Joseph Schumpeter konstaterade redan i början av 1940-
talet att entreprenörer av den typ som var avgörande för den
unga dynamiska industrikapitalismen blivit alltmer
sällsynta. Sekelskiftets uppfinneri och företagaranda har
omvandlats till rutin och byråkrati i de moderna
storföretagen. Schumpeter -- som själv var politiskt
konservativ -- drog av detta slutsatsen att socialismens seger
i längden skulle vara omöjlig att förhindra.
CH Hermansson kom utifrån radikalt annorlunda
utgångspunkter till samma slutsats. Det var han som
myntade begreppet ''De femton familjerna'' i samband med
att han visade hur den svenska storfinansen hade mer makt i
Sverige än vad dess motsvarigheter hade i andra länder.
Jan Glete knyter i sin nya bok Nätverk i Näringslivet an
till både Schumpeter och till Hermanssons analyser av den
svenska kapitalmakten. Glete konstaterar visserligen att den
gamla svenska industrikapitalistiska makteliten med
familjen Wallenberg i spetsen lyckats bevara den industriella
dynamiken inom de svenska storföretagens ramar. Men de
har alltmer tvingats ''...från offensivt agerande till defensiv --
försvar av det etablerade.''
Glete anser också att den ''svenska modellen''-- med dess
närings- och skattepolitik bl.a. -- befrämjade de ursprungliga
ägargruppernas dominans. Han skriver: ''Statsmakternas
näringspolitik var till sina praktiska konsekvenser den att
1920 års ekonomiska elitgrupp var näringslivet: den kunde
utnyttja rikedom och privilegier som man inte gärna såg att
nya företagare fick del av.''
Koncentrationen vad gäller ägarmakten har också en
motsvarighet i en enorm storföretagskoncentration i Sverige.
Även i detta avseende har sannolikt den solidariska
lönepolitiken varit en bidragande orsak. Den hårda
koncentrationen till ett begränsat antal storföretag kan
illustreras genom en fördelning av det samlade börsvärdet på
olika företag. Tre storföretag -- Astra, Ericsson och Volvo --
representerar tillsammans 30 procent av det samlade
börsvärdet. Femton företag representerar tillsammans 60
procent av det samlade börsvärdet.
Den tidigare stabila ägarmiljön har radikalt förändrats
under de senaste 25 åren. Ännu 1970 ägde enskilda hushåll
nästan hälften av de börsnoterade aktierna -- några år in på
1990-talet stod de för mindre än en femtedel av ägandet. Nu
finns skriver Glete ''.. ett antal stora ägare (fonder,
försäkringsbolag, finanskapitalister) utan ägarengagemang,
utan långsiktiga avsikter och utan ambition att vara ett
industriellt orienterat mellanled mellan aktieägare och
företagsstyrelser.'' Förändringar vad gäller ägarmakten är
central för förståelsen av de senaste decenniernas
industriutveckling och näringspolitiska problem. En
dynamisk och framsynt industriutveckling förutsätter
sannolikt en mer engagerad ägarmakt.
Det har följaktligen blivit allt svårare att hitta genuina
entreprenörer och engagerade privatkapitalister som är
villiga att göra nysatsningar som innebär stor osäkerhet och
risk. En konsekvens av detta är bland annat att det i dagens
Sverige inte finns någon större entreprenörsinriktad
privatkapitalist som vågat satsa på elektronik, datorer,
bioteknik eller annan modern högteknologi. Omvandlingen
av svenskt näringsliv har gått för långsamt. Till det låga
omvandlingstrycket har emellertid också en i detta avseende
missriktad ekonomisk politik bidragit. Den politik för att
stimulera vinster och hålla nere arbetskraftskostnader i den
exportinriktade industriverksamheten som inleddes genom
den borgerliga regeringens devalveringar under andra halvan
av 70-talet, bidrog med all säkerhet till att skjuta upp
långsiktigt nödvändiga förändringar vad gäller
produktinriktning och teknikanvändning.
