsminister Mona Sahlin har i ett direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare uppdragit åt dem att granska sina förslag ur ett jämställdhetsperspektiv innan de lämnas. Hittills har proceduren varit sådan att om förslagen granskats över huvud taget så har det varit en analys efter det att förslaget genomförts. Vänsterpartiet anser att granskningen ur ett jämställdhetsperspektiv därför skall utsträckas till att gälla även budgetpropositionen och alla ekonomiska propositioner som kommer.
Då om inte förr kommer det att visa sig att kvinnor och män har olika intressen, krav och behov.
Generationsperspektivet
Det finns också en generationsdimension inbyggd i de nuvarande problemen. Dagens unga har vuxit upp i en ekonomisk nedgångsperiod, medan äldre generationer i huvudsak under sitt vuxna liv upplevt ett stadigt materiellt och socialt framåtskridande. Nedskärningar på olika områden har präglat vardagen på senare år, i skolorna, på fritidsgårdarna osv. Efter avklarad utbildning väntar arbetslöshet för en mycket stor andel av ungdomarna.
Eftersom trygghetssystemen i stor utsträckning är knutna till arbetslivet hamnar ungdomarna utanför, utan möjlighet till egen försörjning och ett självständigt liv. Detta trots att de uppnått vuxen ålder. Detta är ohållbart.
Vänsterpartiet arbetar för ett samhälle där unga människor skall ha rätt till ett jobb med full lön, rätt till egen bostad och kostnadsfri utbildning på grund- och gymnasienivå. Ungdomar har rätt till sin egen integritet och till respekt från vuxenvärlden.
Studier blir allt viktigare i vår tid och är många ungdomars enda möjlighet undan arbetslösheten. Framtiden kommer att kräva en allt mer välutbildad arbetskraft. Nästan alla ungdomar går i dag treårigt gymnasium och fler och fler studerar vidare på universitet och högskola. För att klara av högre studier är det viktigt att eleverna har en bra grund att bygga på. Därför är alla nedskärningar på grundskolan mycket ogenomtänkta och ineffektiva besparingar. Regeringens utbildningssatsningar under budgetperioden 1995/96 har till största del formen av arbetsmarknadspolitiska åtgärder och är tidsmässigt begränsade till innevarande budgetår. Enligt Vänsterpartiets uppfattning behövs utbildningsinsatser för arbetslösa, t.ex. i folkhögskolornas regi, men det behövs också en expansion av det ordinarie utbildningssystemet efter 1996.
I regeringens proposition föreslås att a-kassan inte skall vara tillgänglig för dem som är under 20 år. Vänsterpartiet menar att denna ersättning självklart skall vara lika för alla ersättningsberättigade oavsett ålder. Att införa en åldersgräns för ersättning vid 20 år leder endast till ett beroende av socialbidrag. Den yttersta konsekvensen av regeringens förslag borde vara att omyndigförklara ungdomar under 20 år, dvs. höja myndighetsåldern.
Ungdomars fritid är en viktig del av identitetssökandet. På fritiden finns möjlighet till kreativa aktiviteter på frivillig basis. Avgörande är då att det finns någonstans att vara, träffpunkter och samlingsplatser. Efter de borgerliga regeringsårens stora nedskärningar på fritids- och kulturområdet måste dessa områden återigen prioriteras.
Många fritidsgårdar, ungdomscaféer och ungdomshus har tvingats stänga och istället har allt fler ungdomar tvingats flytta sina mötesplatser till stadens gator och torg. När fritidsgårdar etc. stänger och personal som arbetar med ungdomar sägs upp vet vi att ungdomsvåldet, kriminaliteten och drogmissbruket ökar. Vi måste satsa på ungdomars fritid för att inte öka gruppen utslagna.
Självförtroendet har sjunkit markant bland invandrarungdomarna på bara några år. De känner sig utanför samhällsgemenskapen. De har inte tillträde till studier och arbete och har därmed svårt att identifiera sig med samhället. Men allt fler grupper i samhället upplever allt mindre framtidstro. Vänsterpartiet menar att den grupp som inte får delta i uppbyggnaden av samhället inte heller kommer att omfattas av samhällets normer och regler. Det är ett grundläggande demokratiskt dilemma. Får man inte ta del av det goda i samhället kommer man inte heller att känna och ta ansvar för att det består och utvecklas. Det vore vansinne att utestänga stora grupper i samhället från denna process och vi måste aktivt visa att vi tar ungdomar på allvar.
En ekologiskt hållbar utveckling
Den ekonomiska utvecklingen måste långsiktigt vridas in på ekologiskt hållbara spår. Att komma till rätta med miljöproblemen är avgörande för mänsklighetens framtid, Människan har alltför länge förbrukat jordens tillgångar istället för att bruka dem. I-länderna har ett speciellt ansvar för att samhällsutvecklingen ställs om så att den blir långsiktigt ekologiskt hållbar. I-länderna har orsakat en stor del av miljöskadorna och är ensamma om att kunna vända utvecklingen.
Det finns bara en produktion i ordets verkliga bemärkelse och det är växternas fotosyntes, som drivs av solens energi. Allt annat är omvandling av energi. Det som vi vanligen kallar produktion är istället konsumtion av naturresurser. Vår ekonomi -- hushållning -- måste därför baseras på ett optimalt -- inte maximalt -- utnyttjande av naturens resurser. Vi kan inte upphöra att använda dem, men vi kan göra det på ett uthålligt sätt.
De stora miljöproblemen i vår tid är förlusten av biologisk mångfald, risken för klimatförändringar, den ökande försurningen av luft, mark och vatten, havens försämrade tillstånd och föroreningen av dricksvatten. Trafiken och dess utsläpp utgör ett av de största enskilda miljöhoten.
Det behövs åtgärder på både kort och lång sikt. Skatter och avgifter måste i högre grad än nu baseras på råvaror och energi och i mindre grad på mänskligt arbete. De anställda måste få ökat inflytande över miljöarbetet. Miljöarbetet måste bedrivas intensivare i kommunerna. Konsumenterna måste ges ökat inflytande och arbetet med naturresursräkenskaper måste säkras. En miljöomställning av samhället i ekologisk riktning skulle dessutom skapa många nya arbetstillfällen, för kvinnor och män, fördelade över hela landet.
Det är mot den bakgrunden som Vänsterpartiet inte kan acceptera regeringens förslag på miljöområdet. Vänsterpartiet avvisar i huvudsak regeringens förslag till nedskärningar och kräver ytterligare höjningar av miljöavgifter och -skatter utöver dem som överenskoms i samband med finansieringen av EU-avgiften. Totalt ökar med våra förslag utgifterna på miljödepartementets budget med 470 miljoner kronor utöver regeringens förslag. Samtidigt uppnås en stor besparingseffekt genom att minska på investeringar i motorvägar och andra storskaliga vägprojekt till förmån för satsningar på järnvägs- och kollektivtrafik.
Vänsterns roll
Vänsterpartiet har under det senaste halvåret tagit en aktiv och betydelsefull del i arbetet med att sanera statsfinanserna. Utan vår aktiva medverkan skulle saneringen dels inte kunna genomföras, dels skulle politiken ytterligare ökat klyftorna i samhället. Den förra mandatperiodens politiska kaos vill vi inte ha tillbaka.
Såväl i uppgörelsen om EU-avgiften som om vissa ekonomisk-politiska åtgärder i höstas kunde Vänsterpartiet påverka politikens utformning på ett fördelningspolitiskt och miljömässigt bra sätt. Fördelningsprofilen på politiken är enligt vår uppfattning avgörande för om vi skall lyckas komma till rätta med skevheterna i svensk ekonomi idag. Utan folklig förankring och folkligt stöd kan ingen radikal krispolitik lyckas.
Vänsterpartiet är följaktligen överens med regeringen när det gäller de allmänna målsättningarna för den ekonomiska politiken. Det gäller målet att få ned arbetslösheten, att stabilisera statsskulden och att den ekonomiska politiken skall ha en fördelningsmässig godtagbar inriktning. Vi delar också regeringens bedömning att det under mandatperioden krävs en ytterligare budgetförstärkning med 20 miljarder kronor.
