Omfattande åtgärder för nya jobb i privata sektorn.
Regeringens sparprogram förstärks. Utöver ca 15 miljarder
kr, som accepteras i regeringens förslag, tillkommer
ytterligare ca 17 miljarder kronor i besparingar.
Budgetsaldot förbättras enligt en statisk beräkning varaktigt
med 7 miljarder kr.Om syftet med förslagen uppnås och
arbetslösheten 1998 ligger 2 % lägre än i regeringens
kalkyler innebär förslagen, inklusive engångseffekter, en
förbättring av budgetsaldot 1998 med 30 miljarder kr (2 %
av BNP). Det innebär att statsskuldkvoten har stabiliserats
och börjat sjunka och att budgetunderskottet eliminerats.
Socialförsäkringarna görs enhetligare och mer
försäkringsmässiga med en ersättningsnivå på 80 % som
huvudregel -- bibehållande av en karensdag, ytterligare
förändringar utöver regeringens förslag i beräkningen av
sjukpenninggrundande inkomst (SGI), höjning av
ersättningen till långtidssjuka till 80 %, nej till sänkningen
av barnbidragen och nej till utspärrningen av ungdomar
under 20 år från A-kassan.Besparingar genom höjd
pensionsålder, minskade bostadssubventioner, avskaffande
av delpensionen, minskat presstöd, billigare åtgärder inom
arbetsmarknadspolitiken m m.Privatiseringar av statliga
företag.Skattesänkningar för att stimulera arbete och
företagande: återställande av ''hälften kvar'' i skatteskalan,
slopad dubbelbeskattning, sänkt arbetsgivaravgift, återinförd
kvittningsrätt för nyföretagare m m.Offensiv för att främja
tillväxt: lägre ränta genom snabbare skuldsanering,
reformerad arbetsrätt, satsning kvalitet och långsiktighet i
utbildning och forskning med bl a utbyggnad av fyra
befintliga högskolor till universitet under den närmast 15-
årsperioden, fortsatt stimulans av vinstdelning i företagen,
särskild satsning på kvinnligt företagande m m.Höjda
skatter på miljöförstöring som ett första steg i en
skatteväxling.Nej till det nya anställningsstödet RAS.Nej
till utvidgningen av AP-fondernas rätt att köpa aktier.
1. Inledning 1.1
Ett preciserat mandat
Folkpartiet begärde inte ett öppet mandat av väljarna. Vi
var noga med att före valet presentera vår analys av landets
ekonomiska läge och i valprogram och rapporter precisera
nödvändiga åtgärder.
Det är den politiken som nu fullföljs i denna motion.
Det är en fara för demokratin att partier -- som
socialdemokraterna nu gör -- så lättvindigt ändrar
ståndpunkter och retorik efter ett val.
Tre tankegångar dominerade folkpartiets valbudskap.
Den första handlade om jobb och den dramatiskt
förändrade bakgrunden till den frågan. Massarbetslöshet har
nu blivit en realitet också i Sverige. Vårt budskap var, att vi
vill föra en politik som gör att Sverige lyckas med något som
inget annat västeuropeiskt land lyckats med: att ta sig ur
massarbetslöshetens förlamande grepp. Vi begärde
mandat för radikala åtgärder för att främja tillkomsten av
hundratusentals nya jobb i den privata sektorn: EU-
medlemskap, lägre skatter på företagande, mindre krångel
och en budgetpolitik för lägre räntor.
Den andra handlade om behovet av en handlingskraftig
regering, alltså om det politiska systemets långsiktighet,
beslutsförmåga och legitimitet. Återkommande ränte- och
valutakriser bidrog till vår övertygelse att Sverige efter valet
1994 behövde en regering som dels hade egen majoritet i
parlamentet, dels hade en sådan sammansättning och
inriktning att den kunde vinna nationellt och internationellt
förtroende. Vi begärde mandat att medverka till
bildandet av en sådan regering, i första hand med de andra
borgerliga partierna, i andra hand med socialdemokraterna --
i båda fallen på villkor att regeringens kurs kunde förankras
i det politiska mittfältet.
Den tredje gällde välfärden. Den liberala visionen är
ett brokigt, mångfacetterat samhälle, fyllt av dynamik och
alternativ, som ändå binds samman av solidaritet och
gemenskap. I ett sådant samhälle finner människor sin
trygghet och självrespekt i familjen eller bland vänner, i
gemensamma normer och värderingar, men också i ett väl
utbyggt system av skattefinansierad service och i ett
trovärdigt socialförsäkringssystem. Vi begärde mandat
att få fortsätta att försvara och utveckla den svenska
välfärden.
Det som hänt efter valet har för oss bekräftat bärkraften i
vårt valbudskap.
Sverige är på väg att fastna i massarbetslöshet.
Regeringens egna siffror visar det. Tillväxten blir otillräcklig
genom den vänsterinriktade och gentemot företagande
fördomsfulla politik som nu förs.
Regeringen är för svag. Dess politik präglas av
eftergifter åt LO och vänsterpartiet. Den förmår inte
övertyga om sin förmåga att lösa Sveriges långsiktiga
problem. Månad efter månad ligger räntan kvar på den
förfärande nivå, som den gick upp till när det stod klart att
en socialdemokratisk valseger var sannolik.
Välfärden gröps ur. För det första känner vi stor oro
för det som nu händer i kommunerna. Å ena sidan håller
socialdemokraterna sina löften om att återreglera sektorn och
minska konkurrensutsättningen. Därmed försämras
möjligheterna att få ut mer välfärd för pengarna. Å andra
sidan bryter socialdemokraterna sina löften att tillföra större
resurser till kommunerna. Resultatet av detta är sämre
service. För det andra saknar regeringen en genomtänkt
strategi för hur socialförsäkringarna skall reformeras. Det
läggs ett antal förslag som är strukturellt felaktiga. Systemen
blir mindre enhetliga och mindre försäkringsmässiga. Vi
avstyrker därför flera av de förslag på detta område som
framförs i budgetpropositionen.
1.2 Folkpartiet liberalernas alternativ
I det följande utvecklar vi en politik som på avgörande
punkter skiljer sig från den nya regeringens.
Skillnaden ligger framför allt i det långsiktigare
perspektivet. All erfarenhet säger att ekonomisk politik bör
bedrivas med ett långt tidsperspektiv.
Vår tyngdpunkt ligger på jobb. Genom en helt annan
politik vill vi stimulera tillkomsten av fler nya arbetstillfällen
i den privata sektorn:Lägre skatt på riskkapital.Återinförd
kvittningsrätt för nyföretagande.Moderniserad arbetsrätt.
Sänkta arbetsgivaravgifter.Lägre marginalskatt.Privata
alternativ och konkurrens i kommunerna.Privatisering av
statliga företag.Bibehållande av en karensdag.Snabbare
avveckling av budgetunderskottet.Satsning på utbildning
och forskning.
Stora delar av regeringens sparplan överensstämmer med,
eller ligger nära, våra tidigare förslag. Det är bl a uppenbart
att den nya regeringen delar Nathalie-planens ambition att
hålla offentliga sektorns utgifter realt oförändrade.
Folkpartiet har t ex förordat åtgärder för att minska antalet
personer som förtidspensioneras och vi har krävt besparingar
inom försvaret. De förslag som ligger nära våra stöder vi av
naturliga skäl. Av regeringens sparförslag på ca 20 miljarder
kr stöder vi ca 15 miljarder kr. Därutöver föreslår vi (till
1998) ytterligare besparingar på ca 17 miljarder kr,
skattehöjningar på ca 4 miljarder kr och skattesänkningar för
ca 12 miljarder kr. Vi föreslår vissa reformer, främst en
höjning av ersättningen till långtidssjuka från 70 % till 80 %
och avvisar därutöver några av regeringens
besparingsförslag.
Våra budgetförstärkningar är, för att låna ett av den nye
finansministerns favorituttryck, mera ''framtunga''.
Försäljningar av statliga företag bör redan i år kunna
förstärka statskassan med 15 miljarder kr. Dyra åtgärder
inom sysselsättningsprogrammet bör inte genomföras, vilket
minskar budgetbelastningen med nära 9 miljarder kr.
Sammantaget innebär vårt budgetförslag att genomslaget av
förstärkningar blir ca 17 miljarder kr större budgetåret
1995/96 än regeringens.
2. Det ekonomiska läget 2.1
En otillräcklig uppgång
Svensk ekonomi befinner sig i en stark uppgångsfas. Vi har
fått den exportledda konjunkturuppgång som vårt land så väl
behövde. Bytesbalansen, ett av de viktigaste måtten på
hälsan i ett lands ekonomi, är positiv. Vår konkurrenskraft är
utomordentligt god. Investeringarna stiger och kan förväntas
fortsätta stiga, bl a till följd av EU-medlemskapet.
Inflationen är alltjämt låg.
Ändå är uppgången inte tillräcklig.
Problemen i svensk ekonomi kan just nu nästan helt sägas
ha sitt ursprung i politiskt beslutade åtgärder -- och
underlåtenheten att vidta rätt typ av åtgärder. Osäkerheten
om de långsiktiga förutsättningarna för företagande i landet
och om hanteringen av det stora budgetunderskottet gör att
räntan ligger kvar på en hög nivå. De höga räntorna hotar i
sin tur saneringen av statsfinanserna, hushållens
inköpsplaner, investeringar och nyföretagande. De höga
räntorna hotar att ta ett strypgrepp om svensk ekonomi.
Det är just nu, våren 1995, som de avgörande stegen måste
tas för att sanera de svenska statsfinanserna. Det är nu
konjunkturen är i sin starkaste uppgångsfas, det är nu vi ännu
är i inledningen till en fyraårig mandatperiod. Det som inte
sker nu, riskerar att aldrig bli gjort.
Vi tror att utväxlingen mellan budgetförstärkningar och
räntesänkningar just nu är mycket god. Att låna för att
sysselsätta människor i onödigt dyra
arbetsmarknadsåtgärder motverkar sitt syfte. Det är bättre att
låna mindre, välja billigare åtgärder inom
arbetsmarknadspolitiken, och på så sätt medverka till att
räntan sjunker och därmed öka chansen att personerna i fråga
får jobb på den öppna marknaden.
Enligt finansplanen beräknas tillväxten under de närmaste
4 åren bli mellan 2,5 och 3 procent. För innevarande år
förutses 2,6 procent, vilket är en nedrevidering jämfört med
höstens prognos, även med hänsyn tagen till den tekniska
förändring som uppkommer på grund av att SCB har bytt
basår. För 1995 och 1996 är prognosen för Sverige lägre än
genomsnittet för EU-länderna, vilket innebär att Sverige
halkar efter. Jämfört med Finland, som också har en svår
nedgång bakom sig, är skillnaden avsevärd till Sveriges
nackdel.
Resultatet är att den totala arbetslösheten ligger kvar
mycket högt under hela perioden, på ca 10 procent. Sverige
fastnar i långtidsarbetslöshet. Antalet nya arbetstillfällen
under dessa år är helt otillfredsställande.
Regeringens prognoser bygger dessvärre på några
förutsättningar, som enligt vår uppfattning är särskilt osäkra.
Den mest betydelsefulla av dessa torde vara utvecklingen av
sparkvoten. Den väntas enligt regeringen sjunka från 8,5
procent år 1994 till under 5 procent nästa år, dvs med mer
än 3,5 procentenheter. Även under åren 1997--98 väntas en
fortsatt sänkning, till blygsamma 3,3 procent år 1998, dvs
sammantaget med över 5 procentenheter. Om sparandet
skulle förbli något högre blir konsumtionsutvecklingen
svagare, vilket i sin tur medför att tillväxten sänks. Till
exempel skulle en 2 procentenheter högre sparkvot medföra
att BNP-ökningen reduceras med ca 0,5 procentenhet.
Arbetslösheten skulle i ett sådant läge bli ännu högre och år
1998 ligga kvar på över 11 procent.
