De svenska hushållens sparande har under de senaste åren
ökat till nivåer som närmar sig de gängse i andra
västerländska demokratier.
Det privata sparandet spelar en avgörande roll för den
enskildes frihet genom de möjligheter det ger hushållen att
styra och kontrollera sin ekonomi och bli mindre beroende av
centrala beslut och bidragssystem. Ett eget sparande spelar
numera en avgörande roll för möjligheterna att skaffa en
egen bostad eller fritidshus. Än viktigare är
hushållssparandet för finansieringen av nyföretagande och
investeringar i de minsta företagen.
Människors strävan efter att förkovra sig och förbättra
tillvaron för sig själva och de sina är en mäktig drivkraft som
systematiskt har motarbetats av socialdemokratiska
regeringar under hela efterkrigstiden.
I en global ekonomi med avreglerade valuta- och
finansmarknader ökar flödena av kapital över gränserna.
Svensk politik måste inriktas på att attrahera såväl inhemskt
som utländskt kapital till investeringar och placeringar i
Sverige. En politik som på avgörande punkter skiljer sig från
omvärldens riskerar att leda till ett utflöde av kapital med
negativa effekter för bytesbalans och ränteutveckling.
Från strikt ekonomisk synpunkt finns det ingen konflikt
mellan offentligt sparande och hushållssparande så länge
sparandet är tillräckligt omfattande. Ett spritt enskilt ägande
baserat på ett högt hushållssparande är emellertid avgörande
för om Sverige skall vara ett välfärdssamhälle med fria och
självständiga medborgare eller en centralt styrd och reglerad
stat med ett bidragsberoende folk.
När den socialdemokratiska regeringen utpekar det ökade
hushållssparandet som ett hot mot den konsumtionsökning
på vilken regeringen vill bygga sin ekonomiska politik
innebär det en återgång till den kollektivisering av den
enskildes ekonomi och ägandet av kapital som har varit ett
signum för den socialdemokratiska funktionssocialismen.
Politiken bör i stället inriktas på att främja och stimulera
ett högt hushållssparande och ett spritt ägande.
Skattesystemet bör därför utformas så att det lönar sig att
arbeta och spara och driva företag. Skattetrycket måste
sänkas. Långsiktigt fasta spelregler måste gälla.
Privatiseringen av statliga företag under den gångna
treårsperioden har tillfört statskassan 23 miljarder kronor
och spritt ägandet till närmare 500.000 nya aktieägare i hela
landet. Utförsäljning av statliga företag och kommunägda
bostäder bör fortsätta och ske i former som ger dem som är
knutna till verksamheten respektive de boende förtur.
Vi föreslår ett särskilt startsparande för barn som är spärrat
till dess att barnet uppnår 18 års ålder.
Nya former för pensionssparande har tillkommit under
senare år. En möjlighet att spara till en egen bostad i samband
med pensionering bör prövas.
Ett eget pensionssparande ger trygghet och ekonomisk
rörelsefrihet som inte får urholkas av dåligt genomtänkta
politiska ingrepp. Vi avvisar regeringens förslag att höja
avkastningsskatten på pensionskapital till 15 procent.
I dag äger i det närmaste varannan svensk, eller 3,8
miljoner människor, aktier i någon form. Enbart under 1994
tillfördes svenska företag 44 miljarder kronor i nytt
riskkapital. Skattesystemet måste utformas så att det
stimulerar ett fortsatt brett i verklig mening folkligt
aktiesparande och -ägande. Vi avvisar regeringens förslag att
utvidga AP-fondernas rätt att placera kapital i aktier.
Vinstandelssystem i företag bör stimuleras, inte
missgynnas. Vi för fram förslag på sådana skattemässiga
stimulanser. Vi föreslår att de återinförda socialavgifterna på
vinstandelar avskaffas liksom skatteregler som skall
underlätta för anställda att spara i aktier i det egna företaget.
Vi föreslår en statlig kreditgaranti i syfte att stimulera ett
ökat bosparande.
2. 100 år av tillväxt
Hur de än mödade sig och strävade, kunde de aldrig
förkovra sig här i Korpamoen. -- -- -- Han för sin del ledsnade
på att sträva om han inte längre såg någonting att sträva fram
emot. Han kunde inte arbeta med någon lust, om han inte
trodde att han hjälpte sig och de sina till en bättre lott. Och
alla människor ville väl ha något att sträva fram emot,
åtminstone så länge de var unga, som nu hon och han ännu
var. Vad skulle de annars leva för?
Strävan efter att förkovra sig och förbättra tillvaron för sig
själv och de sina är och har alltid varit en mäktig drivkraft.
Ett samhälle som inte ger sina medborgare möjligheter att
förkovra sig genom eget arbete, företagsamhet och sparande
stagnerar och stöter slutligen bort de människor och det
kapital som utgör förutsättningen för utveckling och
välstånd. Likt Karl Oskar och Kristina i Vilhelm Mobergs
''Utvandrarna'' söker de sig bort.
Oupplösligt förknippat med denna drivkraft är det egna
ägandet av kapital och egendom. Skyddet för äganderätten
är en förutsättning för att människor skall vilja investera och
våga ta de risker som alltid är förknippade med företagande,
teknisk och ekonomisk utveckling. Den enskilda
äganderätten är basen för den ekonomiska tillväxt som i sin
tur är en förutsättning för välstånd, såväl den enskildes som
samhällets.
Det egna ägandet ger en trygghet som inte kan ersättas av
aldrig så heltäckande, politiskt beslutade och offentligt
finansierade välfärdssystem. Möjligheterna att bestämma
över och kontrollera sin egen ekonomi utgör en fast grund
för individens frihet och trygghet.
Med enskilt ägande följer också ansvar. ''Det man äger
vårdar man'', heter det. Att t. ex. miljöförstöringen gått så
mycket längre i länder styrda med extrem socialistisk
planhushållning beror inte bara på svagheter i
produktionssystemet. En annan viktig orsak är att det inte
finns någon som har personligt intresse av att sköta
byggnader, natur och andra tillgångar väl.
Sparandet och ägandet av sparandet är av central betydelse
för kapitalbildningen. Det är ur sparandet
investeringsmedlen tas. ''Sparsamheten är den omedelbara
orsaken till tillväxten i kapital'', sade redan Adam Smith.
Den statliga produktivitetsutredningen (SOU 1991:82)
ansluter sig till detta synsätt och framhåller
kapitalbildningen som central för
produktivitetsutvecklingen. I en internationell ekonomi är
det summan av det inhemska sparandet och utländska
placeringar i Sverige som är det viktiga.
Enskilt ägande är jämte fri konkurrens grundläggande
inslag i marknadsekonomin, som obestridligen är det mest
effektiva systemet för ianspråktagande av resurser och
fördelning av nyttigheter. Marknadsekonomin bygger på
decentraliserat och individuellt beslutsfattande. Det kräver
den handlingsfrihet och självständighet som enbart
personligt ägande medger. Den enskilda äganderätten är
därför en förutsättning för dynamiken i det ekonomiska livet.
Enskilt ägande och marknadsekonomi är framför allt
nödvändiga förutsättningar för demokratin. De garanterar
visserligen inte demokrati, men ingenstans där de har
avskaffats har en fungerande demokrati kunnat fortleva. Från
historien vet vi att det var i de länder där äganderätten
respekterades som den ekonomiska och demokratiska
utvecklingen kunde skjuta fart.
I ett samhälle utan enskild äganderätt finns ingen pluralism
annan än den som staten tillåter och stöder. Det
beroendeförhållande till den politiska och ekonomiska
makten som den egendomslöse lyder under är inte förenlig
med en fri debatt och ett demokratiskt styre. Den yttersta
konsekvensen av ett sådant samhälle har gjorts tydlig genom
det ekonomiska, politiska och moraliska sammanbrottet i de
tidigare planhushållningsekonomierna.
2.1 Från självhushållning till aktiebolag
I det utpräglade jordbrukssamhället baserades ägandet och
därmed den ekonomiska och politiska makten på innehavet
av brukbar mark. Det var en statisk ekonomi, byggd på
självhushållning, där den ene kunde förmera sin rikedom
endast på den andres bekostnad. Den egendomslöse var för
sin överlevnad och välfärd helt avhängig av goda relationer
till jordägaren. Rätten satt ''i spjutstångs ände''.
De medeltida stadssamhällena och framväxande
nationalstaterna byggde vidare på strävan efter enhetssystem
inom de egna gränserna. Sådana enhetssystem eller monopol
befästes av stadsprivilegier, skråväsende, köpmannagillen
och andra korporationer.
Köpenskap och handel genererade nya rikedomar och en
växande penningekonomi. Större och säkrare fartyg öppnade
nya handelsvägar men möjliggjorde också underkuvandet av
hela världsdelar. Också denna epok hade starka drag av
nollsummespel. Världens välstånd ansågs vara konstant och
det gällde att för den egna staten eller stadens räkning ta för
sig så mycket som möjligt. Mycket stora vinster genererades
liksom mycket stora förluster. Makten var starkt
koncentrerad till dem som kunde finansiera verksamheten:
staten eller staden och de korporationer som bildades, såsom
Hansan och Östasiatiska kompaniet.
Med köpenskap och handel följde en växande
penningekonomi. Successivt växte fungerande bank- och
finansinstitut fram vilka möjliggjorde nya
finansieringsformer och riskspridning.
Därmed lades också en grund för industrialismen och
möjligheterna att utnyttja tekniska framsteg för investeringar
i produktion och reala tillgångar. Ekonomisk tillväxt i
modern mening blev möjlig. Hushållens inkomster och
köpkraft började stiga.
Genom att skråväsendet och andra former av monopol
avskaffades och näringsfrihet infördes kunde entreprenörer
och företag utvecklas. De möjligheter som den tekniska
utvecklingen gav kunde utnyttjas.
Enskilda personer kunde på eget initiativ och av egen kraft,
inledningsvis ofta med ekonomiskt stöd av familj, släkt och
vänner, starta och driva företag. Finansieringen av
investeringar kunde ske med olika grader av risktagande i
olika lagreglerade företagsformer eller juridiska personer
såsom aktiebolag, handelsbolag, ekonomiska föreningar.
Såväl vinster som förluster kunde spridas över en vidare
krets intressenter. Marknadsekonomin började utvecklas.
En absolut förutsättning för denna utveckling har varit och
är den enskildes möjligheter att genom sparande och
kapitalförvaltning ackumulera kapital för eget företagande
och investeringar eller för att satsa i andras företagande. För
detta krävdes ett skydd av äganderätten.
Så inleddes den exceptionellt dynamiska period under
vilken världens demokratier utvecklade sina ekonomier och
deras medborgare skapade välstånd och välfärd, frihet och
trygghet.
2.2 Den svenska industrialiseringen
Tekniska innovationer baserade på nya uppfinningar eller
utveckling av känd teknik, många gånger på impulser från
andra länder, kunde omsättas i framgångsrika företag. Ofta
var det emellertid en mödosam väg från den första
produktidén till industriell produktion. De personliga
riskerna var avsevärda. Eget sparkapital eller hjälp från
familj och släktingar stod många gånger för de första
investeringarna och tog de risker som i allmänhet är förenade
med nyföretagande. Det fanns också ett litet antal, förmögna
privata finansiärer som såg möjligheterna i och satsade på de
tekniska framstegen och de nya uppfinnarna och
innovatörerna.
Aktiebolagsformen gjorde det möjligt att till företagen
attrahera riskkapital från utomstående intressenter via det
växande bankväsendet.
Från början var de framgångsrika företagen av uppenbara
skäl ensamma om sina produkter och kunde göra goda
vinster som investerades i den fortsatta verksamheten eller i
nya projekt.