Staten som ägare
Under 80-talet lyckades den nya högern få genomslag för
tanken att staten eller kommunen inte dög som ägare i
näringslivet, att statliga företag präglades av byråkratisering
och ovilja att ta ansvar. Det faktum att den statligt
majoritetsägda Nordbanken -- näst efter den privata GOTA-
banken -- råkade allra mest illa ut under finanskrisen
användes som det slutliga beviset på det statliga
företagandets misslyckande.
I själva verket har det statliga ägarengagemanget varit
avgörande för det svenska näringslivets styrka. Utan den
liberale finansministern J A Gripenstedts våghalsiga
låneprojekt och statens storskaliga investeringar i den
svenska järnvägsutbyggnaden, under 1800-talet, hade i
själva verket hela industrialiseringsprocessen allvarligt
försvårats och med största sannolikt försenats. Hade inte
staten gått in i gruvorna, energiförsörjningen,
telekommunikationerna och läkemedelsindustrin så skulle
med stor säkerhet dessa branscher inte haft den styrka de har
idag i Sverige.
Man skall komma ihåg att Nordbankens
vansinnesutlåningar gjordes i ett företagsklimat som
präglades av kulturkrocken mellan den gamla PK-bankens
konservativa banktjänstemän och Pensersfärens spelare vid
den delvisa privatiseringen.
Även de kommunala företagen har spelat en avgörande
och på det hela taget positiv roll. Om inte de allmännyttiga
bostadsföretagen funnits så skulle storstäderna vara ännu
mer segregerade än vad de är idag och svensk
bostadsstandard skulle varit långt lägre. Det finns en rad
misslyckade kommunala företagsaffärer, men i genomsnitt
har de kommunala företagen varit välskötta.
Vad händer på 2000-talet?
Den ursprungliga socialistiska idén var att de arbetande
människorna själva skulle organisera produktionen i
''arbetarnas fria associationer'' och därmed befria sig från
det förtryck och det främlingskap som kapitalistens diktatur
på arbetsplatsen innebar. Vi tror som socialister på att denna
idé är möjlig att förverkliga -- eller åtminstone är det möjligt
att närma sig ett sådant samhälle. Men vi inser också att där
finns ett grundläggande problem: vilka är socialismens
entreprenörer -- de individer och kollektiv som lanserar nya
idéer och vågar ta risker för att förverkliga dem?
Gletes och andras historiska studier visar att frågorna om
vilka som är 2000-talets entreprenörer och hur näringslivets
förnyelse skall finansieras borde vara strategiska inte bara för
socialister. En grundläggande historisk erfarenhet är att det
kapitalistiska samhället har genomgått olika perioder
växlingsvis präglade av stark teknisk och ekonomisk
förnyelse å ena sidan samt förstelning och oförmåga till
omvandling och förnyelse å andra sidan. Under perioder
präglade av stark ekonomisk förnyelse har företagarna eller
innovatörerna en mycket framträdande ställning. Ägaren och
innovatören som lanserar ny tillverkning och nya produkter
är oftast en och samma person.
Det finns innovatörer som inte passar som företagare. Men
när de nya produkterna slukas av redan etablerade företag
och av ägare som inte själva deltar i produktionen sker
normalt en byråkratisering. Ägandet blir mer anonymt.
Ekonomer med begränsade kamerala horisonter tar över
efter produktionsinriktade tekniker och ingenjörer. Kvantitet
blir viktigare än kvalitet. Hårdare konkurrens möts med
effektivisering inom en given struktur istället för förnyelse
och investeringar på nya områden. Även kapitalet tenderar
således att förstelna i gamla strukturer.
Vi vet också att den moderna teknologin kommer att i
grunden ändra förutsättningarna för företagandet. Det är
nödvändigt att nu genomföra de institutionella förändringar
som kan underlätta den nödvändiga omställningen av
produktionen i ekologiskt hållbar, jämställd och demokratisk
riktning.
Ett demokratiskt arbetsliv
Vänsterpartiets uppfattning om ekonomisk demokrati kan
emellertid inte enbart begränsas till en fråga om ''ägandet''.
Förändringarna i arbetslivet måste också gå i allt mer
demokratisk riktning. Den ekonomiska och tekniska
utvecklingen medför stora möjligheter i detta avseende.