En annan central förutsättning gäller ränte- och
valutakursutvecklingen. Regeringen bedömer att differensen
gentemot Tyskland för de långa räntorna sjunker från dagens
ca 3,5 procentenheter till 2 procentenheter 1996 och till 1
procentenhet 1998. Detta vore naturligtvis mycket
välkommet. Utvecklingen under januari -- sedan budgeten
presenterats -- illustrerar emellertid hur sårbart Sverige är för
ränteoro i omvärlden. Vid politisk oro i Italien eller problem
i Mexiko stiger inte bara de italienska eller mexikanska
räntorna utan även de svenska. När liran eller peson
försvagas får det negativa återverkningar på den svenska
kronan. Den appreciering som de flesta bedömare väntat på
sedan något år tillbaka har ännu inte påbörjats. En annan
illustration av Sveriges sårbarhet ges av den internationella
pressens tendens att diskutera utvecklingen i ''svaga'' länder
i klump. Sverige, Italien och Spanien bildar då en grupp. Det
är också ett faktum att det ansedda kreditvärderingsinstitutet
Moody's nedgradering av Sverige samt deras betygsättning
av svensk kronupplåning har försämrat möjligheterna till
snabb och stor räntenedgång.
Av regeringens kalkyler över utvecklingen till och med
1998 framgår att de totala offentliga utgifterna förblir
mycket höga. I förhållande till BNP ligger utgiftskvoten då
kvar på ca 65 procent. Skatterna som andel av BNP har stigit
till ca 53 procent. Denna utveckling är en följd av
regeringens betoning på skattehöjningar för att sanera de
offentliga finanserna och det är enligt vår uppfattning
felaktigt. Vi tror att det är svårt att förena den
förtroendeökning som förutsätts i den antagna
ränteutvecklingen med så höga utgifts- och skattekvoter som
i den nuvarande regeringskalkylen. Vi konstaterar t.ex. att
den borgerliga regeringens sparprogram enligt
kompletteringspropositionen våren 1994 skulle ha sänkt
utgiftskvoten till ca 58 procent och skattekvoten till under 50
procent.
Vi är med andra ord oroliga för att den förstärkning av
växelkursen och den räntenedgång som regeringens
prognoser bygger på inte infrias. Om detta skulle bli fallet
blir effekten på tillväxt och arbetslöshet negativ. Det får i sin
tur konsekvenser för statsskuldens utveckling, inte minst
efter 1998. Vi återkommer till det perspektivet i avsnitt 10.6.
En sådan utveckling skulle också innebära större
svårigheter att hålla inflationen på låg nivå. Regeringens
prognoser innebär att konsumentpriserna håller sig inom
ramen för målet på 2 procent +/- 1 procentenhet alla år utom
1996. Om emellertid den förutsedda förstärkningen av den
svenska kronan inte skulle realiseras eller om ränteläget
skulle förbli högt, finns stor risk att inflationen stiger. Det
finns tyvärr tecken på att inflationsförväntningarna redan har
börjat öka.
Den utpräglade tudelningen av ekonomin innebär också en
risk inför årets avtalsrörelse. Om kompensationskrav skulle
uppträda och realiseras kan resultatet bli att
inflationstendenserna förstärks än mer.
Som framgått ovan anser vi att dagens starka uppgångsfas
måste utnyttjas för den budgetförstärkning som är
nödvändig. Regeringen hävdar att så sker. Redan på sid 1 i
finansplanen påstås: ''Aldrig någonsin tidigare har en så
kraftig neddragning av statens utgifter förelagts riksdagen.''
Detta är tyvärr inte korrekt. Regeringen säger sig föreslå
besparingar på drygt 21 miljarder kronor och i t ex 1992 års
budgetproposition föreslogs besparingar på ca 27 miljarder
kronor.
Det är också uppenbartt att ett stort antal miljarder av de
nämnda 21 inte är s k skarpa förslag. Det gäller kommande
opreciserade besparingar inom justitiedepartementets
område, inom flyktingpolitiken, inom regionalpolitiken,
inom miljöpolitiken, beträffande tandvården och ett flertal
andra områden.
Därtill kommer att flera presenterade förslag inte har
finansierats. Det gäller drygt 2 miljarder kronor inom
arbetsmarknadspolitiken samt den föreslagna skatterabatten
RAS. Detta innebär att den föreslagna politiken inte alls är
så ''framtung'' som regeringen hävdar. Genomslaget på
budgetåret 1995/96 av besparingarna uppges vara ca 12
miljarder kronor men därifrån måste ca 9 miljarder kronor
som är ofinansierade räknas av. För budgetåret 1995/96
begränsas således effekten till blygsamma 3 miljarder
kronor. Vi presenterar nedan vårt alternativa budgetförslag
som har ett betydligt kraftigare genomslag under budgetåret
1995/96, på ca 17 miljarder utöver regeringens.
2.2 Ett par år med exceptionell tillväxt
Skall Sverige lösa sina ekonomiska problem behöver vi
några år av -- för svenska förhållanden -- mycket hög tillväxt.
Om vi exempelvis 1996 och 1997 kunde nå en tillväxt på
mellan 3,5 och 4 % årligen skulle vi vid slutet av denna
mandatperiod kunna vara i en situation med avvecklat
budgetunderskott och en öppen arbetslöshet strax under 4 %.
Viktiga förutsättningar föreligger redan: EU-
medlemskapet, GATT-avtalet, pensionsreformen,
förlängning av mandatperioden, enigheten om en ny
budgetprocess m m.
Men andra förutsättningar har försämrats:
riskkapitalmarknaden hotar kvävas i sin linda av
dubbelbeskattningen, räntorna är för höga, arbetsrätten är för
stel, den offentliga sektorn återregleras. Det sistnämnda
hotar att föra oss tillbaka till en situation med sjunkande
produktivitet i denna stora och viktiga del av ekonomin.
Vi har nyss nämnt vilken tillväxt som krävs för att vi skall
kunna komma tillbaka till något som liknar full
sysselsättning. Samma sak kan uttryckas så, att om
huvuddelen av de som nu är utanför den ordinarie
arbetsmarknaden kommer in på den och får jobb i privata
sektorn, kommer det i statistiken registreras som en ovanligt
hög tillväxt. Den som argumenterar emot en tillväxt på den
nivån talar alltså också emot en återgång till full
sysselsättning.
2.3 Varifrån skall tillväxten komma?
En central fråga i den ekonomiska politiken är denna:
varifrån kommer tillväxtimpulserna?
Hittills har konjunkturuppgången varit helt
utlandsbaserad. Det är utomordentligt sunt och har lett till
en välbehövlig ''återindustrialisering'' av Sverige och en rad
positiva spridningseffekter, bl a till industrinära
tjänstesektor. Det finns anledning att tro att utlandet, om vi
får fortsatt låg inflation, kan förbli tillväxtmotor under
ytterligare en relativt lång tid -- Sverige ligger tidigt i det
västeuropeiska konjunkturförloppet.
Men för att nå en tillväxt på uppemot 4 % räcker inte
utlandet som lokomotiv. Det krävs också inhemska
tillväxtimpulser. Problemet är att mycket talar för att den
inhemska efterfrågan stagnerar eller sjunker. Det stimulerar
inte tillväxten.
En tillväxtmotor är tidigare arbetslösa som kommer i
arbete. Men den gruppen är i regeringens ekonomiska
kalkyler för liten. Det finns fortfarande behov av den ''kick-
start'', som det under ett par år talats om att svensk ekonomi
behöver.
Lösningen ligger enligt vår bedömning på två nivåer. Den
ena ligger på det psykologiska planet. Svensk ekonomi
behöver nu en ''förtroendechock'', en överraskande
uppvisning i politiskt mod och ledarskap. Det var en
liknande bedömning som under 1994 ledde oss till att
förespråka en majoritetsregering. Om det blir trovärdigt att
statsskuldutvecklingen är under kontroll, att de långsiktiga
spelreglerna för företagande och arbete kommer att vara
goda och att inflationstendenser kommer att hållas tillbaka
med finanspolitiska medel, kommer räntan att sjunka och
den privata konsumtionen öka.
Den andra lösningen ligger på utbudssidan snarare än på
efterfrågesidan. Vad Sverige behöver är en kraftig våg av
entreprenörer som startar nya verksamheter, där en del av
den lediga arbetskraften kan få anställning. Vi räknar med
andra ord med att många nya och gamla företagare vågar tro
så mycket på sina egna idéer och på framtiden, att de vågar
starta eller bygga ut, trots att de aktuella
efterfrågeprognoserna inte är uppmuntrande. Det har sagts
att de flesta affärsidéer är omöjliga vid en strikt analys, men
likväl har många av dem fungerat och växt till starka företag.
Genom att undanröja så många hinder som möjligt för de
människor som vill våga språnget att bli ''sina egna'' kan den
svenska ekonomin få en välbehövlig draghjälp. Vi behöver
nytänkarna, uppfinnarna och de driftiga affärsmännen för att
lösa en ekvation som annars inte går ihop. Vi behöver
människor som startar produktion som genererar en
efterfrågan. Det handlar inte minst om kvinnligt företagande,
ungt företagande och invandrarföretagande.
3. Det ekonomiska arvet
Regeringen ägnar ett avsnitt i finansplanen med rubriken
''Det ekonomiska arvet'' åt ett försök till ekonomisk-politisk
mytbildning.
Avsikten med avsnittet är att lägga ansvaret för den
ekonomiska krisen på den förra regeringen. Därmed skall de
borgerliga partierna också -- indirekt -- kunna lastas för de
åtgärder socialdemokraterna nu tvingas föreslå. Texten är
således mycket förutsägbar.
Den bortser från av alla kända fakta, som att svensk
ekonomi vid regeringsskiftet 1991 befann sig i ''fritt fall''
genom en serie missgrepp under 80-talet, som
socialdemokraterna rimligen hade ett betydande ansvar för.
Vi redovisade i vår partimotion i höstas (1994/95:Fi3) vår
syn på de senaste årens ekonomiska händelseutveckling.
1994 års kompletteringsproposition innehåller ett utförligare
resonemang i samma anda. Man skulle med detta kunna låta
saken bero. Vi tror att många medborgare känner en avsevärd
trötthet inför olika politikers försök att bolla ansvaret för
begångna misstag mellan varandra.
Det är emellertid också angeläget att det politiska systemet
förmår lära av de missgrepp som begåtts i det förflutna.
Ekonomisk politik bedrivs alltid under ytterst stor osäkerhet.
Dessa osäkerheter har ökat under senare år i takt med bl.a.
den växande internationaliseringen av ländernas ekonomier
och de finansiella marknaderna. Om vi då och då jämför de
bedömningar som gjorts vid en given tidpunkt med den
faktiska händelseutvecklingen får vi bättre perspektiv på de
beslutssituationer vi hamnar i framöver. Men den analys
regeringen presenterar är dess värre inte utformad i detta
syfte.
Socialdemokraternas huvudtes är nu att den borgerliga
regeringen bedrev en oskicklig konjunkturpolitik. Den
stramade åt i lågkonjunktur. Därav den ekonomiska krisen.
Detta är en helt felaktig verklighetsbild. Det ligger
naturligtvis i vårt intresse att hävda det. Men vi tycker oss
ha mycket goda skäl för vår ståndpunkt. Det betyder inte att
den politik vi förordat och bedrivit under 80- och 90-talen
skulle vara invändningsfri.
När vi blickar bakåt kan vi t.ex. konstatera att den
devalveringspolitik som först borgerliga regeringar och
sedan socialdemokraterna förde haft starkt negativ inverkan
på omvandlingstryck och produktivitet i det svenska
näringslivet. Detta bidrog till att 80-talets samhällsekonomi
kom att utvecklas så olyckligt.
En skillnad mellan regeringens propagandistiskt
utformade analys och den vi själva har gjort är i själva verket
att vi betraktar dagens ekonomiska problem i ett väsentligt
längre tidsperspektiv. Socialdemokraterna vill av politiska
skäl ge sken av att läget var ganska gott vid maktskiftet 1991.
Vi ser att rötterna finns väsentligt djupare än så.
På många sätt är det alldeles uppenbart. Den osunda
fastighetsmarknad som drev fram finanskrisen tillkom under
80-talets överhettning. Industrisysselsättningen började falla
1990, inte efter valet 1991. Räntekriserna med åtföljande
krispaket började dugga tätt ett bra tag före regeringsskiftet
1991.
Vi tror att socialdemokraterna starkt underskattar två
faktorer: för det första det sena 80-talets svaga
finanspolitik som innebar att överhettningen fick så väldiga
proportioner. När svängningen från lånefinansierad
konsumtion till skuldsanering sedan kom blev fallet närmast
ofrånkomligen dramatiskt.