2 Det ekonomiska arvet
De nuvarande ekonomiska svårigheterna måste förstås i sitt historiska sammanhang.
Hela tidsperioden efter den första oljekrisen och det gamla dollarbaserade valutasystemets sammanbrott, dvs. sedan första halvan av sjuttiotalet, har präglats av lägre ekonomisk tillväxt jämfört med tidigare nivåer under 1900-talet. P.g.a. tillväxtens avmattning har också konflikterna mellan olika intressen tilltagit, inte minst vad gäller fördelningsfrågor. Alla grupper kan inte få mer utan vissa måste avstå, andra får till och med acceptera försämringar. Vi får ett ''nollsummesamhälle'', där den ena gruppens vinst alltid blir den andra gruppens förlust. Sociala konflikter tilltar i styrka. Politiken blir allt mer ryckig och instabil. Den ''svenska modellen'' byggd på samförstånd och fördelning av ökande resurser har skakats i sina grundvalar.
Den ekonomiska tillväxten ökade kraftigt efter trettiotalskrisen när den svenska modellen började byggas. Genomsnittet för perioden 1926/30 -- 1951/55 var 2,8 procent per år räknat i fast penningvärde.
Åren 1951/55 -- 1971/75 var produktionstillväxten ännu större, 3,5 procent i genomsnitt. Hela perioden från 1870 till 1970, som omfattar övergången från Jordbrukssverige till Industrisverige samt slutligen Tjänstesverige, var den svenska ekonomiska tillväxten mycket omfattande i ett internationellt perspektiv: 2,1 %. Endast Japan hade en högre siffra under motsvarande hundraårsperiod.
I ett långsiktigt perspektiv behöver inte nödvändigtvis en avmattning i tillväxten ses som särskilt märklig. Det gamla gardet av industriländer har i stort upplevt samma utveckling. Handel, migration och kunskapsöverföring gör att försprång förr eller senare hämtas in. Eftersläntrare och uppkomlingar bland länderna på den ekonomiska världsscenen har också fördelen av att kunna förfina och särprägla teknik och utrustning som importeras utifrån. Skillnaden mellan den teknologiska nivån på den befintliga produktionen och den möjliga ger utrymme för mycket höga tillväxtnivåer. De akuta bekymmer vi har i svensk ekonomi idag kan emellertid inte förstås i termer av denna ''upphinnareffekt''.
Men det är samtidigt viktigt att konstatera att gamla industristrukturer har försvagats. De internationella utbytesförhållandena har förändrats. Nya regioner har industrialiserats och trängt ut Sverige från gamla tillverkningsområden. Den allmänna trenden är att Sverige och länder jämförbara med Sverige får allt svårare att hävda sig när det gäller tillverkning av relativt enkla standardiserade industrivaror. Produktionen måste därför mer och mer inriktas på kunskaps- och tjänsteintensiva produkter med tillräckligt höga förädlingsvärden och bra miljöteknik för att bära upp den sociala nivå vi eftersträvar i Sverige.
Den historiska erfarenheten är att de rika ländernas ekonomier utvecklats parallellt med att de statliga sektorerna i ekonomierna fått allt större utrymme. Detta är heller ingen tillfällighet. Studier av tillväxten och den strukturella förändringen under främst efterkrigstiden visar på det starka samspelet mellan teknologisk och ekonomisk utveckling å ena sidan och den väldiga expansionen av offentliga stödtjänster som finansiering, transporter, post och telekommunikationer, distribution å den andra.
Offentliga resurser till grundläggande utbildning och omskolning är förmodligen den enskilda faktor som betytt mest för ekonomiskt framgångsrika länder. En stark offentlig sektor och ett stabilt socialt skyddsnät har också varit avgörande. I Sverige är det alldeles tydligt att några av våra mest framgångsrika exportprodukter -- läkemedel, telefoner och musik -- har byggt på välutbyggda offentliga system inom sjukvård, kommunikationer respektive skola.
De problem som den svenska ekonomin drabbades av under 1970- och 1980-talen berodde till stor del på en missriktad ekonomisk politik. På 1970-talet underskattades behovet av förnyelse, på 1980-talet greps politikerna av den nyliberala marknadsfundamentalismen. De övervinster som skapades efter 1982 års devalvering laddades upp till det sena 1980-talets spekulationsbubbla och investerades inte i en produktiv förnyelse. De panikartade avregleringarna och den dåligt finansierade och orättvisa skattereformen förberedde deflationskrisen 1991--93.
Värdet av den samlade produktionen minskade tre år i rad, åren 1991 -- 1993, arbetslösheten steg dramatiskt och statens finanser genomgick en katastrofal försämring. Den negativa utvecklingen under dessa år förstärktes av en internationell lågkonjunktur och en sällsynt missriktad och misslyckad ekonomisk politik. En så kraftig ekonomisk kris har vi inte upplevt i Sverige sedan trettiotalet.
Det gamla kapitalistiska industrisamhället har nått vägs ände. I övergripande mening handlar det om att ersätta den gamla löpande band- och och miljötärande massproduktionen med en ny kvalitetsinriktad, miljövänlig och kunskapsintensiv tillverkning. Det kräver förnyelse och omställning. En sådan förnyelse och omställning förutsätter dessutom en stor offentlig sektor och välutvecklade sociala trygghetssystem.
3 Sverige och den europeiska unionen
Svenska folket röstade ja till medlemskap i EU. Vänsterpartiet stod på nej-sidan, men vi har accepterat folkets beslut och arbetar nu på att göra det bästa av situationen. Uppgörelsen om EU-finansiering är ett uttryck för detta.
Vi kommer nu också att noga bevaka vad ja-sidans partier gör för att uppfylla löftena under valkampanjen inför folkomröstningen i november 1994. På det ekonomisk- politiska området gäller detta främst löftet om den sänkta räntan och löftet om ökad sysselsättning. Vänsterpartiet har allt intresse av att ja-sidan kan leva upp till dessa löften. För detta krävs att vi på alla sätt står emot försöken att inlemma Sverige i det monetaristiska projekt som den ekonomiska och monetära unionen enligt Maastrichtavtalet utgör.
Rent formellt har Sverige i och med EU-medlemskapet förbundit sig att anpassa sig till Maastrichtavtalets regler under fas två på vägen mot den planerade valutaunionen. Men regeringsföreträdare har hävdat att vi inte kan tvingas till en sådan anpassning nu. Vi förutsätter att regeringen lever upp till detta. Om EU efter regeringskonferenserna 1996 fullföljer planerna på en valutaunion anser Vänsterpartiet att det skall anordnas en ny folkomröstning.
Sommaren 1991 knöts kronan till ECU:n -- EU-valutan. I och med detta tvangs Sverige anpassa sin ekonomiska politik till EU:s och främst den tyska, av tradition inriktad på att sätta inflationsbekämpningen före kampen mot arbetslösheten. Denna omläggning kom just när den internationella lågkonjunkturen slog igenom. Resultatet blev dramatiskt fallande inflation, stigande realräntor, ökat privat sparande, fallande effektiv efterfrågan och stigande arbetslöshet som i sin tur ledde till sämre statsfinanser.
Den orealistiska kopplingen till ECU:n ledde till återkommande spekulationsvågor mot kronan, vilket tvang fram drastiska räntehöjningar följt av ytterligare åtstramningar av den inhemska efterfrågan. Under några kritiska förhandlingsnätter i september 1992 tog regeringspartierna och socialdemokraterna beslut om en ''intern devalvering'', dvs en kombinerad momshöjning och sänkning av arbetsgivaravgiften. Trots kronans fall i november 1992 fullföljdes beslutet. Denna ''dubbla devalvering'' bidrog starkt till den stora nedgången av efterfrågan på hemmamarknaden och den växande arbetslösheten under 1993 samt till den på gränsen till överhettade exportkonjunktur vi upplever nu.
