1 Sammanfattning3 2
Det moderata alternativet8 2.1
De fyra avgörande uppgifterna8 2.2
Nya arbeten i företagen9 2.2.1
Kraven på framtidens arbetsmarknad9 2.2.2
Kompetens -- kärnan i en politik för nya arbeten10 2.3
Sänkt skatt för nya jobb11 2.4
Statens skuldbörda skall minskas12 2.5
Valfrihetsrevolutionen skall drivas vidare13 2.6
Europas bästa skola14 2.7
Ökad vardagstrygghet -- färre brott16 2.8
Miljö för framtiden18 2.9
Ett starkt Sverige i ett starkt Europa20 2.9.1
Sverige i Europa20 2.9.2
Den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken21 2.9.3
Stärk marknadsekonomin22 2.9.4
EMU22 2.9.5
Samarbete över gränserna23 3
Sverige halkar efter24 4
Från fritt fall till klar uppgång26 4.1
Regeringsskiftet26 4.2
Saneringen av statens finanser27 4.3
En offensiv skattepolitik30 4.4
Utgångsläget efter 1994 års val31 5
Den ekonomiska utvecklingen32 5.1
Internationella utsikter32 5.2
Lägre tillväxt i Sverige32 6
Regeringens ekonomiska politik36 7
Förnyelsen av Sverige -- riktlinjer för den ekonomiska
politiken38 7.1
Mål38 7.2
Sverige i EU38 7.3
Penningpolitik40 7.4
Kommunal ekonomi41 7.5
Den moderata sparplanen42 8
Hemställan52
1 Sammanfattning
Sverige behöver en politik för fortsatt förändring och
förnyelse. Att återfalla till den politik som misslyckats förr
riskerar att på sikt få allvarliga konsekvenser på snart sagt
alla samhällslivets områden.
Under den borgerliga regeringsperioden 1991--1994
inleddes ett radikalt reformarbete för att förändra och förnya
Sverige. Avgörande var att Sverige helt och fullt skulle bli
medlem i det europeiska samarbetet, att förutsättningarna för
tillväxt och företagande radikalt skulle förbättras, att vi
skulle få en valfrihetsrevolution i välfärdspolitiken och att
miljöpolitiken skulle få en ny och bättre inriktning.
Detta arbete för förändring drevs samtidigt som regeringen
hade att hantera en ekonomi i fritt fall efter misslyckandet
för den s.k. tredje vägens ekonomiska politik. Men från slutet
av 1993 började industriproduktionen att öka samtidigt som
öppen arbetslöshet och budgetunderskott började att minska.
Vid regeringsskiftet i oktober 1994 befann sig den svenska
ekonomin i den starkaste uppgången på flera decennier.
Vi är stolta över de resultat som vi lyckades att
åstadkomma under tre korta år av fyrpartiregering. Vi ser det
som vår uppgift att fullfölja och fördjupa den politik för
förändring och förnyelse som bar upp fyrpartiregeringen.
Genom den snabba ekonomiska uppgången -- med
minskad arbetslöshet och sjunkande budgetunderskott --
fanns ett gyllene tillfälle för att med en riktig politik lägga
grunden till en gyllene period för Sverige. Men
vänstermajoriteten har valt en annan väg. Den politik som
den socialdemokratiska regeringen, stödd på vänsterpartiet,
hitintills fört har kännetecknats av massiva skattehöjningar
och dogmatiska återställare. Skatterna har höjts med ca 55
miljarder kronor, vilket gör Sverige alldeles unikt i ett
Europa och en värld, som annars ser sänkta skatter som
vägen till bättre ekonomisk utveckling. Inte sedan det första
världskrigets krigsår har Sverige upplevt en skattechock
liknande den som vi kommer att utsättas för under 1995,
1996 och 1997.
På punkt efter punkt har man strävat efter att riva ner
reformverket från de föregående åren. Företagsamhetens
förutsättningar har försämrats, valfriheten i välfärden
kringskurits och alla och envar har drabbats av -- och
kommer under kommande år än mer att drabbas av --
påtagligt höjda skatter. Avgörande delar av
skatteomläggningen från 1991 har rivits upp och förötts.
Socialdemokraterna har ännu inte förmått att ideologiskt
bryta upp från den s.k. tredje vägens politik som de
misslyckades med under 1980-talet. De vägleds mest av
ambitionen att slå in på vägen tillbaka till den politik som då
fördes. I vissa viktiga avseenden, t.ex. när det gäller
skatterna, vänder de tillbaka till politiken före de
omprövningar som de själva tvingades göra i slutet av 1980-
talet.
Vårt alternativ är vägen vidare med de reformer för
förnyelse och förändring som inleddes under den borgerliga
perioden. Det förblir vår övertygelse att detta är den enda
vägen för att långsiktigt och varaktigt få ordning på Sveriges
problem och kunna ge jobb, trygghet och
utvecklingsmöjligheter åt var och en.
Denna motion sammanfattar det moderata politiska
alternativet som det mer utförligt presenterats i partimotioner
i januari 1995. Den innehåller också de konkreta förslagen
till den ekonomiska politikens och budgetpolitikens
inriktning.
Skattehöjningarnas väg är en väg som förr eller senare
leder till fördärv och förfall för samhällsekonomin. I stället
för att höja det samlade skattetrycket i världens mest
skattetyngda ekonomi måste politiken i stället inriktas på att
under den statsfinansiella saneringsperioden icke höja detta
för att därefter successivt kunna sänka det ned mot nivån i
motsvarande andra europeiska länder.
Medan socialdemokraterna förefaller inriktade på ett
skattetryck som innebär ett återställande av den gamla
rekordnivån kring 55 procent av den samlade produktionen
är vår politik inriktad på ett skattetryck som understiger 50
procent. Vi menar att det är viktigt för den långsiktiga
dynamiken och utvecklingskraften i ekonomin att
skattetrycket sänks ner mot genomsnittet för motsvarande
europeiska länder.
Att åter få en ekonomi där alla kan få arbete är ett centralt
mål för vår politik. Det kräver att det fram mot 1990-talets
slut skapas förutsättningar för ytterligare ca 500.000 nya
jobb i en växande och dynamisk enskild företagsamhet. För
att det skall vara möjligt krävs en politik som skapar
väsentligt bättre förutsättningar för nyföretagande och
näringslivets utveckling och omdaning än vad som präglade
Sverige på 1970- och 1980-talen.
Vänsterpolitiken kommer att misslyckas med detta, och
dess misslyckande riskerar att drabba snart sagt varje del av
samhället. Regeringens egna kalkyler utgår nu från att det
trots den exceptionellt starka uppgången i ekonomin endast
kommer att kunna växa fram ca 300.000 nya jobb och att den
totala arbetslösheten efter närmare ett halvt decennium av
kraftig konjunkturuppgång kommer att ligga strax under 10
procent. Då har Sverige fastnat i massarbetslösheten.
Utan en tydlig kraftsatsning på företagande riskerar en
plågsam långtidsarbetslöshet att skapa nya sociala klyftor,
hårt belasta de offentliga finanserna och bli en börda för hela
vårt samhälle som blir allt tyngre att bära. Medan
regeringens skattehöjar- och återställarpolitik kommer att ha
svårigheter att klara ens de devalverade ambitioner man satt
upp för sysselsättningspolitiken, bedömer vi att en inriktning
av politiken i enlighet med vårt förslag skapar goda
förutsättningar för att nå målet om 500.000 nya jobb.
Politiken sedan regeringsskiftet har inneburit att så gott
som samtliga de reformer som genomfördes under den
föregående mandatperioden för att förbättra
företagsamhetens förutsättningar har rivits upp. Sverige har
genom höjda löneskatter, höjda kapitalskatter och
återregleringar på arbetsmarknaden kommit att föra en
politik som entydigt går på tvärs mot alla internationella
erfarenheter och rekommendationer när det gäller hur
arbetslösheten skall kunna minskas.
Efter den djupa nedgången i 1990-talets början befinner
sig Sveriges ekonomi nu i en stark uppgång. Till denna har
inte minst de strukturella reformer som vidtogs under de
borgerliga åren bidragit. För exportindustrin spelar även
kronförsvagningen och den kraftiga uppgången i omvärlden
en viktig roll.
Det är i denna starka uppgångsfas av extrem betydelse att
politiken inriktas på att skapa ett nytt förtroende kring
företagsamhetens förutsättningar så att Sverige får en period
av lång och stark expansion av företagsamheten. Utan en
sådan utveckling kommer vi aldrig att kunna lösa
sysselsättnings- eller underskottsproblemen. När
vänsterpolitiken nu bromsar och begränsar uppgången
kommer detta att leda till färre nya jobb, längre
arbetslöshetsköer och större underskott än vad som varit
möjligt med en tillväxtorienterad politik.
Regeringens arbetsmarknadspolitik faller i praktiken
samman innan den ens hunnit behandlas av riksdagen.
Samtliga de tre nya förslag som presenterats -- den tillfälliga
skatterabatten, den s.k. N/T-utbildningen och de s.k.
arbetsföretagen -- har utsatts för en skoningslös kritik från
såväl näringslivets som de fackliga organisationernas sida.
Vi avvisar förslagen och vill i stället ha en politik som
förbättrar företagsamhetens grundläggande förutsättningar
genom lägre skatter och minskade regleringar.
Det är en central politisk uppgift under de allra närmaste
åren att först stabilisera den börda för vår samlade ekonomi
som statsskulden innebär för att därefter kunna börja att
successivt minska den. Om utvecklingskraften i
samhällsekonomin inte skall bromsas med höjda skatter
måste detta ske genom att den samlade offentliga
utgiftsnivån pressas ned. Det är bara genom att sänka
utgiftsbördan -- aldrig genom att höja skattebördan! -- som
vi långsiktigt kan minska skuldbördan.
De beräkningar som redovisas i denna motion visar hur
bräcklig och riskfylld regeringens alltför begränsade
saneringspolitik är. Även om vi skulle räkna med att alla
regeringens optimistiska antaganden infrias, riskerar en
kommande konjunkturförsvagning att snabbt leda till att
statsskulden, efter en tillfällig stabilisering, närmast
exploderar. Skulle så bli fallet, kan svensk ekonomi hamna i
en panikartad situation.
Mot denna bakgrund är det viktigt dels att
saneringspolitiken utformas så att tillväxt och sysselsättning
gynnas, dels att den påtagligt förstärks till sin omfattning.
Detta kräver att höjda skatter ersätts med minskade utgifter
och att den totala omfattningen av besparingar ökas. Den
moderata vägen bygger vidare på ett fullföljande av
saneringsstrategin från de borgerliga åren och innebär
jämfört med regeringens politik bl.a. ca 45 miljarder kronor
lägre skatter och ca 60 miljarder kronor i lägre utgifter och
ett statiskt räknat minskat underskott till 1998 med ca 17
miljarder kronor.
Inkluderas de dynamiska effekterna i form av bättre
förutsättningar för högre tillväxt och lägre ränta finns det all
anledning att utgå från att förbättringen blir avsevärt mycket
större.
Vår bedömning är att detta är en nödvändighet för att
Sverige skall kunna ha säkerhetsmarginaler för att kunna
möta oväntade händelser. Osäkerheten på de internationella
finansiella marknaderna har inneburit att svagheten hos
länder som Italien, Kanada, Spanien och Sverige kommit i
fokus. Ett förstärkt och tydligt tillväxtinriktat sparprogram
enligt de riktlinjer vi här redovisar är en förutsättning för att
Sverige skall kunna häva sig upp ur denna kategori av svaga
problemländer med alla de risker som den positionen
medför.
De nödvändiga utgiftsminskningarna måste vara ett led i
en genomtänkt förändringsstrategi. En politik som mest
bygger på kamerala panikbromsningar riskerar att få
betydande skadeverkningar. Det handlar inte om att plötsligt
riva ner existerande utgiftssystem, utan om att långsiktigt
bygga om dem till system som är både billigare och bättre.
Den moderata politiken har länge varit inriktad på just
detta. Konsekvent har vi under det senaste decenniet lagt
fram förslag som haft denna innebörd. Medan
socialdemokraterna ägnat sig åt att bromsa det som förr eller
senare är nödvändigt, har det varit vår uppgift att visa vägen
och att driva på utvecklingen.
Det offentliga har ett grundläggande ansvar för trygghet
och säkerheten i samhället. Mot denna bakgrund avvisar vi
en politik som stänger polisskolor och fängelser och som
kommer att ge oss färre poliser och fler brottslingar på
gatorna. En sådan politik urholkar vardagstryggheten.
Tryggheten har också en viktig social dimension.
Valfriheten i barnomsorg och vård, kvaliteten i skolan,
stabiliteten i försäkringssystemen och förtroendet för
pensionssystemet är avgörande för tryggheten i livets olika
skeden. På alla dessa områden krävs förändringar och
förbättringar som dessutom skall leda till att de olika
systemen fungerar både bättre och billigare.
Valfriheten i barnomsorgen borde vara en självklarhet.
Därför föreslår vi återinförande av vårdnadsavdrag och
vårdnadsbidrag. Vi vill också att kommunerna skall ha
skyldighet att ge bidrag till enskild barnomsorg som
uppfyller de krav som ställs. På detta sätt kan vi både bättre
och billigare än med den socialdemokratiska politiken ge
den barnomsorg som uppfyller de starkt skiftande behov som
landets barnfamiljer har.
Som ett led i saneringen av statsfinanserna finns ett behov
av att minska också det generella familjestödet. Vi vill pröva
olika modeller för detta utan att för den skull avvisa de
modeller regeringen föreslagit. I detta sammanhang måste
flerbarnsfamiljernas situation beaktas.
Att arbeta för att Sverige till år 2000 skall ha Europas bästa
skola och bästa utbildningssystem har varit ett centralt mål
för oss moderater under hela 1990-talet. Utan denna
framtidssatsning på barn och ungdomar kommer hela
Sveriges möjligheter att bli sämre än vad de annars skulle ha
varit.
Vi vill fortsätta den borgerliga regeringens kraftfulla
satsning på högre utbildning och forskning. Detta är det enda
område där vi avvisar hela den kraftiga neddragning
regeringen gjort. Den är kortsynt och farlig. Vi slår vakt om
forskningens oberoende och vill ha en fortsatt stark satsning
på att visa de nya informationsteknologiernas möjligheter.
De olika trygghetsförsäkringarna -- sjukförsäkring,
föräldraförsäkring, arbetsskadeförsäkring,
arbetslöshetsförsäkring -- bör inriktas på ersättningsnivåer
på 75 procent. I sjukförsäkringen innebär ett system med två
karensdagar mycket stora besparingar icke bara för företagen
utan också för stat, landsting och kommun. Och det är för
oss en självklarhet att Sverige skall ha en allmän
arbetslöshetsförsäkring som ger rätt och rättvisa även åt dem
som inte är fackligt organiserade.
Sjukvårdens organisation kommer nu att utredas
ytterligare. Vi vill bygga vidare på ett öppet husläkarsystem
och etableringsfrihet för att nå fram mot ett
sjukvårdsförsäkringssystem som garanterar såväl valfrihet
för patienten som kvalitet i vården. De långa vårdköerna får
inte återkomma när socialdemokraterna nu vill återreglera
också sjukvården.
Pensionsreformen under den borgerliga perioden innebär
ett avgörande steg mot ett bättre pensionssystem. Vi vill
växla ner förtidspensioneringen och avskaffa
deltidspensionen i enlighet med tidigare förslag.
Med denna ombyggnad av de olika utgiftssystemen skapar
vi förutsättningarna för den tillväxtstat som kan ge oss ett
verkligt välfärdssamhälle. Valfrihet, kvalitet och tillväxt är
ledstjärnor för den förändring av den offentliga sektorn i
riktning mot lägre utgiftsnivåer vi föreslår.
Att skapa förutsättningarna för ca 500.000 nya riktiga jobb
i en dynamisk företagsamhet, och att med valfrihet, kvalitet
och tillväxt som ledstjärnor sänka de offentliga utgifterna så
att skuldbördan kan börja att minskas ner mot 60 procent av
BNP är avgörande men inte tillräckliga mål för den moderata
politiken.
Arbetet under den borgerliga reformperioden för att
åstadkomma ett kretsloppstänkande när det gäller
resursförbrukning och miljöbelastning måste fortsättas. En
återgång till regleringspolitik kommer att leda fel, medan en
fortsatt avgiftsväg har goda förutsättningar att nå bra resultat.
Att avveckla kärnkraften till förmån för mer resurskrävande
och miljöbelastande energiproduktion vore en nationell
dumhet.
Moderniseringen av Sverige är en nödvändighet icke bara
mot bakgrund av de senaste två decenniernas allt tydligare
eftersläpning, utan också mot bakgrund av det globala
liberala systemskifte som nu håller på att skapa helt nya
möjligheter för tillväxt och utveckling.
Sedan årsskiftet är Sverige äntligen helt och fullt medlem
i den Europeiska Unionen. Vi är med i det största freds-,
rätts- och liberaliseringsprojektet i Europa i historisk tid.
Sverige skall spela en konstruktiv och pådrivande roll i det
europeiska samarbetet.
Fredsarbetet ställer krav på att den gemensamma utrikes-
och säkerhetspolitiken successivt byggs vidare och förstärks.