Socialdemokraterna försöker ge intryck av att
efterfrågefallet snarare har sina rötter i borgerlig
åtstramningspolitik. Vi kan då konstatera att de disponibla
inkomsterna 1992 -- ett åtstramningens år enligt
socialdemokraternas finansplan -- steg med 2,7 procent!
Skälet till att efterfrågan föll var i stället att realräntechocken
tvingade fram en omfattande skuldsanering.
Det finns också en inbyggd motsägelse i
socialdemokraternas argumentation. Å ena sidan hävdar de
att den borgerliga regeringen stramade åt för mycket. Det
stämmer i huvudsak med deras uppfattning under
oppositionstiden: att en ofinansierad momssänkning skulle
genomföras för att stimulera konsumtionen. Men å andra
sidan hävdar Göran Persson nu att socialdemokraterna med
sina budgetsaneringsåtgärder gör vad de borgerliga borde ha
gjort. Det är en kritik från rakt motsatt håll.
Budgetförstärkningarna borde i så fall varit större under åren
1991--94. Vi utesluter inte att det kan ligga något i den
kritiken, men vi kan konstatera att socialdemokraterna
förespråkade motsatt politik i opposition.
För det andra menar vi att socialdemokraterna starkt
underskattar problemet med de svaga drivkrafter för
företagande och tillväxt som kännetecknat svensk ekonomi
under lång tid. Devalveringarna drev fram en expansion i de
traditionella industrisektorerna som skylde över Sveriges
långsiktiga tillväxt- och budgetproblem.
Till de strukturella problem som alltför länge
nonchalerades hörde den bristande konkurrensen på viktiga
områden, inte minst bygg- och jordbrukssektorerna. Små-
och nyföretagandet har haft en alldeles för liten omfattning
bl.a. till följd av ett ogynnsamt företagarklimat. Skatternas
utformning och för småföretagen illa anpassade regelverk
har varit återhållande faktorer.
Den borgerliga regeringen tog itu med en rad stora
strukturella problem i svensk ekonomi i syfte att öka
ekonomins utvecklingskraft. Det lade en god grund för en
stark uppgång under åren framöver.
Vi bedömer att det är en central uppgift för politiska
beslutsfattare under lång tid framöver att söka identifiera
tillväxtens och företagandets drivkrafter och pröva vilka
möjligheter som finns att stärka dem ytterligare. Men en
första förutsättning är att man inser att en viktig del av
gångna missgrepp och försummelser berör just detta.
Finansplanens avsnitt om det ekonomiska arvet visar att
socialdemokraterna inte på något sätt tagit till sig dessa
lärdomar.
4. Den ekonomisk-politiska strategin
Folkpartiet liberalernas ekonomiska politik har tre
övergripande mål.
För det första att åstadkomma en uthålligt hög
sysselsättningsnivå i det svenska samhället och därmed
avvärja hotet om en bestående massarbetslöshet.
För det andra att skapa en stabil ekonomisk bas för den
generella välfärdspolitiken.
För det tredje att åstadkomma en omställning av den
ekonomiska aktiviteten i samhället i riktning mot
kretsloppstänkande och ekologisk balans.
Vi har inledningsvis redovisat huvuddragen i vår politik.
Vi kan här konstatera att det krävs en samlad strategi för att
de mål vi har satt upp skall kunna nås. Om inte insatser på
olika politik-områden samverkar med varandra blir de
utmaningar Sverige nu står inför mycket svåra att hantera.
Låt oss ta ett exempel på detta från 80-talets erfarenheter.
Valutaregleringen var då föremål för återkommande debatter
innan den slutligen avskaffades. Hade den avskaffats redan i
samband med att den inhemska kapitalmarknaden
avreglerades -- och hade dessa bägge åtgärder dessutom
kombinerats med sänkta marginalskatter -- skulle inte
tillgångspriserna i Sverige ha drivits upp på det osunda sätt
som nu skedde.
När vi förordar en samlad ekonomisk-politisk strategi skall
det alltså inte ses som en allmän fras utan som ett önskemål
grundat på erfarenheter av tidigare misstag och på insikter
om hur angeläget det är att politiska åtgärder drar åt samma
håll. Ekonomisk politik formas inte i första hand genom
siffror och budgettabeller utan berör alla samhällsområden.
Vi konstaterade i vår motion i höstas att den nya regeringen
inte har redovisat någon samlad ekonomisk-politisk strategi.
Tomrummet har dess värre inte fyllts ens när dess första
finansplan nu ligger på riksdagens bord.
Socialdemokraternas ekonomisk-politiska strategi under
förra mandatperioden byggde på att efterfrågan skulle
stimuleras. I regeringsställning har de övergivit denna
strategi utan att sätta något annat i stället. Tvärtom har de
genom sin återställarpolitik försämrat de nya möjligheter för
företagare och företagande som den borgerliga regeringen
öppnade.
Finansplanen visar också att socialdemokraterna är på väg
att misslyckas med det de själva beskrivit som sin
huvuduppgift: att få ner arbetslösheten. Så sent som våren
1994 hävdade de att den öppna arbetslösheten kunde pressas
ned under 5 procent redan 1995. Nu visar deras egna siffror
att de inte klarar detta ens till 1998.
Vår bedömning är att företagandets villkor är en
nyckelfråga för Sveriges ekonomiska återhämtning. Mot den
bakgrunden föreslår vi sänkta skatter på arbete och
företagande och en näringspolitik som främjar ny- och
småföretagande snarare än att förlita sig på förlegade --
socialistiskt inspirerade -- tankar om aktieköp för AP-
fondsmedel.
Bara om vi får ett nettotillskott på 500 000 arbetstillfällen
i den privata sektorn kan hotet om en bestående
massarbetslöshet avvärjas. Och det är bara om detta sker som
den offentliga skuldutvecklingen långsiktigt kan bringas
under kontroll.
Men sambanden verkar också i motsatt riktning.
Ränteläget är det mest akuta problemet i svensk ekonomi just
nu. Det är ytterst oroande att räntedifferensen gentemot
utlandet envist ligger kvar på en hög nivå. Det tyder på en
svag tilltro till att den nya socialistiska majoriteten skall
kunna lösa Sveriges grundläggande ekonomiska problem.
Folkpartiet föreslår i det följande en viss skärpning av
budgetpolitiken i förhållande till regeringens förslag. Men än
mer avgörande är åtgärdernas sammansättning.
Budgetsaneringens innehåll måste anpassas till vad som är
långsiktigt strukturellt riktigt. Saneringspolitiken måste
samspela med -- inte motverka -- strukturpolitiken. Höjda
skatter på företagande är förtroendenedsättande, hämmar
tillväxten och försämrar därmed möjligheterna att
åstadkomma en uthållig balans i statens finanser.
Ett centralt budskap i denna motion är att den ekonomiska
tillväxten måste öka till nivåer som det var länge sedan vi
upplevde i Sverige -- uppemot 4%. Vi har redan berört flera
av de insatser som det kräver på kort sikt. Men vi har nu
också anledning att tänka på Sveriges långsiktiga
tillväxtförutsättningar. Det reser frågan om Sveriges
möjligheter att hålla sig i täten när det gäller högre
utbildning, forskning och kompetensutveckling. Vi anser att
en konsekvent och långsiktig förstärkning av
utbildningsinsatser med hög kvalitet är av central betydelse,
från grundskola till universitet. I vår högskolemotion väcker
vi tanken på utveckling av fyra högskolor till nya universitet
under tiden fram till 2010.
En tillväxt som har sin motor i kunskaper och innovationer
har stora möjligheter att också bli miljömässigt uthållig.
Sveriges medlemskap i EU har gett oss nya möjligheter att
driva en internationellt samordnad politik för att bygga in
miljöhänsyn i ekonomins prismekanismer. Den tes
folkpartiet under lång tid har drivit -- att vi skall sätta pris på
miljön -- bör drivas vidare både på hemmaplan och
internationellt. Vi föreslår senare i denna motion ett första
steg mot en s.k. grön skatteväxling.
Sverige var under lång tid en inflationsekonomi.
Eftervården av 70- och 80-talens devalveringar
misslyckades. Inflationen tilläts steg för steg äta upp de
konkurrensfördelar industrin hade fått. Vi står nu inför
uppgiften att undvika en upprepning av 80-talets misstag.
Sverige betalade ett högt pris när inflationen pressades ur
systemet. Det vore ekonomiskt och socialt förödande om vi
tvingades göra om processen en gång till.
Även i detta perspektiv är en kraftfullt genomförd
budgetsanering ytterst angelägen. Skall räntorna gå ned
måste de som investerar i Sverige vara övertygade om att den
låga inflationen består. Och skall de övertygas om detta krävs
det en trovärdig politik som eliminerar budgetunderskottet.
Men vi vill också betona vikten av flexibilitet på
arbetsmarknaden. Det var bl.a. mot den bakgrunden den
förra regeringen genomdrev en begränsning att
återkvalificera sig till arbetslöshetsersättning och ökade
möjligheterna till korttidsanställningar. Vi föreslår en
återgång till denna politik.
Ett starkt konkurrenstryck i svensk ekonomi är ett effektivt
sätt att hålla inflationsimpulser nere. Mot den bakgrunden
beklagar vi de återställare beträffande bl.a. elförsörjningen
och tågtrafiken som den nya socialistiska majoriteten
genomförde. EU-medlemskapet har inneburit större
konkurrens inom livsmedelssektorn. Samtidigt finns det
flera inslag av kostnadsdrivande regleringar i EU:s politik
bl.a. på jordbruks- och teko-områdena. Det är en angelägen
uppgift för Sverige att driva en konkurrensfrämjande politik
inom EU.
Vår ekonomisk-politiska strategi är en helhetsstrategi. Vi
har ovan beskrivit några principer för finans- och
strukturpolitiken. Även penningpolitiken är naturligtvis en
integrerad del av den ekonomiska politiken.
Penningpolitiken utformas i syfte att skapa prisstabilitet,
definierad av ett enigt riksbanksfullmäktige som ökning i
konsumentprisindex på 2 procent plus/minus 1 procentenhet.
Prisstabilitet är inte ett slutmål för den ekonomiska politiken
som helhet, men det är viktigt att den totala politiken är
förenlig med prisstabilitet. Målet om stabila priser inom
penningpolitiken innebär att riksbanken medverkar till att
skapa en stabil ekonomisk miljö. Det är inte så att hög
inflation gör det lättare att få fram många nya arbetstillfällen,
utan låg inflation är en förutsättning för varaktigt hög tillväxt
och ökad sysselsättning.
Penningpolitiken måste bedrivas långsiktigt. Det innebär
att en inflation som överstiger målet under någon enstaka
månad kan tolereras. Likaså är det värdefullt att en
diskussion pågår om vilken index som bäst beskriver
inflationsutveckling i landet. Vi vill emellertid kraftigt
understryka att Sverige har en lång historia av hög inflation,
för vilket vi fortfarande betalar ett högt pris bland annat i
form av hög räntemarginal gentemot Tyskland, och det är
mycket viktigt att regering och riksdag arbetar tillsammans
med riksbanken på att öka förtroendet för en konsekvent
låginflationspolitik i Sverige. Därigenom underlättas
ansträngningarna att få ner ränteläget.
Både räntor och växelkurs ligger för närvarande på nivåer
som i stort sett överensstämmer med de som gällde i somras.
Detta beskrevs då, bland annat av den dåvarande
socialdemokratiska oppositionen, som en akut kris och
finansutskottet inkallades till extra möte. Det är naturligtvis
än mer skadligt för den svenska ekonomin att dessa nivåer
med vissa variationer har legat kvar ända sedan dess. Bördan
på penningpolitiken av en felaktigt inriktad och för svag
finanspolitik är alldeles uppenbart för stor.
5. Fler företagare, fler företag, fler jobb
Den allt överskuggande utmaningen för den ekonomiska
politiken är att få till stånd ca en halv miljon nya
arbetstillfällen i den privata sektorn. Detta är en mycket stor
utmaning -- inget annat europeiskt land har hittills lyckats
undvika att fastna i mycket hög arbetslöshet. Det är en
särskild utmaning i Sverige, där alla nya arbetstillfällen netto
sedan 40 år tillbaka tillkommit i den offentliga sektorn.
