Följande stod att läsa i Aftonbladet för några dagar sedan:
För första gången i modern tid delar Stadsmissionen ut
matpaket för att möta nyfattigdomen i Sverige. De
hjälpbehövande är varken utslagna missbrukare eller
hemlösa. De är bara fattiga svenskar. Krisens förlorare.
På Stadsmissionen vet man att Fattigsverige finns. Varje
dag kommer nödställda människor till mottagningsbyrån i
centrala Stockholm.
För att pengarna är slut. För att kylskåpet är tomt. För att
socialbyrån avvisat deras begäran. Och för att de inte har
någon annan, vänner eller släktingar, att vända sig till.
De senaste åren har fört Sverige in på en farlig väg.
Larmsignalerna som har varit många måste tas på djupaste
allvar. Något håller på att gå snett i det svenska
välfärdssamhället! Kalla siffror från Statistiska
Cenetralbyrån (SCB) visar bl.a. följande:Nästan var tionde
svensk har inkomst som är lägre än kravet för att få
socialbidrag.Nio procent anser sig inte ha råd med
läkarvård och elva procent anser sig inte ha råd att skaffa
glasögon.Sju procent av hushållen fick socialbidrag under
1993. Antalet bidragsmottagare har fördubblats på fyra år.
Hälften av landets kommuner betalar lägre socialbidrag än
vad normen kräver.Det är svårt för människor att hävda sin
rätt när många kommuner struntar i länsrätternas beslut om
socialbidragsersättningar.
Samtidigt som dessa alarmerande uppgifter avslöjar att
många människor lever i socialt och ekonomiskt trångmål,
växer antalet miljonärer. Småbåtshamnarna är lika fulla som
tidigare av luxuösa farkoster. De dyraste bilarna ligger högst
i tabellerna över de mest sålda. Hisnande löneökningar
redovisas för chefer i både privat och offentlig verksamhet.
Med andra ord -- klyftorna växer i det svenska samhället.
Många har under de senaste åren varnat för en utveckling
mot ett s.k. tvåtredjedelssamhälle i Sverige. Ett samhälle där,
liksom i t.ex. USA, flertalet har det ganska gott ställt, medan
en tredjedel faller allt djupare ekonomiskt, socialt och
kulturellt.
Den allra farligaste orsaken till en sådan utveckling är
massarbetslösheten, som leder till en omfattande långtids-
eller permanent arbetslöshet för betydande grupper. Men en
rad andra faktorer kan medverka i samma negativa
utveckling. Bostadssegregation, ojämlik möjlighet till
utbildning, ökande löneklyftor, luckor i skattesystemet,
urgröpt bidragssystem och regionala klyftor är andra viktiga
faktorer.
Det svenska samhället står nu inför ett avgörande prov.
Skall välfärdssamhället kunna räddas? Kommer solidariteten
att visa sig vara tillräckligt stark för att kunna förhindra att
nationen delas? Skall vi kunna hävda jämlikhet och rättvisa
i en tid av ekonomisk åtstramning?
Marknaden gör nu allt större anspråk på att i alla
avseenden behärska och styra utvecklingen. Men
marknadskrafterna har aldrig visat något intresse för
jämlikhet och solidaritet. Därför måste regering och riksdag,
kommuner och landsting upprätthålla människornas rätt till
demokratisk styrning och bestämmande av
samhällsutvecklingen.
För att det skall vara möjligt att minska klyftorna måste
politiken bli mera samordnad. Varje beslut måste prövas
utifrån frågan om det bidrar till ökad rättvisa och jämlikhet.
Annars kan det bli så att ett antal beslut, vart och ett måhända
acceptabelt sett isolerat, men tillsammans med ett antal andra
som drar i samma riktning bygger upp en helt orimlig börda
för vissa människor, vilket leder till den ekonomiska och
sociala utslagningen som Aftonbladets reportage vittnar om.
Som exempel kan man se en flerbarnsfamilj som förlorar
tusenlappar på minskat flerbarnstillägg och barnbidrag.
Samtidigt lågavlönad. Sänkt ersättning vid sjukdom och
arbetslöshet rubbar en redan tidigare skakig familjeekonomi.
Med ökande boendekostnader, höjda avgifter för kommunala
tjänster, sjukvård, medicin och ökande resekostnader blir
naturligtvis situationen ohållbar. Å andra sidan kan man
finna exempel på enskilda och familjer som hittills inte
behövt bidra med några nämnvärda insatser för att klara
saneringen av samhällets ekonomi.
Vi behöver därför, enligt vår mening, nu intensifiera
arbetet för jämlikhet. Ytterst är det fråga om en ideologisk
kamp som måste vinnas om samhällsgemenskapen skall
kunna räddas. Solidariteten är det kitt som håller ihop ett
rättfärdigt och anständigt samhälle. Men blir ojämlikheten
för stor då brister solidariteten. Därför är försvaret för
jämlikhet och solidaritet så viktigt och så allvarligt. Det
politiska systemet bär ett huvudansvar för detta, men också
arbetsmarknadens parter har en avgörande roll i detta arbete.
Som ett inslag i ett sådant arbete vill vi föreslå att
regeringen tillsätter en jämlikhetsdelegation. Dess uppgift
bör vara att på alla områden, som är möjliga att påverka,
bedriva arbetet för ekonomisk, social och kulturell jämlikhet.
Den bör granska alla viktiga regeringsbeslut och förslag ur
jämlikhetssynpunkt och särskilt vaka över de samlade
effekter som de skilda departementens åtgärder kan få för de
enskilda medborgarna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av åtgärder för att förhindra
växande klyftor bl.a. genom tillsättande av en
jämlikhetsdelegation.
Stockholm den 25 januari 1995
Georg Andersson (s)
Carin Lundberg (s)
Berndt Ekholm (s)
Nalin Baksi (s)
Berit Löfstedt (s)
Pär-Axel Sahlberg (s)