Det är naturligt att denna också gradvis får inslag av
försvarspolitiskt samarbete. Samtidigt kvarstår kravet att
Sverige som ett alliansfritt land upprätthåller ett självständigt
försvar. Vi avvisar också en politik som utan att föregående
prövning skett i sedvanlig parlamentarisk ordning lägger fast
panikneddragningar inom försvaret.
Rättsarbetet handlar dels om att bygga den rätts- och
regelordning som gör den gemensamma europeiska
marknaden möjlig, dels om att bygga upp den gemensamma
rättsskipning som riktar sig mot dem som missbrukar
samarbetets möjligheter. Gemensamma insatser mot knark
och annan internationell brottslighet måste skärpas, liksom
ansträngningarna att stävja fusk i olika bidragssystem.
Liberaliseringen skapar enorma nya möjligheter till
tillväxt och välfärd. När detta nu gradvis kommer att omfatta
även centrala och östra Europa i takt med att EU kring
sekelskiftet utvidgas finns förutsättningar för en kraftig
tillväxtstimulans i den samlade europeiska ekonomin. Detta
förutsätter dock att alla ekonomier har den förmåga till
anpassning och omvandling som den inhemska
liberaliseringen leder till. Annars är risken uppenbar att bara
en ny och än värre arbetslöshet blir följden.
Den socialdemokratiska vägen tillbaka riskerar, efter
några år av tillfällig ekonomisk uppgång, att föra Sverige in
i allvarliga problem. En historisk möjlighet kommer att ha
försuttits, och risken för att vårt samhälle fastnar i
välfärdsköer, massarbetslöshet och sociala slitningar går inte
att bortse från.
Vårt alternativ innebär en fortsatt förändring och
förnyelse. Våra utgiftsneddragningar är avsevärt större än
socialdemokraternas samtidigt som de utgör delar av en
genomtänkt helhet. Våra skattesänkningar ger bättre
möjligheter inte bara för individer och familjer, utan allra
främst för arbete, sparande och företagande.
2 Det moderata alternativet 2.1
De fyra avgörande uppgifterna
Moderata Samlingspartiet ser fyra avgörande utmaningar i
den politik som måste vägleda Sverige in i framtiden.
För det första Sverige måste bli ett, i vid bemärkelse,
företagsamhetens land. Svenska företag skall kunna
utvecklas och växa i Sverige för att kunna erbjuda riktiga
arbeten. Den enskildes företagsamhet i den lilla världen
liksom i arbete och näringsliv måste stimuleras.
Företagsamheten som idé, som en avgörande förutsättning
för att skapa det välstånd som välfärden bygger på, måste
premieras. Sverige får inte bli ett land som i praktiken
accepterar arbetslöshet genom att inskränka kampen för nya
arbeten till politiska insatser och nya bidrag.
För det andra måste statens skuldbörda stabiliseras till
1998 för att därefter minska. Stat och kommun måste spara
i offentliga utgifter för att fortsätta minska
budgetunderskottet. En förutsättning för saneringen av
statsfinanserna är att skattepolitiken inriktas på att främja
expansion och nya arbeten.
För det tredje måste vi i Sverige kunna erbjuda människor
trygghet och stabilitet i en alltmer föränderlig värld. Det
handlar om att inom samhällslivets alla olika områden
klargöra och betona det ansvar som var och en har för vår
egen välfärd men också för andra människors välbefinnande.
Det får inte råda någon tvekan om att det allmänna kan ge
det skydd som kan behövas vid sjukdom eller arbetslöshet.
Politiken måste syfta till att ge människor kraft och
förutsättningar att bestämma om den egna vardagen och
därmed ge innehåll till den mångfald av mänskliga
gemenskaper som är den yttersta och avgörande
förutsättningen för vår personliga trygghet.
Valfrihetsrevolutionen måste därför fullföljas.
För det fjärde måste Sverige gå i täten för en politik som
bidrar till det europeiska samarbetet. Sverige skall i Europa
stå för idén om ett samarbete som är ett nationernas Europa.
De problem vi som svenskar och européer möter måste vi
kunna hantera genom gemensamma initiativ och gemensam
aktivitet. Narkotikabekämpningen måste föras över
gränserna. Kampen mot den internationella brottsligheten
måste föras i samverkan. Ekonomins dynamik måste frigöras
genom ett samarbete som bidrar till att de nationella
ekonomierna har en stabil penningpolitik men också en
politik som frisläpper de skapande krafterna. Den
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken måste ge en
stabilitet för marknadsekonomi och demokrati i länderna i
Central- och Östeuropa samtidigt som samarbetet i hela
Europa stärks.
2.2 Nya arbeten i företagen 2.2.1
Kraven på framtidens arbetsmarknad
De ungdomar som kommer ut från skolan och skall utgöra
ryggraden i framtidslandet Sverige skiljer sig i väsentliga
avseenden från sina föräldrar och farföräldrar. De har ofta en
högre utbildningsnivå. De är mer vana att bestämma själva.
De har en inställning till arbete och arbetsorganisation som
är annorlunda. De ställer krav, erbjuder möjligheter och
förändrar förutsättningarna för arbetsgivarna. I takt med att
alltfler människor vill välja en egen och annorlunda väg
kommer arbetskraften att bli allt mindre homogen.
Samtidigt leder ny teknologi, inte minst IT, nya
organisationsformer och alltmer kvalificerade produkter till
ökad decentralisering och större förändringshastighet.
Mindre produktionsenheter drivs fram av
effektivitetskraven. Bara företag och organisationer som
förmår att skapa interna strukturer som uppmuntrar och ger
drivkrafter kommer att förmå att ta tillvara kraften och
potentialen hos enskilda individer. Arbetslivet kommer
också att ställa större krav på individerna att klara av att
själva lösa problem och fatta beslut.
Ökad öppenhet i handeln leder till att nya landvinningar
när det gäller teknik, produktionsorganisation eller
produktutformning slår igenom fortare. En ny tids krav
ställer nya anspråk på förmåga till förändring. På kort sikt är
kanske effektivitet inom en produktionsanläggning
avgörande, men i ett 20-årsperspektiv är det mer
betydelsefullt för tillväxt och lönsamhet att investeringar och
arbetskraft, via marknader och inom företag, kan överföras
till de mest produktiva anläggningarna och organisationerna
och att vi effektivt klarar av att avveckla anläggningar med
låg produktivitet.
Det som krävs är inre och yttre dynamik: företagen måste
lära sig att anpassa sig. Regler och villkor måste bli sådana
att arbetskraft och resurser från företag som slås ut snabbt
kan söka sig nya vägar och överföras till växande företag.
Bara en mångfald av kontrakt och avtal kan erbjuda ett
flexibelt ramverk för en flexibel produktion.
En politik som hanterar framtidens arbetsmarknad måste
bestå av två delar: För det första måste skatterna sänkas så
att näringslivet kan expandera. För det andra måste
arbetsmarknads- och utbildningspolitiken läggas om så att vi
bättre utnyttjar och utvecklar kompetens. Arbetsrätt, skatter,
trygghetssystem, lönebildning, arbetsmarknadspolitik och
utbildningsväsen måste anpassas så att dessa krav uppfylls.
En stelbent arbetsrätt gör att företagen föredrar att ta
kostnaderna för övertid under en högkonjunktur i stället för
att nyanställa.
Är skatterna alltför höga även på låga inkomstnivåer
skattar staten bort arbetstillfällen och
sysselsättningsmöjligheter för personer som har svårt att få
fotfäste på arbetsmarknaden. Både EU-kommissionen och
OECD har påtalat att alltför höga arbetsgivaravgifter slår
hårdast mot de lågutbildade.
Trygghetssystem som motverkar sökande efter arbete
undergräver de välståndsskapande krafterna.
Arbetsmarknads- och utbildningspolitiken måste inriktas
på att ge ny och djupare kompetens som gör den enskilde
starkare i tider av förändring. Vi måste vara beredda att
omstrukturera utbildningssystem och arbetsmarknadspolitik
för att uppnå detta.
2.2.2 Kompetens -- kärnan i en politik för nya arbeten
En politik för en expansion i företagen måste också bygga
på förändringar av arbetsmarknadspolitiken och en
långsiktig kompetensstrategi.
Den viktigaste förutsättningen för tillväxt är att varje
arbetstagare kan ge största möjliga bidrag till produktionen
av välstånd och välfärd. I framtiden blir detta en fråga om
hur väl kompetens utvecklas och utnyttjas.
En sådan politik tar sin utgångspunkt i de nya
förutsättningar för en utveckling av företagandet som den
pågående omvälvningen av världsekonomin skapar
tillsammans med ny teknologi. Den tar sikte på att ge varje
människa möjlighet att delta genom att utveckla hennes
personliga potential.
Fler riktiga arbeten kan inte skapas med reparativa
arbetsmarknadsåtgärder, hur viktiga dessa än kan vara för att
bistå dem som drabbats av arbetslösheten. En politik för fler
arbeten går genom starka företag och en ekonomi i balans.
Lönebildningen måste främja rekrytering av ny
arbetskraft, men också karriär och arbetsbyten.
Lönesättningen måste vara sådan att unga människor har
större möjligheter att komma in på arbetsmarknaden och
sedan utvecklas inom företaget. Lönerna och de samlade
lönekostnaderna måste också ligga på en nivå som inte slår
ut enklare och mindre kvalificerade arbeten som kan fungera
som en inkörsport på arbetsmarknaden.
Arbetsmarknaden måste bli en verklig marknad. Dagens
arbetsmarknadslagstiftning måste reformeras och generella
möjligheter öppnas för enskilda anställningsavtal mellan
företag och medarbetare. Vi menar att reformarbetet bör
bedrivas med två huvudinriktningar. För det första vill vi
fortsätta att gradvis reformera den befintliga arbetsrätten.
Det handlar om att öka möjligheterna till
visstidsanställningar och provanställningar. Det är också
frågan om att turordningsreglerna ges en rimlig utformning.
För det andra menar vi att det är nödvändigt att öppna
generella möjligheter att sluta enskilda avtal där arbetsgivare
och arbetstagare, precis som i dagens kollektivavtal, kan
komma överens om andra villkor än de som gäller i
lagstiftningen eller de träffade kollektivavtalen. De anställda
som önskar utnyttja de befintliga lagarna och låta sig
företrädas av fackföreningar kan göra detta, men för dem
som istället vill göra upp om andra regler öppnas denna
möjlighet.
Socialförsäkringarna måste ändras så att de befrämjar
arbete, men också för att medge nödvändigt skydd när
rörligheten på arbetsmarknaden tilltar.
Arbetslöshetsförsäkringen skall vara allmän. Det är också,
som konstaterats, nödvändigt att socialförsäkringarna ger
incitament för arbete. Därför säger vi nej till regeringens
förslag om att avskaffa karensdagen.
För att ge tydliga signaler menar vi att ersättningen i
arbetslöshetsförsäkringen bör sänkas till 75 procent av den
tidigare inkomsten. Det är också nödvändigt att begränsa den
tidsperiod under vilken ersättning utgår till att maximalt
omfatta 450 dagar, med avbrott för åtgärd normalt efter halva
perioden.
Kring dessa områden måste en politik för förnyelse
byggas. Att avstå från att anta utmaningen -- eller att
misslyckas -- är det samma som att låsa arbetslösheten vid
en oacceptabelt hög nivå, att inte dra nytta av all möjlig
mänsklig förmåga och att acceptera ett lägre välstånd än vad
som annars skulle vara möjligt att uppnå.
Vi vill föra en politik för framtidens arbeten och
framtidens arbetsmarknad. Det är en uppgift som kräver
nytänkande och förmåga att våga pröva lösningar som strider
mot invant tänkande. Denna politik bygger på en strategi,
som kan sammanfattas i sju punkter:Företagen måste
kunna växa och flera företag etableras, bl.a. genom att
avdragsrätt för riskkapital införs.Skattesystemet måste ge
goda förutsättningar för arbete och företagande genom att
skatterna sänks. Bl.a. föreslår vi en sänkning av löneskatten
för företag med 1,5 procentenheter.Lönebildningen måste
främja rekrytering av ny arbetskraft, men också karriär och
arbetsbyten.Arbetsmarknaden måste bli en verklig
marknad. Dagens arbetsmarknadslagstiftning måste
reformeras och möjligheter öppnas för enskilda
anställningsavtal mellan företag och medarbetare.
Socialförsäkringarna måste ändras så att de befrämjar arbete,
men också för att medge nödvändigt skydd när rörligheten
på arbetsmarknaden tilltar. Arbetslöshetsförsäkringen skall
vara allmän.Utbildningen måste vara av hög kvalitet. Den
bör fortgå under hela yrkeslivet, bl.a. med hjälp av personliga
utbildningskonton.Arbetsmarknadspolitikens effektivitet
måste höjas, bl.a. genom sådana ersättningsregler att ett
aktivt arbetssökande främjas.
2.3 Sänkt skatt för nya jobb
Under de kommande åren krävs ytterligare minst 500.000
nya arbeten i företagen. Sänkta skatter är en viktig
förutsättning för att en sådan expansion skall komma till
stånd. För att företagen skall klara av att expandera måste
kapital-, förmögenhets- och företagsbeskattningen vara
sådan att det lönar sig att producera, spara och investera i
Sverige. Den borgerliga regeringen lade stor kraft bakom
ambitionen att steg för steg ge Sverige en konkurrenskraftig
beskattning av företag, företagsamhet och företagare. Den
skattechock socialdemokraterna nu genomför innebär ett
dråpslag mot denna sektor. I stället för att höja skatterna på
företagsamheten borde regeringen arbeta med att förbättra
försörjningen av riskvilligt kapital för företagen.
Det är vidare nödvändigt att marginalskatterna sänks.
Socialdemokraterna genomför nu en kraftig höjning av
marginalskatterna. Därmed försämras förutsättningarna för
nya arbeten. När skattekilarna ökar fungerar ekonomin
sämre och då blir det svårare att producera effektivt och
arbetsmarknaden fungerar mindre effektivt. Höjda
inkomstskatter kan också leda till en utveckling på
arbetsmarknaden där lönekostnaderna drivs upp och vår
konkurrenskraft undergrävs. En sådan utveckling förhindrar
framväxten av nya arbeten.
För att vi skall få en expansion av nya arbeten i näringslivet
är det dessutom nödvändigt att löneskatterna inte stiger. När
regeringen höjer arbetsgivaravgifter och andra löneavgifter
leder det till att färre får arbete.
Det är angeläget att underlätta en expansion inom den
arbetsintensiva tjänstesektorn. Idag är marginalskatterna så
höga att många människor väljer att utföra sysslor på sin
fritid som det vore samhällsekonomiskt motiverat att de i
stället betalade andra för att utföra.
Detta är den huvudinriktning, som finns utvecklad i
motion 1994/95:Sk328, ''Skattepolitik för tillväxt''.
Mot den bakgrunden föreslår Moderata Samlingspartiet
följande skatteförändringar:att löneskatterna sänks genom
att den aviserade höjningen av egenavgiften till
sjukförsäkringen avvisas, att den allmänna löneavgiften på
1,5 procentenheter slopas, att den så kallade värnskatten
slopas och fullt inflationsskydd återinförs och att uttaget av
socialavgifter på vinstandelar slopas;att beskattningen på
sparande, investeringar och kapital bevaras attraktiv genom
att dubbelbeskattningen av riskkapital avskaffas, att
beskattningen av kapitalinkomster sänks från 30 till 25
procent, att avkastningsskatten för pensionssparande sänks
från 15 till 10 procent och att förmögenhetsskatten slopas;
att kostnaderna för boendet hålls begränsade genom att
fastighetsskatten sänks till 1,5 procent och de aviserade
framtida fastighetsskattehöjningarna avvisas;att
beskattningen av företagare och företag förbättras genom att
kvittning av underskott i nystartade företag mot inkomst av
tjänst återinförs samt att beskattningen av delägare i
fåmansbolag och egenföretagare förenklas och lindras;att
den föreslagna skatteskärpningen på pensionärer med
sidoinkomster avvisas;att uttaget av miljörelaterade skatter
skärps under mandatperioden med 2 miljarder kronor.
2.4 Statens skuldbörda skall minskas
En växande statsskuld innebär ett växande hot mot
välfärden. Under 1990-talet måste Sverige nå dithän att
statens skuldbörda börjar minska. Genom en framgångsrik
politik i denna del förutsätter insikt om att problemen i
Sverige är att de offentliga utgifterna är för höga, inte att vare
sig skatte- eller utgiftsnivå är för låg.
Mot den bakgrunden måste arbetet med att kontrollera
statsskulden präglas av en politik för ökad tillväxt och
besparingar.
Arbetet med att minska skuldbördan förutsätter en politik
som gör Sverige till ett tillväxtland i Europa under resten av
1990-talet. Satsningarna på kompetens, utbildning och
forskning, liksom på att göra Sverige till ett ledande
företagarland, är avgörande för att nå detta mål. Det ställer
särskilda krav på skattepolitiken men också på åtgärder inom
områden som bl.a. berör utvecklingen inom den nya
informationsteknologin.
Det moderata alternativet innebär att vi sänker skatter och
sparar i offentliga utgifter samtidigt som vi också ger en
växtkraft genom förändringar i välfärdens olika system,
genom en ökad frihet inom kulturlivet och inom
infrastrukturens verksamheter. Genom en fortsatt frigörelse
av etermedia och genom ett utnyttjande av den
informationsteknologiska utvecklingen stärker vi inte bara
dynamiken i ekonomin utan också förutsättningarna för
mångfald och variation inom kulturlivets område.