Grundläggande är ett synsätt på den ekonomiska politikens
instrument som utgår från den enskilde företagarens
utgångspunkt. Företagare är människor, inte institutioner.
Det gäller att skapa sådana förutsättningar att tiotusentals
enskilda människor uppmuntras att starta och utvidga företag
och därigenom skapa arbetstillfällen för sig själva och andra.
Det innebär till exempel att skatter och andra regler måste
vara sådana att människor får motiv att bedriva
företagsamhet men också att socialpolitik och
socialförsäkringar är sådana att de vågar ta den risk som
alltid är förknippad med företagande. Det ligger i sakens
natur att många riskfyllda satsningar kommer att misslyckas
och en riskstimulerande företagsmiljö måste därför
inkludera en väl utvecklad välfärdspolitik. Den som tar en
risk måste veta att hon eller han inte blir utblottad eller
utesluten ur den sociala gemenskapen om risktagandet inte
leder till framgång. Det måste alltid ges en chans att komma
igen. Detta synsätt på den enskilda människans förmåga,
kreativitet och betydelse är grundläggande i den
socialliberala ideologin men främmande för den
socialistiska. Vi är därför pessimistiska om möjligheterna för
regeringens s-, v- och LO-inspirerade politik att klara denna
utmaning.
Vi har i avsnitt 2.3 ovan beskrivit vår syn på hur tillväxt
alstras. Två faktorer är särskilt viktigt, nämligen en politisk
''förtroendechock'' och ett stort antal samverkande
''utbudsstimulanser''. På det senare området handlar det
både om att undanröja hinder och skapa möjligheter.
Vi vill betona att vårt mål i fråga om ökad sysselsättning i
stor utsträckning avser högkvalitativa arbeten med god
lönebetalningsförmåga. I debatten har USA ofta framhållits
som exempel på motsatsen, där antalet nya jobb visserligen
har växt, men där huvuddelen av dem varit okvalificerade
arbeten i olika servicebranscher. Vårt mål är alltså högre än
så. Många av de nya jobben skall avse högförädlad
produktion med högt kunskapsinnehåll som ger grund för
hög ersättning till arbetskraften. Detta ställer utomordentligt
stora krav på en långsiktig och stabil satsning på utbildning
och forskning, och därmed naturligtvis på många
människors vilja att skaffa sig utbildning. Detta kräver både
ett väl fungerande studiemedelssystem och att enskilda
människor anser det tillräckligt intressant och lönsamt att
satsa tid och egna resurser på investering i kunskap.
Den internationalisering och globalisering av ländernas
ekonomier som skett successivt innebär en kraftigt ökad
konkurrens om produktionens lokalisering och därmed
arbetstillfällen. Sverige riskerar att klämmas från två håll,
dels låglönekonkurrens från de expanderande länderna i
Asien, Latinamerika och de forna kommunistländerna i vår
närhet, dels höglönekonkurrens från Europa och
Nordamerika. För att befästa vår position som höglöne- och
kunskapsnation krävs fortsatt expansion inom utbildning och
forskning. Våra förslag om hög kvalitet samt utbyggnad av
högskolor till universitet presenteras i andra motioner.
Den borgerliga regeringen genomförde ett stort antal
förbättringar av skattestrukturen och sänkningar eller
avskaffande av enskilda skatter för att förbättra villkoren för
företagande. Dessvärre har den nya socialdemokratiska
regeringen återställt de tidigare skadliga nivåerna. Vi föreslår
i vår näringspolitiska motion ett antal skattesänkningar för
att främja företagandet.
Dubbelbeskattningen bör således avskaffas.
Skattesystemet skall inte premiera lånefinansiering framför
egenfinansiering av investeringar. Dubbelbeskattningens
avskaffande är särskilt angelägen för de mindre och
medelstora företagen som normalt inte har tillgång till den
internationella kapitalmarknaden.
Rätten att under några år kvitta underskott i
näringsverksamhet mot inkomst av tjänst bör återinföras för
att främja nyföretagandet. Det statliga skatteuttaget av
inkomst bör maximeras till 20 %, så att den högsta
marginalskatten förblir ca 50 %. Sociala avgifter bör inte tas
ut på vinstandelssystem, som just är andel-i-vinst och inte
lön.
Den höjning av arbetsgivaravgifterna som
socialdemokrater och vänsterpartister beslutat om bör
återtas. Vi finansierar delvis detta genom en s k grön
skatteväxling.
Folkpartiet liberalerna pekade i valrörelsen särskilt på
tjänstesektorns roll när det gäller ny sysselsättning.
Ekonomer har sedan länge observerat att det är lättare att
åstadkomma en höjd produktivitet i varusektorn än i
tjänstesektorn. Över tiden innebär det att tjänster, relativt
sett, ökar mer i pris än varor, om lönerna i tjänstesektorn är
ungefär desamma som i varusektorn. Till det kommer att
inom vissa hushållsrelaterade tjänstesektorer finns
möjligheter till egen produktion på ett sätt som inte alls finns
vad gäller flertalet varor. Eftersom hushållens
egenproduktion inte beskattas medan marknadsmässig
produktion av samma tjänst gör det kan beskattningen av
sådana tjänster medför större snedvridningar än inom
varuproduktionen.
Från principiella utgångspunkter är det svårt att motivera
att varor och tjänster skall beskattas olika. I det extrema
arbetsmarknadsläge Sverige och andra europeiska länder nu
befinner sig i, är vi beredda att förorda ett avsteg från
principerna, som innebär att om ett utrymme för
skattesänkningar kan skapas -- exempelvis genom höjda
skatter på miljöförstörande verksamhet -- bör det i första
hand riktas till tjänstesektorn där utväxlingen i form av fler
jobb kan antas blir störst. Förslaget rymmer emellertid ett
antal problem. Om momssänkning skulle väljas är EU:s
regler om begränsning av antalet momsnivåer ett problem.
Definitions- och avgränsningsproblem blir sannolikt stora,
vilken metod som än väljs. Det gör att vi finner oss
förhindrade att nu lägga ett konkret förslag om t ex lägre
tjänstemoms eller lägre arbetsgivaravgift på tjänsteföretag.
Vi anser att den utredning som tillsatts om miljörelaterade
skatter bör få i uppdrag att särskilt analysera för- och
nackdelar med en lägre tjänstebeskattning.
Vi föreslår också att möjlighet införs till ett s k
riskkapitalavdrag. Vi är medvetna om att detta kan synas
tveksamt med hänsyn till principerna i skattereformen. Vi
anser det dock så angeläget att göra allt som göras kan för
att förbättra villkoren för nya arbetstillfällen att det hinder
som kan ligga i riskkapitalförsörjningen, även vid avskaffad
dubbelbeskattning, undanröjs genom ett sådant avdrag.
För mindre än ett år sedan införde den borgerliga
regeringen ett innovationsstöd. Det är ännu för tidigt att
uttala sig om effekten av detta, men om det visar sig
framgångsrikt är det vår avsikt att senare återkomma med
förstärkning av denna stimulans.
I en annan motion föreslås att de regler inom arbetsrätten
som den borgerliga regeringen genomförde återinförs. Även
detta är av särskild vikt för de mindre och medelstora
företagen, där dagens krångliga regler upplevs som ett stort
hinder för nyanställning.
En viktig strukturell förändring som genomfördes av den
borgerliga regeringen, i samförstånd med
socialdemokraterna, var införandet av en karensdag i sjuk-
och arbetsskadeförsäkringen. Det är för oss obegripligt att
regeringen nu föreslår att karensdagen slopas. Vi yrkar
således avslag på detta förslag. Även
arbetslöshetsförsäkringen reformerades av den borgerliga
regeringen. Socialdemokraterna har därefter återinfört
kopplingen till de fackliga organisationerna och ändrat
kvalifikationsreglerna så att praktiskt taget evig rundgång
mellan öppen arbetslöshet och deltagande i någon
arbetsmarknadspolitisk åtgärd blir möjligt. Det finns
omfattande teoretisk och praktisk erfarenhet som pekar på
att detta riskerar leda till permanent utslagning av människor.
Vi anser således att reglerna i detta avseende bör återgå till
vad som gällde före regeringsskiftet.
Vi har också i andra motioner föreslagit fortsatt
avreglering och ökad konkurrens på ett antal marknader. Det
är av stor vikt för att få ekonomin att fungera så väl som
möjligt att konkurrens och mångfald kännetecknar alla
delmarknader.
Arbetsmarknaden är naturligtvis av speciellt intresse. Det
är ju fler arbetstillfällen som är det övergripande målet. Det
är viktigt att de regler och institutioner som berör
arbetsmarknaden utgår från hur den framtida
arbetsmarknaden kommer att se ut. Mycket tyder på att det
kommer att ske omfattande förändringar både på grund av
tjänstesektorernas växande betydelse, allt större
kunskapsinnehåll i produktionen samt nya teknologiska
landvinningar.
Vad den nya informationsteknologin kommer att medföra
i form av krav på och möjligheter för den enskilde återstår
ännu att se. Vi ser en risk i att vissa människor på jobbet eller
på annat sätt får lära sig att umgås med den nya tekniken,
medan andra inte får det. För att undanröja risken att sådana
skillnader permanentas betonar vi i vår utbildningsmotion
vikten av att alla barn, både flickor och pojkar, får lära sig
umgås med datorer redan i skolan. Rätt utnyttjad kan
informationsteknologin innebära mycket positivt i form av
mer stimulerande arbetsinnehåll och ökad produktivitet. Den
kommer med stor säkerhet att medverka till en
decentralisering av många verksamheter och ökade
möjligheter till regional balans.
Under lång tid kännetecknades stora delar av
arbetsmarknaden av att människor utbildade sig till ett yrke
i sin ungdom och därefter hade en eller ett fåtal fasta
anställningar fram till pensionering. Det är vår bedömning
att avsevärt mycket större rörlighet och flexibilitet kommer
att känneteckna den framtida arbetsmarknaden. Många
studier tyder till exempel på att antalet arbetsbyten i
genomsnitt kommer att öka till 5, 6 eller 7 stycken under
arbetslivet från att tidigare ha varit 1 eller 2. Likaså finns
tecken som pekar på att allt fler människor kommer att växla
mellan att vara anställda, uppdragstagare eller egna
företagare flera gånger under livet. Detta kräver naturligtvis
både yrkesmässig och geografisk rörlighet, flexibilitet i
lönebildningen, en väl fungerande arbetsförmedling samt
möjlighet till återkommande utbildning vid flera tillfällen.
Att lönebildningen fungerar väl i den pågående starka
uppgångsfasen är centralt för möjligheten till ökade
arbetstillfällen. Det förutsätter att löneutvecklingen står i
samklang med produktivitetsutvecklingen inom skilda
verksamheter och på skilda arbetsplatser. Om höga lönekrav
skulle drivas igenom med åtföljande kompensationskrav i
andra sektorer finns stor risk att uppgången bryts i förtid av
inflationstendenser. Det dåliga arbetsmarknadsläget torde
motverka uppkomsten av sådana krav, men lönebildningen
måste även vid en starkt växande sysselsättning bidra till
fortsatt låg inflation. I detta sammanhang finns det anledning
att vara orolig för de samlade återverkningarna av höjd
marginalskatt, höjda egenavgifter, försämrat inflationsskydd
och höjda kommunalskatter på de kommande lönerörelserna.
Det hade varit mindre risker för störningar och
kompensationskrav om budgetsaneringen i något större
utsträckning hade bestått av besparingar snarare än
skattehöjningar. Det ställer stora krav på löntagarnas
ansvarskänsla, att kunna förena sjunkande ersättning efter
skatt av förvärvsarbete med kraftigt stigande sysselsättning.
Det är också angeläget att arbetsmarknadens parter beaktar
Sveriges behov av successivt ökande antal personer med
högre utbildning. Detta kan kräva förändringar i den relativa
lönestrukturen. Arbetsgivarna måste också i framtiden satsa
mer på utbildning på arbetsplatsen.
Vi vill åter betona att dessa insatser måste ses som en
helhet. Sammantaget är det vår bedömning att de kraftigt
stimulerar fler människor att satsa tid, engagemang och
andra resurser på företagande och därmed gör det möjligt för
Sverige att komma ur massarbetslöshetens fälla.