Vi anser fortfarande att det som sägs i Jan Bergqvists och Anita Gradins reservation till riksbanksutredningen håller. Där avvisades det borgerliga förslaget att lagfästa inflationsmålet som överordnat samt riksbankens mer oberoende ställning med motiveringen '' -- -- -- att grunden för att skapa trovärdighet inte läggs genom formella lagregler utan i stället genom att bygga upp förtroende för den ekonomiska politiken och skapa en bred acceptans i samhället för betydelsen av en låg inflation''.
Med denna erfarenhet bakom oss borde vi inse att det är helt orealistiskt att tänka sig att Sverige under 90-talet skall anslutas till växelkursmekanismen (ERM) enligt nuvarande modell. Det är inte heller rimligt att vi nu hastar fram stelbenta konvergensprogram av den typ EU anser att vi bör ha. Vi bör själva forma den ekonomiska politik som krävs för att få ner arbetslösheten och sanera statsfinanserna.
EU-omröstningen i november 1994 hade en tydlig klass- och regional profil. Det var låginkomsttagare och boende i regioner med hög arbetslöshet som röstade nej. Detta visar hur viktigt det är att vi behåller en stark fördelnings- och regionalpolitik i Sverige. De svenska företagen -- framför allt de mindre -- måste få stimulans för att nå ut till de snabbast växande marknaderna i bl.a. Asien och Östeuropa. Den goodwill som det svenska biståndet avsatt i Tredje världen, erbjuder möjligheter, som skall tillvaratas.
4 Den ekonomiska utvecklingen
Delvis börjar situationen likna den som gällde efter devalveringen 1982. Hjulen börjar nu gå allt snabbare och vinsterna stiger i exportindustrin på grund av den låga kronkursen, genomförda rationaliseringar och ökad produktivitet. Men på avgörande punkter är läget dramatiskt sämre. Två delar av ekonomin är fortfarande i kris: kommunerna och byggandet. Samtidigt är statsfinanserna i ännu mycket sämre skick än vad de var efter de förra borgerliga regeringsåren åren 1976 till 1982.
Sverige som nation beräknas inte under de närmaste fyra åren leva över sina tillgångar. Tvärtom sparar svenska folket mer än vad som behövs för investeringar, så det blir en hel del över som kan lånas ut till utlandet eller som kan användas till att amortera utlandsskulder. Detta avspeglas i att bytesbalansen -- dvs. det totala överskottssparandet -- visar överskott som sammantaget beräknas utgöra mer än 10 procent av BNP åren 1995--1998. Men problemet är att sparandet är extremt snett fördelat.
Den offentliga sektorn -- staten, kommuner, landsting, AP- fonder etc. sammantaget -- har jättelika underskott. Men privatpersoner och företag har stora totala sparandeöverskott. I år räknar man med att hushållen har överskott på nära 80 miljarder kronor -- motsvarande nära 10 000 kronor per innevånare i Sverige -- och företagen har ett överskott på ca 105 miljarder. Men självklart finns stora grupper av individer och små företag som inte kan spara ett öre.
Sveriges offentliga nettoskuldsättning -- offentliga tillgångar minus offentliga skulder -- är ganska genomsnittlig om man ser till ekonomins storlek och om man jämför med andra rika länder. Men räntorna på statsskulden kostar i år mer än 10 000 kronor per invånare i landet och även om det går att snabbt få ner de offentliga underskotten kommer summan att öka under de närmaste åren.
5 En politik för hållbar tillväxt, arbete och välfärd 5.1 Den produktiva rättvisan
Klassklyftorna i Sverige har vidgats. Överklass och flertalet inom medelklassen har kunnat betala av sina lån och skaffa sig hyggliga förmögenheter. Samtidigt har det uppstått en mer tydligt urskiljbar underklass som lever nära fattigdomsgränsen. Folkomröstningen om EU-medlemskap speglade tydligt detta klassmönster. Den känsla av maktlöshet och orättvisa som finns hos många som röstade nej är ett problem som kräver ett djupgående politiskt nytänkande i de partier som drev fram ett ja.
Människor som är trygga är också beredda på omställningar i livet. Förändringar av marknadsförhållanden lokalt, nationellt och globalt tvingar fram förändringar i människornas vardag och livsvillkor. De påfrestningar som detta innebär skall så långt möjligt bäras gemensamt. Det är den grundläggande principen bakom flera av våra trygghetsförsäkringar. Vidare innebär upplösningen av de gamla löpande band- och tidsstudiebaserade arbetsorganisationerna att hierarkierna bryts ned, att de anställda får såväl ökat inflytande som ökat ansvar.
Minskade klassklyftor och ökad politisk och ekonomisk demokrati bidrar tvärt emot allt borgerligt tänkande till stegrad produktivitet. Vänsterpartiets uppfattning är att rättvisa, ekologisk balans och tillväxt långsiktigt är beroende av varandra. Det är också den grundläggande syn som präglar Vänsterpartiets förslag i denna motion.
5.2 Finans- och penningpolitik
De stora budgetunderskotten gör att finanspolitiken idag har en starkt expansiv effekt. Den måste därför stramas åt. Men detta måste ske på ett sätt så att pengar kanaliseras från passivt sparande till aktiv användning i investeringar och konsumtion. Låginkomsttagaren och det fattiga småföretaget använder normalt en inkomstökning mer till konsumtion respektive investering jämfört med höginkomsttagaren respektive exportföretaget med övervinster. En stark fördelningspolitik är därför bra också för att den ger mer finanspolitisk stimulanseffekt per satsad krona.
Statens stora lånebehov är en starkt bidragande orsak till det höga realränteläge som håller tillbaka investeringar och konsumtion på hemmamarknaden. En ovillkorlig förutsättning för att öka sysselsättningen är därmed att drastiskt minska underskotten i statens finansiella sparande och därigenom få ner räntorna. Med sjunkande räntor blir det billigare för företagen att investera i Sverige och på motsvarande sätt ökar hushållens konsumtionsbenägenhet när värdet på deras tillgångar stiger. Det stora och för den ekonomiska aktiviteten hämmande sparandeöverskottet i den privata sektorn kan därmed minska och ge utrymme för investeringar och konsumtion.
Det är således nu under den internationella konjunkturuppgången försent att bedriva en generell efterfrågestimulerande finanspolitik. I stället måste åtgärderna riktas dit där de ger maximal utdelning i form av nya arbeten per satsad krona.
Penningpolitik
Vänsterpartiet anser att det behövs en mer aktiv penningpolitik som samordnas med finanspolitiken och som har bekämpningen av arbetslösheten som överordnat mål. Penningpolitiken är för närvarande alltför dogmatiskt fixerad vid att bekämpa inflationen, bland annat görs detta med sikte på ett framtida svenskt medlemskap i ERM och EMU.
LO framhåller i ''Ekonomiska utsikter årsskiftet 94/95'' att riksbanken också genom sitt sätt att beräkna inflationstakten överdrivit inflationsfaran. Det är som LO framhåller främst en alltför stor ökning av nettoprisindex som skall bekämpas med penningpolitiken. Budgetåtstramning av exceptionell karaktär som leder till engångseffekter på prisnivån kan knappast motivera en penningpolitisk åtstramning.
I praktiken -- skriver LO -- förbjuder Riksbankens tolkning av inflationsmålet den finansiering av EU-avgiften som överenskommits. Detta resonemang kan också användas på de ytterligare skattehöjningar på främst miljösidan som Vänsterpartiet föreslår. Riksbanken bör agera så att aktörerna på marknaden får klart för sig att en finanspolitisk åtstramning inte skall leda till en penningpolitisk åtstramning. Bekämpandet av arbetslösheten skall vara mål nummer ett också för Riksbanken.