På detta sätt lades grunden för den enastående
välståndsutveckling i Sverige som ägde rum under perioden
1870--1970. En avgörande faktor var givetvis att Sverige
stod utanför också det andra världskriget och med en intakt
produktionsapparat kunde dra nytta av efterkrigstidens
återuppbyggnadsbehov. Under tio år ökade produktionen
med 3,5 till 4 procent årligen.
2.3 Från kapitalimport till kapitalexport
Industrialismen utvecklades jämförelsevis sent i Sverige.
Den baserades på inhemska råvaror, skog och malm och
energi. Den skedde i stor utsträckning med hjälp av
importerad kunskap och importerat kapital.
Sverige var kapitalfattigt och saknade i stort sett en
finansiell marknad. Framför allt produktionen av järn krävde
stora investeringar. Finansieringen skedde genom ett s.k.
förlagssystem som innebar att kunderna utomlands
inlevererade förskottsbetalningar för kommande leveranser.
Som mellanhand mellan det producerande bruket och den
utländska kunden agerade köpmännen och handelshusen
som exportörer. Dessa garanterade brukens avsättning och
tog de risker som var förenade med
konjunktursvängningarna.
Systemet fortplantades genom hela produktionskedjan ner
till den enskilde arbetaren som vanligen stod i skuld till
bruket och därigenom var bunden till arbetsplatsen så länge
skulden bestod. Därigenom var bruksägaren garanterad den
nödvändiga arbetskraften.
Så länge det inbördes skuldförhållandet bestod, var de
olika leden ömsesidigt beroende av varandra: arbetaren och
bruksägaren, bruksägaren och exportören, exportören och
importören. Den reella kontrollen låg indirekt hos de
utländska importörerna/finansiärerna.
På liknande sätt finansierades utnyttjandet av den andra
dominerande råvaran, skogen.
Industrialismens genombrott under 1870-talet markeras av
den dramatiska ökningen av investeringskvoten som på
mindre än tio år mer än fördubblades till över tio procent.
Detta hade inte kunnat ske utan omfattande
utlandsupplåning.
Efter hand som det byggdes upp betydande inhemska
kapitaltillgångar minskade beroendet av utländsk
finansiering och investeringarna kunde ske med större kraft.
I ett land där jordbruket inte längre förmådde försörja den
kraftigt växande befolkningen, erbjöd de snabbt växande
industrierna arbetstillfällen om än på villkor som inte
avsevärt skilde sig från dem som modernäringarna kunde
erbjuda. Alternativet var för många emigration. Industrierna
var framgångsrika på grund av stor efterfrågan på
produkterna. Klyftorna mellan ett fåtal risktagande
kapitalägare och de egendomslösa blev mycket stora. Det är
denna kortvariga Klondyke-period i svensk ekonomisk
historia som har präglat den syn på relationen mellan arbete
och kapital som ända in i våra dagar har dominerat den
ekonomiska politiken och debatten.
Under perioden 1870--1910 översteg investeringarna det
inhemska årliga sparandet med nära två procentenheter, dvs
16 procent av investeringarna finansierades med lån
utomlands. Ägandet förblev dock i allt väsentligt svenskt och
mot slutet av perioden ökade det inhemska sparandet -- från
1908 steg bruttosparkvoten från tio till femton procent, där
den förblev fram till andra världskriget.
De stora utlandslånen kunde, dels tack vare att Sverige
stod utanför första världskriget, dels genom
valutaförändringarna i dess kölvatten, betalas tillbaka på
några få år. Som en följd av det växande välståndet ökade
sparandet. Från 1911 till 1940 översteg det inhemska
sparandet investeringarna med i stort sett en procentenhet per
år. Sverige blev kapitalexportör.
3. 70 år av svensk socialism 3.1
Tillväxten
Tillväxten i Sverige har varit mycket god sett ur ett
perspektiv på hundra år. Landet och dess innevånare har
blivit såväl materiellt som intellektuellt mycket rikare.
Paradoxalt nog är vi dock mer sårbara i dag än för hundra år
sedan. För hundra år sedan klarade en bonde och hans familj
hjälpligt av ett par nödår med hjälp av egna besparingar samt
stöd från släkt, vänner och grannar. I dag hundra år senare
talas det om kris och katastrof om barnbidraget sänks med
100 kronor/månad.
Diagram 3.1 Sveriges BNP-utveckling sedan sekelskiftet
Sveriges tillväxt sedd ur ett kortare perspektiv är betydligt
mindre upplyftande. Från att under många år ha tillhört
toppskiktet i tillväxtligan började Sverige i slutet på 1960-
talet tappa mark mot sina konkurrenter i Europa och övriga
OECD. Orsaken till detta ras i tillväxt kan sammanfattas i tre
intimt hopkopplade begrepp; strukturella problem,
kostnadskris och finanskris.
Diagram 3.2 BNP-tillväxt i Sverige, OECD-Europa samt
i hela OECD-området 1970--1995
De strukturella problemen bottnar i en för liten
utlandskonkurrerande sektor, en för stor offentlig sektor och
en av den offentliga sektorn undanträngd och för liten privat
tjänstesektor.
Kostnadskrisen under 1970- och 1980-talen berodde på
Sveriges bristande förmåga till anpassning efter nya
internationella förutsättningar. Genom en övertro på politisk
ingenjörskonst försökte man i stället att genom s.k.
överbryggningspolitik avskärma Sverige från
omvärldsfaktorer, såsom tillkomsten av nya framgångsrika
industriländer och t. ex. oljekriserna. När detta misslyckades
och lönekostnaderna rusade i väg jämfört med omvärlden
tillgreps devalveringar. Dessa ledde i sin tur till en fortsatt
inflations- och lönespiral som snabbt gröpte ur näringslivets
konkurrenskraft utan att ge några reallöneökningar. Vi blev
allt fattigare.
Finanskrisen som orsakats av inflations- och
spekulationsekonomin under 1980-talet är den tredje viktiga
faktorn i förklaringen av Sveriges ekonomiska kris.
Överhettningen av ekonomin i kombination med dålig
samordning av avregleringarna skapade en grogrund för en
snabb stegring av fastighetspriserna och stora upplåningar
med klena säkerheter.
Genom politisk kortsiktighet lyckades man under den
långa högkonjunkturen erodera förtroendet för den svenska
ekonomin istället för att skörda frukterna av en osedvanligt
långvarig högkonjunktur. Investeringskvoten minskade
kraftigt från 1960-talet. Detta var fallet ännu under
högkonjunkturen på 1980-talet.
Diagram 3.3 Nettoinvesteringar 1970--1993
Källa SAF 3.2
De ofödda företagen
Under efterkrigstiden har utvecklats ett jämförelsevis stort
antal multinationella storföretag, nästan uteslutade grundade
kring sekelskiftet. Sverige toppar listan över världens
storföretag när det gäller antal företag per capita.
Storföretagen utgör en omistlig bas för den svenska
industrins utveckling och för vår ekonomiska stabilitet.
Genom den pågående internationaliseringen blir de
emellertid allt mindre beroende av den svenska marknaden
och svenska förhållanden. Produktionen förläggs så nära
marknaden som möjligt och finansieringen sker på de
internationella kapitalmarknaderna. Samtidigt har
nyetableringen av industriföretag minskat dramatiskt.
En sådan ensidig utveckling innebär risk för en svag
innovationskraft och vikande investeringar. Det visar sig
bland annat i att, samtidigt som vårt beroende av de största
företagen har ökat, har den totala svenska
industriproduktionen halkat efter jämförbara länder sedan
1970-talet. Samtidigt har, som framgår av diagram 3.5
produktionen vid de svenska koncerndelarna i utlandet ökat
stabilt under 1970- och 1980-talen. Detta är en följd av att
de svenska direktinvesteringarna i utlandet ökade kraftigt,
framför allt under 1980-talet.
Det svaga nyföretagandet i industrisektorn har inte heller
kompenserats av en tillräckligt kraftig tillväxt inom
tjänstesektorn. Anledningen till detta är att betydande delar
av tjänstesektorn, framförallt tjänster till hushållen, har
skyddats av omfattande offentliga produktionsmonopol.
Härigenom har marknadsutrymmet för tjänstekonsumtion
begränsats snävt.
Detta är resultatet av en medveten politik som den har
bedrivits under socialdemokratisk dominans. Den
ekonomiska tillväxten och välståndsutvecklingen har tagits
för given. Ambitionen har varit att genom koncentrationen
till stora företag och en kraftig tillväxt av den offentliga
sektorn minska inflytandet från privat kapital och privata
finansiärer för att skapa utrymme för en ökad politisk och
korporativ kontroll över produktionen och fördelningen av
produktionsresultatet. De främsta medlen för denna politik
har varit kollektivt ägande samt kollektivt sparande och
kapitalbildning.
När socialdemokraterna nu utpekar det under de senaste
åren ökade privata sparandet som ett hot mot tillväxten och
välfärden, finns det anledning att närmare granska grunderna
för den socialdemokratiska politiken.
3.3 Det statligt/korporativa kontrollsamhället
Socialismens huvudtanke är att begränsa för att slutligen
avskaffa det privata ägandet av produktionsmedlen. Dessa
skall i stället överföras i det allmännas ägo, och deras
handhavande därmed läggas under den offentliga maktens
kontroll.
I Sverige har socialdemokraterna tillämpat en annan metod
för att uppnå liknande resultat. Efterkrigsprogrammet
byggde på förutsättningen att världsekonomin skulle drabbas
av depression. Så blev inte fallet. I stället fann man att
kapitalismen fungerade mycket väl i återuppbyggandet av
Västeuropa till ekonomiskt framgångsrika, socialt
ansvarstagande nationer.
I stället för att låta staten socialisera produktionen har i
Sverige produktionsresultatet och den enskildes ekonomi
lagts under offentlig kontroll, huvudsakligen via ett i det
närmaste konfiskatoriskt skattesystem och ett omfattande
statligt socialförsäkringssystem, men också via en
omfattande statlig reglering. Samtidigt har inflytandet för de
organisationer som inräknas i den socialdemokratiska sfären
successivt stärkts och de har givits en halvoffentlig roll.
Inriktningen för denna politik stakas ut i arbetarrörelsens
efterkrigsprogram för ''en planmässig folkhushållning'':
I all den omfattning det är erforderligt för att förverkliga
en sådan hushållning samordnas de olika formerna av
ekonomisk verksamhet under samhällets ledning och
överföras i samhällets ägo naturrikedomar, industriföretag,
kreditanstalter, transportmedel och kommunikationsleder.
-- -- -- inga enskilda intressen får ställa sig hindrande i
vägen för det samhällsingripande och den samfällda
ekonomiska verksamhet, som visar sig erforderliga för att
vinna de åsyftade målen.
En reglering av kapitalinvesteringarna skulle ske på
följande sätt:
nEtt offentligt samarbetsorgan bör skapas, som
representerar statlig, enskild och kooperativ företagsamhet.
Det allmännas ställning i denna samverkan göres starkare
genom att en omfattande statlig affärsbanksrörelse
organiseras, och försäkringsverksamheten förenklas och
rationaliseras genom att föras över i samhällets hand. Som
led i denna planmässiga hushållning tar programmet också
sikte på statens medverkan vid export och import, vid en
stabilisering och rationalisering av byggnadsverksamheten,
vid rationaliseringen på lång sikt av jordbruksproduktionen,
via en effektivisering av olika produktionsgrenar genom
samarbete för standardisering och specialisering, vid
rationalisering av hemarbetet.
I denna modell för planmässig hushållning anvisades den
enskilde möjligheten att inom och via olika organisationer
utöva sin skaparkraft och sitt medbestämmande:
n-- -- -- de (organisationerna) kan också bli medel för att
utlösa de mångas självverksamhet, ge dem känslan av den
frihet det innebär att vara med och bestämma över sitt eget
öde, dra upp gränserna för den omkrets där den enskilde, i
hägn av den trygghet organisationen skänker, kan fritt
utveckla sin personliga egenart.