6. Välfärd med valfrihet
Den ekonomiska politik som bedrevs under den förra
mandatperioden hade ambitionen att rädda välfärden som en
av sina starkaste drivkrafter. Vi var från folkpartiets sida
starkt medvetna om att välfärdsstaten så som vi vill se den
är beroende av en solid ekonomisk bas. Därför var vi beredda
att vidta även smärtsamma åtgärder för att vända den
ekonomiska utvecklingen.
Vi fick då stark kritik från socialdemokraterna. De
hävdade bl.a. att den dåvarande regeringen av ideologiska
skäl ville montera ned välfärden och att olika
besparingsförslag skulle ses i ljuset av detta. Särskilt kritiska
var de mot att kommunerna inte bereddes ett större
ekonomiskt utrymme. Vi kan nu se att den nya regeringen
befinner sig i precis samma situation som den förra.
Därmed borde förutsättningar ha skapats för en mer saklig
och framåtsyftande debatt om hur välfärden skall kunna
bevaras och utvecklas.
Den generella välfärden har starka rötter i socialliberal
idétradition. Det är vår uppfattning att vård, omsorg och
utbildning i allt väsentligt skall finansieras gemensamt och
stå till alla människors förfogande på lika villkor. All
erfarenhet visar att andra system främjar framväxten av
segregerade samhällen med betydande klasskillnader.
Välfärdsstatens framväxt har också haft avgörande betydelse
för kvinnorna i Sverige. Den har bl.a. genom barnomsorgens
utbyggnad gjort det möjligt för dem att komma ut på
arbetsmarknaden och skaffa sig en egen försörjning.
Det sägs ibland att den svenska ekonomin består av en
närande och tärande sektor. Vi avvisar detta synsätt. Vi är
övertygade om att en väl fungerande offentlig sektor och det
privata näringslivet är ömsesidigt beroende av varandra. Bra
barnomsorg, skola och sjukvård är en förutsättning för ett
starkt näringsliv. Och ett starkt näringsliv är i sin tur ett
villkor för att vi skall ha råd med en väl utvecklad välfärd.
Det är lätt att inse vilka svårigheter som skulle drabba den
privata sektorn om exempelvis utbildning och vård skulle
urholkas i fråga om volym och kvalitet. Utan barnomsorgen
skulle möjligheterna att utnyttja kvinnornas kompetens på
arbetsmarknaden drastiskt minska. Och utan allmänna
socialförsäkringar riskerar vi både stora klyftor mellan olika
grupper i samhället och en kraftigt minskad rörlighet på
arbetsmarknaden.
Den svenska välfärdspolitiken har emellertid också varit
behäftad med flera svagheter. Vi återkommer i nästa avsnitt
till arbetet på att reformera socialförsäkringarna som haft en
från ekonomisk synpunkt skadlig utformning.
Men även den offentliga verksamheten har lidit av
fundamentala problem som visat sig i bl.a. köer, sjunkande
produktivitet och bristande valfrihet. Många människor har
känt att de inte fått den service -- den ''valuta för sina
skattepengar'' -- som de haft rätt att begära.
Det har funnits flera orsaker till denna utveckling. Staten
detaljstyrde den kommunala verksamheten på ett sätt som
skapade stelheter, hämmade kreativitet och lokal anpassning
samt drev upp kostnaderna. Lednings- och styrsystemen i
den offentliga verksamheten var omoderna och illa
anpassade till kraven på en sund ekonomisk hushållning.
Ekonomiska incitament utnyttjades för dåligt. Personalens
kompetens -- en av den offentliga verksamhetens allra
värdefullaste resurser -- togs till vara för dåligt.
Många av dessa problem bottnade i sin tur i det faktum att
verksamheterna organiserats i offentliga monopol. Den
stimulans som konkurrens och möjligheter till enskilda
initiativ erbjuder togs inte till vara.
Under den borgerliga regeringen lades politiken om. Den
offentliga verksamheten öppnades för konkurrens.
Statsbidragen till kommunerna gjordes generella.
Vårdgarantin medförde ett avsevärt effektiviseringstryck och
innebar att operationsköer förkortades kraftigt eller
försvann.
Vi vill inte påstå att allt förnyelsearbete i den kommunala
sektorn fallit väl ut. Det har t.ex. ibland funnits tendenser att
betrakta kommuner som företag. Vi har i många
sammanhang varnat för effekterna av en omfattande
kommunal bolagsbildning. Vi har i en annan partimotion
diskuterat dessa problem.
Men det vore allvarligt -- både för ekonomin och för
medborgarnas valfrihet -- om arbetet på att skapa mångfald
och konkurrens inom vård, omsorg och utbildning nu skulle
avstanna.
Socialdemokraterna säger sig i ord prioritera den
kommunala verksamheten. I valrörelsen sökte man skapa ett
intryck av att rationaliseringstrycket på kommunerna var
uttryck för illvilja från regeringens sida. Man polemiserade
mot de personalminskningar i den kommunala sektorn som
redovisades i regeringens prognoser.
Men i praktiken drar socialdemokraterna nu in resurser
från kommuner och landsting. Det framgår av finansplanen
att kommunernas finansiella resurser minskar som andel av
BNP 1995 och 1996. Ett skäl till detta som uttryckligen
redovisas i texten är att de avdragsgilla egenavgifterna från
i höstas minskar skatteinkomsterna för kommuner och
landsting. I nationalbudgeten kan man se att sysselsättningen
i den kommunala sektorn beräknas minska både 1995 och
1996 (totalt med 24 000 personer).
Kontrasten mellan valrörelsens ord och verklighetens
handling är uppenbar.
Lika lite som regeringen kan vi utlova ökade resurser till
kommunerna. Kommunförbundet redovisade på våren 1992
att det -- under förutsättning av oförändrade
kommunalskatter, statsbidrag och produktivitet -- skulle
finnas ett gap mellan behov och resurser motsvarande 8
kronor i kommunalskatt mot slutet av årtiondet. Det visar att
det inte finns något alternativ till fortsatta rationaliseringar
och ökad effektivitet.
Det allvarliga med socialdemokraternas politik är dels att
den ser helt annorlunda ut än de förväntningar de har skapat,
dels att de kombinerar sin ekonomiska stramhet med
motstånd mot enskilda alternativ. Om resurserna sinar
samtidigt som förändringsarbetet stannar av blir resultatet att
verksamheten utarmas. Eller höjda kommunalskatter vilket
vore skadligt för samhällsekonomin.
Skulle denna politik bli bestående kommer vi alltså att få
se en successiv urholkning av servicenivån, särskilt i vård
och omsorg, under resten av 90-talet samtidigt som
valfriheten begränsas. En sådan utveckling skulle inte bara
strida mot våra socialliberala värderingar utan också
innebära stora risker för den generella välfärdspolitikens
opinionsmässiga förankring i breda medborgargrupper.
7. Socialförsäkringarna
Under den borgerliga regeringen, då folkpartiet hade
ansvaret för socialdepartementet, drevs ett omfattande
reformarbete inom socialförsäkringssektorn. I stort sett alla
system genomgick mycket genomgripande förändringar i
syfte att stoppa oroande kostnadsökningar, stärka
arbetslinjen och skapa större samband mellan avgifter och
förmåner. Osunda inslag rensades bort samtidigt som den
fundamentala principen om inkomsttrygghet bibehölls.
Det allra viktigaste beslutet -- den stora
pensionsreformen -- kunde fattas genom en bred
fempartiöverenskommelse över blockgränserna. På flera
andra punkter var emellertid socialdemokraterna mycket
kritiska. Det gällde t.ex. förändringarna i
arbetsskadeförsäkringen. Om ingenting hade gjorts skulle
arbetsskadeförsäkringens underskott legat över 100
miljarder år 2000. Nu kommer det i stället att pressas ned
från 20 till 15 miljarder.
Vi noterar att socialdemokraterna numera accepterar dessa
besparingar. Det krävdes emellertid en borgerlig regering för
att få dem genomförda.
Folkpartiet liberalerna vill gå vidare i arbetet på att
reformera socialförsäkringarna enligt följande riktlinjer:
Finansieringen bör i ökad utsträckning ske genom växling
till försäkringsmässigt utformade egenavgifter.
Arbetsskadeförsäkringen bör utformas som en
riskförsäkring för arbetsgivare.Inkomsttryggheten skall
vara utgångspunkt. Vi anser det lämpligt med ett tak på 7,5
basbelopp och en ersättningsnivå för det som inte är pension
på 80 procent.Arbetslöshetsförsäkringen bör åter göras
mer heltäckande genom en återgång till ett obligatoriskt
system.Socialförsäkringarna som helhet bör göras mer
trovärdiga bl.a. genom en strävan efter bred politisk
uppslutning.
De stora underskotten finns i dag i pensions- och
arbetslöshetsförsäkringarna. Men i stället för att åtgärda dem
genom höjd pensionsålder, avskaffad delpension, höjda
egenavgifter till a-kassan och regler som säkrar
arbetslöshetsförsäkringens roll som omställningsförsäkring
lägger regeringen ett antal förslag om höjda avgifter och
sänkta ersättningsnivåer i sjuk- och arbetsskadeförsäkringen,
som i dag går med överskott. Vi föreslår att
sjukförsäkringsavgiften sänks med 2 procentenheter och att
motsvarande egenavgift i stället införs i en allmän
obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.
Avskaffandet av en karensdag är en felaktig åtgärd som
riskerar att bli mycket kostsam. Det pris socialdemokraterna
betalar för denna kursomläggning i fel riktning är en annan
tvivelaktig förändring: en sänkning av ersättningsnivån till
75 procent. Vi motsätter oss det förslaget dels för att vi finner
regeringens prioriteringar orimliga, dels för att vi befarar att
sänkningen kan få konsekvenser för tilltron till hela
försäkringssystemet. Av det sistnämnda skälet motsätter vi
oss också förslaget att inte ge personer under 20 år a-
kasseersättning. Principen om största möjliga
försäkringsmässighet i systemen talar för att den som
kvalificerat sig för ersättning också bör få det.
De långtidssjukas situation efter sänkningen av
ersättningsnivån till 70 % visar hur vanskligt det är att tunna
ut försäkringsskyddet för långt. Vi föreslår att det höjs till
80 %.
8. Miljö och ekonomi 8.1
En hållbar ekonomisk utveckling
Vår förmåga att ta ansvar för miljön är beroende av att vi
har råd. För att ha råd att ta ansvar för miljön måste vi få
stopp på statsskuldens ökning och få fram alla de jobb som
avskaffar massarbetslösheten. En sund ekonomi och en sund
miljö går hand i hand. Vi klarar inte att stoppa miljöskuldens
ökning om vi inte samtidigt hindrar statsskulden från att
växa.
Ett land med ekonomiska problem som Sverige av idag
väljer lätt kortsiktiga och miljöfarliga lösningar framför
långsiktiga och miljövänliga.
Ekonomiska resurser och långsiktighet underlättar för en
framsynt miljöpolitik. Därmed inte sagt att det inte finns
miljöproblem som verkar hänga nära ihop med tillväxten
eller västvärldens levnadsstandard: Transporter och
uppvärmning är exempel på sådana fenomen. Men detta är
inget argument mot tillväxt utan för en mer effektiv
miljöpolitik.
För folkpartiet liberalerna är det centralt att en kritik av
miljöproblemen inte mynnar ut i isolering och nationell
självgodhet. Tvärtom kräver jordens miljöproblem att alla
länder samarbetar för att uppnå ett mer uthålligt levnadssätt.
En annan central del i vår politik är att miljöpolitiken
måste bygga på personligt ansvarstagande. Genom
information, miljöavgifter och rätt utformade skatter kan de
utsläpp som uppstår pga hushållens konsumtion minskas.
Vi vill här kort sammanfatta kännetecknen för en effektiv
och liberal miljöpolitik:
8.2 Användningen av ekonomiska styrmedel bör öka
En ökad användning av miljöskatter och miljöavgifter ökar
miljöpolitikens effektivitet. Skatter på det som förstör miljön
kan samtidigt ge inkomster som gör det möjligt att sänka
skatterna på det som Sverige behöver mer av, t ex jobb i
tjänstesektorn. Vårt principiella förord för fortsatt grön
skatteväxling har berörts ovan.
Folkpartiet liberalerna har sedan 1960-talet drivit frågan
om miljöskatter. Några områden där det nu kan vara aktuellt
att införa miljöbeskattning är t ex tjänstebilar, avfall och
vatten.