Vänsterpartiet delar följaktligen LO:s uppfattning att inflationen inte utgör någon akut fara i den ekonomiska situation vi befinner oss i idag. Istället gör vi den bedömningen att den nuvarande kraftiga konjunkturuppgången sker på en helt annan grundval än 1980-talets högkonjunktur. Den våldsamma krisen under 90- talets första år har brutit inflationsförväntningarna, vilket sannolikt kommer att avspegla sig i en relativt återhållsam pris- och löneutveckling framöver. Dessutom finns det ett omfattande expansionsutrymme för företagen p.g.a. den höga arbetslösheten. På sikt bör dessa nya förutsättningar tillsammans med höga bytesbalansöverskott och förbättrade statsfinanser kunna ge utslag i en starkare krona och en fallande räntenivå i Sverige. 90-talets expansion kan ske på betydligt fastare grund än 80-talets lånefinansierade och inflationistiska expansion.
Vänsterpartiet bidrog aktivt till avskaffandet av valutalånenormen och vi välkomnar regeringens förslag att låta riksgäldskontoret få ökad handlingsfrihet vid upptagandet av lån.
5.3 Arbetsmarknad, sysselsättning och utbildning
Den katastrofala sysselsättningsutvecklingen i Sverige under början av 90-talet har både strukturella, konjunkturella och politiska orsaker. Devalveringseffekter och en snedvriden och spekulativ lånefinansierad konsumtionsboom dolde grundläggande brister i näringsliv och samhälle. Eftersläpning i infrastrukturinvesteringar, avsaknad av modernisering och omställning av näringslivsstruktur liksom svaga utbildningssatsningar försvagade Sveriges långsiktiga konkurrenskraft. När finansbubblan sprack och exportkonjunkturen föll utvecklades ekonomin snabbt i negativ riktning. Arbetslösheten steg till rekordnivåer samtidigt som de offentliga finanserna snabbt raserades.
På några år har arbetskraften minskat med mer än 100 000 personer, från 85 procent till 77 procent av befolkningen mellan 16 och 65 år. Antalet sysselsatta har minskat med mer än en halv miljon personer. I december 1994 stod 585 000 personer, eller 13,9 procent av arbetskraften, utanför den reguljära arbetsmarknaden, varav 8,5 procent registrerades som öppet arbetslösa enligt AMS definition.
Den borgerliga regeringens ekonomiska politik innehöll en serie missgrepp som förvärrade arbetslöshetskrisen. Idag delar de flesta bedömare Vänsterpartiets kritik att arbetsmarknadspolitiken ensam fick bära en orimligt stor börda. Ideologiskt motiverade avregleringar och passiv väntan på marknadskrafterna ersatte en aktiv finans- och näringspolitik. Istället angreps löntagarnas intresse av trygghet, inflytande och rättvis fördelning.
Vänsterpartiet delar regeringens uppfattning att en av de viktigaste uppgifterna under de närmsta åren är att minska arbetslösheten. Här ligger nyckeln till en rättvisare fördelning, en framgångsrik ekonomisk utveckling och sanerade statsfinanser. Om Vänsterpartiet sålunda anser att det i grunden är positivt att regeringen anvisar omfattande resurser till arbetsmarknads- och sysselsättningspolitiken, så anser vi ändå att regeringens ambitionsnivå är otillräcklig och det anvisade sättet att utnyttja dessa resurser är otillfredsställande.
En viktig målsättning måste vara att den öppna arbetslösheten skall ner ordentligt under 5 procent 1998. Historiskt sett är detta ändå en mycket hög arbetslöshetsnivå i Sverige. Detta mål måste uppfyllas om vi skall klara nästa konjunkturnedgång utan att vi fastnar i en permanent massarbetslöshet, med förödande återverkningar på människors sociala situation och våra möjligheter att upprätthålla de offentliga trygghetssystemen. Vi anser att målsättningen är realistisk. Vi har då tagit hänsyn till att den strukturella delen av arbetslösheten i Sverige med all säkerhet ökat under senare år.
För att arbetslösheten skall komma ner under 5 procent 1998 krävs enligt Vänsterpartiets uppfattning vissa ytterligare skatte- och avgiftshöjningar, som till största delen används dels till fler riktade åtgärder för fler jobb och utbildningsplatser, dels till en kommunakut på cirka 2 mdr detta budgetår. Nyanställningsstödet på 7 mdr är alltför passivt och generellt utformat. Dessutom har inte regeringen anvisat någon finansiering av nyanställningsstödet. Vänsterpartiet återkommer i en speciell motion om arbetsmarknadspolitik med fler och mer detaljerade förslag. Arbetslösheten bland invandrade kvinnor och män har ökat kraftigt. En förklaring till denna negativa utveckling kan vara att utländska medborgare av båda könen i stor utsträckning arbetade inom tillverkningsindustrin där sysselsättningen gått ned. Den utvecklingen måste brytas. Vänsterpartiet återkommer i en speciell motion om invandrarpolitiken med konkreta förslag.
Utbildningen är strategisk för att åstadkomma högre sysselsättning och ekonomiska framsteg över huvud taget. En mer adekvat beteckning på det som tidigare kallades ''arbetslinjen'' vore idag ''utbildningslinjen''. Vänsterpartiet bejakar i huvudsak regeringens offensiva satsningar på utbildningsverksamhet för arbetslösa. Dock menar vi att regeringen i allt för stor utsträckning tenderar att glömma det ''ordinarie'' utbildningsväsendet. Utbildningsverksamheten måste ligga på en hög nivå också efter 1996. Vänsterpartiet vill också satsa påtagligt mer än regeringen på universiteten och forskningen. Bland annat höjs anslagen till forskningsråden och fakulteterna.
5.4 Strukturpolitiken
Vänsterpartiet är för en i huvudsak enhetlig socialförsäkring, där det inte går att glida mellan de olika försäkringssystemen, som t.ex. mellan sjuk- och föräldraförsäkringen genom karensdagens införande. Vi anser att det är bra att ''rensa'' i systemen för att därigenom återigen få en förankring i folkdjupet för den generella välfärden. Men då måste också de solidariskt finansierade och generella socialförsäkringarna försvaras.
Att gröpa ur det solidariskt finansierade systemet genom att lägga över ansvaret på parterna, som blir fallet med konstruktionen av besparingen på förtidspensioner och nivåsänkningen inom sjuk-och föräldraförsäkringen, innebär att den allmänna standardskyddsmodellen, eller den generella välfärdsmodellen, anpassas till ett system som liknar den tyska korporativa modellen som utmärks av att olika yrkesgrupper bygger upp sina egna system för försäkringar. De som saknar anställning -- eller saknar kollektivavtal -- ställs utan sociala rättigheter.
Vänsterpartiet anser att innan några beslut fattas i frågan om den förändrade ideologiska inriktning som detta innebär bör den förankras hos folket. Förändringarna bör också analyseras ur ett klass- och könsperspektiv. Att genomföra förändringar genom ''delbeslut'' såsom försämringar i förtidspensionen, sänkt nivå i sjuk- och föräldraförsäkringen är att genomföra ett systemskifte i smyg.
5.5 Skattepolitiken
I finansplanen behandlar regeringen skattepolitiken i bilaga 1, avsnitt 5.5. I avsnittet hävdar regeringen att 1990 -- 1991 års skattereform var fördelningspolitiskt balanserad. Vänsterpartiet kan inte dela denna uppfattning. Tvärtom pekar det analysmaterial som hittills är känt på att de fördelningspolitiska målen inte uppfylldes i praktiken. Den särskilda utvärderingskommitté, den s.k. KUSK- utredningen, som tillsatts för att studera fördelningsfrågorna, har inte heller slutfört sitt arbete.
Regeringen anför i finansplanen att utrymmet för ytterligare skattehöjningar är begränsat. Vänsterpartiet kan i huvudsak dela denna uppfattning, men menar att statsfinansiella- och fördelningspolitiska skäl talar för att vissa ytterligare skattehöjningar är nödvändiga. Vänsterpartiet kan i nuläget uppskatta detta behov till ca 9 miljarder kronor. I Vänsterpartiets partimotion om skattepolitiken -- skattepolitik för solidaritet -- anger Vänsterpartiet förslag till inkomstförstärkningar inom denna ram.