I allt väsentligt har denna modell följts, även om ett
regelrätt förstatligande av företag inte har skett i fullt ut den
omfattning som 1945 års program förutsatte.
I stället inriktades politiken på att socialisera
kapitalbildningen och sparandet. I detta syfte fördes en
lågräntepolitik med hjälp av valutakontroll och
kreditmarknadsreglering. Skattefria avsättningar till
investeringsfonder medgav billig finansiering så länge
företagen inriktade sina investeringar på för det allmänna
angelägna objekt. Vad som var angeläget avgjordes av
riksbanken eller det planeringsråd som fanns på 1960- och
1970-talen.
För företagen var det under denna tid lönsamt att investera
i objekt med allt lägre förräntning. Samtidigt låstes
investeringarna in i de befintliga företagen. Genom
dubbelbeskattningen av aktier blev det synnerligen olönsamt
att låta aktieägarna få del av vinsten. Därmed tillfördes
kapitalmarknaden aldrig de medel som skulle ha behövts för
satsningar i nya företag och ny teknik. Genom
räntesubventionerna blev det huvudsakligen bostadssektorn
som kunde tillgodogöra sig låga räntor. Denna politik har
följts som framgår av det socialdemokratiska
partiprogrammet 1990:
Den privata äganderätten kvarstod visserligen, men den
privatkapitalistiska produktionsordningen, där det enskilda
vinstintresset sågs som överordnat alla andra intressen,
förändrades på avgörande punkter.
En allt större del av produktionsresultatet har undandragits
kapitalismens fördelningsprinciper för att i stället fördelas
solidariskt efter behov. Medborgarrätt har steg för steg ersatt
penningens rätt.
Under efterkrigstiden fram till senare hälften av 1960-talet
skedde denna utveckling i brett samförstånd såväl politiskt
som med arbetsgivarnas medverkan i den trepartssamverkan
i korporativa former som utövades i en mängd olika
samarbetsorgan, kommittéer och kommissioner, i vilka staten
och de fackliga organisationerna var helt dominerande.
Denna period kännetecknades av den s k Saltsjöbadsandan
och bröts först i och med den omfattande arbetsrättsliga
lagstiftningen under 1970-talets första hälft.
Den röda tråden i den socialdemokratiska politiken har
varit den fulla sysselsättningen som överordnats alla andra
politiska mål. Navet i denna politik har varit och är den
solidariska lönepolitiken som i kombination med
skattepolitiken syftar till en långtgående utjämning av alla
inkomster. Prisstabilitet och balans i utrikeshandeln har
betraktats som restriktioner.
1945 års tankar var 1990 fortfarande högst aktuella:
Från demokratiska utgångspunkter är det således
bestämmanderätten över produktionen och
produktionsresultatens fördelning som är det centrala, inte
äganderätten. -- -- -- det kan vara nödvändigt att i olika
former påverka och förändra ägarstrukturen i
näringslivet -- -- -- ett medel för detta är kollektivt
delägarskap via den kollektiva kapitalbildningen. -- -- -- I
den omfattning som viktiga gemensamma behov gör det
nödvändigt är socialdemokratin också beredd att i samhällets
ägo eller under samhällets kontroll överföra naturtillgångar,
kreditinstitut eller enskilda företag.
Planhushållning sätts nu inte i motsatsställning till
marknadsekonomi. De politiska målen anses kunna uppnås
genom en kombination av samhällelig styrning och
marknadshushållning. Detta görs emellertid endast till en
fråga om vilken metod som i varje enskilt fall är mest
lämplig.
Också sparandet omfattas av dessa tankegångar:
Folkliga intressen måste göras delaktiga i den
förmögenhetstillväxt, som blir följden av att en del av
produktionsresultatet alltid måste avsättas för sparande och
investeringar. Denna delaktighet, som är nödvändig för att
motverka så väl stora förmögenhetsskillnader som obalanser
i inflytande över produktionen, förutsätter en kapitalbildning
i demokratiskt kontrollerade former och som kommer alla
till godo på ett rättvist sätt. Eftersom enskilt sparande aldrig
har visat sig kunna motsvara dessa krav, måste det
kompletteras och balanseras av olika former av kollektivt
sparande och kollektiv kapitalbildning.
Dessa tankar och ambitioner har varit vägledande för den
politik som har bedrivits under efterkrigstiden. De har lett till
en regleringsekonomi med ett närmast konfiskatoriskt
skattetryck.
Efterhand har alltmer av sparandet och kapitalbildningen
kollektiviserats. Den statliga och fackliga kontrollen av
företagen och löntagarna har successivt stärkts. Sedan andra
hälften av 1960-talet har ekonomin fungerat allt sämre.
3.4 Den sociala bostadspolitiken
Planhushållningsmodellen har satt sin prägel också på
bostadspolitiken.
Egnahemsrörelsen växte sig stark fram till andra
världskriget. Den var en hjärtefråga för arbetarrörelsens
grundare och omfattades av Per Albin Hanssons
folkhemstanke. Enfamiljshuset som oftast uppfördes som
självbygge sågs som lösningen på den bostadsnöd som
uppstod som en följd av den stora inflyttningen från
landsbygden till framför allt de större städerna.
Trädgårdsstäder uppfördes i städernas utkanter.
Denna välstånds- och frihetsskapande politiska filosofi
bröts med hyres- och bostadsregleringarna under andra
världskriget.
Arbetarrörelsens efterkrigsprogram konstaterar:
nPå bostadsområdet är den statliga kredit- och
subventionsverksamheten numera utslagsgivande. Det kan
sägas att staten genom denna verksamhet styr större delen av
bostadsproduktionen.
I sina memoarer beskriver Tage Erlander utvecklingen:
De omvälvande förändringar som hela bostadspolitiken
blev utsatt för under krigsåren kom att leva vidare i sina
huvuddrag. Kanske kan man säga att genombrottet för en
social bostadspolitik är en av de mest genomgripande
omvälvningar som det svenska samhället har genomgått.
Man kan tala om en socialisering av fastighetskreditsystemet
och om en planhushållning av en hel sektor i vår ekonomi.
Bostadsmarknaden ställdes under samhällets kontroll.
En flora av regleringar infördes: hyresreglering,
tillståndstvång för nybyggnader som kompletterades med ett
detaljerat kvotsystem för såväl bostäder som
industribyggnation, lånebestämmelser som gynnade de
allmännyttiga företagen. Länsarbetsnämnderna avgjorde om
byggprojekt var önskvärda med hänsyn till
arbetsmarknaden. Det kommunala plan- och byggmonopolet
infördes. Detaljerade byggnormer utarbetades.
Hyresgästföreningen fick monopol på hyresförhandlingar.
Efter en period av betydande bostadsöverskott 1939--
1942, uppstod som en följd av den reducerade
byggverksamheten under krigsåren ett mindre underskott.
Detta blev startpunkten för en bostadspolitik som fram till
1969 åstadkom en bostadsbrist på 500.000 lägenheter.
Detaljerade regler infördes för fördelningen av bostäder via
de kommunala bostadsförmedlingarna. Bostadsköerna var
oändliga.
Under denna tid decentraliserades kontrollen av praktiskt
taget all byggverksamhet till kommunerna som tog tillfället i
akt att prioritera de egna s.k. allmännyttiga företagen. Mellan
1939 och 1948 minskade de privata byggnadsföretagens
andel av bostadsbyggandet från 76,1 procent till 20,7
procent, medan de kommunala bostadsföretagens andel
ökade från 15,4 procent till 62,0 procent.
Småhusens andel av bostadsbyggandet halverades.
Under det miljonprogram som i slutet av 1960-talet
igångsattes för att bygga bort bostadsbristen tillkom de stora
höghusområdena i städernas ytterkanter och förorter, vilka i
dag utgör stora sociala och ekonomiska belastningar på såväl
de boende som kommunerna.
Tabell 3.1 Bostadsbeståndets fördelning 1985 på olika
ägarkategorier i procent.
Kategori
Offentligt
ägda
Allmän-
nytta
Bostads-
rätt
Privata
personer
Enskilda
företag
Tillgången på bostäder har pendlat mellan överskott och
underskott.
Regleringen av bostadsfinansieringen och
finansinstitutens placeringar i kombination med de statliga
subventionssystemen ledde till att en betydande del av det
samlade finansiella sparandet låstes in i den reglerade delen
av bostadsmarknaden.
3.5 Skatter
Steg för steg har socialdemokraterna under de senaste
trettio åren sett till att ge Sverige tätpositionen i den
internationella skatteligan. De har medvetet och ideologiskt
kämpat för att höja skattetrycket och bygga upp en offentlig
sektor som skall ta hand om medborgarna från vaggan till
graven. Tanken har varit att staten skall sköta om allt i
samhället inklusive sparandet och alla försäkringar.
Arbetsersättningen, dvs den del av lönen som individen får
behålla som belöning för sitt arbete efter arbetsgivaravgifter,
skatt, moms och punktskatter, sjönk stadigt från 1960 till
1980. För en vanlig inkomsttagare sjönk arbetsersättningen
från 50 procent ner till ca 25 procent, och i de högre
inkomstlägena sjönk ersättningen för individens arbete ner
till 20 procent. För de verkliga höginkomsttagarna återstod,
efter det att det offentliga tagit ''sitt'', endast 12 procent
(diagram 3.6). Detta mycket höga totala skattetryck skadade
landet.
Diagram 3.6
Under 1980-talet skedde som framgår av diagrammet vissa
förbättringar av arbetsersättningen. Därefter vidtog en
drastisk omsvängning av skattepolitiken som initierades i
och med skatteomläggningen 1991. Genom dessa insatser
återställdes arbetsersättningen till ungefär de nivåer som
gällde i slutet av 1960-talet.
Skatteuttaget på riskkapital visar ett lite annat utseende.
Här fick den riskvillige så tidigt som 1960 se 70 procent av
avkastningen försvinna i skatt. 1980 var skatten uppe i 87
procent. Genom skatteomläggningen och borttagandet av
dubbelbeskattningen på utdelningar sänktes den totala
riskkapitalskatten till under 50 procent.
Diagram 3.7
Med dessa siffror vid handen är det inte svårt att förstå att
skattesystemet fick förödande effekter på såväl arbete som
sparande. Att tillväxten mattas med 87-procentiga
riskkapitalskatter och 90-procentiga marginalskatter på
arbete är en självklarhet. Snarare förvånas man av hur stark
konjunkturuppgången var som orkade bära dessa
perversiteter. Sammantaget kan man dock konstatera att
Sverige med världens högsta skattetryck försatte en historisk
chans att få en positiv bytesbalans och därmed betala av sina
skulder under den osedvanligt långa och starka
högkonjunkturen under 1980-talet. Den hårda
skattebelastningen i allmänhet och de höga kapitalskatterna
i synnerhet gör det naturligtvis mycket svårt att bygga upp
och vidmakthålla ett enskilt ägande och skapa sig en trygghet
genom privat sparande.
3.6 Lönebildning och socialförsäkringar
Att lön är ersättning för en arbetsinsats låter som en
självklarhet. I Sverige har dock kopplingen mellan lön och
arbetsinsats varit klen. Detta beror på flera faktorer. Dels
beror det på ovan berörda skattesystem men det beror också
på de högt satta sociala skyddsnäten. Tillsammans har det
inneburit att många heltidsarbetande efter skatt erhållit en
lägre arbetsersättning än de kunnat erhålla om de levt på
socialförsäkringar och/eller socialbidrag. Löneskillnaderna i
Sverige efter skatt har varit extremt små. Det har dels
inneburit att det inte har lönat sig att jobba extra. Än värre
har det inneburit att incitamenten för den enskilde
medarbetaren att öka sin kompetens eller ta på sig ett ökat
ansvar i företaget minimeras. Möjligheten att påverka sin
egen lön har varit dålig.
En komponent i utvecklingen mot en likformig
lönestruktur har varit det omfattande systemet för
socialförsäkringar, huvudsakligen finansierade av
arbetsgivaravgifter.
