Att få ned budgetunderskottet, att hejda den fortsatta
ökningen av statsskulden och därmed skapa ett förtroende
för svensk samhällsekonomi som kan ge lägre räntor och en
stärkt valuta kommer för lång tid att vara en avgörande
uppgift för svensk politik.
En sådan period av ekonomisk återhämtning måste också
ske med bibehållen kontroll över pris- och löneutveckling.
Tudelningen i svensk ekonomi med en expanderande och
vinstrik exportsektor och en andra del som vänder sig mot
en svag hemmamarknad (där stat och kommuner har starka
sparkrav och där hushållen sparar på grund av osäkerhet)
riskerar att komplicera den svenska lönebildningen.
Kompensations- och lönekrav kan drivas fram i
exportsektorn för att därefter spridas till den övriga
arbetsmarknaden. Kapplöpningen mellan löner och priser
riskerar i så fall att åter ta fart.
För en uthållig krispolitik kommer att krävas disciplin
både i lönebildning och i användningen av de vinster som nu
snabbt ökar i stora delar av näringslivet.
Politiskt och psykologiskt är det dessutom angeläget att
företag, organisationer, stat och kommuner är restriktiva med
lönebildningen för de högavlönade. Stora löneökningar
(eller andra bonus- och belöningssystem) för redan mycket
högt avlönade gör det ännu svårare att klara löne- och
prisutveckling inom den övriga arbetsmarknaden.
Inom såväl näringsliv som offentlig verksamhet kan
dessutom EU-medlemskapet komma att innebära ökat
''tryck'' att anpassa topptjänstemännens löner till ofta högre
löner för motsvarande tjänster i åtskilliga andra EU-länder.
(Jämförelserna görs dessutom ofta utan hänsyn till de högra
avgifter för familjeekonomin som högavlönade där kan ha
för boende, utbildning, försäkringar m.m.).
Lönebildningen kan också komma att påverkas genom IT-
teknikens snabba utveckling på ett sätt som ökar
inkomstklyftorna i samhället.
I många fall tjänar lönebildningen mer som
statusmarkering för avgränsade grupper än som uttryck för
marknadsmässig konkurrens om specifik kompetens och
kunskap.
Höga löner för en begränsad grupp i större företags och
organisationers toppskikt är för respektive
företag/organisaton relativt sett ingen större kostnad. Den
verkligt kännbara kostnaden och för samhällsekonomin
skadliga verkan uppstår när lönekrav sprids till stora grupper.
Det vore av stort värde om någon form av ekonomiskt
styrmedel inrättas som för arbetsgivare mer omedelbart
klargör dessa konsekvenser av kraftigt ökade topplöner.
För att motverka den extremt höga lönespridningen i
många företag har i den amerikanska kongressen förslag
väckts att företagens arbetsgivaravgift för samtliga anställda
sätts högre ju större lönespridningen är i företaget.
Arbetsgivaren får en ekonomisk stimulans såväl av
försiktighet med topplönen som av en bättre lön till den lägst
avlönade.
En annan möjlighet kan vara att en progressivitet, som
genom skattereformen begränsats för den statliga
inkomstbeskattningen, i stället läggs på
arbetsgivaravgifterna för anställda med mycket höga löner
och ersättningar.
Ytterligare en metod kan vara att arbetsgivarna fullt ut
täcker egenavgifter för sjukvårds-, social-, pensions- och
arbetsmarknadsförsäkringar även om den anställdes avgifter
begränsas för den lön som ligger över försäkringarnas
ersättningsnivåer.
Dessa exempel anges för att illustrera tänkbara åtgärder för
att med ekonomisk-politiska medel motverka de ökade
löneskillnaderna.
Utskottet hänvisar i betänkande 1993/94:FiU10 till att
Långtidsutredningen tar upp denna fråga i sin redovisning
under slutet av 1994. Vi har inte uppfattat något förslag från
Långtidsutredningen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär att den tillsätter en
utredning med uppgift att föreslå medel att motverka stora
löneskillnader.
Stockholm den 25 januari 1995
Berndt Ekholm (s)
Hans Karlsson (s)
Lena Klevenås (s)