I finansplanen redovisar regeringen att förutsättningarna för en miljörelaterad skatteväxling skall utredas. Vänsterpartiet ser det som viktigt att detta arbete drivs med kraft och skyndsamhet. Konkreta steg mot en miljörelaterad skatteväxling bör tas redan under kommande budgetår. Regeringen har avsatt ett utrymme på 2 miljarder kronor för sänkt företagsskatt. Vänsterpartiet är av budget- och fördelningspolitiska skäl kritiskt till denna utfästelse från regeringens sida. Om skattesänkningar skall göras inom företagssektorn bör de dock styras så att de främst gynnar mindre företag.
Regeringen konstaterar slutligen att det är viktigt att motverka skattebrott och olika former av skatteflykt. Vänsterpartiet instämmer i denna bedömning och menar därför att det är viktigt att inte göra fortsatta och kraftiga nedskärningar i anslagen till RSV, skattemyndigheterna och kronofogdemyndigheterna.
Vad som ovan anförts angående skattepolitiken bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
6 Budgetförslaget
Statschefen och regeringen
I tider när alla grupper drabbas hårt av åtgärderna för att sanera statsfinanserna måste också Statschefen och regeringen bära sin del av bördan. Detta har för Vänsterpartiet varit utgångspunkten när vi reducerat anslaget till Kungliga hov- och slottsstaten med 10 miljoner. Vi finner inte heller den stora anslagsökningen till Regeringskansliet motiverad. Vänsterpartiet minskar därför anslaget till Regeringskansliet med 15 miljoner kronor för budgetperioden 1995/96.
Justitiedepartementet
Vänsterpartiet accepterar regeringens besparingar under Justitiedepartementets huvudtitel men därutöver vill vi göra ytterligare omdisponeringar av pengar avseende kriminalvården från anstaltsvistelse i fängelse till alternativa frivårdsinsatser. Bland annat innebär det att vi vill anslå 50 miljoner kronor extra till Frivården utöver regeringens anslag.
Men Vänsterpartiets förslag innehåller också besparingar utöver regeringsförslagen. Anslaget till Kriminalvården minskas med 200 miljoner kronor. 35 miljoner kronor sparas på Utlandstransporter. Dessutom minskas anslaget till BRÅ med 15 miljoner kronor. Totalt innebär detta att Vänsterpartiet sparar ca 250 miljoner kronor mer än regeringen på Justitiedepartementets verksamhet.
Vänsterpartiet vill ha en inriktning av kriminalpolitiken med alternativa vård- och behandlingsformer, mot mer öppen vård vilket redovisas utförligare i vår motion om kriminalpolitik.
Utrikesdepartementet
Vänsterpartiet motsätter sig starkt en nedskärning på u- landsbiståndet och tillför därför biståndet 860 miljoner kronor under budgetperioden 1995/96. Utöver detta vill vi också anslå 150 miljoner kronor mer än regeringen till ett miljöbistånd för Östersjöregionen. På besparingssidan föreslår Vänsterpartiet en reducering av anslaget för Officiella besök m.m. med ca 1,4 miljoner.
Försvarsdepartementet
Åtgärder inom försvarsdepartementets område medför stora ändringar i försvarsmaktens krigs- och grundorganisation samt senarelagda, minskade och inställda beställningar till försvarsindustrin.
Besparingarna uppgår till 4,6 mdr kr utöver regeringens förslag. Den samhällsekonomiska nettoeffekten är självfallet betydligt mindre och används i vårt alternativ i första hand till att förstärka biståndsbudgeten.
Socialdepartementet
I den ekonomisk- politiska propositionen från hösten 1994 föreslog regeringen att ''en utredning för översyn och effektivisering av det samlade ekonomiska familjestödet tillsätts. Ett av utredningens huvudsyften skall vara att föreslå bestående utgiftsminskningar som senast under år 1998 motsvarar en nettoeffekt på de offentliga utgifterna med 3 000 miljoner kr'' (proposition 1994/95:5 sid 22). Som en del i en helhetsuppgörelse om den ekonomiska politiken ställde sig Vänsterpartiet bakom detta förslag.
Regeringen har ännu inte tillsatt utredningen. Trots detta väljer regeringen att utan föregående utredning föreslå att betinget skall klaras redan under budgetåret 1995/96 genom en reducering av barnbidraget med 125 kr per månad. Vänsterpartiet avvisar detta förslag.
Vi är dock beredda att stå fast vid vår utfästelse kring den ekonomisk-politiska propositionen om en besparing på 3 miljarder kronor i det samlade ekonomiska familjestödet fram till 1998. Vi förutsätter nu att regeringen omedelbart tillsätter den beredning som förutsattes i den ekonomisk- politiska propositionen. Först efter det att beredningen avslutat sitt arbete kan det fastställas på vilket sätt och hur snabbt besparingen kan klaras.
Vänsterpartiet anser att det är bra med i huvudsak enhetliga och lättförståeliga socialförsäkringssystem. Sådana system är bra både för den enskildes trygghet och samhällsekonomin i stort. Vänsterpartiet är under 1990-talet berett att medverka till reformer av socialförsäkringssystemen som står i överensstämmelse med denna principiella syn.
För budgetåret 1995/96 accepterar Vänsterpartiet den budgetförstärkning som regeringen föreslår inom sjuk- och föräldraförsäkringen på 647 miljoner kronor. Regeringen har aviserat att man avser att slopa karensdagen och kompensera arbetsgivarna med en sänkning av arbetsgivaravgiften. Vänsterpartiet ser positivt på att slopa karensdagen. Vi är dock inte villiga att tillstyrka att ett slopande av karensdagen förutsätts kombineras med att arbetsgivaravgifterna sänks. I sjukförsäkringen utgår egenavgifter på 2,95 procent. Egenavgifterna tas dock inte ut över taket. Vänsterpartiet anser att en solidarisk finansiering av sjukförsäkringssystemet förutsätter att egenavgifter över tak tas ut.
Regeringen har för avsikt att ge Sjuk- och arbetsskadeberedningen tilläggsdirektiv där den enhetliga ersättningsnivån på 75 procent läggs fast som beredningens reformförslag. Vänsterpartiet anser att förfarandet är märkligt med tanke på att beredningen, som är parlamentarisk och partssammansatt, har som uppgift att arbeta fram ett helt nytt förslag. Direktiven bör vara vidare.
Regeringens förslag till besparingar på förtidspensionerna blir mycket kännbara för de med låg ATP -- mestadels kvinnor. Vi vill därför förstärka bostadstillägget för förtidspensionärer med 120 miljoner kronor.
Vi kan inte heller acceptera de kraftiga försämringarna av BTP som blir effekten av de regelförändringar som regeringen föreslår. Vi accepterar inte att den förhöjda avkastningen på 10 procent av förmögenhetsvärdet som beräknas för förmögenhet överstigande 75 000 kronor för ogift och 60 000 kronor för gift slopas. Istället vill vi att de 400 miljonerna ligger kvar inom BTP för att förstärka ekonomin för pensionärerna med låg ATP.
Kommunikationsdepartementet
På verksamhet som sorterar under Kommunikationsdepartementet innebär Vänsterpartiets förslag en nettobesparing på ca 1,5 mdr kronor under budgetperioden 1995/96. 2,1 mdr kronor sparas på anslagen till vägbyggnader. Ungefär en tredjedel av denna summa omfördelas emellertid till andra ändamål inom Kommunikationsdepartementets område. Omkring 450 miljoner kronor går till järnvägsinvesteringar, en mindre del till forskning osv. Förslagen presenteras utförligare i motioner på respektive område.
