Att få ned budgetunderskottet, att hejda den fortsatta ökningen av statsskulden och därmed skapa ett förtroende för svensk samhällsekonomi som kan ge lägre räntor och en stärkt valuta kommer för lång tid att vara en avgörande uppgift för svensk politik.
En sådan period av ekonomisk återhämtning måste också ske med bibehållen kontroll över pris- och löneutveckling.
Tudelningen i svensk ekonomi med en expanderande och vinstrik exportsektor och en andra del som vänder sig mot en svag hemmamarknad (där stat och kommuner har starka sparkrav och där hushållen sparar på grund av osäkerhet) riskerar att komplicera den svenska lönebildningen. Kompensations- och lönekrav kan drivas fram i exportsektorn för att därefter spridas till den övriga arbetsmarknaden. Kapplöpningen mellan löner och priser riskerar i så fall att åter ta fart.
För en uthållig krispolitik kommer att krävas disciplin både i lönebildning och i användningen av de vinster som nu snabbt ökar i stora delar av näringslivet.
Politiskt och psykologiskt är det dessutom angeläget att företag, organisationer, stat och kommuner är restriktiva med lönebildningen för de högavlönade. Stora löneökningar (eller andra bonus- och belöningssystem) för redan mycket högt avlönade gör det ännu svårare att klara löne- och prisutveckling inom den övriga arbetsmarknaden.
Inom såväl näringsliv som offentlig verksamhet kan dessutom EU-medlemskapet komma att innebära ökat ''tryck'' att anpassa topptjänstemännens löner till ofta högre löner för motsvarande tjänster i åtskilliga andra EU-länder. (Jämförelserna görs dessutom ofta utan hänsyn till de högra avgifter för familjeekonomin som högavlönade där kan ha för boende, utbildning, försäkringar m.m.).
Lönebildningen kan också komma att påverkas genom IT- teknikens snabba utveckling på ett sätt som ökar inkomstklyftorna i samhället.
I många fall tjänar lönebildningen mer som statusmarkering för avgränsade grupper än som uttryck för marknadsmässig konkurrens om specifik kompetens och kunskap.
Höga löner för en begränsad grupp i större företags och organisationers toppskikt är för respektive företag/organisaton relativt sett ingen större kostnad. Den verkligt kännbara kostnaden och för samhällsekonomin skadliga verkan uppstår när lönekrav sprids till stora grupper.
Det vore av stort värde om någon form av ekonomiskt styrmedel inrättas som för arbetsgivare mer omedelbart klargör dessa konsekvenser av kraftigt ökade topplöner.
För att motverka den extremt höga lönespridningen i många företag har i den amerikanska kongressen förslag väckts att företagens arbetsgivaravgift för samtliga anställda sätts högre ju större lönespridningen är i företaget. Arbetsgivaren får en ekonomisk stimulans såväl av försiktighet med topplönen som av en bättre lön till den lägst avlönade.
En annan möjlighet kan vara att en progressivitet, som genom skattereformen begränsats för den statliga inkomstbeskattningen, i stället läggs på arbetsgivaravgifterna för anställda med mycket höga löner och ersättningar.
Ytterligare en metod kan vara att arbetsgivarna fullt ut täcker egenavgifter för sjukvårds-, social-, pensions- och arbetsmarknadsförsäkringar även om den anställdes avgifter begränsas för den lön som ligger över försäkringarnas ersättningsnivåer.
Dessa exempel anges för att illustrera tänkbara åtgärder för att med ekonomisk-politiska medel motverka de ökade löneskillnaderna.
Utskottet hänvisar i betänkande 1993/94:FiU10 till att Långtidsutredningen tar upp denna fråga i sin redovisning under slutet av 1994. Vi har inte uppfattat något förslag från Långtidsutredningen.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär att den tillsätter en utredning med uppgift att föreslå medel att motverka stora löneskillnader.
Stockholm den 25 januari 1995 Berndt Ekholm (s) Hans Karlsson (s) Lena Klevenås (s)