Besparingsarbetet måste ha en strategisk inriktning som
stöder tillväxt på lång sikt. Statens utgifter måste ge prioritet
åt den kompetensutveckling som staten genom
utbildningspolitik och arbetsmarknadspolitiska åtgärder kan
skapa förutsättningar för. Staten skall däremot inte försöka
skapa de arbeten som bara kan växa fram i den privata
sektorns företagande. Stat och kommun måste vidare kunna
slå vakt om en grundläggande trygghet och stabilitet i våra
välfärdssystem och i de verksamheter som garanterar den
enskildes rättssäkerhet och rättstrygghet.
Besparingar måste mot den bakgrunden ha en inriktning
som ger enskilda människor ett större ansvar för den egna
välfärden, och en möjlighet att ta detta ansvar, i stället för att
slå vakt om att den offentliga sektorn skall ha en kontroll
över samhällets samlade verksamheter. En sådan inriktning
av sparpolitiken kan bara leda till att vårt samhälles
möjligheter över lag krymper.
Vi ger de enskilda människorna kraft och förutsättningar
till att möta de utmaningar som arbetslivet i en föränderlig
värld innebär genom den trygghet och stabilitet som Europas
bästa skola kan ge. Vi skapar trygga villkor för förändringen
genom att göra Sverige till ett ledande land när det gäller
forskning och kompetensutveckling. Rörlighet, en
livsåterkommande utbildning och internationellt ledande
institutioner för forskning och utbildning i Sverige är delar
av en sådan politik.
I politiken för minskade offentliga utgifter ligger en
strävan att ge den enskilde medborgaren möjlighet att slå
vakt om och utveckla tryggheten och välfärden genom ökad
valfrihet. Vi vill genomföra besparingar som ger
förutsättningar för var och en att genom eget ansvarstagande
kunna klara de svåra krav som en nödvändig omställning av
de offentliga utgifterna innebär. Besparingar genom
införandet av en andra karensdag är ett exempel på att
minskade offentliga utgifter inte bara kan leda till ökad
produktivitet och tillväxt utan också ske under former som
ger den enskilde möjlighet att genom ökat ansvarstagande
hantera neddragningen av offentliga utgifter.
2.5 Valfrihetsrevolutionen skall drivas vidare
Den svenska välfärdsstaten har byggts på storskaliga
lösningar. Storskaliga lösningar ger inte trygghet i en
föränderlig tid därför att sådana system inte förmår att vara
flexibla och anpassa sig till de krav verkligheten ställer.
I ett dynamiskt utvecklande samhälle måste
trygghetssystemen ge stabilitet och samtidigt bygga på
mångfald och decentralisering så att anpassningsförmågan
blir stor.
En omläggning av välfärdspolitiken för att uppnå detta
måste följa två huvudlinjer. För det första får individer och
familjer vara beredda att ta ett större ansvar för sin egen
trygghet. Redan den sänkning av ersättningen i de offentliga
trygghetssystemen som genomförts under de senaste åren
och som socialdemokraterna nu fullföljer genom att
ytterligare sänka ersättningsnivån i
socialförsäkringssystemet, leder till att medborgarna, med
sparande och försäkringar, måste ta ett större eget ansvar. Vi
bejakar denna utveckling eftersom den leder till bättre
trygghetssystem, som ger starka drivkrafter för arbete och är
en nödvändig del av saneringen av statsfinanserna. Vi menar
att inkomstbortfallsförsäkringar måste ge en rimlig trygghet,
men också utformas så att medborgarna vågar lita på att
utformningen är långsiktigt hållbar.
Det avgörande för förtroendet för pensionssystemet är att
vi får ordning och stabilitet i statens finanser och tillväxt i
ekonomin. Endast på detta sätt kan vi garantera fullgoda
pensioner och en trygghet för våra äldre.
För det andra bör medborgarnas eget inflytande och egen
bestämmanderätt ökas genom mer av valfrihet och
konkurrens i välfärden. De tre senaste åren har flera viktiga
steg tagits genom valfrihetsrevolutionen. De största
förändringarna har därför skett på familjepolitikens och
hälso- och sjukvårdens område, samt inom skolan. Den
socialdemokratiska regeringen har nu valt att gå i motsatt
riktning.
Det behövs en konsekvent politik för att öka valfriheten.
Föräldrarna bör ha rätt att välja barnomsorg och skola för
sina barn. Därför vill vi återinföra vårdnadsbidraget och
stödet till enskild barnomsorg. Friskolorna skall även i
framtiden vara garanterade en viss ersättning. Endast så kan
föräldrars och elevers rätt att välja skyddas.
Vi vill också garantera att alla svenskar själva kan välja
sjukvård och få den vård som de behöver. Husläkarsystemet
gav, innan socialdemokraterna förändrade systemet, ökad
valfrihet och kontinuitet. Varje medborgare kunde själv välja
läkare. Vi menar att ett allmänt försäkringssystem bör
införas, så att alla patienter kan ges möjligheter välja inom
hela sjukvården.
En ökad valfrihet i skola, barnomsorg, sjukvård och
äldreomsorg kommer att ge alla medborgare bättre service
och det kommer att öppna för ökad konkurrens, vilket
tenderar att leda till lägre kostnader.
Detta vill vi förverkliga genom:att återinföra
vårdnadsbidraget;att återinföra avdragsrätten för styrkta
barnomsorgskostnader;att garantera föräldrarnas rätt till
val av omsorgsform för de egna barnen;att införa en allmän
obligatorisk sjukvårdsförsäkring för alla;att garantera fri
etableringsrätt för läkare och sjukgymnaster;att återinföra
det fria läkarvalet;att garantera det fria valet av skola;att
garantera valfrihet i äldreomsorgen;att införa en
hjälpmedelsgaranti för handikappade.
2.6 Europas bästa skola
En av politikens viktigaste uppgifter är att tillse att vi har
ett utbildningssystem som ger alla barn en god start i livet.
Utbildningssystemets kvalitet är helt avgörande för att
människor skall kunna utvecklas och finna trygghet. Den
som har goda kunskaper har lättare att orientera sig i ett
föränderligt samhälle och förmår att skapa sammanhang i
utvecklingen och omvärlden.
Därför menar vi att grundskolan, gymnasiet,
vuxenutbildning och högre utbildning måste präglas av ett
kvalitetstänkande. Kunskaperna måste stå i centrum.
Eleverna, föräldrarna och lärarna måste ges rätt att utforma
undervisningen efter de behov som eleverna har. Den
nationella uppföljningen och styrningen bör vara inriktad på
kunskapsmålen och inte på att detaljreglera verksamheten.
Att skolorna skall ha rätt att sätta betyg före årskurs åtta är
självklart för oss som tror att betygen ger en sporre åt
förnyade kunskapsansträngningar.
Våra ambitioner att öka kvaliteten gör också att vi vill satsa
på en ny och mer företagsanknuten gymnasial
yrkesutbildning. Teoretisk vidareutbildning skall kunna
varvas med yrkesutbildning.
Vi anser att en satsning på sådan eftergymnasial
yrkesutbildning är långsiktigt riktig och överlägsen de
åtgärder regeringen förespråkar i budgetpropositionen. Mot
denna bakgrund föreslår vi att ett system för kvalificerad
yrkesutbildning byggs upp till en omfattning av -- i en första
etapp -- 20.000 utbildningsplatser.
Vi måste riva murarna kring skolan. Det bör vara naturligt
att utbildning och arbete integreras och varvas. Det kan
knappast betraktas som nödvändigt att de sista tre åren av
den obligatoriska tolvåriga skolan genomförs i omedelbar
följd. För många unga kan ett avbrott i studierna för något
eller några års arbete tvärtom vara berikande. Med den
annorlunda lönebildning som vi tidigare förordat kommer
också en arbetsmarknad för unga medarbetare att skapas. En
åldersgräns för när ungdomsutbildningen skall vara
genomförd behövs emellertid. Vid förslagsvis 21 års ålder
bör den gymnasiala grundutbildningen vara avklarad för alla.
I Agenda 2000-arbetet, som bedrevs av den tidigare
regeringen, föreslogs att en form av personliga
utbildningskonton skulle inrättas för dessa
utbildningssyften. Dragningsrätten på dessa konton skulle
den enskilde själv ha. Härigenom skulle starka incitament
skapas för personlig effektivitet och målmedvetenhet i
kompetensutvecklingen.
Uppbyggnad av utbildningskonton kan ske enligt olika
modeller. Enskilda avsättningar, tillsammans med
förmånliga skattevillkor är ett alternativ, lånemöjligheter på
pensionssparandet är ett annat. Avgörande är enligt vår
mening inte enskildheter i kontokonstruktionen utan att
fungerande, personliga system för finansiering av förkovran
skapas. Sker inte detta kommer den svenska arbetskraftens
kunnande och användbarhet snabbt att föråldras med
negativa konsekvenser för konkurrenskraften och
sysselsättningsmöjligheterna som följd.
Vi vill också beröra den del av arbetskraften som i
ungdomsåren inte tillerkänts de utbildningsmöjligheter som
dagens unga får. Ca 1,5 miljoner medarbetare har idag en
grundutbildning som i nivå ligger under genomgången
gymnasieskola. Det gör dem sårbara när konkurrensen
skärps och mindre mottagliga för de kompetensutvecklande
insatser vi just har förordat. Vi finner det viktigt att ge också
den äldre arbetskraften tillgång till ökade kunskaper.
Vi vänder oss mot att regeringen hittills dramatiskt har
försämrat de långsiktiga förutsättningarna för universitet och
högskolor. Moderata Samlingspartiet anser att forskningen
har mycket stor betydelse såväl för att värna grunderna för
ett öppet, dynamiskt samhälle som för att främja
framåtskridandet i en tid när kunskaper blivit ett allt
viktigare konkurrensmedel. Bara genom att ligga i den
absoluta forskningsfronten på viktiga områden kan Sveriges
intressen främjas. En sådan nödvändig forskning kan inte
bedrivas utan att staten ger stabila ekonomiska och
organisatoriska ramvillkor. Detta är regeringens och
riksdagens centrala uppgift i sammanhanget.
Den socialdemokratiska regeringen förbereder enligt
budgetpropositionen åtgärder i syfte att åter centralisera
universiteten och högskolorna. Politiker skall återinträda i
universitetens och högskolornas styrelser,
antagningssystemet skall centraliseras och en ny central
högskolemyndighet inrättas.
I stället för att återcentraliseras bör universitetens och
högskolornas frihet värnas. I detta syfte kan och bör den
frigörelseprocess som den förra regeringen initierade
förstärkas.
Inom ramen för Agenda 2000-arbetet aktualiserades
möjligheterna för universitet och högskolor med fasta
forskningsresurser att mera självständigt disponera över
samtliga tilldelade statliga anslag.
Vi anser att starka skäl talar för denna ordning. Varje
universitet måste, om det skall kunna ta ansvar för sitt
uppdrag, också kunna disponera över sina resurser.
De stora utmaningar Sverige står inför kräver en
konsekvent och långsiktig utbildnings- och
forskningspolitik. Kvaliteten måste hävdas på alla nivåer.
Under den borgerliga regeringen lades grunden för en
utbildning med sådan inriktning. Vi vill nu gå vidare och
utveckla denna politik. Därför föreslår vi:att de
nedskärningar regeringen föreslagit inom den
tillväxtfrämjande högre utbildningen och forskningen måste
avslås eftersom en seriös sanering av statsfinanserna måste
syfta till att frigöra krafter för tillväxt, inte krympa och
begränsa Sveriges växtkraft;att tillfälliga
utbildningsinsatser av arbetsmarknadsskäl bör avslås
eftersom de inte leder till den långsiktiga kompetenshöjning
som behövs;att den N/T-utbildning med tillhörande
studiearvode som regeringen föreslagit bör avslås, bl.a. på
grund av de orättvisor den skapar mellan olika kategorier av
studerande;att en ny kvalificerad eftergymnasial
utbildning, inom såväl teoretisk vidareutbildning som
yrkesutbildning, som sker i samråd med företag, bör inrättas
med 20.000 platser;att lärarutbildningen reformeras för att
skapa större bredd i lärarkompetensen och kombinationer av
kunskaper;att statens främsta roll gentemot skolorna är att
följa upp att kunskapsförmedlingen uppnår de kvalitativa
mål som lagts fast i de nya läroplanerna;att vi måste slå
vakt om de fristående skolorna och deras möjlighet att verka
på likvärdiga villkor, för att tillförsäkra alla valfrihet och
utbildningen mångfald.
2.7 Ökad vardagstrygghet -- färre brott
En av statens viktigaste uppgifter är att tillse att människor
kan känna sig trygga i vardagen. En rättsstat måste kunna
förhindra och beivra övergrepp och brott mot enskilda
människor.
Detta är en uppgift som börjar hos den enskilda
människan. Respekt för etik och moral ger ett samhälle med
färre brott och övergrepp. Det handlar också om familjens
roll. En trygg uppväxt och en god utbildning ger den enskilde
en förankring i sitt samhälle som ger trygghet och stabilitet.
Att satsa på en politik mot brott och en politik för
brottsoffren är ett sätt att öka vardagstryggheten i samhället,
men politiken måste också ses som en helhet. Med vår
familje- och utbildningspolitik kommer fler att få en god
uppväxt. Med vår politik för nya arbeten kommer färre att
slås ut från arbetsmarknaden.
Ett gammalt, men fortfarande lika aktuellt, moderat krav
är att återinföra kvarters- eller närpoliser. Mycket är vunnet
med att det finns lokala poliser som är väl förtrogna med
situationen i sitt område både när det gäller att upprätthålla
ordningen rent allmänt och vad gäller uppsikten över
människor som det av olika anledningar kan finnas
anledning att rikta uppmärksamheten mot. Bl.a. är det viktigt
att polisen redan på ett tidigt stadium har möjlighet att
upptäcka om och när langning och missbruk pågår. Vårt mål
är ett samhälle där det känns naturligt för människor att se
och tala med sin närpolis, liksom att informera närpolisen
om sådant som försiggår där man bor och verkar.
Om brottsligheten skall kunna minskas och människor
känna trygghet mot brott måste kriminalpolitiken samordnas
och bygga på en helhetssyn. De brottsförebyggande
åtgärderna inom rättsväsendet, närmast åklagar- och
polisväsendet, måste därför samordnas med insatser från
andra myndigheter, kommuner, organisationer och
näringsliv samt från enskilda medborgare.
Sammanfattningsvis är det enligt vår uppfattning mycket
angeläget att ta tillvara de frivilliga krafter i hela samhället
som i samverkan med polisiära insatser kan medverka i det
brottsförebyggande arbetet.
Det borde vara en självklarhet att det allmänna med olika
åtgärder ingriper på ett tidigt stadium för att hindra en ung
person från att fortsätta på en brottslig bana. Så är dessvärre
inte fallet. Reaktioner kommer ofta sent och saknar ofta
verkan. Inte sällan överlämnas en ung brottsling enbart till
socialtjänst för vård. I sämsta fall saknar denna vård relevant
innehåll och den unge upplever att han eller hon har fått
samhällets tillstånd att fortsätta att begå brott. Ett sådant
system är minst sagt otillfredsställande.
Det är mycket beklagligt att socialdemokraterna motsatte
sig de planerade förändringar av straff för unga som partierna
tidigare varit överens om och som främst syftade till tydliga
reaktioner mot ungdomsbrottslingar.
Moderata Samlingspartiet anser att politiken måste ges en
ny inriktning för att bekämpa ungdomsbrottsligheten. Bl.a.
bör påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten
avskaffas. I stället införs en ny påföljd för ungdomar i åldern
15--17 år, benämnd ungdomsstraff. Ungdomsstraff kommer
att skilja sig från vanlig verkställighet av fängelsestraff bl.a.
genom att straffet skall verkställas på särskilt inrättade
kriminalvårdshem. Vi föreslår också att restriktionerna för
att döma 18--21-åringar till fängelse begränsas. Enligt vår
uppfattning är skälen för straffrättslig särbehandling
överhuvud taget inte särskilt starka för ungdomar från 18 år
och uppåt. Dessa är rättsligt sett myndiga och bör därför fullt
ut ges ansvar för sina handlingar. I principiellt hänseende bör
de därför likställas med vuxna.
Narkotikapolitikens inriktning är av central betydelse för
nivån på brottsligheten i samhället. När det gäller den mindre
grova narkotikabrottsligheten genomförde den borgerliga
regeringen straffskärpning som innebär att det numer råder
totalförbud för all illegal befattning med narkotika. Fängelse
kan nu utdömas för eget brukande och polisen har möjlighet
att ta urin- och blodprov för att vid misstanke kunna
kontrollera om missbruk förekommer. Därmed kan vård mot
narkotikamissbruket sättas in betydligt snabbare.
Möjligheten till provtagning är ett oerhört viktiga instrument
för polisen, inte minst när det gäller möjligheterna att komma
tillrätta med vardagsbrottsligheten. Den som missbrukar
narkotika finansierar som bekant ofta sitt missbruk genom
stölder, inbrott och annan brottslighet.