Finansdepartementet
Regeringen vill här spara 1,1 mdr kronor på Finansdepartementets verksamhetsfält under budgetperioden 1995/96. Vänsterpartiets förslag avviker från regeringens på framför allt tre punkter. För det första motsätter vi oss starkt nedskärningarna på Skattemyndigheterna och exekutionsväsendet. Dessa nedskärningar på totalt 211 miljoner kronor är enligt vår uppfattning högst kontraproduktiva och riskerar att leda till att betydligt större belopp går förlorade i form av undanhållna skattemedel och ekonomisk brottslighet. Vi motsätter oss också den drastiska nedskärningen inom Tullverket med sammanlagt 150 miljoner kronor. Denna kraftfulla nedskärning minskar enligt vår uppfattning gränskontrollens möjligheter att motverka narkotikainflödet i landet. Vi föreslår därför att anslaget till Tullverket minskas med 75 miljoner kronor i förhållande till innevarande budgetår, dvs. en minskning som kan motiveras utifrån EU- inträdet och minskade klareringsfunktioner.
Utöver ökade resurser till Skattemyndigheterna och Tullverket vill Vänsterpartiet också öka anslaget till kommunerna med 312 miljoner kronor. Det är pengar som behövs för att bl.a. utveckla hemspråksundervisningen och svenskundervisningen för invandrare.
Utbildningsdepartementet
Att utbildning och höjd kompetens är avgörande för samhällsutvecklingen är nästan alla eniga om idag. Detta avspeglas också i Vänsterpartiets budgetförslag. Vi vill investera drygt en miljard mer än regeringen i utbildningsverksamheten. Framför allt handlar det om tillskott till ordinare utbildningsverksamhet. Förslagen diskuteras utförligare i Vänsterpartiets särskilda motioner på utbildningsområdet.
Men här finns också större anslag på det studiesociala området. Anslaget till Vuxenstudiestödet höjs t.ex. med drygt 600 miljoner kronor. Vi höjer också anslagen till andra viktiga verksamheter på utbildningsområdet, t.ex. stöd till hemspråksundervisning och svenska för invandrare, vilka dock förmedlas via Finansdepartementets generella anslag till kommunerna.
Jordbruksdepartementet
Vad avser jordbruket föreslås i förhållande till regeringens förslag en ökad satsning på miljöstöd inom jordbruket med drygt 900 miljoner kronor samt ett ökat strukturstöd (LFA- syd) med 59 miljoner till södra Sveriges skogs- och mellanbygder. Det totala stödet till det norrländska jordbruket ökar med närmare 200 miljoner. Vidare avslås regeringens förslag att avveckla avbytarverksamheten. Genom omprioriteringar anslås 30 miljoner till forskningen. Dessa frågor behandlas mer utförligt i en jordbrukspolitisk motion.
Arbetsmarknadsdepartementet
Vänsterpartiet vill anslå betydligt mer än regeringen till verksamhet som sorterar under Arbetsmarknadsdepartementet under budgetperioden 1995/96. Det främsta motivet till detta är naturligtvis den stora arbetslöshet vi har idag och den permanentning av massarbetslösheten som vi riskerar att få om inte stora insatser görs. Det skall i sammanhanget också understrykas att regeringen inte mäktat uppgiften att anvisa finansiering av alla sina förslag på det arbetsmarknadspolitiska området.
Vänsterpartiet anser mot bakgrund av detta att det är rimligt att anslå 5 380 miljoner kronor utöver regeringens förslag under kommande budgetperiod. Målsättningen är entydig: Den öppna arbetslösheten skall ner ordentligt under 5 procent 1998. Förutom arbetsmarknadspolitiska insatser för att befrämja tillväxt och sysselsättning innehåller våra förslag också relativt stora insatser för arbetshandikappade och för invandrare som har svårigheter att etablera sig på arbetsmarknaden.
Kulturdepartementet
Vänsterpartiet noterar med glädje att kulturen inte utsatts för ett omfattande besparingsbeting. Vi menar, liksom regeringen, att kulturen så långt möjligt bör fredas också i tider då andra områden tvingas spara. Dock gäller detta inte fullt ut för regeringen eftersom radio och television utsätts för tuffa besparingar. Vänsterpartiet delar inte denna uppfattning utan menar att i den hårdnande konkurrensen inom etermedia måste public service försvaras. Detta kräver resurser. Vi förespråkar alltså en licenshöjning utöver regeringens förslag.
De förslag som mera preciserat återfinns i kulturmotionen är bl.a. följande:En utredning om möjligheten av att inrätta ett särskilt kvinnomuseum.Kulturinsatser för invandrarkvinnor. Till detta ändamål anslår Vänsterpartiet 500 000 kronor.Upphovsrättsligt skydd för traditionsmusik.En avgift för vidareförsäljning av konst.
Näringsdepartementet
Under näringsdepartementet innebär Vänsterpartiets förslag merutgifter på ca 100 miljoner kronor netto i förhållande till regeringens förslag. Huvudinriktningen på förslagen är att skapa fler jobb i hemmamarknadssektorn: Småföretag ges möjlighet till befrielse från egenavgift på resultat under 40 000 kronor.Ett räntestöd till småföretag för investeringar föreslås.Starta eget-bidrag skall även kunna erhållas av tjänstlediga personer.
Riskkapitalbolagen Atle och Bure köps in helt av staten för att därigenom kunna skapa utrymme för förstärkt riskkapitalförsörjning. Det maringeologiska arbetet fortsätter. Nordbanken bör förbli i statens ägo för att kunna användas som konkurrent vad gäller bl.a. räntenivån. Innovationsfrågorna måste uppmärksammas. De specifika problemen för små och medelstora företag bör utredas.
Energipolitiken
Staten har ett direkt ansvar för att energifrågorna utvecklas på ett sådant sätt att energiomställningen inte hotas. Vänsterpartiet vill därför höja ambitionsnivån ytterligare vad gäller satsningar på biobränslebaserad kraftvärme främst i skogs- och tyngre industri. Ansvaret för utvecklande av alternativ energi bör läggas på en självständig enhet vid sidan av NUTEK. En kraftig satsning på ny och alternativ energi skapar många nya arbetstillfällen men underlättar också den kommande energiomställningen.
Bostadspolitiken
De stimulanser på bostadssektorn som nu finns bör utvärderas under våren och behövs mer stimulans får regeringen återkomma i kompletteringspropositionen. Vänsterpartiet vill redan nu satsa ytterligare medel på ny- och ombyggnad av allmänna samlingslokaler och anläggning för solenergi. Genom vissa regeländringar för att öka träffsäkerheten för räntebidrag på bostadssidan sparas fram till 1998 0,5--1 mdr kronor.
Civildepartementet
Regeringen föreslår besparingar inom departementets verksamhetsområde motsvarande 159 miljoner kronor för budgetperioden 1995/96. Besparingarna avser i huvudsak åtgärder som berör länsstyrelserna, men även andra områden får vidkännas nedskärningar. Vänsterpartiet vill öka anslaget till Civildepartementet, utöver regeringens förslag, med ytterligare 67,5 miljoner kronor.
Som tidigare nämnts ligger regeringens besparingar i huvudsak på länsstyrelserna. Bl.a. skall bilregisterhanteringen övergå till Vägverket. Enligt regeringen medför denna åtgärd en besparing på ca 40 miljoner kronor. I en separat motion föreslår emellertid Vänsterpartiet att bilregisterhanteringen även fortsättningsvis åligger länsstyrelserna. Detta innebär bl.a. att vi anvisar ett belopp på 37,5 miljoner kronor utöver vad regeringen föreslagit till länsstyrelserna.
Beslutsramen för statsbidrag till allmänna samlingslokaler föreslås minska med 20 miljoner kronor under budgetperioden. Hos Boverket finns ansökningar om projektpengar till ett värde av 1,2 miljarder kronor. Kötiden från förhandsbesked till igångsättning är för närvarande ca 5 år, vilket enligt vår uppfattning motiverar en höjning av anslaget med 40 miljoner kronor.