Miljöskatter kan ha negativa effekter, om de införs alltför
snabbt och blir alltför höga. Därför är det viktigt med
internationellt samarbete, att andra länder också inför
avgifter på sina utsläpp. Det gör det enklare för oss att höja
våra avgifter. Det är lättare att gå före om man slipper gå
ensam.
8.3 Miljöpolitiken måste internationaliseras
Alltför många miljövänner verkar tro att Sverige klarar sig
bra utan internationellt samarbete, att vi i själva verket får
bättre miljö om vi isolerar oss från omvärlden. Ingenting
kunde vara mer felaktigt. Åtgärder mot koldioxidutsläppen
som bidrar till växthuseffekten, åtgärder mot svavel- och
kväveutsläppen som försurar våra sjöar och skogar, åtgärder
mot utsläpp av miljögifter som gör fisken oätlig, åtgärder
mot transporter med bilar och sjöfart som ger upphov till
stora utsläpp -- alla underlättas de i avgörande utsträckning
av internationellt samarbete.
Därför var miljön ett av folkpartiet liberalernas viktigaste
skäl för medlemskap i EU. EU har inte en ideal miljöpolitik,
långt därifrån. Men det är den enda organisation i vårt hörn
av världen som kan fatta effektiva miljöbeslut, även om den
idag gör det i allt för liten utsträckning.
Som nation kan Sverige inte driva alla frågor på en gång i
EU. Ett litet land måste välja de frågor som verkligen är
viktiga. Vårt lands, Europas och den globala miljön är en
sådan fråga. Vi måste välja bort att lägga ner en stor energi
på detaljfrågor som ändå inte efterlevs till punkt och pricka
av EU:s alla medlemsländer och istället koncentrera oss på
några frågor. Dit hör t ex koldioxidskatt och säkrare
kärnreaktorer i Öst- och Centraleuropa. Dessa och andra
frågor behandlas i vår EU-motion.
8.4 Kretsloppssamhället börjar under diskbänken
Personligt och lokalt ansvarstagande är nödvändigt för att
kretsloppssamhället skall kunna utvecklas. Det ansvar som
inte är personligt finns inte. Personlig initiativkraft är en
nödvändighet. Därför måste miljöpolitiken utformas så att
den uppmuntrar ansvarstagande i hushållen, på företagen och
i kommunerna. Ett utmärkt exempel på detta är hur vägning
av sopor i många fall fått sopmängden att minska till hälften,
samtidigt som mängden råvaror som återvinns ökar. Ett led
i en politik som uppmuntrar lokal resurshushållning kan vara
att kommunerna ges möjlighet att införa miljöavgifter på
knappa miljöresurser.
8.5 Kommission för miljön
Det är tyvärr alltför vanligt att de miljömål som antas av
riksdagen inte uppfylls i verkligheten. Det beror bland annat
på att formerna för beslutsfattande idag är sådana att miljön
kommer in alltför sent i beslutsprocessen och att den tillmäts
alltför liten betydelse. Kommissionen bör titta närmare på
hur man kan få en bättre överensstämmelse mellan mål och
verklighet, i beslutsprocessen och i målens effektivitet, och
hur konflikter mellan ekonomi och miljö kan lösas på bästa
sätt i en internationaliserad verklighet.
9. Skattepolitiken
Den skattereform som genomfördes 1990--91 med vår
medverkan innebar att det skattesystem ersattes som under
lång tid hade orsakat Sverige stora samhällsekonomiska
kostnader. Det hade bidragit till att bromsa den ekonomiska
tillväxten. Arbete och sparande hade befunnit sig i
strykklass. Lån och skatteplanering hade premierats.
I höstas beslutade riksdagens socialistiska majoritet att
höja den högsta marginalskatten till ca 55 procent fram till
1998. Vi beklagar detta beslut. När socialdemokraterna nu
av förment fördelningspolitiska skäl ansett sig kunna höja
marginalskatten till 55 procent är det svårt att se med vilka
argument de senare skall kunna avvisa krav på en höjning
till 60 eller 65 procent. Det var så det gamla skattesystemet
urartade. Det finns en stor risk att historien upprepar sig.
Man bör också notera de betydande
kommunalskattehöjningar som skett på åtskilliga håll inför
1995. Kombinationen av höjd statsskatt och höjd
kommunalskatt kan leda till att många inkomsttagare får en
högsta skattesats på betydligt mer än 55 procent. Det finns
visserligen exempel på kommuner där en viss höjning varit
motiverad. Vi känner likafullt en stark oro för den helhetsbild
som nu avtecknar sig. Vi delar regeringens uppfattning att
kommunerna bör vara ytterst återhållsamma med
skattehöjningar framöver.
Folkpartiet liberalerna är anhängare av en generell
välfärdspolitik. Det kräver ett betydande skatteuttag. Då är
det angeläget att skatterna utformas på ett från
samhällsekonomisk synpunkt så föga skadligt sätt som
möjligt. Det är i det perspektivet vår skattepolitik skall ses.
Regeringen skriver i finansplanen att den kan tänka sig
förskjutningar mellan olika skatter för att skattesystemet i sin
helhet skall uppfylla kraven på en samhällsekonomiskt
effektiv beskattning. I praktiken styrs emellertid dess
skattepolitik i dag av helt andra hänsyn. Få är beredda att
hävda att höjda marginalskatter eller straffbeskattning på
företagens riskkapitalförsörjning bidrar till den ekonomiska
effektiviteten.
Vi menar för vår del att skattepolitiken nu måste utformas
med kampen mot arbetslösheten som ledstjärna. De
skatteförändringar vi föreslår syftar till att främja jobb,
tillväxt och företagande:
Dubbelbeskattningen avskaffas. Kvittningsrätt vid
underskott i näringsverksamhet återinförs.
Arbetsgivaravgifterna som höjdes vid årsskiftet sänks till
1994 års nivå. Ett system med riskkapitalavdrag införs. Den
högsta marginalskatten återgår till ca 50 procent. Strävan bör
vara en skattekvot som endast obetydligt överstiger 50 %.
Genom att arbetsgivaravgiftssänkningen delfinansieras
med höjda skatter på miljöförstöring som vi återkommer till
nedan tas det första steget på den bredare skatteväxling som
nu skall utredas.
Starka sysselsättningsskäl talar för en lägre beskattning av
tjänster. Den utredning som tillsatts för att analysera s k
skatteväxling bör särskilt överväga huruvida det
skattesänkningsutrymme som kan skapas i första hand skall
utnyttjas för att stimulera tjänsteföretagande.
Ett viktigt inslag i en sundare och tillväxtorienterad
skattepolitik är den utveckling mot större
försäkringsmässighet i socialförsäkringarna som vi tidigare
pläderat för. Sociala avgifter som motsvaras av förmåner har
inte samma ekonomiskt skadliga effekter som
inkomstskatter i övrigt. Genom pensionsreformen tas ett
betydande steg i riktning mot ett lägre inslag av ren skatt i
socialavgiftssystemet. Det är angeläget att gå vidare på den
vägen.
Vi anser inte att vinstandelssystem bör beläggas med
arbetsgivaravgifter. Andel-i-vinst är just vinst och inte lön.
Ett av de viktigaste motiven för vinstandelssystem är att öka
samhörighetskänslan på arbetsplatsen, vilket främjar
produktiviteten.
Ett inslag i den borgerliga regeringens Nathalie-plan var
att förbättra skatteindrivningen och ta hårdare tag mot
skattefusk. Betydande resurser avsattes för att öka
skatteintäkterna på detta sätt. Vi noterar med tillfredsställelse
att den nya regeringen avser att fullfölja den politiken.
10. Budgetpolitiken 10.1
Kraven
Fyra krav måste ställas på den budgetpolitik som skall
föras under den mandatperiod som nu ligger framför oss.
Det första och helt avgörande är detta: att hotet om att
Sverige skall fastna i en statsskuldfälla, där vi i praktiken
förlorar kontrollen över de offentliga finanserna, avvärjs.
Det andra är att utrymme bereds för de strategiska åtgärder
som är nödvändiga om vi skall klara jobben. Detta krav
hänger samman med det första. Bara om vi kan undvika en
bestående massarbetslöshet, kan vi åstadkomma en uthållig
balans i de offentliga finanserna.Det tredje är att de
åtgärder som vidtas skall bygga på medvetna -- och social-
och fördelningspolitiskt genomtänkta -- prioriteringar.Det
fjärde är att kampen mot den växande statsskulden inte får
föras till priset av en ökande miljöskuld. Bägge dessa
skuldproblem måste lösas parallellt.
Den första fråga vi har ställt oss i arbetet med ett
socialliberalt budgetalternativ är denna: Räcker de åtgärder
den socialdemokratiska regeringen föreslår?
Vår bedömning är att marginalerna 1998 är riskabelt små.
Flera av de antaganden som ligger till grund för
skuldstabiliseringen är enligt vår uppfattning alltför osäkra.
Det gäller främst sparkvot och räntor. Framför allt saknar
regeringen förmåga att föra den politik som skall klara
jobben.
Vi föreslår i det följande ett budgetalternativ som -- statiskt
räknat -- förstärker budgeten med ca 7 miljarder mer än
regeringen 1998.
Men mer avgörande är två andra faktorer.
Vi föreslår framför allt ett program för att stimulera
företagandet och därmed de nya jobben. Det handlar om
långsiktiga förbättringar av de ekonomiska förutsättningarna
för en expansion i den privata sektorn. Skatterna för
företagande sänks med sammanlagt nära 12 miljarder kr.
Åtgärderna finansieras fullt ut. Det skapar förutsättningar för
väsentliga förbättringar av de offentliga finanserna utöver de
resultat regeringen redovisar. Det är vår bestämda
uppfattning att det är i kampen för de nya jobben som
kampen mot underskotten slutgiltigt avgörs.
Vi markerar för det andra en beredskap att återkomma med
ytterligare budgetförstärkande åtgärder för den händelse
utvecklingen skulle visa att sådana krävs för att få
nödvändiga räntesänkningar till stånd. Det är fel att -- som
statsministern i början av året -- ge intryck av att allt som
måste göras nu är gjort.
10.2 Prioriteringarna
Den andra fråga vi ställt oss är om regeringens
prioriteringar är försvarbara, hur väl de stämmer överens
med våra egna socialliberala värderingar.
Vi kan nu konstatera att våra prioriteringar på några
avgörande punkter skiljer sig från regeringens. Över huvud
taget är det svårt att se några särskilt tydliga prioriteringar i
regeringens politik -- den s k osthyvelsprincipen har använts
i de flesta fall, även där medvetna politiska prioriteringar
hade varit mycket önskvärda.
Vi menar att insatserna för att främja en kraftig ökning av
sysselsättningen måste ha en helt annan utformning än den
regeringen föreslår. Vi prioriterar skattesänkningar på arbete
och företagande -- däribland sänkt arbetsgivaravgift,
avskaffad dubbelbeskattning, återinförd kvittningsrätt och
införande av ett riskkapitalavdrag -- som har en kraftigt
stimulerande effekt på jobben i den privata sektorn.
Vi förespråkar en annan utformning av besparingarna
inom socialförsäkringssystemet.
Vi menar således att besparingarna -- om de skall få en
strukturellt riktig och fördelningspolitiskt rimlig
utformning -- måste riktas mot korttidsfrånvaro snarare än
långtidsfrånvaro.
Vi har vägt in hänsynen till jämställdheten mellan kvinnor
och män. Låga ersättningsnivåer i föräldraförsäkringen
riskerar att motverka pappaledighet och därmed kvinnornas
möjligheter att göra sig gällande på arbetsmarknaden. Från
jämställdhetssynpunkt är det också viktigt att behålla
barntillägget inom SVUX och SVUXA.
Vi har bedömt det väsentligt mer angeläget att slå vakt om
utjämningen mellan barnfamiljer och barnlösa än att hålla
kvar bostadssubventionerna på en hög nivå. Undersökningar
har påvisat att bostadssubventioner inte har någon positiv
fördelningseffekt. Vi kompenserar denna besparing med en
viss höjning av bostadsbidraget, som däremot är relativt
träffsäkert från fördelningssynpunkt.