Inom narkotikahanteringen finns enorma ekonomiska
vinster att göra för dem som är tillräckligt hänsyns- och
samvetslösa. De grova narkotikabrottslingarna är människor
som cyniskt profiterar på andra människors beroende och
olycka. I detta perspektiv -- och med hänsyn till det allmänna
rättsmedvetandet -- är de straffsatser som idag kan utdömas
inte tillräckliga. Lagens strängaste straff, livstids fängelse,
skall därför kunna utdömas för grovt narkotikabrott.
Vår målsättning är att samtliga svenska fängelser skall
vara fria från narkotika. Det är av stor betydelse för
rättstryggheten i samhället att fängelsedömda har en chans
att bli kvitt sitt drogmissbruk under tiden de avtjänar sitt
straff. Narkotikaoberoende är en förutsättning för
rehabilitering och ett ordnat liv i frihet. Mot denna bakgrund
skärpte den borgerliga regeringen lagen om kriminalvård i
anstalt så att de intagna på anmaning numera är skyldiga att
lämna blod-, urin- eller utandningsprov.
Narkotikabekämpningen måste i fortsatt hög utsträckning
vara ett prioriterat område för kriminalvården.
Resultatet av den borgerliga kriminalpolitiken framgår av
brottsstatistiken. För fjärde året i rad minskar antalet
anmälda brott. För år 1994 beräknas bl.a. inbrott och stölder
ur motorfordon, d.v.s. typisk vardagsbrottslighet, minska
med 11 procent jämfört med föregående år. Att den
nedåtgående brottskurvan ges möjlighet att fortsätta nedåt är
naturligtvis den absolut bästa åtgärden för att minska antalet
brottsoffer. Men även om statistiken nu visar på ett trendbrott
i brottsligheten kommer det dessvärre alltid att finnas
brottsoffer.
Den borgerliga regeringen såg till att sätta brottsoffrens
situation i centrum genom en mängd lagändringar. Det är
angeläget att det brottsofferarbete som den föregående
regeringen påbörjade får möjlighet att vidareutvecklas från
den plattform som nu har byggts upp.
Den moderata politiken är en politik för trygghet i
vardagen. Vi vill föra en politik som ökar tryggheten
genom:att bygga ut kvarters- eller närpolisverksamheten
för att förbättra möjligheterna att bekämpa
vardagsbrottsligheten;att samordna det brottsförebyggande
arbetet i ett nationellt brottsförebyggande program;att
införa nya effektiva åtgärder mot ungdomsbrottsligheten;
att driva en sträng narkotikapolitik;att införa livstids
fängelse för grova narkotikabrott;att skapa narkotikafria
fängelser;att förbättra skyddet för brottsoffren.
2.8 Miljö för framtiden
En av de stora framtidsutmaningarna är att erbjuda
kommande generationer en lika god eller bättre miljö som vi
själva fått uppleva.
Ett fritt och öppet samhälle är nödvändigt för att miljön
skall kunna förbättras. Endast marknadsekonomin kan skapa
förutsättningar för ökad miljöhänsyn. Under senare år har
miljöarbetet påskyndats genom att fler och fler konsumenter
efterfrågar miljömässigt bättre produkter. Ökad miljöhänsyn
har blivit ett allt viktigare konkurrensmedel, inte bara i
Sverige utan även internationellt. Marknaden har blivit den
starkaste drivkraften för en bättre miljö, vilket visar
betydelsen av det personliga ansvaret.
Utan tillväxt försvåras övergången till ny miljömässigt
bättre teknik.
Avregleringar och marknadsekonomiska reformer leder
till bättre resurshushållning och större hänsyn till
miljökostnaderna i samhället. Detta bör ligga till grund för
miljöpolitiken i både Sverige och Europa.
Moderata Samlingspartiet har krävt skärpningar och
preciseringar av miljöpolitiken på en rad områden. Till dessa
hör den svenska miljöstrategin i arbetet inom EU,
klimatfrågan och försurningsfrågan.
Sverige är idag i hög grad beroende av den miljöpolitik
som förs av EU och länderna i den europeiska unionen.
Nästan hälften av de gränsöverskridande luftföroreningarna
och en stor del av vattenföroreningarna kommer från de
andra länderna i EU. Därför skall EU-frågorna betraktas som
en prioriterad del av den svenska miljöpolitiken.
Som medlem av EU kan Sverige föra en aktiv och tydlig
politik. Det bör vara tydliggjort att Sverige inte ämnar sänka
de miljönormer vi har. Sveriges miljöprogram bör bygga på
att vi som nation verkar för att utsläppsgränser och
miljöregler i EU skärps, att avregleringar som underlättar
ökad konsumentstyrning på miljöområdet kommer till stånd
och att det europeiska miljösamarbetet också inriktas på
miljöproblemen i Östersjön och Baltikum.
De stora vinsterna med ett gemensamt europeiskt
miljöarbete ligger i de ökade möjligheterna att minska de
gränsöverskridande miljöproblemen. Inom ramen för
ovanstående strategi bör dessa miljöproblem prioriteras. När
det gäller skärpta utsläppsgränser bör Sverige verka för
minskade utsläpp av försurande ämnen som kan
transporteras hit genom luften. När det gäller avregleringar
bör vi verka för en friare energimarknad i Europa för att
effektivisera produktionen och därmed minska utsläppen av
försurande ämnen till luften.
Växthuseffekten framstår idag som det största hotet mot
den globala miljön. Moderata Samlingspartiet anser att en
offensiv svensk klimatvårdsstrategi med ett skärpt
utsläppsmål skall läggas fast. Sverige bör anta
rekommendationen från Torontokonferensen 1988 om att
sänka utsläppen av koldioxid till år 2005 med 20 procent
jämfört med år 1987.
En skärpt klimatvårdsstrategi bör också innehålla en
belysning av kärnkraftens betydelse för den framtida
utsläppsnivån och särskilda åtgärder för att minska utsläppen
inom trafiken. Då mycket höga drivmedelsskatter kan få
starkt negativa effekter i ett så glesbefolkat land som Sverige
anser vi att andra metoder, t.ex. energieffektivitetsnormer för
fordon, måste prövas för att sänka koldioxidutsläppen från
trafiken.
Sverige bör också verka för att energibeskattningen i
Europa förändras så att energiskatterna leder till sänkta
utsläpp av koldioxid.
Moderata Samlingspartiet anser det viktigt att Sverige
markerar betydelsen av försurningsfrågan då vi är extra hårt
drabbade. Vi skall därför ställa hårda krav både på oss själva
men också på andra länder. Ungefär 90 procent av nedfallet
av svaveldioxid kommer från andra länder.
Eftersom försurningsproblemen i svenska sjöar,
vattendrag och marker kommer att bestå även om nu
överenskomna sänkningar av kväveoxid- och
svavelutsläppen genomförs i Europa, bör Sverige verka för
mer långtgående åtgärder. Avgifter på svavelutsläpp bör vara
ett tänkbart ekonomiskt styrmedel som kan bli en del av den
europeiska miljöpolitiken, liksom system med
överlåtelsebara utsläppsrätter för kväveoxid och svavel från
stationära utsläppskällor i Europa.
Särskild uppmärksamhet bör riktas mot utsläppen från
transportsektorn. Sjötransporterna står för en orimligt stor
andel av de försurande utsläppen till luften jämfört med det
utförda transportarbetet. EU:s utvidgning har öppnat
möjligheter att införa miljökrav på sjöfartens utsläpp. Vi
anser att Sverige skall verka för att EU inför gemensamma
miljökrav på utsläpp av försurande ämnen för fartyg som
löper mellan hamnar inom unionen.
I Sverige utgör energiförsörjningen en av de centrala
tillväxtfrågorna. Priset på energi är en viktig del av
kostnaden för många företag. När nu socialdemokraterna
skärper beskattningen på företagen, ökar kraven på att hålla
låga energipriser. Energipolitiken utgör därför en viktig
komponent i en tillväxtfrämjande politik.
Flera av de branscher som under överskådlig tid kommer
att fortsätta att spela en nyckelroll för landets försörjning är
särskilt beroende av elkraft, t.ex. skogsindustrin,
stålindustrin och den kemiska industrin.
Förutsättningarna för ekonomisk tillväxt skadas om inte
energiförsörjningen tryggas långsiktigt. Sker inte det, hotar
en utveckling som är allvarlig från miljösynpunkt. Mot
bakgrund av de allvarliga miljöproblem som hotar på grund
av utsläppen av försurande ämnen och växthusgaser utgör en
utbyggnad av den fossileldade elkraftproduktionen inte
något alternativ i Sverige. Vi anser att en politik för att skapa
goda förutsättningar för förnyelse och tillväxt måste bygga
på en säkrad tillgång till elkraft under miljömässigt
godtagbara former.
Att skapa förutsättningar för en bättre miljö är en av de
viktigaste framtidsfrågorna. Vi vill verka för:att Sverige för
en offensiv miljöpolitik i EU och verkar för att EU:s intresse
för miljöproblemen i Östersjöregionen ökar;att Sverige
skärper sin klimatvårdspolitik och utsläppsmålet för
koldioxid;att Sverige och EU tar krafttag mot försurningen,
bl.a. genom att skärpa utsläppskraven från sjöfarten;att
särskild uppmärksamhet riktas mot utsläppen av koldioxid
från transportsektorn, exempelvis genom införande av
energieffektivitetsnormer för fordon;att kärnkraftens
betydelse för en ansvarsfull klimatpolitik bättre belyses;att
EU:s miljöarbete enligt nuvarande miljöhandlingsprogram
kompletteras med att inventera vilka subventioner och
regleringar inom EU som skadar miljön.
2.9 Ett starkt Sverige i ett starkt Europa 2.9.1
Sverige i Europa
Ett starkt Sverige i ett starkt Europa förutsätter en regering
som kan hävda Sveriges roll och som i det europeiska
samarbetet kan bidra till en utveckling mot ett nationernas
Europa.
Genom att Sverige nu är medlem i det europeiska
samarbetet har vi fått nya möjligheter att påverka Europas
framtid. Om den svenska regeringen och dess företrädare
visar intresse och kompetens kan Sverige i olika frågor bidra
till att lösa konflikter och överbrygga motsättningar. Då ökar
också beredvilligheten från andra länders företrädare i att i
olika sammanhang lyssna till och påverkas av de svenska
argumenten.
Varken dagens möjligheter eller dagens problem följer
nationsgränserna. Gränsöverskridande angelägenheter
kräver gränsöverskridande lösningar. I det europeiska
samarbetet skall Sverige stå för en politik som tar tillvara
medborgarnas frihet och möjligheter över gränserna.
Sverige skall sträva efter att fördjupa det europeiska
samarbetet och vidga det till allt fler länder och folk.
Europeiska Unionen måste bli en fredsallians för allt större
delar av vår kontinent. Det förutsätter ett stärkt samarbete i
förening med en öppenhet för nya medlemmar.
Europeiska Unionen skall vara öppen för Europas
demokratier. Troligtvis kommer de första nya länderna att
kunna tas emot som medlemmar redan före sekelskiftet. Bl.a.
Malta och Cypern har för flera år sedan ansökt om
medlemskap. EU har redan slutit s.k. Europa-avtal med
Tjeckien, Polen, Ungern, Bulgarien, Rumänien och
Slovakien. Nu står de baltiska länderna och Slovenien på tur.
Syftet är att snabbt inlemma dessa länder i en
välståndsfrämjande frihandel, samtidigt som de förbereds
inför ett EU-medlemskap.
För att tidigare planekonomier skall kunna bli en del av det
gemensamma Europa krävs givetvis omfattande ekonomiska
reformer. I vissa länder har detta reformarbete gått snabbt,
och nu syns också fördelarna: tillväxten ökar och
arbetslösheten sjunker. Innan dessa länder kan bli
medlemmar av EU måste de ha genomfört de institutionella
reformerna. Beslutsorgan och lagar måste vara anpassade till
vad som behövs i en demokratisk marknadsekonomi. Dessa
länder kommer under många år framåt att ha lägre
produktivitet och därmed lägre levnadsstandard än de
västeuropeiska länderna. Detta är inte i sig något allvarligt
hinder för medlemskap. Redan idag finns det en betydande
spännvidd mellan länder som Grekland och Portugal å ena
sidan och Tyskland och Luxemburg å andra sidan.
Medlemskap i EU har dock en vidare betydelse än de
ekonomiska förbindelserna. På samma sätt som
medlemskapet i EU stabiliserade det demokratiska
styrelseskicket i de tre sydeuropeiska länderna Grekland,
Spanien och Portugal, skulle ett medlemskap i EU för de
central- och östeuropeiska länderna stadfästa demokratin.
Även i säkerhetspolitiskt hänseende är medlemskap i EU
synnerligen viktigt för flera av dessa länder.
Sverige måste aktivt arbeta för att EU i sin politik främjar
utvecklingen i Central- och Östeuropa, så att dessa länder så
snabbt som möjligt kan inlemmas i EU.
2.9.2 Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
Det behövs en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik för
EU. Under de kommande åren kan man förutse att de
europeiska länderna tillsammans måste hantera besvärliga
konflikter och konfliktrisker i Europas närhet. Kriget i
Bosnien är en ständig påminnelse om riskerna för
etniska/religiösa konflikter på Balkan. I Nordafrika ökar
riskerna för muslimsk fundamentalism och sociala
konflikter. I Ryssland, Vitryssland och Ukraina är
situationen ännu osäker och de nya demokratiska
styrformerna är utsatta för starka hot. Allt detta kan leda till
konflikter som direkt eller indirekt berör EU:s
medlemsländer.
I detta läge är det väsentligt att regeringarna i de olika
länderna inom EU gemensamt kan analysera situationen och
därefter utbyta åsikter och diskutera fram en gemensam
attityd till utrikespolitiska problem.
Sverige måste aktivt delta i uppbyggnaden av den nya
europeiska säkerhetsordningen. Detta kan vi i första hand
göra genom att stärka den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken inom EU. En passiv svensk politik ligger
inte i fredens eller vårt lands intresse.
2.9.3 Stärk marknadsekonomin
Det är genom liberalisering och avreglering som de
europeiska ekonomiernas tillväxt- och konkurrenskraft kan
stärkas.
Medlemsländerna i EU är alla marknadsekonomier, men i
alla länderna återstår behov av fortsatt privatisering,
avreglering och ökad flexibilitet för att vitalisera det
ekonomiska samarbetet. Det är viktigt att arbetet inom EU
sätter fokus på att undanröja de tillväxthindrande faktorerna.
Europeiska rådet i Essen i december underströk även detta
och talade bl.a. om vikten av mer flexibla arbetsrättsliga
former och minskade skatter på arbete.
Otidsenliga regleringar är inte bara ett hinder för tillväxt;
regler, privilegier och subsidier kan även bidra till att
konservera miljöförstörande verksamheter i olika länder.
Sverige måste aktivt arbeta för att undanröja tillväxthinder
och stärka marknadsekonomin som en grund för det
ekonomiska samarbetet över gränserna. Det är stärkt
marknadsekonomi som kan stärka de europeiska
ekonomierna -- såväl i Väst som i Öst.
Ett särskilt problematiskt område gäller EU:s
gemensamma jordbrukspolitik CAP. Den är idag en mycket
komplicerad struktur med olika regelverk. CAP är kostsamt
för Europas skattebetalare. Därtill kommer att reglerna ofta
är så komplicerade att det är svårt att överblicka
konsekvenserna av olika regelförändringar. Det finns också
mycket som tyder på ett omfattande missbruk av de olika
stödsystemen från EU. Skall de central- och östeuropeiska
länderna fullt ut kunna bli medlemmar i EU, måste också
CAP reformeras.
EU:s handelspolitik mot andra länder skall präglas av ett
marknadsekonomiskt synsätt. Målsättningen måste vara att
nå global frihandel.
Gemensamma storsatsningar på kommunikationer och nya
möjligheter för nya teknologier lämnar viktiga bidrag till den
ekonomiska utvecklingen.
2.9.4 EMU
Långsiktigt är det en fördel för alla länder och alla
medborgare inom EU om det finns en gemensam valuta. En
enda valuta minskar transaktionskostnaderna för handel över
gränserna drastiskt och innebär att samarbetet kan ta vidare
och avgörande steg för att skapa en i verklig mening inre
gemensam marknad.
En framtida europeisk valuta måste byggas på en
penningpolitik vars främsta mål är att valutan skall vara
värdebeständig. Pengar är ingen naturlig handelsvara, pengar
används för att uttrycka värdet av varor och tjänster. Ju
stabilare penningsvärdet är ju bättre förutsättningar finns det
för ekonomisk tillväxt.
Vår vilja att delta i arbetet för en gemensam ekonomisk
och monetär politik understryker behovet av att inflationen
förblir låg, statsfinanserna saneras och växelkursstabilitet
uppnås. Länderna inom EU skall utarbeta s.k. konvergens-
planer för att visa vilka åtgärder som regeringarna avser vidta
för att komma tillrätta med de ekonomiska problemen.
2.9.5 Samarbete över gränserna
Vi vill ha en kraftfull gemensam europeisk miljöpolitik.
Polis- och tullsamarbetet för knark- och brottsbekämpning
måste stärkas. Det är endast genom ett aktivt samarbete
mellan Europas länder som staterna i framtiden kan klara den
viktiga uppgiften att skydda medborgarna. Knarksmugglare
och andra brottslingar har idag hela Europa som
arbetsområde. Polissamarbetet, Europol, måste snarast
komma igång, i första hand med att bekämpa
knarksmuggling, men efterhand måste Europol bli ett
effektivt vapen för att de olika ländernas polissstyrkor skall
kunna spåra och gripa brottslingar.