På ett område under Civildepartementets verksamhet föreslår Vänsterpartiet en besparing som överstiger regeringens förslag. Det gäller Utvecklingen av ideell verksamhet. Vänsterpartiet vill här utöver regeringens förslag föreslå en besparing på ytterligare 10 miljoner kronor. Vår uppfattning är att denna bidragsform tenderar att överta vissa delar som rör den primärkommunala kompetensen.
Miljödepartementet
Vänsterpartiet föreslår ökade satsningar på miljödepartementets område med ca 500 miljoner kronor under budgetåret utöver regeringens förslag. De viktigaste åtgärderna är 150 miljoner till kommunalt miljöarbete och 75 miljoner till förvärv av värdefulla naturområden. I övrigt kan nämnas 75 miljoner till miljö- och kretsloppsforskning, 15 miljoner till inrättandet av en särskild miljöbrottsavdelning och 75 miljoner till kalkning. För stöd till regional miljöövervakning och till ideella organisationer föreslås 60 miljoner utöver regeringens förslag.
Finansiering av medlemskapet i EU
Vänsterpartiet och regeringen har genom samtal förankrat de inkomstförstärkningar på 12,4 miljarder som nämns i finansplanen. Vi förutsätter att Vänsterpartiet kommer att delta i den mer detaljerade utformningen av den del av dessa förslag som riksdagen ännu inte beslutat om. När det gäller den del av EU-medlemskapsfinansieringen som gäller utgiftsminskningar hänvisas till vårt budgetförslag i övrigt. Dock vill vi framhålla att av de 3 miljarder av EU- finansieringen som regeringen inte preciserat föreslår vi att 2 miljarder skall täckas genom inkomstförstärkningar.
Handlingsprogram mot arbetslöshet
Grunden för regeringens ekonomiska politik är att sanera statsfinanserna samtidigt som arbetslösheten bekämpas. Ett handlingsprogram En Nation i Arbete skisseras i finansplanen. Enligt regeringens scenario kommer den öppna arbetslösheten att uppgå till nästan 6 procent 1998, med en total arbetslöshet på knappt 10 procent. Detta är helt oacceptabelt. Politiken måste ha en högre ambitionsnivå.
Vänsterpartiet delar regeringens uppfattning att det gäller att skapa förutsättningar för näringslivet att expandera. Men det är viktigt att det blir fråga om rejäla sysselsättningsökningar och inte bara tillväxt. Hela landet skall leva och inte endast de tillväxtzoner i södra Sverige som kan få marknadens draghjälp genom EU-integrationen. Det är naturligtvis också avgörande att tillväxten är balanserad utifrån ett ekologiskt perspektiv.
Inom näringspolitiken föreslår regeringen i första hand åtgärder för att bättre tillgodose företagens behov av riskkapital. Detta är en vällovlig ambition, men det behövs dessutom åtgärder för att sänka räntekostnaderna för investeringar och betydande investeringsinsatser för att stimulera omvandlingen av såväl infrastrukturen som produktionsapparaten.
För att skapa nya jobb i näringslivet föreslår regeringen dels en hel del förändringar inom arbetsmarknadspolitiken som görs mer aktiv, kunskapsinriktad och mer orienterad mot den ordinarie arbetsmarknaden. Detta är bra och överensstämmer med Vänsterpartiets tidigare förslag.
Huvudpunkten i programmet för att skapa nya jobb är dock ett nytt anställningsstöd, som enligt vår uppfattning är dyrt och ineffektivt. Det innebär i huvudsak en jättesubvention till företag som går bra och ändå är i gång med att anställa. Den lilla effekt som skulle åstadkommas, i kraft av vissa tidigareläggningar av rekryteringar, belastar budgeten på ett oskäligt sätt (7 mdr kronor). Regeringens föreställning att åtgärden ger upphov till 110 000 jobb är helt orealistisk. Vänsterpartiet föreslår i en särskild motion ett mer riktat alternativ till väsentligt lägre kostnad.
Vänsterpartiet ser positivt på den starka betoningen av utbildning och kompetenslyft i programmet. Det är också bra att långtidsarbetslösheten och det starkt negativa i bidragsberoendet ges särskild uppmärksamhet.
När det gäller förslaget om s k arbetsföretag ställer sig Vänsterpartiet emellertid starkt kritiskt. Vi anser att denna idé är ineffektiv och dessutom tveksam ur arbetsrättslig synvinkel.
En sista punkt i programmet utgörs av ett batteri ungdomssatsningar. Till stora delar är det krav som stämmer väl överens med Vänsterpartiets tidigare önskemål. Däremot lägger regeringen ett stort ansvar på kommunerna utan att dessa anvisas ytterligare resurser. För ungdomar under 20 år föreslår regeringen rent åldersdiskriminerande begränsningar som måste avvisas även om vi delar oron för det passiva bidragsberoendet.
Ungdomsinsatserna och flera andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder liksom anställningsstödet har av regeringen bedömts ge sysselsättningseffekter som grovt överskattats. Det hindrar inte att mycket i handlingsprogrammet kan bidra till väsentligt ökad sysselsättning.
Kommunal ekonomi
Kommunala verksamheter är välfärdens kärna, som måste hävdas även i ekonomiskt kärva tider. Regeringens konkreta förslag på detta område får anstå till nästa års kompletteringsproposition. Vänsterpartiet vill dock redan nu formulera utgångspunkter för de förslag som vi anser bör komma redan innan dess.
Kommunerna minskade sin personal under 1993 med nära 50 000 och 1994 uppgick siffran preliminärt till ca 25 000. Med oförändrad politik beräknas ytterligare nära 25 000 försvinna i år och nästa år. Ca 40 000 är kvar i kommunal tjänst med hjälp av arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Nästan alla av dem som gått ut eller går ut i arbetslöshet från kommunerna kan inte räkna med annat arbete. De kommer att belasta statsbudget och socialförsäkringssystem. Det är därför långt bättre med hänsyn till hela den offentliga sektorns ekonomi att hålla dem kvar i kommunalt arbete. Vänsterpartiet vill snarast ha riksdagsbeslut som ger kommuner och landsting besked om att de kommer att få en framtida ekonomi som möjliggör ett omedelbart stopp för avskedanden och drastiska sparprogram. Vi har i vår alternativbudget avsatt 2 miljarder som skall förstärka kommunernas ekonomi redan i år. Vi återkommer i vår motion till kompletteringspropositionen med en precisering av hur dessa medel skall fördelas mellan kommunerna.
Den i särklass största posten i den förra regeringens ''sparprogram'' -- den så kallade Nathalieplanen -- utgjordes av en utebliven kommunal tillväxt. Den dåvarande regeringen klarade således inte att lägga fram ett eget statligt program, utan vältrade över ansvaret på kommunpolitikerna. Samtidigt hoppades den att befolkningens inkomster totalt skulle växa med upp till 4 % per år uttryckt i fast penningvärde under resten av 1990-talet. De kommunalt anställda måste rimligen få del av denna reala inkomsttillväxt. Enligt en kalkyl gjord av förre finansministern Feldt innebär en så blygsam reallönetillväxt som två procent för de kommunanställda att ytterligare 100.000 av dem försvinner (netto) fram till sekelskiftet.
Inkomsttillväxten totalt betyder också att kommunernas skatteinkomster ökar i samma takt om vi antar oförändrad nivå på de kommunala skattesatserna. Kommunerna skulle således -- enligt den förra regeringen -- kraftigt skära ned på antalet anställda och rationalisera i rekordfart på skolor och inom vården samtidigt som man skulle förklara för medborgarna varför man parallellt skall bygga upp stora finansiella överskott. Detta var inte trovärdigt. Bilden ändras om staten drar in överskotten från kommunerna. Det var uppenbarligen sådana indragningar från kommuner och landsting som planerades, men ingen vågade säga det.
Vänsterpartiet avvisar den inriktning av politiken som innebar att den privata konsumtionen skulle ta ständigt ökande andelar av den ekonomiska tillväxten på bekostnad av den offentliga konsumtionen. Resurserna till skola, vård och omsorg måste ges ett visst begränsat utrymme för att växa, kommuner och landsting måste ges möjlighet att ta sin del av ansvaret för att reducera arbetslösheten. Det är därför Vänsterpartiet vill att riksdagen skall utfärda en garanti om att inga nya indragningar av de totala statsbidragen skall ske under 90-talet.