Avsikten har varit dels att tillhandahålla ett skydd för
inkomstbortfall i alla tänkbara skeden av livet, såsom
sjukdom, pensionering, vård av barn och arbetslöshet. De
allmänna socialförsäkringarna har kompletterats med ett
betydande antal avtalsförsäkringar.
Arbetsgivaravgifterna för de allmänna försäkringarna
uppgick 1994 till 32,86 procent på lönesumman.
Avtalsförsäkringarna uppgick till 6,0 procent för LO-
anslutna (varav 3,1 till STP-pension) och 6,8 för tjänstemän
(varav 6,1 procent till ITP-pension). Det är således en
avsevärd del av tillgängligt löneutrymme som intecknas för
obligatoriska försäkringar.
Inbetalda avgifter till de allmänna försäkringarna täckte
1994 61,6 procent av de totala utgifterna. Utbetalningarna
över de allmänna systemen motsvarade 1993 mer än 21
procent av BNP.
Den samlade effekten på fördelningen av skatter och
transfereringar över livet är svårförutsebar. Än mer
svårförutsägbara blir effekterna om avtalspensionerna tas
med i beräkningarna. Den solidariska lönepolitikens
utjämningseffekter ger höga marginalskatter i kombination
med att en avsevärd del av löneutrymmet tagits i anspråk för
arbetsförsäkringar, och ett alltmer omfattande offentligt
bidrags- och socialförsäkringssystem har successivt minskat
sambandet mellan individens arbetsinsats och
arbetsersättningen.
Sedan mitten av 1980-talet har dock tre tydliga tendenser
till en ny och mer prestationsinriktad lönepolitik gått att
urskilja: den individuella lönesättningen och
decentraliserade löneförhandlingar men också de
individuella vinstandelar som fler och fler företag infört för
att ge de anställda del av de egna företagens vinster. Trots
dessa faktorer är kopplingen fortfarande svag mellan
arbetsinsats och arbetsersättning. Sverige har blivit ett
höglöneland för lågutbildade och ett låglöneland för
högutbildade. Med de nya spelregler som håller på att växa
fram med globalisering, ökad rörlighet och fria kapitalflöden
kommer det inte att vara möjligt länge till för Sverige att ha
civilingenjörer som har 40 procent lägre lön än sina tyska
kollegor.
Den kraftiga utbyggnaden av de kollektiva skyddsnäten
har medfört att många enskilda hushåll dragit slutsatsen att
de inte själva behöver spara för framtida behov eller för att
ha en buffert för oförutsedda händelser. Ett eget sparande kan
tvärtom i många fall leda till väsentligt sämre förmåner från
det allmänna än eljest.
Utbyggnaden av de kollektiva försäkringssystemen och
socialpolitikens utformning har därmed bidragit till att
hushållens sparande i Sverige traditionsenligt varit lägre än
i jämförbara länder. Detta bekräftades i rapporten
''Pensionssystemets inverkan på hushållens sparande'', där
det konstateras:
Enligt fyra av fem ekonometriska studier som gjorts på
svenska data har ATP minskat hushållens sparande.
Resultaten från dessa studier är att sparkvoten skulle varit
mellan 1,5 och 4 procentenheter högre under 1960- och
1970-talet om pensionssystemet inte ändrats och ATP
således aldrig införts.
Efter hand har socialförsäkringarna tagit allt större del av
tillgängligt löneutrymme i anspråk. Trots detta kan utställda
löften inte infrias. Trots att avgifter och skatter ökar måste
förmånerna reduceras.
Detta innebär att den kraftiga höjning av skattetrycket som
socialdemokraterna från hösten 1994 genomfört i syfte att
ta i anspråk privat konsumtionsutrymme för den offentliga
sektorns räkning motverkar sitt syfte genom att den återigen
leder till minskat konsumtions- och investeringsutrymme för
hushållen och därmed minskad tillväxt i ekonomin.
Hushållen har, liksom nationen, hamnat i en rävsax. Det
under senare år ökade hushållssparandet riskerar att vändas
i sin motsats. Skatter och avgifter motverkar tillväxten i
ekonomin och den reallöneökning som hushållen skulle
behöva för att med eget sparande bygga upp en ekonomisk
trygghet.
3.7 Fondsocialismen
Den likformiga lönestrukturen på hela arbetsmarknaden
som har utgjort kärnan i arbetarrörelsens politiska/fackliga
utjämningsideologi har lett till en utslagning av företag som
inte har kunnat betala de centralt överenskomna lönerna.
Samtidigt har lönsamma företag förhindrats att låta
medarbetarna få del av goda vinster i form av lokala
löneökningar eller vinstdelning. Detta förhållande har
ansetts utgöra ett problem genom att det i de lönsamma
företagen uppstått s.k. övervinster som har uppfattats som
''en löntagarnas present till företagen''. Sådana
''övervinster'' har uppfattats som anstötliga och ett störande
inslag i politiken.
En metod för att eliminera dessa störande inslag har varit
att genom olika former av kollektiv kapitalbildning dra in
vinstmedlen till av staten och/eller de fackliga
organisationerna kontrollerade fonder. Löntagarfonderna
som infördes 1983 -- och som avvecklades av den borgerliga
regeringen -- är det tydligaste och mest kända exemplet på
denna form av kollektiv kapitalbildning.
AP-fonderna är ett annat exempel på hur sparande har
undandragits den enskildes inflytande och kontroll genom
att, i detta fallet, lönemedel indragits till statligt
kontrollerade fonder, varifrån de huvudsakligen använts för
att finansiera det kommunala bostadsbyggandet. Därigenom
har också privat pensionssparande motverkats. Efter hand
har AP-fondernas möjligheter att placera i aktier utvidgats.
Fondernas uppgift i pensionssystemet har emellertid endast
varit att utjämna utbetalningarna mellan år med låga
respektive höga utbetalningar.
En annan effekt av den socialdemokratiska politiken är att
kapitalbildningen och därmed ägandet koncentrerats till
storföretagen. Därav uppstod behovet av en utvidgning av
statens intressen som ägare av företag. Statsföretag och
annan offentligstyrd affärsverksamhet är exempel på hur
denna politik har misslyckats vilket emellertid endast i ringa
grad har avskräckt från fortsatta försök.
Investeringsfonderna och deras förvaltning utgjorde också
en form för staten att kontrollera företagens användning av
avsatta vinstmedel. Systemet med investeringsfonder ledde
till att kapital och investeringar låstes in i de befintliga
företagen och har därmed medverkat till den starka
koncentrationen av mycket stora företag.
Fondpolitiken har efter hand försetts med nya skott. 1990
infördes t.ex. ett statligt förvaltningsbolag i syfte att äga och
förvalta aktier i ett antal stora företag. Regionala
riskkapitalbolag inrättades i syfte att köpa andelar i
småföretag.
1988 presenterade LO:s demokrati- och
inflytandeutredning med nuvarande biträdande
arbetsmarknadsministern Leif Blomberg som ordförande
förslag till ett ansenligt antal olika fonder som skulle dra in
mycket stora belopp från näringslivet och arbetstagarna till
det som kallas ett ''kollektivt nationellt kapital''.
Motivet för denna herostratiska fonduppbyggnad
formulerades i rapporten:
I Sverige ger välfärdsstaten skydd både mot
inkomstbortfall vid sjukdom, kostnader vid sjukvård, studier
samt internationellt jämförelsevis förmånliga bostadslån och
stor andel allmännyttigt boende. Vår bedömning är därför att
välfärdsstaten som helhet minskar hushållens anledning till
sparande. Slutsatsen är därför att staten behöver överskott för
att motverka ett totalt sparandeunderskott i ekonomin.
Övervinstproblematiken plågade de socialdemokratiska
regeringarna under 1980-talets inflationsekonomi.
Likviditets- och vinstindragningar från företagen förekom
ymnigt liksom extra avsättningar till investeringsfonderna.
Nya fonder uppstod, såsom arbetslivsfonden.
Nu återknyter den socialdemokratiska regeringen till
denna politik dels genom att höja avkastningsskatten på
privat pensionskapital till 15 procent, dels genom att ge AP-
fonderna rätt att placera i aktier. Samtidigt återinförs sociala
avgifter på vinstandelar i företagen.
3.8 Det offentligförsörjda Sverige
Som framgår av diagram 3.8 fick Sverige en extremt
sammanpressad struktur för disponibel inkomst per hushåll.
Mellan bruttoinkomsten i decilgruppen med lägst
bruttoinkomst (mestadels pensionärer och studerande
ungdom) och decilen med högst bruttoinkomst skiljde det
1987 nästan hundra gånger. Skillnaden mellan högsta och
lägsta gruppen efter skatter och transfereringar, är utjämnade
till en faktor fyra. För medelinkomsttagarna (i decilerna 5
och 6) skiljer det endast en faktor två i disponibel inkomst.
Skatteomläggningen 1990 minskade dessa kraftiga
marginaleffekter. Skattehöjningar fr.o.m. hösten 1994
innebär att marginaleffekterna återigen ökar.
Diagram 3.8 Faktorinkomster och disponibla inkomster i
Sverige
Källa: SCB
Skatteomläggningen 1991 minskade dessa kraftiga
marginaleffekter. Skattehöjningarna från och med hösten
1994 innebär emellertid att marginaleffekterna återigen ökar.
En undersökning om Sveriges medborgares inkomster i
olika kommuner som gjorts av Temaplan på uppdrag av
SABO visar hur huvuddelen av befolkningen 1992 var
beroende av den offentliga sektorn för sin försörjning.
Endast i 36 kommuner får huvuddelen av invånarna sin
inkomst från näringslivet. I 250 kommuner står den
offentliga sektorn för huvuddelen av invånarnas inkomster i
form av lön från stat och kommun eller via
socialförsäkringar. Det finns t.o.m. många kommuner där
enbart socialförsäkringarna är den största inkomstkällan.
Orsakerna till detta mycket stora bidragsberoende i stora
delar av landet är många. En förklaring är att den självklara
regeln om att arbete måste löna sig inte längre gäller. Det
är i dag ett stort antal hushåll som trots allt inte når upp till
socialbidragsnivån, dvs den ersättning som ett motsvarande
hushåll kan få ut med gällande socialbidragsnorm.
En undersökning 1991 (ESO 1994:81) visar att
arbetsinkomsten för 50 procent av gifta med tre barn inte
nådde upp till socialbidragsnivån. För ensamstående med två
barn var siffran hela 90 procent. Reservationslönen, d.v.s.
den lön som en familj behöver ha för att nå upp till
socialbidragsnivån efter skatt och barnbidrag m.m. är i dag
betydligt högre än ingångslönen i flertalet yrkeskategorier.
Av tabellen nedan framgår t.ex. att en ensamstående måste
få en lön som överstiger 9.300 kronor/månad för att det över
huvud taget skall löna sig att arbeta.
Tabell 3.8 Beräknade ''reservationslöner'' i dagens
system, d.v.s. krav på lön före skatt för att nå upp till
socialbidragsnivån.
Familjetyp
1994 års
regler
Om inte barn/bostadsbidrag m.m.
skulle utges
Ensam utan barn
9 300
9 500
Ensam med två barn
8 400
21 400
Gifta utan barn
6 900
6 900
Gifta med tre barn
12 100
14 800
När respektavståndet mellan dem som arbetar och dem
som passivt lever på bidrag i många fall är negativt minskar
intresset för att arbeta. Normer och värderingar löses upp när
individen inte kan påverka sin situation. När enda sättet att
bli rik för en vanlig medborgare är att ägna sig åt lotto, trav
och stryktips är någonting fel. När det dessutom har byggts
upp en kultur av missunnsamhet och avundsjuka som
drabbar dem som mot förmodan ändå lyckas med
konststycket att, genom hårt och enträget arbete, skapa sig
en privat förmögenhet befinner sig landet på väg utför.
n3.9 Vägen utför
Från att ha haft en av världens snabbast växande
ekonomier under stora delar av 1900-talet bröts trenden
under 1970-talet. Sverige fick en betydligt sämre ekonomisk
tillväxt än sina konkurrenter. Resultatet syns i tabellen
nedan. Sverige rasade från tredjeplatsen på välståndslistan år
1970 till plats nummer 17 år 1993.