Miljöproblemen är till stor del gränsöverskridande. EU
måste ytterligare stärka sitt miljöarbete. Det kräver dels
bindande regler för de olika medlemsländerna, dels
effektivare övervaknings- och analysmetoder.
Det måste ske en bättre samordning av flyktingmottagande
i Europa. Flykting- och invandrarpolitken skall inriktas på
förebyggande hjälp i länder och regioner som drabbas av krig
och katastrofer och på insatser i Sverige för att flyktingar
snabbast möjligt skall få arbete.
Vi moderater vill ge Europapolitiken en central roll. Det
innebär bl.a.:att Sverige måste ha en klar politisk profil och
våga delta i och påverka utvecklingen av det framtida
Europasamarbetet;att Sverige bör stödja en utvidgning av
EU och att Sverige har ett särskilt ansvar för att de baltiska
staterna ges en möjlighet att få en förankring i kärnan av det
europeiska samarbetet;att en gemensam utrikes- och
säkerhetspolitik är nödvändig för att de europeiska staterna
skall kunna hantera våra gemensamma säkerhetsproblem;
att Sverige bör eftersträva att delta i det monetära och
ekonomiska samarbete som nu växer fram;att Sverige bör
spela en aktiv roll för att bidra till att ett kraftfullt och konkret
samarbete byggs upp för att beivra internationell
brottslighet;att EU-länderna gemensamt bör sträva efter att
avreglera och öka konkurrensen inom ramen för den
gemensamma marknaden.
3 Sverige halkar efter
Sveriges ekonomiska problem är av strukturell natur. Den
långsiktiga tillväxttakten har stegvis avtagit. När det rådde
högkonjunktur i Sverige under 1950- och 60-talen var
tillväxten 5--6 procent, och under lågkonjunkturerna sjönk
den aldrig under 2 procent. Under 1970-talet upplevde vi för
första gången efter kriget att tillväxten blev negativ under en
lågkonjunktur, och under högkonjunkturerna nådde
tillväxten aldrig upp till de tidigare nivåerna. Vi har nu, för
första gången sedan åtminstone mitten av 1800-talet, upplevt
en lågkonjunktur med tre år av minskande produktion. Hela
nedgången, som började 1989 och förbyttes i en vändning
uppåt först 1993, har varit exceptionellt utdragen.
Sysselsättningen i näringslivet har under dessa decennier,
om man undantar byggsektorn under överhettningsåren
under andra halvan av 1980-talet, inte vuxit, medan den
offentliga sektorn sysselsatt allt fler.
Problemen började framträda i slutet av 1960-talet och
blev tydliga i början av 1970-talet. Under såväl 1970- som
1980-talen var tillväxten i Sverige sämre än genomsnittet
bland OECD-länderna.
Tabell 3.1 Genomsnittlig årlig tillväxt av BNP, BNP per
anställd och BNP per capita 1970--92 (procent)
BNP
BNP
per anställd
BNP
per capita
Sverige
1,7 1,3 1,2
OECD
2,9 1,9 2
OECD
Europa
2,4 2 1,8
Källa:
Henrekson, M., Jonung, L & Stymne, J.: Economic
Growth and the Swedish Model, 1994
När man studerar det makroekonomiska resultatet bör det
noteras att Sverige fått lägre tillväxt, gått mot en högre
strukturell arbetslöshet, fått större problem med
betalningsbalansen och legat på en permanent högre
inflationsnivå. En jämförelse mellan perioden 1952--73
under Bretton Woods-systemet, då stabiliseringspolitiken
var underordnad normer och den offentliga sektorn
fortfarande var förhållandevis begränsad, och den därpå
följande normlösa perioden 1973--92, med en allt större
offentlig sektor, kan belysa detta.
Diagram 3.1 Ekonomisk utveckling under två perioder
Som framgår av diagrammet skiljer sig utfallet dramatiskt
mellan perioderna. Det visar att de ekonomiska problemen
inte enbart yttrat sig i att vi växlat ner på en lägre tillväxtbana
utan också tagit formen av en allmänt sämre ekonomisk
utveckling. Sverige har under den senare perioden präglats
av lägre industriell tillväxt, sämre BNP-utveckling,
långsammare ökning av konsumtionen och en sämre
utveckling av investeringarna. Svenska produkter har klarat
sig sämre på världsmarknaden, och vi har inte haft råd att
importera i samma omfattning som tidigare. Utvecklingen
har gått mot snabbare penningmängdsökning, högre
inflation och stigande räntor. Detta antyder att svensk
ekonomi fungerar sämre sedan den tidigare
marknadsekonomiskt inriktade politiken övergivits.
Efter hundra år av högre tillväxt än i andra länder
drabbades Sverige inte slumpmässigt av tillväxtproblemen.
I stället var de ett resultat av ett socialdemokratiskt
perspektiv på samhället, där den skapande individen och
företagaren förträngdes.
Det bör understrykas att Sveriges problem i realiteten är
svårare än vad dessa jämförelser ger vid handen, eftersom
tillväxten generellt sjunkit i industriländerna. Under 1960-
och 1970-talen expanderade den offentliga sektorn i
praktiskt taget alla industriländer. Det genomsnittliga
skattetrycket i OECD steg, och de offentliga utgifterna tog
allt större andel av ekonomin i anspråk. I den övriga
industrivärlden skedde detta långtifrån i samma omfattning
som i Sverige, men den generella trenden var densamma: det
politiska inflytandet över ekonomin ökade dramatiskt.
Omfattande studier av ett stort antal länder har kunnat
påvisa att det finns ett starkt samband mellan en stor offentlig
sektor och låg tillväxt. Problemet är alltså att Sverige har
halkat efter även i jämförelse med andra länder som också
drabbats av tillväxtproblem.
4 Från fritt fall till klar uppgång 4.1
Regeringsskiftet
När den borgerliga regeringen tillträdde befann sig
ekonomin i fritt fall neråt. Redan i konjunkturnedgångens
början var problemen så stora att en rad kriser kunde skönjas.
Det var uppenbart att industrin befann sig i en kostnadskris,
som drev fram ett kraftigt fall i produktionen och i
exportsektorn. Samtidigt inträffade en realräntechock som
utlöste en fastighets- och byggkris.
Investeringsnivån föll dramatiskt när både export- och
byggindustrin gick in i en djup recession. Realräntechocken
drev dessutom fram en förändring av tillgångspriserna, som
ledde till att hushållen snabbt ökade sitt sparande.
Arbetslösheten växte mot de nivåer som den tidigare
finansministern Kjell-Olof Feldt varnade för som
arbetslöshetens stålbad. Varslen och permitteringarna
accelererade. Som en omedelbar följd av en ekonomi i fritt
fall började budgetunderskottet att växa snabbt under 1991.
Diagram 4.1 Industrisysselsättningen
Av diagram 4.1 framgår att industrin hade befunnit sig i en
kraftigt nedåtgående utveckling sedan 1988. När
kostnadskrisen kombinerades med att realräntan steg
dramatiskt, utsattes ekonomin för ett extremt tryck från två
håll: dels pressades den reala ekonomin av att det redan
dåliga kostnadsläget förvärrades när kronan apprecierades
under 1991--1992, dels blev effekterna av realräntechocken
förödande inom framför allt fastighets-, bygg- och
finanssektorn.
Denna kombination av kriser och chocker ledde till att
hushållen, inhemskt näringsliv och exportsektorn minskade
sin efterfrågan.
I grunden var 1990-talskrisen inte en konjunkturkris. De
yttre faktorerna -- kostnadskrisen och realräntechocken --
sammanhängde med strukturproblemen. Att effekterna blev
så stora kan också kopplas till strukturproblemen, eftersom
dessa gjorde att ekonomins förmåga att klara en snabb
omställning var begränsad. Priser och löner var helt enkelt
för stela. I grund och botten är detta förklaringen till flertalet
av de problem Sverige upplevt under 1970-, 1980- och 1990-
talen. Alltmer omfattande politiska ingrepp har försvagat
marknadens incitamentssystem, vilket medfört att förmågan
till anpassning och utveckling minskat med hög inflation, låg
tillväxt, upprepade devalveringar och nu också hög
arbetslöshet som följd.
Sådant var läget när den borgerliga regeringen tog över
1991. Regeringen vann valet på ett tydligt ekonomisk-
politiskt program, som hade presenterats i ''Ny start för
Sverige''. Den genomgripande strategin var att återupprätta
Sverige som tillväxt- och företagarnation genom att minska
de offentliga utgifterna, sänka skatterna, avreglera
marknader och konkurrensutsätta den offentliga
tjänsteproduktionen.
4.2 Saneringen av statens finanser
I den borgerliga regeringens strategi var neddragning av
offentliga utgifter en hörnsten. Långsiktigt var målet att
minska den offentliga sektorns andel av BNP, och på kort sikt
handlade det om att hantera det problem med
budgetunderskottet som grundlagts av den ekonomiska
politiken under 1980-talet.
Under 1980-talet skapades en illusion av att
budgetproblemen löstes. Budgeten sanerades i huvudsak
genom inflaterade inkomster och skattehöjningar, eller som
Kjell-Olof Feldt uttryckt saken i sin bilaga till
Lindbeckkommissionen: ''Och de förbättrade
statsfinanserna var i hög grad en följd av att en allt starkare
inflation drev upp skatteunderlaget.''
En liknande bild ger OECD i sin senaste Sverigerapport,
där man konstaterar:
Den offentliga sektorns finanser uppvisade ett stort
överskott under högkonjunkturen, men detta återspeglade
snarare ekonomins överhettning och speciella faktorer än en
underliggande förbättring. Sanningen är att det offentliga
saldot, rensat från cykliska och exceptionella faktorer,
förmodligen aldrig blev positivt.
Diskussionerna kring budgetpolitiken kom att i alltför stor
utsträckning fokuseras på det kortsiktiga perspektivet. Ser
man i stället till de beslut som faktiskt fattades, blir bilden en
annan. Under 1980-talet förde socialdemokraterna en aktiv
politik för att öka de offentliga utgifterna. De höjde den
maximala arbetslöshetsersättningen vid upprepade tillfällen,
förbättrade pensionerna, avskaffade karensdagarna i
sjukförsäkringen och höjde barnbidraget.
När man ökar ersättningsnivåerna i praktiskt taget samtliga
transfereringssystem och samtidigt uppmuntrar expansion av
den offentliga konsumtionen, är risken överhängande att
nästa lågkonjunktur medför en snabb ökning av de offentliga
utgifterna. Så skedde också.
Diagram 4.3 Budgetunderskottet
Socialdemokraterna hävdade genomgående under den
senaste mandatperioden att den borgerliga regeringen
sparade för mycket. Genom en steril åtstramningspolitik
förvärrade regeringen krisen, menade socialdemokraterna.
Den borgerliga regeringens strategi för att hantera de
konjunkturella problem som är förknippade med att sanera
statsfinanserna under en pågående konjunkturnedgång
byggde på två moment. Dels sköts, som
ekonomikommissionen förordat, en del av
saneringsåtgärderna framåt i tiden, så att konjunkturläget
hann förbättras innan saneringen fick full kraft. I den
långsiktiga saneringsplanen, som löpte fram till 1998, låg
tyngdpunkten på åren 1995--97, eftersom ekonomin
förväntades komma att växa snabbare då. Dels menade den
borgerliga regeringen att en åtstramande finanspolitik inte
behövde få kontraktiva effekter, om saneringen inriktades
mot strukturellt riktiga åtgärder, eftersom ett minskat
budgetunderskott då också kunde förväntas leda till lägre
räntor. En viktig förutsättning för sjunkande räntor var dock
att saneringen i allt väsentligt skedde genom besparingar. En
lång rad tunga skäl talar för att besparingspolitiken inte
förstärkte nedgången i ekonomin:När besparingar sker
genom att ersättningar, som försvagat arbetsviljan och
minskat flexibiliteten på arbetsmarknaden, reduceras leder
det långsiktigt till en lägre strukturell arbetslöshet, ett högre
arbetskraftsdeltagande och därmed till ett lägre strukturellt
underskott.Besparingar i den offentliga konsumtionen
leder till att hushållen ersätter de tjänster som dras in med
större privat konsumtion. När den offentliga konsumtionen
kan ersättas med privat, blir den kontraktiva effekten mindre,
vilket talar för att det framförallt är kommunernas och
landstingens konsumtion som bör hållas tillbaka.En
neddragning av de offentliga utgifterna kan, om de ges en
strukturell inriktning och kombineras med andra
utbudsreformer, förbättra den långsiktiga tillväxten och
reallöneutvecklingen. Därmed stiger hushållens förväntade
livsinkomster, vilket, i länder med en väl fungerande
kapitalmarknad, kan leda till en ökad konsumtion även på
kort sikt.Ett stort budgetunderskott och en snabbt stigande
statsskuld leder till att hushållen förväntar sig att skatterna
kommer att höjas, vilket de vill kompensera genom att öka
sitt sparande. Besparingar minskar sannolikheten för att
budgetsaneringen måste ske med skattehöjningar, vilket
leder till att hushållens förväntade livsinkomster justeras
uppåt.
Den borgerliga strategin förverkligades genom att ett
omfattande saneringsprogram genomfördes enligt tabell 4.1.
Tabell 4.1 Budgetförstärkningar under den borgerliga
regeringen
Budgetår
92/93
93/94
94/95
Full effekt
Höstprop. och BP 1992
11,3
13,2
15,1
15,1
Kompl.prop. 1992
1,1
3,5
5
13,8
Krisprop.
7,2
21,8
26,5
24,9
BP 1993 12,5
14,8
17,4
BP
1994
9,8
19,5
Summa
19,6
51
71,2
90,7
Så omfattande saneringsåtgärder måste ofrånkomligen
innehålla en lång rad kontroversiella beslut. Ersättningen i
sjuk- och arbetsskadeförsäkringen sänktes, och en karensdag
infördes. Reglerna i föräldraförsäkringen skärptes, och
bevisreglerna i arbetsskadeförsäkringen gjordes stramare.
Det infördes också fem karensdagar i
arbetslöshetsförsäkringen, och ersättningen sänktes från 90
till 80 procent. I arbetslöshetsförsäkringen begränsades
antalet ersättningsperioder till två.
Statsbidragen till kommunerna förändrades genom att de
specialdestinerade bidragen ersattes med ett enhetligt bidrag
som i huvudsak var beräknat per invånare. Samtidigt skedde
en indragning på ca 7,5 miljarder kronor från kommunerna.
Den borgerliga regeringen följde också
ekonomikommissionens förslag att presentera ett långsiktigt
sparprogram. (Tabell 4.1 innehåller inte det långsiktiga
saneringsprogrammet, med undantag för de delar, ca 20
miljarder kronor, som trätt i kraft under 1993/94 och
1994/95.) Syftet med detta var att reducera osäkerheten om
de offentliga finanserna och därigenom bidra till en lägre
ränta. Åtstramningen i finanspolitiken skulle leda till
räntesänkningar som stimulerade ekonomin.
Om man lägger samman de besparingar som genomfördes
under mandatperioden, totalt ca 90 miljarder kronor, med
dem som var utlovade i den förstärkta saneringsplanen, som
omfattade ytterligare 80 miljarder kronor och de 10--20
miljarder kronor som tillades under valrörelsen, handlade det
om ett saneringsprogram på uppemot 190 miljarder kronor,
vilket motsvarade 13 procent av BNP.
Om man summerar den borgerliga regeringens sparpolitik
så genomfördes och beslutades det mellan 1991 och 1994
budgetförstärkningar på 7,5 procent av BNP och ytterligare
6--7 procent låg i beslutade planer. Detta torde vara det mest
omfattande besparingsprogram som genomförts under en
treårsperiod.
4.3 En offensiv skattepolitik
Målet för den borgerliga regeringens ekonomiska politik
var att bryta den ekonomiska stagnationen och att lägga
grunden för en ny period av tillväxt, företagande och nya
jobb i Sverige. I regeringsförklaringen 1991 angavs följande
mål för skattepolitiken:
Skattepolitiken inriktas på en successiv sänkning av det
totala skattetrycket. Detta arbete inleds omedelbart.
Sänkningen skall ske på ett sådant sätt att vår ekonomis
utvecklings- och konkurrenskraft stärks.
Utrymmet för totala skattesänkningar begränsades
emellertid av det nödvändiga och prioriterade arbetet med att
sanera de offentliga finanserna. Mot den bakgrunden
inriktades skattepolitiken under perioden 1991--1994 på att
skapa utrymme för stärkt konkurrenskraft, fungerande
kapitalförsörjning och goda förutsättningar för
kapitalbildning och investeringar.
Skatteomläggningen 1991 innebar i princip enbart
förändringar inom ramen för inkomstbeskattningen,
mervärdesbeskattningen och i viss mån punktskatterna. De
egentliga kapitalskatterna, förmögenhetsskatt och arvs- och
gåvoskatt, lämnades utanför reformen, trots att frågan under
utredningsarbetet aktualiserades av moderaterna och
folkpartiet.