Inom den totala statsbidragsramen måste det också ske en omfördelning från rika till fattiga kommuner. Också de regionalpolitiska aspekterna bör beaktas i detta sammanhang. Men denna nödvändiga omfördelning får inte ersätta en nödvändig förstärkning av de kommunala finanserna. Kriskommuner måste få akut hjälp från staten att sanera sina finanser, men det är orimligt att begära av kommunpolitiker, vårdbiträden och lärare i kommuner med hög skattesats, låg skattekraft och svaga finanser att de skall lämna ifrån sig pengar till ännu hårdare drabbade kriskommuner samtidigt som deras eget ekonomiska utrymme krymper. Vi medverkar gärna till en omfördelning mellan kommuner, men om krubban är tom bits hästarna. Kommunerna måste få sin rättmätiga andel av inkomsttillväxten!
Budgetförstärkningar 1995/96 Miljoner kronor
(Varligt!) Skillnad mellan (v) och (s) 18 mån: 12 mån:
Statschefen och regeringen: -- 25 -- 17 -- Hovstaten, 10 milj -- Regeringskansliet m.m, 15 milj
Justitiedepartementet: -- 250 -- 170 -- Kriminalvården, 200 milj -- Utlandstransporter, 35 milj -- Omsorg av BRÅ, 15 milj
Utrikesdepartementet: + 1 012 + 670 -- Officiella besök m.m., 1,38 milj + Samarbete med länderna i Central- och Östeuropa för miljöbistånd, 150 milj + Bidrag till internationella biståndsprogram, 860 milj + Fredsinformation, 3 milj
Socialdepartementet (utom familjepol.): + 113 + 75 + Bostadstillägg för förtidspensionärer, 120 milj + Barnombudsmannen m m, 1,5 milj + Handikappombudsmannen m.m, 1,5 milj + Bidrag till kvinnoforum, 5 milj + Jämställdhetsombudsmannen, 2,5 milj + Särskilda åtgärder för arbetshandikappade, 2,9 milj
Kommunikationsdepartementet: -- 1 530 -- 1 020 -- Byggande av vägar, 2 175 milj + Drift och vidmakthållande av statliga järnvägar, 150 milj + Nyinvesteringar i stomjärnvägar, 300 milj + Sänkning av SJ:s biljettpriser (nytt anslag), 150 milj + Kommunikationsforskningsberedningen, 45 milj
Finansdepartementet: + 598 + 400 + Skattemyndigheterna och exekutionsväsendet, 211 milj + Tullverket, 75 milj + Statligt utjämningsbidrag till kommuner, 312 milj varav: Hemspråk 120 milj SFI 100 milj Bibeh. timpl. gy- skolan 62 milj För byggande av gång- och cykelbanor 30 milj
Försvarsdepartementet: -- 4 626 -- 3 000 -- Arméförband: Ledning och förbandsverksamhet, 1 350 milj -- Marinförband: Ledning och förbandsverksamhet, 75 milj -- Flygvapenförband: Ledning och förbandsverksamhet, 450 milj -- Arméförband: Anskaffning av materiel, 600 milj -- Marinförband: Anskaffning av materiel, 600 milj -- Flygvapenförband: Anskaffning av materiel, 750 milj -- Operativ ledning m.m: Ledning och förbandsverksamhet: 525 milj -- Civilbefälhavarna, 6 milj -- Skyddsrum m.m, 250 milj -- Stöd till frivilliga försvarsorganisationer inom totalförsvaret m.m, 20 milj
Utbildningsdepartementet: + 1 176,5 + 780 + Vuxenstudiestöd m m, 604 milj + Stöd till utvecklingen av skolväsendet, 10 milj + Kungl. Musikhögskolan i Stockholm: Grundutbildning, 10 milj + Övriga utgifter inom forskning och forskarutbildning, 90 milj + Forskningsrådsanslag, 88 milj + Fakultetsanslag, 157 milj + Karolinska institutet: Forskning och forskarutbildning, Kvinnors hälsa, 5 milj + Studiehjälp m m, 311 milj + Centrala studiestödsnämnden m m, 15 milj -- Övriga utgifter inom grundutbildning, 113,5 milj
Jordbruksdepartementet: + 920 + 600 + Stöd till jordbrukets företagshälsovård, 150 milj + Miljöersättningar inom jordbruket, 910 milj -- Regionala stöd till jordbruket, 140
Arbetsmarknadsdepartementet: + 5 380 + 3 580 + Arbetsmarknadspolitiska åtgärder, 4 550 milj + Bidrag till arbetslöshetsersättning m.m, 350 milj + Yrkesinriktad rehabilitering, 50 milj + Särskilda åtgärder för arbetshandikappade, 204 milj + Bidrag till Samhall Aktiebolag, 150 milj -- Statens invandrarverk, 50 milj + Särskilda insatser i invandrartäta områden, 125 milj
Kulturdepartementet: + 1,25 + 0,8 -- Bidrag till utv.verks. inom kulturområdet m.m, 1,25 milj Varav: Kulturinsatser för invandrarkvinnor 500 000 kr Barnkulturcentrum i Eskilstuna 750 000 kr
Näringsdepartementet: + 108 + 70 -- Räntebidrag, 150 milj kr + Insatser för ny energiteknik, 200 milj kr + Geologisk undersökningsverksamhet m m, 13 milj kr + Boverket, ny energiteknik, 45 milj kr
Miljödepartementet: + 555 + 370 + Investeringar inom miljöområdet, 75 milj + Miljöforskning, 45 milj + Bidrag till kalkn.verks. för sjöar och vattendrag, 75 milj + Kommunalt miljöarbete, 150 milj + Statens naturvårdsverk, 90 milj + Bidrag till miljöarbete, 60 milj + Sthlms int. miljöinst., 15 milj + Miljöbrottsavdelning (nytt anslag), 15 milj + Forskning för en kretsloppsanpassad samhällsutv., 30 milj
Civildepartementet: + 68 + 45 + Länsstyrelserna, 37,5 milj -- Utveckling ideell verksamhet, 10 milj + Boverket, allm sam lok 40 milj kr
Till kommunerna: + 2 000 + 1 300 Framtidsfond: + 2 000 + 1 300 Omställningskostnader (försvaret): + 1 500 + 1 000 Summa 1995/96 (18 mån) + 9 000,75 + 6 000 Skattehöjningar: -- 9 000 -- 6 000 Netto i förhållande till (s): ca 0 ca 0
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen antar de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordas i motionen,
2. att riksdagen antar de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som förordats i motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om penningpolitiken,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om strukturpolitiken,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skattepolitiken,1
6. att riksdagen till Regeringskansliet för budgetåret 1995/96 anvisar 15 miljoner kronor mindre än vad regeringen föreslagit,2
7. att riksdagen avslår regeringens förslag att sänka barnbidraget med 125 kr i månaden,3
8. att riksdagen till Bostadstillägg för pensionärer (riktat till förtidspensionärer) för budgetåret 1995/96 anvisar 120 miljoner kronor utöver vad regeringen föreslagit,4
9. att riksdagen till Statligt utjämningsbidrag till kommuner för budgetåret 1995/96 anvisar 312 miljoner kronor utöver vad regeringen föreslagit enligt vad som anförts i motionen,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den kommunala ekonomin.
Stockholm den 25 januari 1995 Gudrun Schyman (v) Hans Andersson (v) Ingrid Burman (v) Björn Samuelson (v) Eva Zetterberg (v) Lars Bäckström (v) Johan Lönnroth (v)
1 Yrkande 5 hänvisat till SkU. 2 Yrkande 6 hänvisat till KU. 3 Yrkande 7 hänvisat till SoU. 4 Yrkande 8 hänvisat till SfU.