Produktionen blir framöver allt mer arbets- och
kunskapsintensiv. Arbetstagarna blir företagets viktigaste
resurs, inte realkapitalet. Produktionens uppläggning kring
Taylors ''löpande band'' passar inte det moderna
företagskonceptet. I stället för att hacka sönder produktionen
i olika delmoment förutsätts att den enskilde arbetaren --
enskilt eller i grupp -- behärskar alla led i tillverkningen.
Vid produktionen av kunskapsintensiva produkter eller
tjänster blir produktionen mer hantverksmässig;
tillverkningen utförs i samråd med köparen och mellanleden
mellan arbetaren och köparen försvinner. Det innebär också
att de gamla fabrikernas hierarkiska kommandostruktur
ersätts med en plattare organisation.
Arbetarnas vidgade kompetens och överblick är
avgörande. Stora skillnader i löneersättning är knappast
ekonomiskt rationell i denna organisation. Ökad kompetens,
större inflytande och minskad lönespännvidd i företagen
samverkar och bidrar till högre produktivitet. Rättvisa och
produktivitet samverkar. Här finns stora möjligheter att ta
vara på det positiva i den ''svenska modellen'' och utveckla
den till att också innefatta en solidarisk och demokratisk
arbetslivspolitik.
Nu kompliceras emellertid bilden något av att själva
företagsinstitutionen genomgår en förändring. Företagen är
inte längre samma slutna och stabila enheter.
Verksamhetsgrenar knoppas av. Enkla standardiserade
tillverkningsmoment kan med fördel läggas ut på
entreprenad. Enheter kan avskiljas för mekaniserad
produktion i länder med lägre lönekostnader och sämre
arbetsrättsliga trygghet för löntagarna. Å andra sidan bör
spännvidden vad gäller inkomster och materiell levnadsnivå
avta i takt med att ekonomierna utvecklas också i
låglöneländerna, och att fackföreningsrörelser och andra
progressiva sociala krafter får ett allt större inflytande.
En ny svensk modell?
Garantier för trygghet i förändring är kärnpunkten i den
''svenska modellen''. Det förändringstryck som individerna
utsätts för genom de allt snabbare tekniska och ekonomiska
förändringar som präglar vår tid, skall inte belasta de
enskilda människorna i form av arbetslöshet, utslagning,
minskade inkomster o s v. Förändringar för individerna som
tvingas fram av näringslivets utveckling skall bäras och
finansieras kollektivt. Med andra ord skall en person som t ex
flyttar eller genomgår en utbildning få ett motsvarande stöd
ifrån samhället, bl a därför att förändringen på marginalen
ger en samhällsekonomisk intäkt som är betydligt större än
den kostnad samhället tvingas bära för att finansiera
individens omställning. Samtidigt bör samhället underlätta
för de som med den nya teknikens hjälp vill flytta sitt företag
till glesbygden.
Den nya teknologin ställer följaktligen allt större krav på
välutbildade anställda som själva kan ta ansvar och ta
initiativ. Den är också mer samhällelig till sin karaktär
jämfört med den gamla. Forskning och utveckling av nya
produkter är idag i huvudsak kollektiva angelägenheter. Den
enskilde uppfinnarjocken kan naturligtvis fortfarande spela
en roll, men det kan inte vara en slump att det just inom
databranschen finns så många företag som ägs och drivs
kollektivt av dem som arbetar där.
Utvärderingar som gjorts av den ekonomiska utvecklingen
i bl.a. USA, Tyskland och Japan har visat att modern
arbetsorganisation med makt för de anställda är
samhällsekonomiskt lönsammare än mer gammaldags
auktoritärt organiserade arbetsplatser. När de anställda får
mer att säga till om så blir produktiviteten högre. När
arbetsgivarna dikterar villkoren och klassklyftorna är stora
så ökar motsättningarna i samhället vilket sänker
produktiviteten.