Tabell 3.3
Källor: OECD National Accounts och Main Economic
Indicators
nBytesbalansen är ett grovt mått på de löpande utrikes
affärerna. Den visar skillnaden mellan vad som produceras
i landet och vad vi gör av med. Om landet har överskott i
bytesbalansen så innebär det att landet producerar mer än
vad det gör av med och om det förbrukar mer än det
producerar uppstår ett underskott i bytesbalansen. Ett
underskott något enstaka år är inget problem för ett land.
Däremot bör man sträva mot att bytesbalansens saldo över
ett antal år skall vara i balans, dvs underskott vissa år skall
täckas av överskott andra år.
Av diagram 3.9 framgår att Sverige inte lever upp till den
målsättningen. Under hela högkonjunkturen på 80-talet
lyckades man inte få upp bytesbalansen ordentligt över
nollinjen en enda gång. Från 1974 till 1994 har landet haft
en negativ bytesbalans nästan varje år. Landet har tvingats
låna pengar utomlands, vilket ytterligare spätt på
underskottet i bytesbalansen när räntorna på utlandsskulden
skulle betalas.
Diagram 3.9 Bytesbalansen 1974--1994
Källa SAF
Skillnaden mellan nettoinvesteringar och nettosparande är
saldot i bytesbalansen. Bytesbalansens saldo utgör landets
totala finansiella sparande. När bytesbalansen är negativ,
föreligger totalt sett för hela landet ett sparandeunderskott.
En nedgång av bytesbalansens saldo behöver inte vara
negativ om utlandsupplåningen används till investeringar.
Tyvärr har detta inte varit fallet i Sverige. Här har såväl
nettoinvesteringarna som nettosparandet trängts undan av
konsumtion. Detta är en av anledningarna till den låga
tillväxten i svensk ekonomi.
Diagram 3.10 Nettosparande och nettoinvesteringar
1970--1993
Skillnaden mellan nettoinvesteringar och nettosparande är
saldot i bytesbalansen. Med några få undantag har
nettoinvesteringarna legat på en högre nivå än nettosparandet
under de senaste 20 åren. Sverige har därmed fortlöpande
ökat skuldsättningen i utlandet.
Källa SAF 4.
Sparandet 4.1
Det finansiella sparandet
Det totala finansiella sparandet är lika med bytesbalansens
saldo. Det kan delas upp i offentligt finansiellt sparande och
privat finansiellt sparande. Socialdemokraterna byggde
under 1960- och 1970-talen medvetet upp ett stort offentligt
sparande genom överuttaxering av skatter. Detta offentliga
sparande användes sedan för investeringar i
miljonprogrammets mycket omfattande bostadsbyggande.
Med den förda högskattepolitiken trängde man också
effektivt undan det privata sparandet. Under 1980-talet
ökade det offentliga sparandet åter som en följd av
högkonjunkturen och ökade skatteinkomster. Under 1990-
talet har det offentliga sparandet däremot blivit starkt
negativt på grund av lågkonjunkturen, räntor på utlandslån
och minskade skatteinkomster.
Diagram 4.1 Sparande i privat och offentlig sektor 1970--
1993
Under 1990-talets första år har en omfördelning av
sparandet ägt rum. Det offentliga sparandet har minskat
kraftigt medan det privata sparandet inom företag och
hushåll förbättrats betydligt.
Källa SAF
Det privata finansiella sparandet kan delas upp i finansiellt
företagssparande och finansiellt hushållssparande. Som
framgår av diagram 4.2 låg hushållens sparande under 1970-
och 1980-talen på en låg nivå, för att sjunka till klart negativt
under slutet av 1980-talet. Först under 1990-talet har det
privata sparandet nått upp till internationellt godtagbara
nivåer. Det totala sparandet har således varit i stort sett
konstant; parallelliteten är 0,93, vilket är unikt.
nDiagrammet visar också hur den politiska kontrollen över
sparandet ökar under socialdemokratiska regeringar, medan
den minskar under borgerliga regeringar med följd att
bytesbalansen förbättras.
Diagram 4.2 Finansiellt sparande i företag och hushåll
1970--1993
Företagens och hushållens finansiella sparande har ökat
kraftigt under de senaste åren.
Källa SAF 4.2
Hushållens sparande
Motiven för att spara är många. En del sparar för att
förränta sitt kapital, andra sparar för att köpa en bil,
ytterligare andra vill lägga upp en buffert för att kunna möta
oförutsedda framtida utgifter. En sparteori som rönt ökat
intresse är livscykelsparandet. Enligt denna teori strävar
hushållen mot att upprätthålla en viss konsumtionsprofil
över en livscykel. En viktig slutsats i denna teori är att
tillväxt i form av såväl en befolkningsökning som en ökning
av hushållens inkomster (efter skatt) har en positiv effekt på
sparandet.
Hushållens disponibla inkomster utgör ca 60 procent av
BNP. Hur dessa inkomster fördelas mellan konsumtion,
investeringar och finansiellt sparande har stor betydelse för
landets ekonomi. Som framgår av tabell 4 uppgick den
genomsnittliga disponibla inkomsten 1985 till 89 100 kronor
per invånare. Av dessa pengar användes 87 000
kronor till konsumtion och 2 100 kronor till sparande
varav 1 000
kronor var finansiellt sparande. 1988 hade den
disponibla inkomsten ökat till 92 500 och konsumtionen ökat
till hela 97 000
kronor, vilket gav ett negativt hushållssparande på
4 500 kronor och det finansiella sparandet var än lägre -5 700
kronor. Det innebar att hushållen lånade till konsumtion.
Bara några få år senare var bilden helt omvänd. 1993 var den
disponibla inkomsten 97 700 kronor men konsumtionen
hade minskat till 90 600 kronor och det finansiella sparandet
ökat till +9 100 kronor, dvs cirka 9 procent av den disponibla
inkomsten. På bara fem år hade alltså det finansiella
sparandet ökat från -5 700 kronor till +9 100 kronor.
Tabell 4 Hushållens disponibla inkomst, konsumtion och
sparande, 1985--93
Före avregleringen av valutamarknaderna i slutet av 1980-
talet var hushållens sparande mycket viktigt för landets
kapitalbildning. I och med att kapitalmarknaderna i dag är
globaliserade och valutaregleringen avskaffad har
sambandet mellan hushållens finansiella sparande och
kapitalbildningen i Sverige minskat. I en fri ekonomi kan
svenskarna i dag placera sina sparpengar i det land man vid
en given risk får den bästa avkastningen. Därav följer att
Sverige måste ha en avkastning på investeringar i nivå med
omvärlden, om man vill behålla det nationella kapitalet och
även locka utländska kapitalplacerare.
För finansieringen av mindre och medelstora svenska
företag, som inte kan locka till sig globalt kapital, är
inhemskt sparande fortfarande mycket viktigt. Här är det
oftast svenska banker som lånar ut delar av behövligt kapital,
under förutsättning att tillräckligt eget kapital samlats in av
företaget. Detta egna riskkapital kommer oftast från
företagaren, delägare och andra närstående. För att detta
startkapital skall kunna samlas in är det mycket viktigt att
det finns ett privat sparande. Härav kan man dra slutsatsen
att en viktig faktor för nyföretagande i Sverige är att det finns
ett utbrett finansiellt hushållssparande.
4.4 Fördelningen av hushållssparandet
Det tidigare skattesystemet har av många experter utpekats
som en viktig faktor när det gäller hushållssparandets
inriktning. Genom att systemet gynnade vissa sparformer
och missgynnade andra fick det snedvridande effekter på
sparandet. Beskattningen av aktier och banksparande
missgynnades, medan sparande i egna hem, fritidshus, konst
och diamanter gynnades.
Dessa snedvridningar minskades drastiskt i samband med
skatteomläggningen 1991 som syftade till en mer likformig
beskattning av olika sparformer. Härmed ökade lönsamheten
i det samhällsekonomiskt viktiga finansiella sparandet i
aktier och bank på bekostnad av realsparandet i bostäder och
kapitalvaror.
Fördelningen av hushållens sparande är viktig. Ett
finansiellt sparande innebär att hushållen avstår från reala
resurser och istället lånar ut dessa till andra viktiga sektorer
i samhället, där det kan användas till produktiva
investeringar. Ett realt sparande å andra sidan innebär att
hushållen ökar sin egen kapitalbildning, oftast i form av en
bostad eller ett fritidshus.
I tabellen nedan visas hur hushållens uppdelning av
sparandet uttryckt som procent av disponibel inkomst
ändrats från 1970-talet till 1993. Som framgår var
banksparandet under 1970-talet den dominerande
sparformen med 8,2 procent för att 1993 vara nere på 0,6
procent. Ett omvänt beteende visar det frivilliga
försäkringssparandet som ökat från 1,4 procent under tidigt
1970-tal till 3,4 procent 1993.
Tabell 4.1 Hushållssparandet komponentuppdelat och
totalt utifrån olika spardefinitioner. Medelvärde för olika
tidsperioder 1971--89 samt årstal 1990--93, uttryckta i
procent av hushållens disponibla inkomst.
Svenskt och nordiskt sparande har under lång tid skilt sig
från mönstret i övriga OECD. Kännetecknande har varit ett
högt realt sparande och ett lågt eller negativt finansiellt
sparande. Sparkvoten har legat på en låg nivå jämfört med
de stora OECD-länderna. Om man jämför sparkvoten för
finansiellt sparande blir skillnaderna ännu större. Det
långvariga negativa sparandet har i kombination med stora
investeringar i hus och kapitalvaror gjort att hushållen i slutet
av 1980-talet var kraftigt skuldsatta.
Trots det positiva hushållssparandet under 1990-talet är det
långt kvar innan hushållen är skuldfria. De kraftiga
skulderna som hushållen drog på sig under 1980-talet p.g.a.
hög inflation i kombination med ogynnsamt klimat för
sparande och arbete men bra klimat för att låna och spekulera
i fastigheter, konst och diamanter gör att det kommer att ta
många år av sparande och amorteringar innan hushållen når
upp till ett skuldfritt läge. Av diagrammet nedan framgår
med önskvärd tydlighet att hushållen fortfarande är
finansiellt svaga. Att i dag försöka måla ut hushållssparandet
som för högt är fel.
Diagram 4.3
Det finns minst två skäl för hushållen att fortsätta spara i
minst den omfattning man ligger på i dag dels är hushållens
skuldsättning fortfarande oroväckande hög, vilket gör dem
mycket känsliga för höga räntor; dels finns det tydliga tecken
på att statens trygghetssystem i form av socialförsäkringar
inte kan leva upp till socialdemokraternas löften om att förse
medborgarna med ett fullgott försäkrings- och
pensionssystem. Att bygga upp ett privat sparande kan visa
sig vara nödvändigt för att kunna behålla en god
levnadsstandard över livscykeln. Ett annat skäl är det nya
ATP-systemet.
4.6 Det nya ATP-systemet
Det nya ATP-systemet skall fungera både på avgifts- och
förmånssidan år 2000. Övergångstiden är dock lång, vilket
innebär att det äldre systemet kommer att leva vidare 20--30
år fram i tiden tillsammans med det reformerade. På
avgiftssidan införs successivt förändringar från och med
1995.
En egenavgift till ATP-systemet på 1 procent har införts
från och med 1995. Successivt kommer den tidigare
folkpensionsavgiften att förvandlas till ATP-avgift, vilket
hänger samman med att det framtida ATP-systemet svarar
för alla ATP-pensioner från första basbeloppet, vilket inte är
fallet i dag. Garantipensionen som ersätter
folkpensionssystemet finansieras över statsbudgeten.