Den höga, progressiva svenska förmögenhetsskatten
gjorde, liksom arvs- och gåvoskatten, att många
framgångsrika svenska företagare och entreprenörer valde
att bosätta sig utomlands. Därigenom förlorade Sverige
rätten att beskatta avkastningen på deras förmögenhet. En
ännu svårare förlust var att deras entreprenörskap och
initiativkraft inte längre kom Sverige till del.
Den nya borgerliga regeringen avskaffade omedelbart,
hösten 1991, förmögenhetsskatten på arbetande kapital. För
att undvika snedvridningar och minska risken att än fler
skulle flytta från Sverige i syfte att undgå den höga svenska
förmögenhetsbeskattningen fattades beslut om att successivt
avskaffa den.
Också arvs- och gåvolagstiftningen reformerades 1991
genom att den rekordhöga skatten på arv och gåvor sänktes
från 60 till 30 procent.
Den borgerliga regeringen genomförde hösten 1993 regler
som innebär att den eftersträvade neutraliteten i
beskattningen av olika kapitalinkomster i princip uppnåddes.
För egenföretagare och handelsbolagsdelägare blev
skatten på -- beräknat genom en schablonmetod -- från och
med 1994 30 procent, vilket motsvarar beskattningen av
ränteinkomster.
Dubbelbeskattningen av aktieutdelningar och kvarhållna
vinster i bolagen (som dubbelbeskattades genom såväl
beskattning i bolaget som vid försäljning av aktier) slopades.
Av internationella skäl bibehölls beskattningen i bolaget,
som således -- i likhet med vad gäller preliminärskatt på
arbetsinkomster -- erlägger utdelningsskatten.
I samband med krisuppgörelserna med
socialdemokraterna under hösten 1992 genomfördes vissa
skatteskärpningar. Dessa var en följd av de krav
socialdemokraterna ställde vid uppgörelserna. Den största av
dessa var den höjda bensinskatten. Socialdemokraterna
krävde också att den arbetsgivaravgiftssänkning som
genomfördes från den 1 januari 1993 skulle finansieras fullt
ut genom höjd mervärdesskatt och minskat grundavdrag.
Under den förra mandatperioden genomfördes också flera
skatteförändringar som syftade till att skapa bättre
förhållanden på bostadsmarknaden. Den så kallade
flyttskatten slopades i syfte att stimulera till ökad rörlighet
och mindre inlåsning. Fastighetsskatten på hyresfastigheter
sänktes från 2,5 till 1,5 procentenheter i syfte att undvika
kraftiga hyreshöjningar. Resultatet blev 1994 de lägsta
hyresökningarna under de senaste 25 åren. Till detta kom
förbättringar av reglerna vad avser reduktion av
fastighetsskatt vid ombyggnad och förbättrade skattevillkor
för bostadsrättsföreningar.
I samband med hanteringen av krisen i den finansiella
sektorn, som till stor del var en följd av det ras i
fastighetspriserna som följde efter 1980-talets
spekulationsekonomi, slopades fastighetsskatten på
kommersiella lokaler. Denna åtgärd bidrog till att stabilisera
fastighetsprisutvecklingen och därmed minska förlusterna
och insatserna i den finansiella sektorn.
De sammanlagda skattesänkningarna uppgick under den
förra mandatperioden till drygt 12 miljarder kronor. Den
statsfinansiella belastningen utgjorde ett väsentligt mindre
belopp med tanke på de positiva statsfinansiella effekter som
uppnåtts till följd av slopad aktieomsättningsskatt och slopad
fastighetsskatt på kommersiella lokaler.
4.4 Utgångsläget efter 1994 års val
Den borgerliga regeringens strategi var att uppnå en högre
långsiktig icke-inflatorisk tillväxt genom strukturreformer,
främst genom avmonopoliseringar, avregleringar och
skattesänkningar samt ett omfattande program för att dels
uppnå balans i statsbudgeten, dels långsiktigt minska den
offentliga sektorn.
Många av de grundläggande strukturerna i den svenska
ekonomin har i grunden förändrats. Genom
valutaavregleringen, EES-avtalet och numera EU-
medlemskapet är gränshindren för varor, tjänster och kapital
rejält reducerade.
Konkurrenstrycket har ökat på bl.a. kapitalmarknaden,
bygg- och bostadssektorn, livsmedelsmarknaden,
kommunikationssektorn, transportsektorn, energimarknaden
och inom den offentliga tjänsteproduktionen.
På en rad marknader har funktionssättet förbättrats och
samtidigt har incitamenten för produktivt arbete förstärkts.
Sammantaget gjorde detta att förutsättningarna för att
Sverige långsiktigt och stabilt skulle växla över på en bättre
tillväxtbana var goda. BNP-tillväxten 1994--95 var på väg
att, för första gången på mycket länge, ligga högre än OECD-
genomsnittet. Bytesbalansen gick med överskott, exporten
ökade, orderingången var rekordartad, industriproduktionen
steg, investeringarna ökade, inflationen var låg, antalet varsel
sjönk snabbt, antalet nyanmälda platser steg och
arbetslösheten minskade. Till detta kom att hushållen blev
mer optimistiska. Detta var läget när den socialdemokratiska
regeringen tog över.
5 Den ekonomiska utvecklingen 5.1
Internationella utsikter
Återhämtningen av världsekonomin går nu snabbare än
vad som förutsågs för bara några månader sedan. I USA har
uppgången redan pågått länge, och där närmar man sig
gränsen för fullt kapacitetsutnyttjande, vilket framgår av att
arbetslösheten ligger avsevärt under de 6 procent som brukar
anses utgöra en gräns för överhettning. Ännu framträder
dock ingen tendens till ökad inflation i konsumentledet,
vilket inger förhoppningar om att den penningpolitiska
åtstramningen sattes in i sådan tid att uppgångsfasen kan
förlängas. Tack vare omfattande stimulanspaket företer
Japan tecken på pånyttfödd expansion, även om den nyligen
inträffade jordbävningen utgör en allvarlig störning.
Tillväxtländerna i Asien och Latinamerika utvecklas mycket
snabbt, och deras ökande efterfrågan ger stimulans åt den
ekonomiska utvecklingen även i industriländerna.
Även i Europa justeras nu tillväxtprognoserna upp.
Snabbheten och kraften i den vändning som skett i Tyskland
har överraskat. Därmed får tendensen till räntenedgång i
detta land antas vara avslutad, och det föreligger snarare risk
för att Bundesbank höjer den korta räntan i åtstramande
syfte. Eftersom den ekonomiska aktiviteten redan är hög i
Storbritannien och ökar på den europeiska kontinenten, blir
med all sannolikhet det höga realränteläget bestående. I
länder med politisk oro och/eller statsfinansiella problem
föreligger därmed en risk för återkommande
valutastörningar.
5.2 Lägre tillväxt i Sverige
Den gynnsamma utvecklingen av världshandeln medför att
den starka uppgången i den svenska exportindustrin
fortsätter. Men trots detta förutses för Sverige en lägre
tillväxt än vad som tidigare angivits. Det är ett tydligt tecken
på obalansen i den inhemska ekonomin att medan andra
industriländer skriver upp sina tillväxtprognoser, tvingas vi
göra nedrevideringar. Under hösten 1994 har vi fått uppleva
en nedjustering av tillväxtförväntningarna.
Därmed skulle Sverige fortsätta att halka efter i den
internationella välfärdsligan. För 25 år sedan låg vi
tillsammans med USA och Schweiz i topp vad avser
köpkraftsjusterad bruttonationalprodukt per invånare. Vid
den senaste mätningen hamnade Sverige på sjuttonde plats
bland 24 medlemsländer. Och nu förutses alltså sänkningen
av vår relativa välfärd att fortsätta.
I finansplanen förutses att BNP-ökningen stannar vid 2,6
procent 1995 och 2,9 procent 1996. Det innebär för
innevarande år en sänkning från de 3,4 procent som angavs
i prop. 1994/95:25 så sent som i november. Det kan också
jämföras med att socialdemokraterna i sin ekonomisk-
politiska motion i maj 1994 utlovade att en ny regering skulle
höja tillväxttakten i Sverige till 4,5 procent 1995.
Ändå är regeringen i detta avseende klart mera optimistisk
än andra bedömare som t.ex. Konjunkturinstitutet och
OECD. Vid en jämförelse bör man justera för att regeringen
utgår från ett nytt basår, 1991, medan flertalet andra
prognosorgan fortfarande arbetar utifrån tidigare
förutsättningar. Det gör att 0,6 procentenheter skall adderas
till regeringens siffror får att nå jämförbara tal, vilket har
skett i diagram 5.1.
Diagram 5.1 Tillväxtprognoser 1995--96
Regeringen bygger sin prognos på ett antagande om att den
privata konsumtionen -- trots sänkta disponibla
hushållsinkomster både 1995 och 1996 -- skall kunna hållas
uppe och t.o.m. öka något. Räknestycket förutsätter för att gå
ihop att hushållen inte oväsentligt skall minska sitt sparande.
Sparprognoser är visserligen alltid osäkra. Det förefaller
dock mera troligt att sparkvoten blir oförändrad under
intryck av den ovisshet som skapas av alla skattehöjningar,
den förestående avtalsrörelsen, förändringar inom
socialförsäkringarna och osäkerhet på fastighetsmarknaden.
Men framför allt kommer naturligtvis den höga realräntan att
stimulera till fortsatt sparande.
Räntan på ett femårigt bostadslån ligger nu kring 11,5
procent. Den aktuella inflationen är ca 2,5 procent. Det ger
en realränta på 9 procent. Med dessa förutsättningar
föreligger goda skäl att skjuta upp anskaffning av en ny bil
eller bostad ytterligare någon tid för att i stället reducera sin
skuldsättning. Någon bättre riskfri placering finns knappast.
Men amortering av lån framkommer som ökat sparande i
statistiken.
Om den privata konsumtionen skulle sjunka i takt med de
disponibla inkomsterna, hamnar den årliga BNP-ökningen
snarare under än över 2 procent. Detta visar hur känslig
regeringens tillväxtprognos är för förändringar i förhållande
till bara ett av de många optimistiska antaganden som den
baseras på.
Inte ens enligt regeringens förutsägelser kommer BNP-
ökningen att under något år i denna konjunkturcykel uppvisa
en tillväxttakt på de 3 procent som är en förutsättning för
att mera märkbart få ner arbetslösheten. Enligt finansplanen
väntas den totala arbetslösheten inte sjunka mer än till ca 11
procent 1996, medan den öppna arbetslösheten fortfarande
överstiger 6 procent. Dessa siffror skall jämföras med den
snabba återgång till tidigare nivåer för arbetslöshetstalen
som utlovades i valrörelsen. Ökar bruttonationalprodukten
med endast ca 2 procent om året, blir det knappast någon
minskning av arbetslösheten alls.
Enda sättet att förena låg tillväxt med minskad arbetslöshet
är att sänka produktiviteten i arbetslivet. I de forna
kommandoekonomierna österöver var produktionen och
levnadsnivån låg, men man kunde undvika att redovisa
arbetslöshet genom att produktivitetskraven var obefintliga. I
slutet av 1980-talet rådde övertryck i den svenska ekonomin,
men den årliga produktionsökningen var ändå svag, därför
att produktiviteten utvecklades så dåligt. Den faktiska
arbetslösheten doldes bl.a. av en stor frånvaro från arbetet.
Med hänsyn till den kraftigt ökade aktiviteten i den
konkurrensutsatta sektorn är det anmärkningsvärt att
regeringen räknar med en så låg årlig
produktivitetsförbättring som sker i finansplanen. Om den
faktiska produktivitetsutvecklingen överträffar prognosen,
verkar även det nedhållande på möjligheterna att minska
arbetslösheten. Men med hänsyn till Sveriges
konkurrenskraft bör vi ändå ta tillvara varje möjlighet att
förbättra produktiviteten, även om detta skulle medföra --
som skedde under de borgerliga regeringsåren -- att viss dold
arbetslöshet blir öppen.
Även beträffande statsfinanserna förutser regeringen en
anmärkningsvärt långsam förbättring. I finansplanen kan
man utläsa att mellan innevarande budgetår och de tolv
månaderna 1995/96 ökar statens utgifter med 1 miljard
kronor, medan statens inkomster under samma period stiger
med 38 miljarder. Det illustrerar hur det socialdemokratiska
saneringsprogrammet är framtungt bara i den meningen att
man då satsar på skattehöjningar och andra återställare.
Syftet med denna uppläggning sägs vara att genomföra den
nödvändiga saneringen av statsfinanserna på ett
fördelningspolitiskt rättvist sätt. Men återgången till
högskattepolitik tillsammans med pågående återregleringar
av arbetslivet får till följd att regeringen förstör existerande
jobb och försvårar tillkomsten av nya. Självfallet bromsar
detta tillväxten, inte minst inom den privata tjänstesektor där
nu alla ändå tycks ense att expansionen måste ske.
Regeringens förutsägelser att statsskulden som andel av
BNP skall nå sin toppunkt 1997 för att sedan vända nedåt
förutsätter att dess optimistiska tillväxtscenario förverkligas.
Skulle det visa sig att tillväxten inte blir så hög som
regeringen antar -- eller att kronan inte apprecieras eller
räntan sjunker -- får detta stort genomslag på utvecklingen,
vilket framgår av diagram 5.2. I alternativet med låg tillväxt
har antagits att denna understiger regeringens prognos med
ca en procent varje år. Alternativet med högre ränta
förutsätter att räntan under perioden blir en procentenhet
högre än regeringen antagit. Det sämsta alternativet utgår
ifrån att båda dessa avvikelser inträffar.
Diagram 5.2 Illustration av olika statsskuldscenarier
Kalkylerna i diagrammet, som inte skall tolkas som
prognoser, illustrerar hur bräcklig regeringens
saneringspolitik är. Det saknas säkerhetsmarginaler. Man
behöver inte svartmåla för att teckna en bild, där statsskulden
i stället för att bromsas upp genomgår en närmast
explosionsartad ökning.
Problemet blir än tydligare, om man för in
konjunkturcykeln i sammanhanget. Historiskt har denna haft
en varaktighet av cirka fem år. Det innebär att Sverige kan
vara på väg in i en avmattning om cirka två år. Enligt
regeringens egna prognoser skall vi då inte ha hunnit längre
än att den totala arbetslösheten kvarligger över 10 procent
och att ökningen av statsskulden som andel av BNP nätt och
jämnt har hejdats. Om det därefter skulle inträffa en
konjunkturdämpning, kan den fortsatta skuldutvecklingen
bli som följer av diagram 5.3. Där har förutsatts att tillväxten
sjunker till 0,5 procent år 1999 och 2000 för att därefter
återgå till 3 procent år 2001 och 2002. Beräkningarna bygger
också på antagandet om ett underskott i statsbudgetens
primärsaldo på 2 procent 1999 och 6 procent 2000, varefter
läget förbättras så att underskottet år 2001 endast blir 0,9
procent och året därpå uppvisar ett överskott på ca 4 procent.
Diagram 5.3 Illustration av statsskuldens långsiktiga
utveckling
Illustrationen i diagrammet bygger således inte heller på
något skräckscenario. Om vi inte hade räknat med att räntan
faller och kronan apprecieras fram till 1998 enligt
regeringens antaganden, skulle det ha sett betydligt sämre ut.
Det hade inte heller varit orimligt att föreställa sig att
nedgången blir betydligt kraftigare än vi räknat med.
Slutsatsen blir att även om budgetunderskottet på kort sikt
kan förbättras snabbare än vad regeringens prognoser visar,
kan inte statsskuldens utveckling sägas vara under kontroll,
därför att säkerhetsmarginalerna i saneringsprogrammet är
för små. Det är med all säkerhet perspektivet bortom 1998
som förklarar att budgetförslagets framläggande inte
medfört den räntenedgång och den förstärkning av
kronkursen som regeringen säkert hoppats på. Talet om att
det hädanefter inte skulle behövas några ytterligare
besparingar är uppenbarligen missriktat -- detta så mycket
mera som det inte räcker att statsskulden stabiliseras nära
100 procent av BNP utan också successivt måste sänkas ned
mot de 60 procent som ingår i EU:s konvergenskrav.
6 Regeringens ekonomiska politik
Den totala omfattningen av regeringens saneringsåtgärder
är således inte tillräcklig. Därtill kommer att avvägningen
mellan olika åtgärdstyper är olycklig. Bara på några månader
har det fattats beslut om skattehöjningar på över 55 miljarder
kronor. Tillsammans med de återregleringar som sker bl.a.
inom arbetslivets område måste det bromsa tillväxten och
därmed försämra möjligheterna att skapa nya, riktiga jobb
ute i företagen.
I finansplanen kompletteras nu de stora skattehöjningarna
och de omfattande återregleringarna med ett sparprogram på
ca 20 miljarder kronor. Tvärtemot de utfästelser som lämnats
är de emellertid inte alla ''skarpa''. Det saknas besked om
detaljutformningar av förändringar på många punkter. En
annan iakttagelse är att medan flertalet skattehöjningar
snabbt får genomslag, dröjer det i flera fall åtskillig tid innan
större besparingar kommer till genomförande.
Ett exempel på hur valhänt regeringen går tillväga när det
gäller att spara i statsbudgeten är att förslaget till enhetlig
ersättningsnivå i sjukförsäkringen på 75 procent kopplas
med ett slopande av karensdagen. Hur man över huvud taget
inom ramen för ett sparprogram kan förorda förändringar
som sammantagna leder till en utgiftsökning med över 400
miljoner kronor är obegripligt. Då är ändå
kostnadsberäkningen statisk och tar inte hänsyn till
möjligheten av ändrad frånvarofrekvens.