Vi har berett ett större utrymme för glömda och svaga
grupper i Sverige och utomlands bl.a. genom återinfört
inflationsskydd i handikappstödet, utvidgad
närståendepenning och en högre biståndsnivå än regeringen.
Vi föreslår också ett antal omprioriteringar inom
arbetsmarknadspolitiken. Det gäller för det första billigare
åtgärder. Dessutom satsar vi mer än regeringen på
arbetshandikappade och invandrare, som har en särskilt
utsatt ställning på arbetsmarknaden.
Vi har slutligen givit vårt budgetalternativ en tydligare
miljöpolitisk profil, bl.a. genom höjda miljöskatter och
större insatser för de öppna landskapen än regeringen tänkt
sig.
10.3 Folkpartiet liberalernas budgetalternativ
I tabellen nedan har vi sammanfattat vårt budgetalternativ.
Vi redovisar dels en sammanställning för 1998 (varaktigt),
dels en för budgetåret 1995/96. Den senare är uttryckt i 12-
månaderssiffror. Vi har valt att redovisa helårseffekter och
alltså inte här tagit hänsyn till att vissa förändringar gäller
fr o m 1 januari 1996.
1998
(''Varaktigt'')
95/96
Besparingar
Höjd pensionsålder
6,0
--
Ej betald skatt ger lägre pension
1,3
1,3
Presstöd
0,3
0,1
Bostadssubventioner, netto
2,8
0,9
Avskaffad delpension
0,5
0,1
Billigare åtgärder inom A-politik, slopat NT-arvode, nej till
RAS m m
1,6
9,3
Privatiseringar
--
15,0
Koncessionsavgifter ny TV-kanal
0,3
0,3
Besparingar inom sjukförsäkring (1 karensdag, m.m.)
3,8
4,1
Näringspolitiken, netto
0,2
0,2
S:a
16,8
31,3
Skattehöjningar
Höjda miljöskatter m m
2,5
2,5
Nej till företagsskattereserven
2,0
2,0
Bankgaranti
--
1,0
S:a
4,5
5,5
Ökade utgifter 80
% ersättning, inkl långtidssj.
1,8
--
Bibehållna barnbidrag
2,3
2,3
Bistånd
0,6
0,5
Miljöstöd
0,4
0,4
Diverse (kultur, radonsanering, närståendepenning m m)
0,2
0,2
A-kassa under 20 år
0,3*
0,3*
S:a
5,6
3,7
Skattesänkningar 50
% marginalskatt
--
4,3
Dubbelbeskattning avskaffas
4,5
4,5
Sänkt arbetsgivaravgift
6,3
6,3
Kvittningsrätt, vinstandelar, riskkapitalavdrag
0,8
0,8
S:a
11,6
15,9
Ränteeffekt av bättre saldo 96-98
3,0
Saldoförbättring jämfört med reg
7,1**
17,2
* Beloppet är lägre än det som anges i BP då regeringen
medgivit att besparingen där är felräknad.
** Denna saldoförbättring inkluderar inte försäljningar av
statliga företag, trots att sådana bör kunna ske även 1998 och
därefter och har förutsatts i beräkningen av ränteeffekten av
bättre saldo 1996--98.
Det bör påpekas att om tillväxten med vår politik blir högre
och arbetslösheten därmed lägre tillkommer betydande
budgetförbättringar därav. Med t ex 2 procentenheter lägre
total arbetslöshet år 1998 skulle saldoförbättringen överstiga
20 miljarder kronor.
Vi ger i det följande en kort kommentar till olika förslag i
tabellen.
Vad gäller höjd pensionsålder finns en överenskommelse
mellan de tidigare regeringspartierna och den nuvarande
regeringen att ingendera skall genomföra detta förslag
ensidigt. Detsamma kan i någon mening sägas gälla
beträffande delpensioneringens avskaffande, eftersom det
finns en överenskommelse att denna avskaffas i det nya
pensionssystemet. Vi anser det emellertid angeläget att
aktualisera bägge förslagen med hänsyn till det
statsfinansiella läget. Vi utgår ifrån att regeringen så
småningom kommer att låta sig övertygas om att detta är
nödvändiga åtgärder och således kan ansluta sig till våra
förslag.
Vi föreslår att hänsyn skall tas till obetald skatt vid
utbetalningen av pension. Det är inte rimligt att staten har
stora fordringar på människor som samtidigt mottar stora
belopp i pensionsutbetalningar.
Vi föreslår en successiv minskning av presstödet under de
kommande åren.
Den borgerliga regeringen hade planerat en successiv
minskning av bostadssubventionerna. Vissa beslut var redan
fattade, andra fanns med i Nathalie-planen. De beslut som
var fattade för 1995--96 revs upp i höstas av riksdagens nya
majoritet (1 miljard för 1995 och 1,5 miljard för 1996). Vi
föreslår nu en besparing på 1 miljard om året under åren
1996--98. Det kan noteras att det är en något försiktigare takt
än den som den förra regeringen förutsatte. I det nettobelopp
som anges ovan har ett visst utrymme -- 200 milj.kr. för
1998 -- reserverats för höjda bostadsbidrag mot bakgrund av
besparingen på bostadssubventionerna.
Vi föreslår en annan inriktning på arbetsmarknadspolitiken
med en starkare inriktning på billigare åtgärder -- detta mot
bakgrund av den utomordentligt starka satsning på nya jobb
i den privata sektorn som är en huvudlinje i vårt alternativ.
Vikten av att söka sig mot dagsverksbilliga insatser inom
arbetsmarknadspolitiken framstår särskilt tydlig i det läge
Sverige befinner sig i just nu. Som tidigare nämnts är det vår
bedömning att utväxlingen nu mellan lägre upplåningsbehov
och lägre ränta är mycket god. Och lägre ränta kommer att
ge fler jobb på den ordinarie arbetsmarknaden.
Vi förespråkar en fortsatt privatisering av statliga företag
och bedömer att en försäljning motsvarande minst 15
miljarder kan genomföras under 1996. Utrymmet för statliga
företagsförsäljningar kan bedömas som stort. Objekt som
Nordbanken och den återstående delen av ASSI-Domän kan
inbringa mycket stora belopp. Därefter bör försäljningar
kunna ske årligen för ca 10 miljarder kronor. Den varaktiga
ränteeffekten är beräknad med avdrag för de vinstmedel som
företagen hade förväntats kunna inleverera om de förblivit i
statlig ägo.
Försäljning av koncession för en ny TV-kanal bedöms
kunna inbringa 300 milj.kr årligen. Detta medför visserligen
en omförhandling av gällande avtal med TV 4, men TV-
reklammarknadens utveckling gör denna nettosiffra
sannolik. Det kan i sammanhanget nämnas att den av
kulturministern aviserade politiken på privatradioområdet
kan förväntas ge negativa budgetkonsekvenser --
privatradion inbringar f n ca 100 milj kr till statskassan. Med
vår politik -- som bl a innebär utbjudande av en
riksradiokanal -- kan beloppet förväntas bli högre. Vi har
dock i vår budgetsammanställning av försiktighetsskäl nöjt
oss med siffran 300 milj kr på etermedieområdet. Vår syn
på resurserna till de tre bolagen i den f d Sveriges Radio-
koncernen behandlas i en annan motion.
Vad gäller sjukförsäkringen avvisar vi till att börja med
regeringens förslag att avskaffa karensdagen den 1 januari
1997. Vi bedömer att det försvagar regeringens budget med
minst 2 miljarder kr. Med tanke på att korttidsfrånvaron var
väsentligt högre innan karensdagen infördes, finns det en
betydande risk att karensdagens avskaffande blir väsentligt
mer kostsamt än så.
Regeringen aviserar att vissa åtgärder vad avser de
förmåner i form av kontant lön m.m. som skall ingå i
sjukpenninggrundande inkomst skall vidtas från den 1
januari 1997. Dessa bedöms ge ett nettotillskott på 290
milj.kr. Vi föreslår att de genomförs från den 1 januari 1996.
Vi bedömer emellertid att regeringens åtgärder kommer att
ha en alltför begränsad räckvidd. Mot bakgrund av en rapport
från riksförsäkringsverket och förslagen i ESO-rapporten
''En social försäkring'' menar vi att det vore en strukturellt
riktig åtgärd att låta sjukpenninggrundande inkomst
fastställas med hänsyn till den levnadsstandard man haft
under en tid tillbaka snarare än, som nu, den som kan antas
gälla framåt i tiden. Vi anser att regeringen bör återkomma
med förslag med den inriktningen. Vi har som underlag för
vår egen siffermässiga beräkning antagit att den
genomsnittliga inkomsten under den senaste 12-
månadersperioden skulle gälla. Vi menar att dessa
förändringar av SGI bör genomföras redan från 1996.
Folkpartiet avvisar förslaget om en generell sänkning av
ersättningsnivåerna i sjuk- och föräldraförsäkringen till 75
procent. Det är enligt vår mening angeläget bl.a. av hänsyn
till människor som är sjuka under längre perioder att försöka
upprätthålla en nivå på 80 procent. Kostnaden för detta har
vi uppskattat till 1,8 miljarder i förhållande till regeringens
förslag. Det skall särskilt framhållas att det innebär att de
långtidssjuka som i dag får 70 procent med vårt förslag också
får 80 procent.
För 1998 innebär våra förslag beträffande sjuk- och
föräldraförsäkringen således en total besparing i förhållande
till regeringens förslag på 2,0 miljarder. Bedömningen av
budgeteffekterna är extremt komplicerad. Det är troligt att
det, för att nå upp till det nämnda beloppet, är nödvändigt att
vidta någon annan åtgärd. Vi förordar i så fall att antalet
dagar med 75 procents ersättning i början av varje sjukperiod
utökas från nuvarande 2 till kanske 5.
Vi vill, innan vi lämnar frågan om sjuk- och
föräldraförsäkringen, än en gång understryka hur olyckligt
vi tror det är att undergräva tilltron till de olika
socialförsäkringssystemen. Allmänhetens bild är naturligtvis
att systemen oupphörligt försämras: på några få år har
ersättningsnivåer sjunkit från 100 % till 95 %, 90 %, 85 %,
80 %, 75 % och 70 %. Det är därför oerhört viktigt att de
förändringar som genomförs -- och vi delar uppfattningen att
förändringar måste ske -- är strukturellt riktiga och
begripliga. Att ens sjukpenning inte omedelbart höjs när man
fått löneökning eller ett mer välbetalt arbete, utan först med
viss eftersläpning, är sannolikt lättare att förstå och acceptera
än ständigt återkommande sänkningar av den procentuella
ersättningsnivån.
Vi avvisar regeringens generella anställningsstöd som vi
bedömer både dyrbart och snedvridande. Det ger en
engångsbesparing på 7 miljarder jämfört med regeringens
förslag.
Vi föreslår flera skattejusteringar på miljöområdet. Vi
menar att ett första steg i arbetet på att åstadkomma en s.k.
skatteväxling bör tas redan nu. Vi föreslår att
arbetsgivaravgiften åter sänks till den nivå den hade förra
året d v s med sammanlagt 6,3 miljarder. Som en
delfinansiering av detta menar vi att flera skattehöjningar av
miljöpolitiskt värde bör genomföras.
Koldioxidskatten bör höjas. Regeringen aviserar att den
avser att återkomma med en höjning av skattebelastningen
för industrin, dvs. 8-öresnivån. Vi får därför anledning att
återkomma till hur stor denna höjning bör vara. Vi menar
emellertid att också den koldioxidskatt, som belastar övriga
användare, bör höjas. Vi får då en förskjutning på bredare
front av skattebelastningen från arbete till den
miljöförstöring som förbränning av fossila bränslen
medför -- även i trafiken.
Vi anser vidare att tjänstebilsbeskattningen bör få en från
miljösynpunkt bättre utformning än hittills. Vi föreslår också
att fordonsskatten för bilar utan katalysator höjs. Vi
förespråkar, slutligen, införandet av en avfallsskatt. Vi
bedömer att de samlade intäkterna av dessa förändringar blir
minst 2,5 miljarder kr.
Vi har tidigare föreslagit en bankgarantiavgift. Den
bakomliggande tanken har varit tvåfaldig: dels är det rimligt
att statliga garantier kostar pengar, dels är detta ännu ett sätt
att återvinna något av de belopp garantin redan kostat staten.
Regeringen har nu på propositionsförteckningen aviserat ett
förslag i maj månad om någon form av insättarförsäkring.