Samma gäller pensionsrätt för barnår och
värnpliktstjänstgöring. Redan i dag ges ersättning från sjuk-,
arbetsskade- och arbetslöshetsersättningen och liknande
pensionsrättigheter. Dessa intjänade rättigheter har dock
aldrig motsvarats av avgifter. I det framtida systemet blir det
ändring härvidlag. De olika transfereringssystemen skall
erlägga avgifter på utbetalade förmåner. Detta innebär att
intäkterna till ATP-systemet blir jämnare över en
konjunkturcykel.
ATP-systemet är i huvudsak fortfarande ett
fördelningssystem. Detta innebär att de avgifter som
kommer in under året i första hand skall användas för att
betala utgående pensioner. Avgiftsöverskottet har tidigare
fonderats i AP-fonderna. I det nya systemet skall ca 11
procent av avgifterna överföras till individuella fonderade
premiereservsystem. Den enskilde får en betydande
valfrihet, när det gäller att placera dessa medel, vilket
beräknat på avgifterna 1994 motsvarar drygt 9 miljarder
kronor. Detta belopp kommer att successivt öka, när
folkpensionen växlats till ATP-avgift och när avgiftsuttaget
gäller alla intjänade pensionsrättigheter.
ATP-systemet övergår från att vara ett förmånsbaserat
system till ett avgiftsbaserat. Detta innebär att alla
pensionsberättigade inkomster genererar pension, dvs att
pensionen inte räknas ut med schablonregler såsom ''30
intjänandeår'' och ''de 15 bästa åren''. Inbetalade avgifter
och livsinkomsten upp till förmånstaket 7,5 basbelopp samt
tidpunkten när pension tas ut bestämmer pensionsnivån.
Ett avgiftsbaserat system måste vara individuellt, i motsats
till det tidigare kollektiva systemet. Detta innebär två saker:
det civilrättsliga skyddet stärks och de som intjänar
pensionsrättigheter måste varje år få upplysning om
pensionsrättigheternas förändring samt en skattning hur
pensionsutfallet kan te sig vid fortsatt lönenivå och
pensionsålder vid 61, 65 och 70 år.
Ett avgiftsbaserat system innebär primärt större osäkerhet
om den framtida pensionsnivån. I realiteten är det sannolikt
så att osäkerheten om pensionsnivåerna i det gamla systemet
i dagens läge är större med tanke på de frekventa
förändringar som genomförts genom politiska beslut.
Genom den täta informationsgivningen om intjänade
pensionsrättigheter i det nya systemet får den enskilde ett
helt annat underlag för att fatta rationella beslut än de som
är bundna till dagens system.
Pensionsrättigheterna för de pensionsdelar som kommer
från fördelningssystemet, kommer att vara knutna till ett
PGI-index (PensionsGrundande Inkomst), som bygger på en
kombination av pris- och tillväxtindex.
Premiereservdelen kommer att förräntas med den
uppnådda kapitalavkastningen.
Vid 1995 års övergång till de nya intjänandereglerna skall
också informationen till hushållen/individen ske enligt det
nya systemet.
Effekter på sparandet
Den enskilde kommer första gången ett pensionsbesked
sänds ut att bli påtagligt medveten om att
pensionsrättigheterna utgör en betydande
förmögenhetstillgång. Pensionsbeskeden kommer att visa
vilka betydande tillgångar ett bra pensionssystem kan
generera.
Hushållen kommer också att bli medvetna om -- på ett
mera handgripligt sätt -- skillnaderna mellan förräntning i ett
tillväxtrelaterat system och ett som bygger på
kapitalavkastning. Särskilt framskrivningarna av
pensionstillgångarna till pensionsdag kommer att illustrera
skillnaderna i behandlingen av ränta på ränta-effekter. Detta
kan i förlängningen leda till krav på större premiereservandel
i systemet. Detta är dock en fråga som ligger förhållandevis
långt fram i tiden och som ingen kan spekulera över i dag.
Det som är viktigt är att systemet är robust för även den här
typen av ändringar. Avkastningsskattens effekter på framtida
pensionsnivåer kommer också att få en konkret innebörd för
en större allmänhet.
Pensionsbeskeden kommer dessutom att tydligt illustrera
kostnaderna för tidiga pensionsavgångar. För dem som
önskar gå i pension tidigt krävs i många fall ytterligare
pensionssparande för att komma upp på en för den enskilde
önskad pensionsnivå.
Informationen från pensionssystemet kommer att leda till
möjligheter för den enskilde att fatta mer rationella
sparbeslut. Pensionsavsättningar blir inte i första hand en
fråga om skattehänsyn utan ett väl genomtänkt beslut om
pensionsålder och pensionsnivå med en riskbuffert för sämre
livsinkomst än beräknat. Ur statens synpunkt torde det vara
angeläget med ett stabilt hushållssparande. Mycket talar
också för att hushållens bättre och konkretare kunskaper om
hur realtillväxt, inflation och kapitalavkastningen kommer
att påverka de framtida inkomsterna, leder till en annan syn
på beskattning, lönerörelser, företagsvinster och
företagsinvesteringar etc. Hushållen får då en helt annan
motivation att ta ansvar.
Tekniska frågor
Övergången till ett partiellt premiereservsystem innebär att
klassificeringen av sparandet formellt kan ändras. Sparandet
i AP-fonderna har betraktats som offentligt sparande inom
den konsoliderade offentliga sektorn. Uppbyggnaden av ett
premiereservsystem inom den offentliga försäkringens ram
innebär formellt ett ökat privat sparande. Risken är att den
statistiska redovisningen kommer att förvilla. Vad det är
fråga om åtminstone i inledningsskedet är en omfördelning
av sparandet från AP-fonderna till premiereservsystem i mer
individuella former. Detta kan i sig få en väsentlig betydelse
vad gäller sparandets användning på mikroplanet, men vid
studier på makronivå kan inga korrekta slutsatser dras om
hänsyn inte tas till de institutionella förändringar som
reformeringen av ATP-systemet innebär.
5. Nya spelregler
Betydelsen av den avreglerade och snabbt globaliserade
kapitalmarknaden skall inte underskattas. Genom en stor
mängd mycket förfinade finansiella instrument kan placerare
i dag sprida sina risker på ett helt annat sätt än tidigare. De
stora internationella fonderna, bankerna och andra
kreditgivare, med många miljarder att placera, kan i dag
sprida sina risker över hela världen.
Sveriges långivare är i dag aktörer på den globala
kapitalmarknaden. De anställda förvaltarna känner inget
medlidande med en enskild nation. Deras uppgift är att med
en av ägarna given riskprofil få en så bra avkastning som
möjligt på insatt kapital. Härav följer att om ett land anses
som en mindre säker långivare efter en intern analys eller om
något av de stora kreditvärderingsinstituten såsom MoodyI s
eller Standard & PoorI s sänker ett lands kreditvärdighet
kräver kreditgivarna omedelbart en högre riskpremie, dvs
ränta, för att låna ut pengar till landet i fråga. För att Sverige
skall få en billig upplåning krävs att landet kan visa att man
är en lågriskkund med en trovärdig ledning och ett gott
renommé. Detta förtroende saknar Sverige.
De ekonomisk-politiska reformerna under 1980-talet och
1990-talets första år innebar såväl en avreglering av kredit-
och valutamarknaden som en skatteomläggning.
Ekonomiska bedömare är numera eniga om att den ordning
i vilken reformerna genomfördes var illa vald.
Avregleringen på kreditmarknaden genomfördes före
skatteomläggningen samtidigt som inflationen efter
devalveringen 1982 i inledningen av högkonjunkturen,
nådde rekordnivåer. Kredittillgången ökade. Det blev
lönande att låna; realräntan efter skatt var synnerligen
gynnsam och inflationen ''betalade'' lånen. Samtidigt
urholkades värdet av banksparande och den reala
avkastningen var negativ. Hushållens sparande minskade
kraftigt.
Skatteomläggningen 1990--91 med sänkta marginalskatter
och en lägre och mer enhetlig beskattning av sparande har
radikalt ändrat inriktningen av hushållens sparande.
Sparandet har under 1990-talets första år legat på ungefär
samma nivå som under 1970-talet.
1970-talets hushållssparande bestod huvudsakligen av
reala tillgångar i form av egna hem, fritidshus och
kapitalvaror som delvis lånefinansierades. Under 1990-talet
har hushållen dragit ner på sina reala tillgångar, slutat att låna
och bygger därmed upp sina finansiella tillgångar. Att denna
inriktning påverkar efterfrågan i ekonomin är uppenbart.
Många faktorer har medverkat till denna utveckling.
Sjunkande värde på högbelånade småhus och en hög
räntenivå i kombination med mindre avdragsvänliga
marginalskatter leder till högre boendekostnader och medför
att hushållen så mycket som möjligt strävar efter att minska
sin skuldbörda. Lägre förmåner i socialförsäkringarna
stimulerar till ökat sparande i privata försäkringar.
6. Den borgerliga regeringens politik 1991--94 6.1
Arvet
Då den borgerliga regeringen tillträdde var den svenska
ekonomin i fritt fall. 1980-talets kostnadskris och förlorade
marknadsandelar hade drivit fram ett kraftigt fall i
produktionen och i exportsektorn. Investeringarna flyttade
utomlands. Arbetslösheten ökade dramatiskt.
Budgetunderskottet började växa. Hösten 1991 var Sverige
på väg in i den djupaste ekonomiska krisen sedan 1930-talet.
Valuta- och realräntechocken ledde till bank- och
finanskrisen och en snabb nedgång av tillgångspriserna.
6.2 Ny start för Sverige
Den borgerliga regeringens politik baserade sig på ett
ekonomisk-politiskt program, ''Ny start för Sverige'', som
byggde på att återupprätta Sverige som tillväxt- och
företagarnation. Inriktningen låg på reformer av
välfärdssystem och avregleringar samt sänkta skatter i syfte
att förstärka drivkrafterna för arbete, sparande och
företagande. Under treårsperioden stärktes skyddet för flera
grundläggande fri- och rättigheter. Det gällde bl.a.
äganderätten, närings- och yrkesfriheten.
Flera förändringar gjordes i socialförsäkringarna i syfte att
skapa ett stabilare och uthålligare system som förmår att bära
sina egna kostnader. Överenskommelse träffades om ett nytt
pensionssystem som skall avlösa ATP i nuvarande form.
Samtidigt breddades pensionssparandet och förenklades
genom införandet av det individuella pensionssparandet.
Skattepolitiken inriktades mot att i första hand sänka eller
avskaffa sådana skatter som hämmar företagande, sparande
och tillväxt. En rad skattesänkningar genomfördes i syfte att
förbättra produktionens möjligheter.
Utvecklingen vände i rätt riktning. Inför valet 1994 kunde
den summeras: tillväxten sköt fart, produktiviteten
förbättrades och industriproduktionen steg. Inflationen var
låg, exporten ökade liksom antalet riktiga arbeten. Den
kraftiga nedgången i det finansiella sparandet som inleddes
1989/1990 bröts från 1993. Hushållssparandet ökade mycket
snabbt liksom amorteringarna på skulderna. Räntebördan
efter skatt var dock fortfarande hög.
Investeringsströmmarna vände tillbaka till Sverige som
framgår av diagram 6.1 som visar dels utländska
direktinvesteringar i Sverige 1982--1994, dels svenska
direktinvesteringar i utlandet under samma period.