När den borgerliga regeringen drev igenom införandet av
en karensdag i sjukförsäkringen, framträdde vad som föreföll
vara en remarkabel förbättring av hälsotillståndet i landet.
Frånvaron från arbetet mer än halverades på många håll.
Vinsten blev därmed dubbel: både en utgiftsbesparing och en
produktivitetsförbättring.
Om karensdagen slopas betyder det omvänt dels ökade
utgifter för sjukförsäkringen, dels en genom ökad frånvaro
försämrad produktivitet. Men liksom i slutet av 1980-talet
behöver fler vara anställda, om företagen skall kunna parera
den ökade frånvaron. Det är nästan så att man misstänker att
produktivitetsnedsättande åtgärder av detta slag kan vara
lösningen på gåtan hur regeringen -- trots en
tillväxtdämpande och jobbförstörande skattepolitik -- tror
sig kunna få ned arbetslösheten och skapa 300.000--400.000
nya arbetstillfällen.
Regeringen har som vanligt stor tilltro till möjligheten att
med selektiva åtgärder stimulera till ökad sysselsättning. Det
ingrepp den tydligen fäster störst förhoppningar vid är
förslaget att tillfälligt avstå från löneskatter för arbetslösa
som får jobb under de närmaste månaderna. Det kan ses som
ett indirekt erkännande åt den gamla moderata tesen att
löneskatter verkar avhållande på viljan att anställa mer
personal. Men det framstår som både motsägelsefullt och
cyniskt att först höja löneskatterna generellt och därmed slå
ut flera tiotusentals jobb och sedan göra en punktinsats --
med alla dess snedvridande inslag mellan både olika
arbetstagare och olika arbetsgivare -- för att i någon mån
reparera de skador som åstadkommits.
Förslaget att erbjuda 9.000 personer över 25 år möjlighet
att med ett särskilt utbildningsarvode på 12.000 kronor i
månaden genomgå teknisk eller naturvetenskaplig
utbildning till akademisk examen är ett annat missriktat
sysselsättningsinitiativ. Den samlade kostnaden för deras
utbildning uppgår till drygt 3 miljarder kronor eller mer än
kostnaderna för ett stort universitet. Förutom att snedvrida
studiefinansieringsvillkoren inom den högre utbildningen
utgör den föreslagna utbildningen att exceptionellt dyrt sätt
att erbjuda vissa personer fördelar som inte alla kan få del
av.
Finansplanen återkommer också till den gamla
fondsocialistiska tanken att pensionspengar skall användas
för att köpa aktier. Eftersom det numera finns ett betydande
inslag av utländskt ägande i de stora börsnoterade
exportföretagen, framförs hotet denna gång med den
förledande formuleringen att AP-fonden skall ges ökade
möjligheter att tillföra riskkapital till de små och medelstora
företagen. Denna motivering för ett samhälleligt
övertagande av ägandet i företagen framstår som så mycket
mera skenheligt, eftersom regeringen nyligen kraftigt har
försvårat försörjningen med riskkapital genom att avsevärt
skärpa beskattningen av sparande och företagande i landet.
7 Förnyelsen av Sverige -- riktlinjer för den ekonomiska
politiken 7.1
Mål
Den ekonomiska politiken måste läggas om radikalt, om
det skall vara möjligt att återupprätta Sverige som tillväxt-
och företagarnation. Den borgerliga regeringen arbetade
med en strategi som byggde på att sänkta skatter,
avregleringar och lägre offentliga utgifter skulle ge högre
tillväxt, låg inflation, fler nya riktiga jobb i företagen och
sunda statsfinanser.
Den socialdemokratiska regeringen har redan lämnat
denna väg och risken är nu påtaglig att utvecklingen under
1980-talet upprepas. En borgerlig reformregering ersätts av
en socialdemokratisk återställarregering, som låter
effekterna av en deprecierad krona dölja att Sverige fortsätter
att halka efter.
Syftet med den moderata ekonomiska politiken är att
förnya och modernisera Sverige med följande inriktning:
För det första måste politiken inriktas på att förbättra
förutsättningarna för tillväxt i Sverige. Vi bör eftersträva att
tillväxten ligger på europeisk toppnivå. En förutsättning är
att skatterna i Sverige skall ligga på en konkurrenskraftig
europeisk nivå.För det andra måste statens finanser
saneras. Skuldbördan skall stabiliseras till 1998 för att
därefter sänkas. Budgetsaneringen bygger på en
kombination av minskade utgifter och strukturreformer som
ger tillväxt, låg inflation och lägre räntor.För det tredje
måste hög prioritet ges åt inflationsbekämpningen. Bara med
en politik som värnar penningvärdet kan vi få en tillväxt som
är långsiktigt hållbar. En hög inflation lägger alltid grunden
för en ny kris.För det fjärde måste förutsättningar skapas
för full sysselsättning genom att återupprätta Sverige som
tillväxt- och företagarnation. Bara genom att föra en politik
som ökar utrymmet för de välståndsskapande krafterna kan
Sverige pressa tillbaka arbetslösheten.För det femte vill vi
utveckla och förbättra välfärden genom att, inom
samhällslivets alla olika områden, klargöra och betona det
ansvar som var och en har för sin egen välfärd. Den enskildes
möjligheter att påverka barnomsorgen, barnens skolgång,
sjukvården och äldreomsorgen, liksom alla andra
verksamheter som är viktiga för den personliga tryggheten,
är också centrala. En förutsättning för tryggad välfärd är att
de andra fyra ekonomisk-politiska målen kan uppnås.
7.2 Sverige i EU
Sverige är nu medlem av EU. Detta kommer att få mer
genomgripande effekter för den ekonomiska politiken än vad
flertalet, inklusive regeringen, tycks ha insett. Medlemskapet
kommer att öka konkurrenstrycket och kraven på
omvandling, men det innebär också att de mer direkta kraven
på vår ekonomiska politik skärps. Utnyttjar Sverige denna
möjlighet på ett riktigt sätt, kommer det att få fundamental
betydelse och öppna mycket stora möjligheter.
Inträdet i EU innebär, genom en kombination av direkta
hinder för regleringspolitik och en ökad rörlighet, att Sverige
i avsevärt större utsträckning öppnas för reell konkurrens.
Möjligheterna att behålla ineffektiva regler och system
minskar. Det kommer att bli allt svårare för produktion som
är förlagd till Sverige att bära kostnader och regleringar som
företag i andra länder inte drabbas av.
Men EU-medlemskapet för också med sig en ny
uppsättning regler för det ekonomisk-politiska
beslutsfattandet. Sverige lämnar nu definitivt den
keynesianska eran bakom sig och går in i ett liberalt system
med fasta spelregler.
Allt fler länder väljer att basera sin politik mer på att
försöka förbättra den långsiktiga tillväxten än på att styra det
kortsiktiga kapacitetsutnyttjandet. Det politiska
beslutsfattandet, med finanspolitiken som instrument, bör
inriktas på att skapa goda förutsättningar och starka
drivkrafter för företagande, sparande, investeringar och
arbete.
Det är insikten om den nationella politikens begränsningar
som varit en av drivkrafterna bakom framväxten av det
ekonomisk-politiska samarbetet inom EU. Alltfler länder har
förstått att en politik för hög tillväxt, låg arbetslöshet och
stabila offentliga finanser förutsätter att den ekonomiska
politiken underordnas ett fast regelsystem.
Den ordning som lades fast i Maastricht-fördraget är ett
första steg i denna riktning. Sverige har redan idag åtagit sig
att eftersträva ett uppnående av de konvergenskrav som
gäller för EMU. Dessa är enligt Maastricht-avtalet
följande:att det årliga nettoupplåningsbehovet för den
konsoliderade offentliga sektorn inte skall överstiga 3
procent av BNP;att den konsoliderade offentliga sektorns
bruttoskuld inte skall överstiga 60 procent av BNP;att
inflationen inte skall överstiga genomsnittet för de tre
medlemsländerna med lägst inflation med mer än 1,5
procent;att den långa obligationsräntan inte skall överstiga
den genomsnittliga räntan i de tre länderna med lägst
inflation med mer än 2 procentenheter ochatt växelkursen
skall vara stabil.
Regeringen konstaterar i finansplanen att Sverige skall
utarbeta ett konvergensprogram. Det förefaller emellertid
som om den anser att det skulle räcka med att översätta
finansplanen och det riksdagsbeslut den resulterar i. Detta är
emellertid att ta alltför enkelt på uppgiften. Mot bakgrund av
den diskussion som förts i det föregående gäller det att visa
att statsskulden inte bara stabiliseras som andel av BNP utan
att den sedan förs ner mot målet 60 procent med vad som bör
vara minst 3--4 procentenheter om året. Dessutom bör ett
svar ges på frågan hur Sverige skall kunna ansluta sig till den
europeiska växelkursmekanismen (ERM), så att vi där i två
år kan uppvisa den valutastabilitet som förutsätts för
övergången till EMU:s tredje fas. Vi utgår ifrån att den
slutliga utformningen av det svenska
konvergensprogrammet föregås av samråd med riksdagen
via EU-nämnden och finansutskottet i överensstämmelse
med de krav på öppenhet och förankring som hittills
tillämpats beträffande Europapolitiken.
Det kan hävdas att konvergenskriterierna inte är
trovärdiga, eftersom det saknas sanktionsmöjligheter mot det
land som inte uppfyller kraven. Detta är bara sant i en ytlig
mening. I takt med att allt fler medlemsländer stramar upp
politiken för att närma sig dessa mål kommer det att bli
alltmer kostsamt för ett land att avvika. I praktiken kommer
konvergenskriterierna att alltmer ställas i fokus för de
finansiella marknadernas utvärdering av politiken i
medlemsländerna. Ett land som avviker från
konvergenskriterierna kommer att drabbas av oro kring
växelkursen och en högre räntenivå.
De medlemsländer som hittills utsatts för EU-proceduren
vid för hög skuldsättning har fått hård kritik. Belgiens
regering har kritiserats för att tempot i saneringsprocessen är
för långsamt, eftersom landet annars kommer att ligga kvar
på för hög skuldnivå under 1996, trots att alla offentliga
utgifter frysts på en realt oförändrad nivå. Den danska
regeringen får kritik därför att det goda konjunkturläge som
råder de närmaste åren borde kunnat utnyttjas för en
snabbare sanering. Den tyska regeringen har fått höra att
alltför många av saneringsåtgärderna bygger på vaga
framtida beslut och att takten i anpassningsprocessen inte får
vara för långsam. Risken är därmed påtaglig att även Sverige
kommer att utsättas för kritik från kommissionen, när vårt
land under året genomgår motsvarande granskning.
Det är vår bestämda uppfattning att de fem konvergensmål
som stipuleras i Maastricht-avtalen också bör utgöra ett
ramverk för den ekonomiska politiken i Sverige. När vi
eftersträvar att uppfylla de traditionella målen för den
ekonomiska politiken, hög tillväxt, full sysselsättning och
trygg välfärd, måste det ske med detta ramverk i åtanke.
7.3 Penningpolitik
Penningpolitiken fyller en viktig roll i den ekonomiska
politiken. Inflationen är en starkt bidragande orsak till låg
tillväxt och hög arbetslöshet. Den snedvrider marknadens
prissignaler, vilket leder till fel- och överinvesteringar. När
sedan inflationen måste tas ner, vilket utvecklingen i Sverige
och andra industriländer visar är oundvikligt, kommer de
företag som byggt sina kalkyler på en fortsatt hög inflation
att slås ut. Den verkligt stora kostnaden för inflationen är de
återkommande perioderna av desinflation som en
inflationspolitik förr eller senare leder till. Det kan vara värt
att notera att under de hundra år som Sverige hade högst
tillväxt av alla industriländer, från mitten av 1800-talet och
framåt, hade vi också ett stabilt penningvärde. Enligt
Riksbankens beräkningar var den genomsnittliga inflationen
1830--1960 endast 1,8 procent per år.
När regeringen inte för en tillräckligt stram och
strukturorienterad finanspolitik belastas penningpolitiken
hårt. Om statsskuldssaneringen inte är långsiktigt trovärdig,
om inte arbetsmarknaden fungerar effektivt och om
näringslivet inte klarar av att expandera i en takt som gör att
inflationsdrivande flaskhalsar kan undvikas, kommer vi även
fortsättningsvis att få leva med höga räntor.
Vi konstaterade i vår motion med anledning av prop.
1994/95:25 ''Vissa ekonomisk-politiska åtgärder'', att flera
uttalanden från socialdemokratiskt håll skapat onödig
osäkerhet om inflationsbekämpningen. Därför är det viktigt
att regeringen visar att den tar inflationsbekämpningen på
allvar. Uppslutningen i finansplanen bakom Riksbankens
mål att konsumentprisindex inte får öka med mer än 2
procent + 1 procentenhet är därvidlag ett gott tecken. Men
detta uttalande efterföljs i finansplanen av en förklaring att
saneringsprogrammet åtminstone tillfälligt kan medföra att
målet överskrids. Regeringen räknar själv med en
prisstegring under 1996 med 3,7 procent, och det finns nu en
tendens att i näringslivet kalkylera med en höjning av
inflationstakten till 4 à 5 procent. Skall målet att hålla nere
inflationen vara trovärdigt, tål det inga ursäkter för tillfälliga
avvikelser.
Det är viktigt att regeringen lever upp till EU-
medlemskapets krav att Riksbanken före utgången av den
andra fasen i Maastricht-avtalet ges en ställning som
garanterar dess oberoende gentemot politiska påtryckningar.
Ett förslag med denna inriktning måste presenteras före
mandatperiodens utgång så att nödvändiga
grundlagsändringar kan träda i kraft snarast möjligt efter
1998 års val.
7.4 Kommunal ekonomi
Regeringen är i finansplanen förtegen i frågor som rör
kommunernas ekonomi och hänvisar i huvudsak till den
kommande kompletteringspropositionen. Vi finner detta
anmärkningsvärt mot bakgrund av den stora roll den
kommunala sektorns agerande har på samhällsekonomin.
Regeringen förutser dock i sina prognoser att den
kommunala konsumtionen skall fortsätta att sjunka. Det sker
i så fall i strid med vad socialdemokraterna i
oppositionsställning och under valrörelsen framhöll. Sedan
dess har mycket omfattande kommunala skattehöjningar
genomförts av nya politiska majoriteter i kommunerna, totalt
uppgående till ca 4,5 miljarder kronor eller ca 50 öre per
skattekrona i genomsnitt. Dessa skattehöjningar har
motiverats med behovet av satsningar på inte minst
kommunal barnomsorg. Det får därför inte uteslutas att den
kommunala konsumtionen kan komma att bli högre än
regeringen förutser. Detta får i så fall långsiktigt negativa
verkningar på samhällsekonomin.
Samtidigt noterar vi emellertid att regeringens
budgetförslag innehåller en rad poster med besparingar på
den statliga budgeten, som direkt slår på kommunerna med
ökade utgifter, om inte samtidigt vissa lag- och
regeländringar kommer till stånd. Eftersom regeringen ej
heller angivit något om att kommunerna skall kompenseras
för dessa åtgärder, får de möjligen en återhållande inverkan
på kommunal konsumtion i övrigt. Detta är emellertid i hög
grad avhängigt av hur regeringen konkret avser att agera för
att hålla tillbaka ytterligare kommunala skattehöjningar.
Uppenbarligen saknar regeringen en strategi för den
kommunala sektorn. Det går inte att avläsa vilken roll den
skall spela för att åstadkomma samhällsekonomisk balans.
Detta kontrasterar starkt mot fyrpartiregeringens medvetna
strävan att åstadkomma en starkt förbättrad produktivitet
inom kommunsektorn. Detta arbete gav mycket tydliga
resultat så till vida att den tidigare starka
produktivitetsnedgången förbyttes i en stark uppgång. För
samhällsekonomin är det mycket betydelsefullt att
omprövnings- och förnyelsearbetet fortsätter. Ändrade
signaler från den nya regeringen i kombination med nya
majoriteter i kommunerna kan dessvärre vända den positiva
trenden.
7.5 Den moderata sparplanen
Den moderata sparplanen bygger på övertygelsen att en
politik för förnyelse och förändring av Sverige måste föra
vidare de strukturella reformer som genomfördes och
inleddes under den föregående mandatperioden. Den
statsfinansiella saneringen är en integrerad del av en
sammanhållen politisk strategi för moderniseringen och
förnyelsen av Sverige.
Detta innebär, att arbetet med att genom minskade utgifter
skapa en långsiktigt fungerande balans mellan staten och
samhället i övrigt måste gå hand i hand med arbetet att
strukturellt förbättra förutsättningarna för omvandling,
företagande och tillväxt i ekonomins olika delar. Och det
innebär samtidigt, att det aldrig får handla bara om ett
planlöst yxande i utgifter från ett enkelt kameralt perspektiv,
utan det måste alltid ha sin grund i tankar om hur de
existerande offentliga systemen skall byggas om i stället för
att bara brytas ned.