Bankgarantins syfte kommer därmed troligen att övertas av
insättarförsäkringen. Något regeringsförslag finns emellertid
ännu inte och det är än mer oklart när det kan komma att
genomföras. Vi redovisar därför intäkter från en avgift för
bankgarantin under 1995/96 men inte för 1998.
Som framgått ovan avvisar vi förslaget om att sänka
barnbidragen och studiebidraget.
Vi föreslår vidare högre u-landsbistånd än regeringen
vilket belastar vårt budgetalternativ 1998 med 600 milj.kr.
Regeringen vill minska de resurser som Sverige skall satsa
för att få del av EU:s miljöstöd inom jordbruket. Det kan få
allvarliga effekter för arbetet att värna de öppna landskapen
och innebär dessutom att vi avsäger oss betydande bidrag
från EU. Vi har avsatt 400 milj.kr. utöver regeringens förslag.
Därutöver har vi på några områden lagt fram förslag om
mera begränsade utgiftsökningar som inte finansieras inom
samma sektor.
Det handlar om angelägna kulturreformer, public service-
bolagens resurser, bidrag till radonsanering i bostäder,
utvidgad närståendepenning samt återinfört inflationsskydd
för vårdbidrag och handikappersättning. Vi bedömer att detta
sammanlagt uppgår till drygt 200 milj.kr.
Vi föreslår slutligen en rad strategiska skattesänkningar i
syfte att stimulera jobb och företagande. Det handlar om att
återföra den statliga skatten ovanför brytpunkten från 25 till
20% (dvs. åstadkomma en högsta marginalskatt på ca 50%)
redan 1996. Det handlar om att införa enkelbeskattning på
aktieutdelningar, om än med en något mindre
kostnadskrävande konstruktion. Det handlar slutligen också
om att återinföra viss kvittningsrätt för näringsverksamhet
vid inkomst av tjänst, avskaffa socialavgifterna på
vinstandelssystem och att införa ett system med
riskkapitalavdrag.
På några områden, bl.a. utbildningspolitiken, har vi i våra
motioner föreslagit betydande omprioriteringar i förhållande
till regeringens förslag. De förslag vi där lagt fram, t.ex. att
barntillägget i studiemedelssystemet skall bibehållas av
jämställdhetsskäl, finansieras inom sektorn. Den besparing
som uppkommer genom att vi avvisar regeringens förslag
om studielön på 12 000 kr per månad under två år i vissa
naturvetenskapliga och tekniska utbildningar finns däremot
redovisad i tabellen ovan.
Vi vill kort beröra tre områden som inte föranleder några
anslagsyrkanden från vår sida men där vi vill uttrycka en viss
skepsis inför regeringens uppläggning.
Beträffande regionalpolitiken, flyktingpolitiken och
miljöpolitiken har regeringen ansett sig kunna avisera
betydande besparingar utan att det klart framgår på vilket sätt
dessa skulle möjliggöras. Vi har i vår flyktingpolitiska
motion redovisat vår tveksamhet till att de allmänt hållna
åtgärder regeringen nämner skulle kunna ge så mycket som
800 milj.kr. -- utöver de rationaliseringseffekter som den
förra regeringens politik leder till. Vad gäller
regionalpolitiken nämner regeringen att EU:s strukturfonder
kommer att ge ett betydande återflöde till Sverige. Vilka
slutsatser man kan dra av detta beträffande den inhemska
regionalpolitiken beror dock bl.a. på hur flödet från
strukturfonderna kommer att se ut. Regeringen har inte
närmare redovisat sina tankar om kopplingen mellan den nu
endast i siffror redovisade besparingen och EU-bidragen. Vi
har för vår del aldrig avgivit några löften om att alla
regionalpolitiska insatser skall förbli oförändrade vid ett EU-
medlemskap, men vi finner det vanskligt att utan underlag
kunna konstatera att det är möjligt att spara 0,5 miljarder kr.
Vi avser att återkomma i frågan när regeringen presenterat
ett bättre underlag. Vad gäller miljöpolitiken redovisar
regeringen några vaga riktlinjer för en kommande besparing.
Det antyds att anslagen för bildande av naturreservat kan
komma att dras ner. Vi avvisar de redovisade vaga
riktlinjerna, men återkommer i sakfrågan när regeringen har
preciserat sina förslag.
10.4 EU-finansiering
Vi har i en motion i höstas angivit vår principiella
inställning till finansieringen av EU-avgiften. Vår inställning
är att specialdestinering bör undvikas och att den utgiften,
som alla andra, bör diskuteras i det ordinarie budgetarbetet.
Vi har också starka invändningar mot flera av de konkreta
inslagen i regeringens skiss till finansiering. När det gäller
den höjda arbetsgivaravgiften har vi redan föreslagit att den
åter sänks och finansierat det förslaget.
Vad gäller övriga delar förbehåller vi oss rätten att
återkomma när regeringen ytterligare preciserar sina förslag.
Vi har tidigare uttalat att en höjning av momsen på mat
sannolikt är att föredra framför vissa av de åtgärder
regeringen föreslår. Vi känner framför allt stor tvekan inför
den höjning av fastighetsskatten på näringsfastigheter som
aviseras. Ett sådant förslag kan sägas vara att delvis
återinföra förmögenhetsskatt på arbetande kapital, vilket vi
tror vore olyckligt i en situation då företagande och nya jobb
på allt sätt skall stimuleras. Vårt slutliga ställningstagande i
dessa frågor kommer alltså senare i vår.
10.5 Konvergensprogrammet
Regeringen redovisar i finansplanen sin avsikt att
överlämna ett konvergensprogram till EU senare i vår. Det
vore enligt vår mening orimligt att ett sådant program
presenterades för EU, utan att riksdagen fått tillfälle att yttra
sig. Regeringen har uppenbarligen förutsett denna kritik och
försöker värja sig med att programmet skall bygga på
finansplanen och dess behandling i riksdagen. Men
finansplanen redovisar inte något underlag för hur ett av
konvergenskraven -- en statsskuld på 60% av BNP -- skall
kunna uppnås. Saneringen av de offentliga finanserna är den
kanske största inrikespolitiska fråga vi har att hantera
framöver. Mot den bakgrunden föreslår vi att regeringen
skall återkomma till riksdagen med en redovisning av det
konvergensprogram som avses bli överlämnat till EU.
10.6 Vad händer vid nästa lågkonjunktur?
I den ekonomiska debatten har den senaste tiden frågan om
vad som händer vid nästa lågkonjunktur behandlats. Vi vill
i detta avsnitt något beröra den.
Det går att föreställa sig ett scenario där den ekonomiska
återhämtningen inte blir tillräcklig för att statsfinanserna
skall ha hunnit saneras och nästa lågkonjunktur rullar in utan
att statsmakterna har några möjligheter att parera
konjunkturförloppet. De automatiskt verkande
stabilisatorerna i ekonomin kommer att göra att
budgetunderskottet stiger på nytt, vilket i sin tur kommer att
utlösa kraftiga reaktioner på den internationella
lånemarknaden. Resultatet blir drastiska ingrepp i den
svenska välfärden, kraftigt sänkta reallöner och
massarbetslöshet.
Den nuvarande regeringens föga tillväxtinriktade politik
gör tyvärr detta scenario något mera troligt än det skulle
behöva vara. Säkerhetsmarginaler saknas.
Även om statsskulden har stabiliserats som andel av BNP
1997 kan utvecklingen då innebära att skuldkvoten börjar
öka igen. Även om budgetunderskottet nu skulle minska
snabbare än vad regeringens prognoser utvisar kan man
tyvärr inte påstå att utvecklingen av statsskulden är under
kontroll. Alltför många osäkerhetsfaktorer finns.
Det faktum att de flesta offentliga sparplaner slutar vid
1998 innebär naturligtvis inte att allt sparande i offentliga
sektorn upphör vid den tidpunkten. Utvecklingen i Belgien
visar hur bördan av en stor statsskuld minskar
handlingsfriheten även om konjunktursvängningarna skulle
bli betydligt mildare framöver jämfört med början av 1990-
talet.
Marginalerna saknas således och risknivån är hög. Vi har
berört några av riskerna i tidigare avsnitt, t ex att räntorna och
sparkvoten inte sjunker som förutsatts.
Händelser kan inträffa i omvärlden som kraftigt förändrar
de ekonomiska förutsättningarna. Vi menar att allt detta talar
för att dels höja ambitionerna något i fråga om
statsfinansernas sanering, dels -- och framför allt -- göra
politiken mer inriktad på tillväxt genom en politik som
uppmuntrar företag och företagare.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den
ekonomiska politiken som förordats i motionen,
2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för
budgetregleringen som förordats i motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en miljömässigt hållbar
ekonomisk utveckling,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fördelningspolitiska
prioriteringar,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om lägre tjänstebeskattning,1
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om principer för den fortsatta
reformeringen av socialförsäkringssystemen,2
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om hänsyn till jämställdheten mellan
kvinnor och män i den ekonomiska politiken,3
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om konvergensprogram till EU,
9. att riksdagen hos regeringen begär förslag om höjd
pensionsålder enligt vad som anförts i motionen,2
10. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att ej
betald skatt skall reducera pension enligt vad som anförts i
motionen,2
11. att riksdagen hos regeringen begär förslag om avskaffad
delpension enligt vad som anförts i motionen,2
12. att riksdagen avslår regeringens förslag att avskaffa
karensdagen i sjuk- och arbetsskadeförsäkringen,2
13. att riksdagen avslår regeringens förslag att sänka
ersättningsnivån i sjuk- och arbetsskadeförsäkringen samt
föräldraförsäkringen,2
14. att riksdagen beslutar höja ersättningsnivån i
sjukförsäkringen för sjukfall längre än 1 år till 80 %,2
15. att riksdagen hos regeringen begär förslag om lägre
ersättningsnivå i sjuk- och arbetsskadeförsäkringen under
sjuklöneperioden enligt vad som anförts i motionen,2
16. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådana
förändringar i sjukpenninggrundande inkomst (SGI) som
redovisats i motionen,2
17. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådana
höjningar av miljöskatter m.m. som redovisats i
motionen,1
18. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
bankgarantiavgift i avvaktan på ikraftträdande av en
insättarförsäkring enligt vad som anförts i motionen,4
19. att riksdagen avslår förslaget om sänkt barnbidrag,5
20. att riksdagen avslår förslaget om sänkt studiebidrag,2
21. att riksdagen beslutar utöka anslaget till miljöstöd med
400 000 000 kr utöver regeringens förslag,6
22. att riksdagen beslutar att högsta skattesats för statlig
inkomstskatt sänks till 20 %,1
23. att riksdagen hos regeringen begär förslag om avskaffad
dubbelbeskattning enligt vad som anförts i motionen,1
24. att riksdagen beslutar avskaffa den allmänna
löneavgiften på 1,5 %,1
25. att riksdagen beslutar återinföra den rätt till kvittning
av underskott i näringsverksamhet mot inkomst av tjänst som
gällde fram till den 1 januari 1995,1
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att vinstandelar ej bör belastas med arbetsgivaravgifter,2
27. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
riskkapitalavdrag enligt vad som anförts i motionen,1
28. att riksdagen beslutar sänka sjukförsäkringsavgiften
med 2 procentenheter och införa en motsvarande egenavgift
till arbetslöshetsför- säkringen,3
29. att riksdagen beslutar återinföra en allmän och
obligatorisk arbetslöshetsförsäkring enligt vad som anförts i
motionen,3
30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om återstående finansiering av
medlemsavgiften till EU,
31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett flerårigt program för
utförsäljning av statliga företag.4
Stockholm den 25 januari 1995
Lars Leijonborg (fp)
Isa Halvarsson (fp)
Margitta Edgren (fp)
Christer Eirefelt (fp)
Eva Eriksson (fp)
Elver Jonsson (fp)
Anne Wibble (fp)
1 Yrkandena 5, 17, 22--25 och 27 hänvisade till SkU.
2 Yrkandena 6, 9--16, 20 och 26 hänvisade till SfU.
3 Yrkandena 7, 28 och 29 hänvisade till AU.
4 Yrkandena 18 och 31 hänvisade till NU.
5 Yrkande 19 hänvisat till SoU.
6 Yrkande 21 hänvisat till JoU.