Diagram 6.1
Källa: SAF 6.3
Privatiseringar i Sverige 1991--94
Under den borgerliga perioden 1991--94 genomfördes ett
omfattande statligt privatiseringsprogram i Sverige som
inbringade över 23 miljarder kronor, gav ca 400 000
nya aktiesparare och skapade de två mest spridda -- i
förhållande till befolkningen -- folkaktierna i Europa. Köpet
av folkaktierna betalades med sparmedel och de nya ägarna
uppgav till 80 procent att de såg köpen som långsiktiga
investeringar. Enligt Aktiefrämjandets studier har antalet
aktieägare i Sverige ökat under perioden från 3,2 till 3,8
miljoner personer. Det är dessutom en helt ny typ av
aktieägare som kommit in på marknaden. Det är en stor andel
kvinnor, de är lågavlönade, bor i landsorten, många kommer
från Norrland och två tredjedelar är under 29 år. Till skillnad
från många andra nya aktieägare -- som kommit till under
senare år -- har den här gruppen inte gått via ägande av
andelar i fonder utan blivit direktägare av aktier.
7. Återfall och återställare
Genom sin återställarpolitik har den socialdemokratiska
regeringen sedan den tillträdde hösten 1994 återfallit till en
uppseendeväckande traditionell socialdemokratisk politik.
Den grogrund för företagsamhet och företagande som den
borgerliga politiken skapade har raserats. Steg för steg
återställs den politik och det samhällsklimat som ledde
Sverige in i krisen med ökande arbetslöshet och ökande
budgetunderskott.
Ur sparandesynpunkt kan förödelsen delas upp i fyra
delområden:höjd skatt på arbete 34,4 mdkrhöjd skatt på
sparande 11,8 mdkrfastighetsskatter 6,0 mdkrhöjda
skatter på produktion 2,6 mdkr
Under hösten har den socialdemokratiska regeringen
genom sin återställarpolitik förstört mycket av den grogrund
för företagsamhet och företagande som den borgerliga
politiken skapade. En stor del av kommunerna medverkar
med höjda kommunalskatter. Steg för steg har nu det
samhällsklimat som ledde Sverige in i krisen med ökande
arbetslöshet och växande statsskuld återskapats.
Värnskatten, uppluckringen av inflationsskyddet samt
höjda kommunalskatter innebär att det återigen blir mycket
höga marginalskatter i Sverige, vilket utöver att minska
viljan till extrainkomster, förkovran och viljan att ta på sig
ett större ansvar, kraftigt minskar möjligheten till privat
sparande.
Därtill kommer höjda arbetsgivaravgifter och egenavgifter
vilket minskar löneutrymmet.
När det gäller höjda skatter på sparande finns ett flertal
höjda skatter på riskkapital såsom att återinföra
dubbelbeskattningen på utdelningar och att höja
reavinstskatten på aktier. Vidare höjs bl.a. skatten på
pensionssparande och kapitalförsäkringar.
Fastighetsskatter av olika slag är ytterligare ett sätt att
beskatta sparande och investeringar för såväl medborgare
som företag. Sammantaget har staten höjt skatter på arbete
och sparande med över 50 miljarder kronor.
Genom drastiskt ökade skatter och försämrade
förutsättningar för privat sparande kommer
bidragsberoendet att befästas. Återigen skall svenska folket
berövas möjligheten att genom arbete och sparande förkovra
sig och bygga en egen trygghet för framtiden.
Det privata sparandet utnämns till ett hot mot det offentliga
sparandet och den konsumtionsökning som förefaller vara
den spik på vilken regeringen hänger upp sin ekonomiska
politik; därför måste den privata sparkvoten sjunka. Detta
framgick tydligt i regeringsförklaringen:
För det första finns det en väldig obalans i sparandet
mellan den privata och den offentliga sektorn. Det finansiella
sparandet i den privata sektorn väntas nästa år uppgå till 200
miljarder kronor, eller 13 procent av BNP. Det svenska folket
sparar, men sparandet omvandlas inte till
framtidsinvesteringar. Det leder till ökad arbetslöshet som i
sin tur ökar de offentliga utgifterna och underminerar de
offentliga finanserna.
Genom att i debatten beskriva det privata sparandet som att
''pengar läggs på hög'' bereds marken för fortsatta
ingripanden och indragningar. Det finns inte någonting som
socialdemokraterna fruktar mer än att det i Sverige skulle
uppstå ett i verklig mening folkligt ägande.
8. Moderat politik inför 2000-talet 8.1
Ett spritt ägande
I en allt mer global ekonomi kommer såväl stora som små
placerare att öka sin riskspridning. För Sverige innebär det
att många svenska placerare kommer att leta sig till andra
länder, kanske främst inom EU, för att förränta sitt kapital
men också för att minska de politiska riskerna.
Allt fler svenskar misstror i dag de statliga kollektiva
systemen som under lång tid gjort det mindre viktigt att
spara.
Under långa tider har det svenska privata sparandet varit
för lågt. Höga skatter och hög inflation har gjort många
sparformer mindre lönsamma. Banksparande har under flera
år varit direkt olönsamt medan skuldsättning varit lönsamt.
I och med vändningen i början av 1990-talet ökade det
svenska sparandet på några få år.
Sverige behöver ett ökat sparande i såväl den privata som
den offentliga sektorn. Det innebär att politiken måste
inriktas på att skapa ett långsiktigt stort överskott i
bytesbalansen. Att likt socialdemokraterna försöka överföra
hushållens sparpengar till de offentliga systemen löser inte
problemet. Sveriges problem är inte att det sparas för mycket
i hushållen utan att det sparas för litet i den offentliga
sektorn.
Hushållens sparande har under de senaste åren ökat till en
nivå som börjar närma sig den som är gängse i andra
demokratiska industriländer. Detta är en sund utveckling
som bör stimuleras. Det är oss helt främmande att betrakta
hushållens sparande som ett hot mot samhällsekonomin.
Tvärtom utgör ett högt och stabilt hushållssparande en
grundförutsättning för att medborgarna skall kunna styra och
ta ansvar för sin egen ekonomi och därmed känna ekonomisk
trygghet.
Det finns ingen finanspolitisk motsatsställning mellan
privat och offentligt sparande. Deras inverkan på
bytesbalansen är jämbördig. Båda formerna påverkar
investeringsklimatet, positivt vid ett högt totalt sparande,
negativt vid ett lågt totalt sparande.
Ett spritt hushållssparande däremot leder till en effektivare
kapitalförsörjning till räntabla investeringar, mindre
beroende av centrala beslut och ett bättre ekonomiskt klimat.
Att staten uppmuntrar till och underlättar enskild
förmögenhetsbildning skall också ses som ett led i en politik
syftande till att ge hushållen möjligheter att ta en del av det
ansvar för den framtida tryggheten som nu åvilar det
allmänna.
Uppgiften kan också beskrivas som att det gäller att
avsocialisera eller privatisera sparandet. Utifrån moderat
grundsyn är det självklart att motsätta sig satsningar på
kollektivt eller offentligt sparande av ideologiska skäl.
Därför avvisar vi regeringens aviserade förslag om utökad
placeringsrätt för AP-fonderna.
Ett viktigt mål är att sprida ägandet bland de enskilda
medborgarna. Det gäller inte bara andelar i näringslivet utan
även innehav av bostad och andra tillgångar. Gamla visioner
om ''egendomsägande demokrati'' eller ''ägardemokrati''
har större aktualitet och bärkraft än någonsin.
Staten bör således föra en aktiv politik för att stimulera till
ett spritt enskilt ägande.
8.2 Näringslivets kapitalbehov
Den viktigaste förutsättningen för att såväl svenskt som
utländskt kapital investeras i Sverige är att det råder ett
gynnsamt näringsklimat. Moderata Samlingspartiet har i
andra motioner lagt fram förslag till hur ett sådant klimat
skall åstadkommas inom ramen för den ekonomiska
politiken och skattepolitiken, näringspolitiken,
utbildningspolitiken och arbetsmarknadspolitiken.
Den globaliserade ekonomin medför att de svenska
hushållens sparande inte har samma betydelse för
näringslivets utbyggnad som tidigare. Nu handlar det lika
mycket om att attrahera utländskt kapital till investeringar i
Sverige. Samtidigt kan svenskt kapital söka sig till utländska
investeringar.
För de mindre och medelstora företagen är emellertid det
inhemska sparandet av stor betydelse. Det gäller framför allt
vid nystartande och i ett tidigt uppbyggnadsskede. Här sker
finansieringen ofta genom egna kapitalinsatser i form av
belåning av eget hem, användning av egna sparmedel etc.
Ofta ingår också familj, släkt och vänner bland finansiärerna.
Ett av hindren för nyföretagandet i Sverige och ett skäl till
att enmansföretag förblir enmansföretag står att finna i
bristen på denna typ av kapital. Härigenom tvingas många
gånger goda idéer och innovationer ut ur Sverige.
Vi har föreslagit bl.a. följande förändringar i
skattesystemet som kan medverka till bättre tillgång på
riskvilligt kapital:återinförd kvittningsrätt för nystartade
företagslopad förmögenhetsskattreducerad
fastighetsskattslopade socialavgifter på vinstandelar
återinförd enkelbeskattningriskkapitalavdrag mot inkomst
av kapital.
8.3 Sänkt skatt och fasta spelregler
Den bästa stimulansen för ett ökat hushållssparande är en
ekonomisk politik som ökar hushållens disponibla inkomster
och höjer realavkastningen på sparande efter skatt. En
minskning av skattetrycket vidgar människors utrymme för
att spara. En anpassning till förhållandena inom EU är
dessutom nödvändig, om inte investeringskapitalet återigen
skall strömma ut ur vårt land.
Den socialdemokratiska regeringen har återfallit i en
politik som försämrar förutsättningarna för
hushållssparandet. Skatten på arbete höjs. Det aviserade
slopandet av förmögenhetsskatten inhiberas.
Avkastningsskatten på pensions- och kapitalförsäkringar
höjs återigen. Företagen belastas med nya och höjda skatter.
En ökad sparvilja förutsätter stabila spelregler så att
människor vågar spara långsiktigt. Sparandet bör
premieras -- inte motverkas.
8.4 Privatisering av offentliga tillgångar
Fyrpartiregeringens program för privatisering av statliga
företag har, som framgår av motionen, varit framgångsrikt
och lett till ett brett folkligt ägande av aktier.
Vi har i annat sammanhang lagt fram förslag på hur
privatiseringen av statliga företag bör fortsätta.
Andra offentligt ägda tillgångar som bättre kan förvaltas i
privata händer är t.ex. bostäder i den s.k. allmännyttan. Den
försäljning till hyresgästerna som påbörjats i många
borgerliga kommuner men som på grund av fastighets- och
finanskrisen fått begränsad omfattning bör fortsätta.
Vid försäljning av offentlig egendom är det väsentligt att
de som arbetar eller medverkar i verksamheten i första hand
skall erbjudas möjligheter att köpa. Likaså bör i första hand
de som hyr i kommunalt ägda fastigheter beredas tillfälle att
förvärva sina bostäder.
Det kan visserligen sägas att försäljning av offentligt ägda
tillgångar endast innebär att en real resurs utbyts mot en
finansiell. Men förändringen kan utformas på ett sätt som
stimulerar ett spritt enskilt sparande. Det allmänna kan
använda likviden till investeringar i infrastrukturen, t.ex.
underhåll och utbyggnad av kommunikationsnät, eller
minska statens skuldbörda, vilket är en mer naturlig uppgift.
8.5 Startsparande
Att premiera långsiktigt bundet sparande hör till de
viktigaste åtgärderna för att öka hushållssparandet. Vi vill
därför föreslå införande av s.k. startsparande och en
utvidgning av möjligheterna att pensionsspara.
En nedre gräns för uttag av gåvoskatt på 10.000 kronor har
införts på moderaternas initiativ. Därmed ges möjligheter att
för t.ex. barns räkning bygga upp ett startkapital.
Denna möjlighet att bygga upp en god ekonomisk bas för
barn och ungdom bör utvecklas vidare.