Rudolf Meidners m.fl. förslag till löntagarfonder 1975
byggde på tanken att om de anställda fick ett direkt
medägande och därmed medinflytande i företagen så skulle
de också kunna acceptera att en större andel av
förädlingsvärdet gick till investeringar och en lägre andel till
löner. De rådslag som genomfördes inom LO med mer än
17 000 deltagare visade att man ville ha löntagarfonder, men
de skulle vara lokalt knutna till de enskilda företagen -- inte
toppstyrda.
Tyvärr lyckades inte arbetarrörelsen forma ett mer
decentraliserat löntagarfondsförslag. Tvärtom backade vi
stegvis från de ursprungliga målen. Fonderna blev
traditionella placeringsfonder utan någon påtaglig förnyande
inverkan på Sveriges näringsliv. De leddes vanligen av
väletablerade organisationsproffs. De blev en del av det
anonyma ägande utan långsiktiga mål som Jan Glete
beskriver.
Behovet av en ny sorts ägare
Glete drar av sin historiska analys bland annat dessa
slutsatser: ''vad som behövs är något närmast otrevligt:
kapitalförvaltare som medvetet gynnar entreprenöriella
individer med vilka de har så pass täta sociala relationer att
de förmår bedöma vad entreprenörerna klarar av att
åstadkomma.'' Vi tror som han om behovet av förnyelse, men
kan inte inse varför denna typ av kapitalförvaltning skulle
vara ''otrevlig''.
Gletes beskrivning av den nya sortens kapitalförvaltare
kan bland annat stämma in på en lokal löntagarfond eller på
ett kooperativ. Den kan också gälla staten eller en kommun
under förutsättning att politiker vågar ge de anställda och
särskilt de med egna idéer och initiativkraft ett stort
handlingsutrymme inom ramen för klart definierade mål
med verksamheten. Staten och kommunerna bör enligt
vänsterpartiets mening fungera som starka och målmedvetna
ägare i näringslivet.
Jan Glete skriver också att ... ''om stora förmögenheter
över huvud taget ska tillåtas uppstå ska det vara som resultat
av entreprenöriell företagarverksamhet... Ur strikt
ekonomisk effektivitetssynvinkel är ärvd makt något som
inte går att försvara.....'' Det finns därför -- anser Glete -- skäl
att tänka på ''..om arvsskatteregler och regler för kooptering
(komplettering inom styrelsen) till stiftelser och fonder kan
utformas annorlunda för att gynna omvandling.'' Vi anser att
det ligger mycket också i denna tanke -- inte minst efter
erfarenheten med den förra regeringens sista-minuten-aktion
för att gömma undan löntagarfondspengarna i stiftelser.
Framtidens ägarmakt bör bygga mer på eget arbete i ett
företag, på kunskaper om produktion och teknologi och på
viljan att ta ett långsiktigt ansvar -- mindre på kortsiktigt
vinstintresse. En möjlighet att överväga kan vara att tillåta
högre rösträtt på aktier enbart för de som själva arbetar med
eller i ett företag. Vidare bör stat och kommuner finna former
för att ge ett ökat ansvar till de anställda i sina företag. Även
nya och mer demokratiska former för företagande samt ökad
progressivitet i arvsbeskattningen bör övervägas.
Vi föreslår att en utredning tillsätts för att se över
lagstiftningen så att den anpassas till behovet av ett ägande
som gynnar den nödvändiga omställningen i svenskt
näringsliv till ett samhälle med hög kunskapsnivå och
miljömedvetenhet. Utredningen bör lägga fram sina förslag
senast under år 1997. I väntan på detta bör staten inte minska
sitt totala ägande i näringslivet -- enbart mindre praktiskt
motiverade omstruktureringar av ägandet bör tillåtas. Bland
annat bör den planerade utförsäljningen av Nordbanken
läggas på is.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär en parlamentarisk
utredning med uppdrag att senast under år 1997 lägga fram
förslag till åtgärder för att stärka den ekonomiska
demokratin och underlätta förnyelse av näringslivet i
enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att vänta med utförsäljningar av
statliga företag på sätt som beskrivs i denna motion.1
Stockholm den 25 januari 1995
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)
Ingrid Burman (v)
Björn Samuelson (v)
Eva Zetterberg (v)
Johan Lönnroth (v)
1 Yrkande 2 hänvisat till NU.