För barn bör därför ett särskilt startsparande införas. På
konton, som är spärrade för uttag intill 18 års ålder, skall
föräldrar och släktingar vardera kunna sätta in upp till 5.000
kronor årligen, vilket kan ske utan skyldighet att erlägga
gåvoskatt. Någon typ av tak får dock övervägas. All
avkastning på kontot bör vara skattefri under den tid medlen
inte får disponeras. På detta sätt kan barnen ges en trygg start
i vuxenlivet. Pengarna kan användas för att bestrida utgifter
för t.ex. utbildning eller bostad.
Regeringen bör ges i uppdrag att skyndsamt utreda de
närmare detaljerna och återkomma till riksdagen med ett
förslag under 1995. Därigenom skulle startsparandet kunna
träda i kraft redan den 1 januari 1996.
8.6 Försäkringssparande
Försäkringsmarknaden har förändrats starkt under senare
år. Konkurrensen har ökat och det finns i dag ett betydligt
större urval av olika försäkringsalternativ än för bara några
år sedan.
Denna utveckling mot nya och mer individuellt anpassade
försäkringsformer och distributionskanaler kommer
säkerligen att fortsätta, inte minst som en följd av
internationaliseringen.
Det nya ATP-systemet som skall vara i kraft från år 2000
innebär att den enskilde kommer att vara bättre informerad
om sitt pensionssparande än i dag. Därmed kommer också
rationella beslut att kunna fattas om de eventuella
pensionsförsäkringar som därutöver kan vara aktuella i varje
enskilt fall.
Under 1994 infördes ett individuellt pensionssparande
(IPS) i bank som, under förutsättning att det var bundet i
räntebärande papper och aktier, fick samma gynnade
skatteställning som försäkringssparande. I och med IPS och
den gryende insikten om att ATP-systemet inte kommer att
ge den statligt utlovade tryggheten, finns det en klar
möjlighet till ett ökat långsiktigt sparande i Sverige. Många
blivande pensionärer vill säkert öka sin trygghet och bättra
på sin framtida pension med ett privat tillskott. När
socialdemokraterna nu försöker minska detta sparande
genom att öka skatten på pensionssparkapitalet med 66
procent -- från 9 till 15 procent -- är risken uppenbar för att
man enbart skrämmer sparandet ur landet. I en internationell
kapitalmarknad skall människor inte hindras från att placera
sina egna pengar på ett så säkert och lönsamt sätt de kan. De
senaste personskatterna på sparandet men också den
konfiskatoriska engångsskatt på pensionsspararnas pengar
som den förra socialdemokratiska regeringen gjorde sig
skyldig till innebär att det i dag finns många pensionssparare
som ser Sverige som ett alltför riskabelt land att placera sina
framtida pensionspengar i. Detta är mycket illavarslande. Ett
långsiktigt sparande i Sverige är en förutsättning för tillväxt
och välstånd. Sparandet behövs för att få till stånd
investeringar, för att försörja företag med riskkapital och för
att bygga upp familjeförmögenheter som i sin tur är en
förutsättning för fler familjeföretag. Det är därför
alarmerande att så mycket av pensionssparandet nu sker
utomlands.
Trots att Sverige i dag är medlem i EU kommer det inte att
sparas och investeras i Sverige om inte villkoren är lika bra
eller bättre än EU-snittet. En socialistisk regering med klara
svårigheter att skilja på mitt och ditt riskerar att leda svenskt
kapital utomlands.
I annan motion föreslår vi att avkastningen på pensions-
och kapitalförsäkringar sänks.
Livförsäkringar skiljer sig från pensionssparande genom
att de också inrymmer en försäkring mot risken för ett tidigt
dödsfall. Sparande i pensionsförsäkring har traditionellt varit
förenat med vissa skatteförmåner.
Marknaden för livförsäkringar är fortfarande jämförelsevis
stel i Sverige. Det sammanhänger med att alla livbolag måste
vara ömsesidiga. När det inte föreligger något vinstintresse,
blir det inget incitament till förnyelse. Konkurrensen skulle
öka, om den traditionella livförsäkringsrörelsen fick drivas i
aktiebolagsform. Det skulle då bli möjligt att sätta räntan
under risk. I dag utgår alla bolag från en kalkylränta på 4
procent om året, vartill kommer möjligheten till återbäring.
Utomlands är det vanligt att bolaget i stället erbjuder en
garanterad ränta på exempelvis 10 procent. Blir
avkastningen på gjorda placeringar mindre, får bolaget stå
för mellanskillnaden, medan det får behålla den om
avkastningen blir större. I förening med fördelaktiga
återlåneregler har detta visat sig vara en attraktiv sparform i
bl.a. USA.
Unit-link-försäkringarna erbjudera numera ett varierat
utbud av placeringsmöjligheter. En annan önskvärd modell
vore ett sparande med sikte på förvärv av bostad i samband
med övergången från yrkesverksamhet till
pensionärstillvaro.
Regeringen bör ges i uppdrag att skyndsamt utreda de
närmare detaljerna för det ovan skisserade sparandet och
återkomma till riksdagen med förslag under 1995.
Därigenom skulle de nya reglerna kunna träda i kraft redan
den 1 januari 1996.
8.7 Aktiesparande
I dag äger varannan svensk aktier, antingen genom direkt
ägande eller genom någon typ av aktiefond. Närmare var
tredje vuxen svensk äger andelar i någon typ av aktiefond
och nästan lika många, 27 procent, äger börsnoterade aktier.
Bara under 1994 ökade det svenska aktiesparandet med ca
500 000
personer. Det innebär sammantaget att ca 3,8 miljoner
svenskar är aktieägare i någon form.
Detta fina resultat beror i stor utsträckning på den
borgerliga regeringens privatiseringar av SSAB, Assidomän
och Pharmacia, samt de förbättringar för aktieägare som
vidtogs med bl.a. sänkt reavinstbeskattning och slopad
dubbelbeskattning på aktieutdelning.
Den mycket positiva utvecklingen av aktiesparandet har
varit av stor vikt för att förse svenska företag med riskvilligt
kapital. Under åren 1991--1994 tillfördes börsen
sammantaget 89 miljarder kronor i nytt riskkapital. Bara
under 1994 tillfördes börsen över 44 miljarder i nytt
riskkapital via nyintroduktioner, nyemissioner och
privatiseringar. Av dessa 44 miljarder i nytt riskkapital
svarade bara nyintroduktionen av ett 40-tal bolag till börsen
för närmare 25 miljarder. Det totala riskkapitalet till börsen
motsvarar enligt Aktiefrämjandet 3 procent av BNP, vilket
de anser vara bevis på en mycket effektiv börs.
8.8 Vinstandelar
Dagens, och än mer morgondagens, arbetsmarknad
kommer att kännetecknas av ett närmare samband mellan
den enskilde anställde, arbetets organisation och
genomförande och företagets framgång. De anställda
kommer att ha ett större personligt ansvar för
arbetsuppgifterna och resultatet. Det är då också rimligt att
de skall kunna få del av företagets vinst.
Av denna anledning har många företag med anställda,
kollektivt eller enskilt, avtalat om att dessa skall göras
delaktiga i företagens vinst. Härigenom blir medarbetarna
direkt delaktiga i företagets resultat. Genom att på detta sätt
sprida det individuella ägandet och stärka känslan av
samhörighet inom företaget kan lönsamheten förbättras.
Sparandet ökar och intresset för fortsatt sparande kan
stimuleras.
För socialdemokraterna utgör vinstdelningssystem ett
problem. De rubbar förutsättningarna för den övergripande
ambitionen att utjämna inkomster. De leder till enskilt
sparande och enskild kapitalbildning och strider därmed mot
arbetarrörelsens kollektivistiska grundsyn.
Socialdemokraterna har därför konsekvent genomfört
åtgärder i syfte att försämra förutsättningarna för
vinstdelning genom att göra dem dyra för arbetsgivaren och
mindre attraktiva för arbetstagaren.
Moderata Samlingspartiet har konsekvent motsatt sig
sådana försämringar. I stället hävdar vi att frivilliga
vinstandelssystem borde stimuleras t.ex. genom att de
stiftelser som förvaltar vinstandelsmedlen skattebefrias.
Vidare borde övervägas möjligheten att i viss utsträckning
beskatta vinstandelarna som inkomst av tillfällig
förvärvsverksamhet. De förslag som vi under våren 1987
framförde och sedan upprepat har samma aktualitet i dag,
varför vi anser att regeringen bör återkomma med förslag till
stimulanser av företagsanknutna vinstandelssystem.
1992 slopade den borgerliga regeringen de sociala
avgifterna på vinstandelar. Den socialdemokratiska
regeringen har nu återinfört dessa. Vi anser fortfarande att
sociala avgifter inte bör utgå på vinstandelar.
Anställda i börsnoterade och andra företag måste också få
möjlighet att spara i aktier i det egna företaget utan att
eventuell skillnad mellan marknadsvärdet och förvärvspriset
betraktas som löneförmån. Vi föreslår skattefrihet för alla
anställdas aktieköp i det egna företaget utan annan
begränsning än att köpen skall ha skett på samma
ekonomiska villkor som tillämpas för utomstående.
8.9 Bosparande
Ägandet av en egen bostad innebär möjligheter att själv
påverka sina boendekostnader och en ökad trygghet oavsett
om bostaden är ett småhus, en bostadsrätt eller en
ägarlägenhet. En ökad egen kapitalinsats vid köp av en
bostad bidrar till en ökad förutsägbarhet av
boendekostnaderna och ett minskat risktagande.
Med en låg inflation och en realränta som för närvarande
är relativt hög, och som riskerar att höjas ytterligare på grund
av regeringens ekonomiska politik, blir lånefinansieringen
mer ofördelaktig. Detta leder till ett ökat behov och intresse
av en större egen kapitalinsats vid förvärv av en egen bostad.
Villkoren för hushållens sparande har, allmänt sett, under
de senaste åren förbättrats. Trots detta kan det finnas skäl för
staten att stimulera till ett ökat sparande för köp av egen
bostad.
I en annan motion presenteras ett förslag till hur ett ökat
bosparande ska kunna stimuleras genom en statlig
kreditgaranti. Garantin ska enligt förslaget gälla för förvärv
av eget hem eller bostadsrätt för permanentboende. Som
motprestation måste bospararen regelbundet (minst varje
kvartal) göra insättningar i någon av de sparformer som
sparinstituten marknadsför.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av att stimulera
hushållssparandet och öka ägarspridningen,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
startsparande i enlighet med vad som anförts i
motionen,1
3. att riksdagen hos regeringen begär utredning av
pensions- och livförsäkringssparandet i enlighet med vad
som anförts i motionen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av att främja enskilt
sparande i aktier,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att AP-fonderna ej bör ges
utvidgade placeringsmöjligheter, m2
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vinstandelssystem,3
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om anställdas möjligheter att
aktiespara i det egna företaget.
nStockholm den 24 januari 1995
Lars Tobisson (m)
Sonja Rembo (m)
Lennart Hedquist (m)
Fredrik Reinfeldt (m)
Per Bill (m)
Anna Åkerhielm (m)
Stig Rindborg (m)
Tom Heyman (m)
Margit Gennser (m)
Bo Lundgren (m)
Rune Rydén (m)
1 Yrkande 2 hänvisat till SkU.
2 Yrkande 5 hänvisat till NU.
3 Yrkande 6 hänvisat till SfU.
Diagram 3.5 Industriproduktionen i Sverige, OECD,
OECD-Europa, samt de svenska koncerndelarna i utlandet,
fasta priser (1974=1)
Anm: Data för de multinationella företagen finns endast
för 1970, 1974, 1978, 1986 och 1990.
Källa: TSDB, Statistiska centralbyrån (OECD MEI)
samt IUIs enkätmaterial.
Diagram 3.4 Antal nya industriföretag i procent av
beståndet samt sysselsättningstillskott genom nya
industriföretag, 1920--1991