I bägge dessa hänseenden föreligger avgörande skillnader
mellan moderat och socialdemokratisk politik. I en delvis
vildsint reträtt från vad de predikat och trott på tvingas de att
yxa till besparingar utan större tankar på konsekvenser och
följder vare sig för ekonomins tillväxtmöjligheter i stort eller
för framtiden för de olika offentliga systemen. Blotta tanken
på en långsiktig strategi avvisas -- inte minst därför att man
med all sannolikhet är oförmögen att formulera en sådan.
Den moderata politiken är inte plötsligt påkommen.
Problemet med de alltför stora offentliga utgifterna, de
alltför stela offentliga systemen och de alltför starka
begränsningarna för företagande och tillväxt har vi pekat på
inte minst under det senaste decenniet. Vår politik får kraft
inte minst av sin konsekvens och kontinuitet.
Tre strävanden är centrala i den utvidgade moderata
sparplan som nu presenteras.
För det första att icke bara stoppa ökningen av den
offentliga skuldbördan, utan att också se till att den gradvis
börjar att närma sig de mål som gör ett fullt svenskt
deltagande i den framväxande europeiska ekonomiska och
monetära unionen till en konkret möjlighet.
För det andra att ytterligare förbättra de långsiktiga och
strukturella förutsättningarna för företagande, sysselsättning
och tillväxt i den samlade svenska ekonomin så att vår
konkurrenskraft som nation säkras icke bara kortsiktigt
genom svagare krona utan långsiktigt genom kompetens och
omvandlingsförmåga.
För det tredje att icke genom planlösa utgiftsminskningar
bara bryta ner existerande offentliga system på t.ex.
välfärdsområdet, utan att i stället genom en medveten politik
bygga om dem så att de också bättre svarar mot den moderna
individens och den ansvarstagande familjens behov.
Dessa tre strävanden har väglett utformningen av det
moderata alternativet. Detta bygger på dels de förslag som
presenterades av den tidigare fyrpartiregeringen, dels den
moderata sparmeny som lades fram den 22 november 1994.
Enligt vår mening är det nödvändigt med en kraftigare
sanering än den som regeringen hitintills föreslagit, vilken
dels i närtid helt saknar de säkerhetsmarginaler vi anser
nödvändiga, dels i det något längre tidsperspektivet riskerar
att föra oss in i en veritabel skuldexplosion om och när den
ekonomiska tillväxten försvagas.
Vår plan innebär, mot denna bakgrund, ett statiskt räknat
mindre underskott 1998 med ca 17 miljarder kronor i
förhållande till regeringens plan. Den reella skillnaden torde
dock vara avsevärt större genom att vår plan med dess starka
tillväxtinriktning har goda förutsättningar att ge klart lägre
räntor och klart högre sysselsättning än regeringens plan
med dess starka betoning av skattehöjningar. Skulle ett
försök gjorts att värdera omfattningen av dessa indirekta
effekter av vår plan i förhållande till regeringens hade
skillnaden i saldo och därmed möjligheten att reducera
skuldbördan sannolikt flerdubblats.
Även på andra sätt än genom ett lägre underskott ökar vår
plan påtagligt förutsättningarna för att börja att minska
skuldbördan så att ett deltagande i den ekonomiska och
monetära unionen blir en möjlighet. Vi uppskattar att det
finns utrymme för privatiseringar av statliga tillgångar i
storleksordningen 100 miljarder kronor och att ca hälften av
detta belopp kan vara möjligt att använda för att direkt
reducera statsskulden under den period vi här diskuterar.
Det är för oss viktigt att den statsfinansiella saneringen
sker samtidigt som de långsiktiga tillväxt- och
utvecklingsmöjligheterna för Sverige stärks. I det längre
perspektivet är det förutsättningarna för företagande och
tillväxt som avgör möjligheterna till sysselsättning och
välfärd.
Vårt förslag innebär mot denna bakgrund skattesänkningar
och avregleringar som, i förhållande till vänstermajoritetens
politik, är av betydande omfattning. I stor utsträckning
innebär detta att vi fullföljer den linje som var
fyrpartiregeringens. Förslaget innebär, att skatterna 1998
kommer att vara ca 46 miljarder kronor lägre än vad
regeringen lagt fram förslag om. Dessa sänkta skatter på
arbete och företagande ger fler nya jobb.
Inriktningen på konkurrenskraftiga skatter, liksom på
avreglering av t.ex. arbetsmarknaden, ligger i motsats till
regeringens politik väl i linje med de rekommendationer om
en politik för nya jobb och ny tillväxt som blivit resultatet av
de senaste årens intensiva studier och diskussioner inom bl.a.
EU och OECD.
Permanent lägre löneskatter i förening med en
moderniserad arbetsrätt ger klart bättre förutsättningar för
nya riktiga jobb under de kommande åren. Av långsiktig
betydelse är de förbättringar i förutsättningarna för
företagande och sparande som ligger i den återinförda
kvittningsrätten för nyföretagande, ett riskkapitalavdrag och
avskaffande av dubbelbeskattningen.
Denna politik skapar förutsättningar för ett successivt
stärkt och breddat ägande av ett allt mer dynamiskt
näringsliv. Regeringens recept med försämrade
förutsättningar i förhållande till det övriga Europa och
satsning på att med hjälp av AP-fonden kollektivisera och
socialisera ägandet är ett farligt återfall i forna tiders
socialistiska tänkande.
Det är av avgörande betydelse att den neddragning av de
samlade offentliga utgifterna som måste ske görs på ett sätt
som inte innebär ett kameralt nedrivande utan i stället ett
medvetet ombyggande. En sparpolitik som bara är en
framtvingad reträtt kommer förr eller senare att misslyckas,
medan en politik som medvetet försöker att bygga om och
balansera om kommer att innebära en ny start också när det
gäller den offentliga sektorn.
En fungerande tillväxtstat är det bästa sättet att lägga
grunden för ett starkt välfärdssamhälle, medan en
välfärdsstat som bromsar tillväxten förr eller senare kommer
att rasera också välfärdssamhället.
Den tillväxtstat vi vill skapa är, enligt vår mening, den
nödvändiga förutsättningen för det välfärdssamhälle vi
strävar efter.
Vårt förslag innebär, att vi avvisar ca 4,8 miljarder kronor
av de utgiftsneddragningar som regeringen föreslagit. Vi
finner dessa förslag planlösa och okloka. Samtidigt avvisar
vi ca 0,6 miljarder kronor i föreslagna nya utgifter, och
lägger egna förslag om ytterligare besparingar på ca 62
miljarder kronor.
TABELL 7.1 ÖVERSIKT AV BUDGETFÖRSLAG
Den neddragning av utgifter vi totalt avvisar är den
omfattande nedrustning av högre utbildning och forskning
regeringen föreslagit. Vi finner det långsiktigt nödvändigt att
den satsning på kompetens och kunnande som
fyrpartiregeringen inledde i sin helhet förs vidare. Att skära
ner denna är att skära ner på Sveriges framtida möjligheter.
På vissa övriga områden accepterar vi inte de föreslagna
neddragningarna. På justitiedepartementets område har vi
bevarat vad vi anser nödvändigt för rättsstatens värn. En
kameral nedskärning som ger färre poliser men i stället fler
brottslingar på gatorna ligger inte i någons intresse.
När det gäller det viktiga värnet av rättsordningen avsätter
vi också större resurser än regeringen till skatteindrivning i
syfte att dels bekämpa ekonomisk brottslighet, dels förbättra
statsfinanserna. Vi ser det också som nödvändigt att ge tullen
större resurser än regeringen föreslagit för att i den av oss
eftersträvade fria rörlighetens Europa klara inte minst
narkotikabekämpningen.
På försvarspolitikens område accepterar vi vissa av de
åtgärder som kortsiktigt vidtagits, eftersom dessa nu
knappast kan göras ogjorda. Inför det kommande
försvarsbeslutet inriktar vi arbetet på en ram som ligger
högre än regeringens men något lägre än vad en
framskrivning av dagens skulle innebära. Slutgiltigt
ställningstagande i denna fråga måste ske senare.
Det är en viktig del av vår EU-politik att ge olika delar av
vårt land bättre möjligheter till balanserad utveckling,
liksom att ge vår jordbruksnäring och vår livsmedelsindustri
samma konkurrensförutsättningar som i andra EU-länder.
Mot denna bakgrund, liksom mot bakgrund av de
neddragningar av den nationella regionalpolitiken som
föreslås, accepterar vi inte att regeringen inte fullt ut utnyttjar
möjligheten till det dubbelstöd på olika områden som det av
fyrpartiregeringen framförhandlade EU-avtalet innebär.
Förslagen till ytterligare neddragningar av utgifter med ca
62 miljarder kronor till 1998 omfattar i stort sett samtliga
områden. Här redovisas endast större frågor samt de
principer som väglett avvägningen mellan olika förslag.
Huvuddelen av de förslag som här presenteras innebär en
upprepning eller precisering av de förslag som presenterades
i den moderata sparmenyn i november 1994.
På utrikesdepartementets område bedömer vi en
ytterligare minskning av biståndsramen som möjlig. Inom
denna med 1,6 miljarder kronor minskade ram föreslås en
förändrad avvägning med mindre av traditionellt länderstöd
och mer av multilateralt system- och systemskiftesstöd.
Detta bör ge förutsättningar för ett bistånd som till lägre
kostnad ger bättre resultat.
Vi vill dock se en 130 miljoner kronor högre ram för olika
insatser i vårt eget närområde, främst de baltiska staterna och
nordvästra Ryssland. Vi vill också ha en parlamentarisk
beredning av frågan om omfattningen och inriktningen av de
sparåtgärder som måste ske inom den egentliga
utrikesförvaltningen.
En generell neddragning av olika typer av parti-, press- och
organisationsstöd föreslås. Detta kommer till uttryck i
justitiedepartementets, utrikesdepartementets,
kulturdepartementets, civildepartementets och riksdagens
anslag. En generell minskning av partistödet till en tredjedel
av dagens föreslås, samtidigt som presstödet avskaffas i
förening med momsvidgning till att omfatta även
dagspressen och ett avskaffande av reklamskatten. Fria
partier och fria media bör i ett fritt samhälle i största möjliga
utsträckning kunna stå på egna ben.
På socialförsäkringarnas och familjepolitikens område
innebär vår politik, förutom nödvändiga neddragningar, en
fortsatt ombyggnad av politiken i riktning mot mer av
individuell valfrihet och möjlighet till enskilt
ansvarstagande.
Vi har länge förordat sänkta nivåer i de olika
inkomstersättningssystemen. Efter det att dessa nu
successivt sänkts från 90 procent finns det nu anledning att
utgå från 75 procent som en generell ersättningsnivå i
samtliga inkomstgarantisystem. Detta påverkar, i
förhållande till regeringens förslag, såväl nivån i
arbetslöshetsförsäkringen, som av logiska skäl måste sänkas,
som den s.k. pappamånaden i föräldraförsäkringen.
Generella ytterligare sänkningar under denna nivå på 75
procent kan knappast ske utan omfattande konsekvenser och
betydande omprövningar. Politiken bör mot denna bakgrund
inriktas på att skapa förutsättningar för att dessa
ersättningsnivåer kan bestå.
Karensdagar i olika försäkringssystem är bra. Vi har
arbetat för införandet av karensdagar i såväl
sjukförsäkringen som arbetslöshetsförsäkringen, och
erfarenheterna har i bägge fallen varit goda. Mot denna
bakgrund motsätter vi oss dels det avskaffande av
karensdagen i sjukförsäkringen som regeringen föreslår och
lägger dels fram förslag om ytterligare en karensdag i linje
med vårt ursprungliga förslag 1991. Vi uppskatter den
samhällsekonomiska belastning som regeringens förslag
skulle innebära, och som drabbar såväl offentliga som
privata arbetsgivare, till ca 6--7 miljarder kronor.
Detta, liksom den omläggning av familjepolitiken vi
förordar, påverkar också förutsättningarna för den
kommunala ekonomin.
Vi räknar med att såväl de två karensdagarna i
sjukförsäkringen som den minskning av trycket på
utbyggnad av enbart den offentliga barnomsorgen som
införandet av vårdnadsavdrag och vårdnadsbidrag på sikt
innebär lindrar kommunernas situation väsentligt. Detta för
naturligt fram till en motsvarande nedräkning av statens
bidrag till kommunerna med 1,6 respektive 2,3 miljarder
kronor. Till detta skall, för att få en rättvisande bild, läggas
effekterna på bidragsnivån på ca 4,5 miljarder kronor av den
momsneutralitet som utretts och som vi tidigare förordat.
För den kommunala sektorn förblir vår inriktning realt
oförändrad konsumtion. Vår bedömning är att det bör bli
resultatet av summan av de åtgärder vi här föreslår.
Tillsammans med ett kommunalt skattestopp innebär detta
ett fortsatt förändringsbehov i kommunerna men ger
samtidigt utrymme för de satsningar på Europas bästa skola
och en fungerande vård och omsorg som vi vill ha.
Husläkarsystemet och den fria etableringsrätten leder på sikt
också till minskade kostnader genom ökad konkurrens och
genom ett mindre tryck på den dyra akutsjukvården.
Vårt förslag när det gäller pensionsfrågor, inkl
förtidspensioner, innebär ett upprepande av tidigare förslag.
Att fr.o.m. 61 års ålder byta ut förtidspensioner mot förtida
pensionsuttag, som föreslagits av den s.k. ESO-gruppen,
innebär en väsentlig besparing. Vi motsätter oss vissa av de
skattehöjningar som hårt drabbar pensionärers möjligheter
till extra arbete och extra inkomster. Pensionärers
möjligheter till arbete får aldrig ses som en belastning.
Pensionsöverenskommelsen ligger fast. Vi vill dock väcka
frågan om ett tidigare införande av det indexsystem i det nya
pensionssystemet som ingick i överenskommelsen. Vi står
vidare fast vid vår uppfattning om vikten av en politik som
innebär att den genomsnittliga pensionsåldern höjs.
Vår familjepolitik betonar mycket tydligt familjens
valfrihet. När det gäller den viktiga barnomsorgen innebär
vårdnadsavdraget och vårdnadsbidraget betydelsefulla steg i
denna riktning.
I likhet med regeringen ser vi i detta statsfinansiella läge
inget alternativ till en minskning av också de generella
barnbidragen. Vi anser att en något större total ram för
minskningar i familjestödet är möjlig. Utan att avvisa de av
regeringen föreslagna modellerna föreslår vi att en modell
med en större neddragning av det första barnbidraget och en
ty följande bättre situation för familjer med fler barn prövas
innan slutgiltigt beslut fattas.
Våra förslag vad gäller tandvård och läkemedel innebär i
huvudsak genomförande av system som nyligen utretts
liksom en övergång till i huvudsak högkostnadsskydd.
Vårt förslag innebär, som nämnts, att
arbetslöshetsersättningen också sänks till 75 procent. För att
underlätta flexibiliteten på arbetsmarknaden och motverka
en plågsam långtidsarbetslöshet föreslås en återgång vad
gäller ersättningstider till vad som ursprungligen föreslogs
av fyrpartiregeringen liksom en sänkning av det kontanta
arbetsmarknadsstödet. En allmän och obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring är för oss en självklarhet.
Vårt alternativ innebär en betydligt mer
sysselsättningsstimulerande politik genom sänkta skatter
och avregleringar. Därför föreslår vi minskade
arbetsmarknadspolitiska insatser uppgående till 1,8
miljarder kronor 1998.
På kommunikationsdepartementets område tvingas vi att
föreslå en i förhållande till regeringen ytterligare
senareläggning av beslutade infrastrukturinvesteringar. Även
med dessa kommer dock ett fullföljande av
fyrpartiregeringens program att innebära en mycket
betydande investering i modern infrastruktur under 1990-
talet. Rederistödet avvecklas. Vissa andra bidrag bl.a. till
Posten AB och Väg- och Banverken sänks.
Strävan mot Europas bästa skola och bästa utbildning är
central i den moderata framtidspolitiken. Det är mot denna
bakgrund som den samlade besparingen på högre utbildning
och forskning avvisas. På det övriga skolområdet föreslås
minskade bidrag till folkbildning och studiecirklar liksom en
återgång till av fyrpartiregeringen fattade beslut på
studiemedelsområdet. Friskolesystemet måste bibehållas.
På kulturdepartementets område sker besparingar främst
genom den omläggning av presstöd och pressbeskattning
som redan nämnts, medan på näringsdepartementets område
en återgång sker till den inriktning på successiv neddragning
av boendesubventionerna som lades fast av
fyrpartiregeringen. Erfarenheterna inte minst under 1994,
med de lägsta hyreshöjningarna under de senaste två
decennierna, visar att dessa neddragningar väl går att förena
med en rimlig utveckling av de enskilda hushållens
boendekostnader.
Summan av de förslag som ingår i denna plan innebär ett
minskat direkt lånebehov för staten på ca 14,5 miljarder
kronor 1998. De minskade räntekostnader detta medför
innebär, med medvetet försiktig statisk beräkning, att den
sammanlagda saldoförstärkningen 1998 kan beräknas till ca
17 miljarder kronor utöver regeringens förslag. Som nämnts
ovan vore det rimligt att räkna med en betydligt större
dynamisk effekt i och med att den inriktning av politiken vi
föreslår har klart bättre förutsättningar för lägre räntor och
ökad sysselsättning än vad regeringens förslag innebär.
Samtliga de summor som angetts ovan avser situationen
1998. Vi har ansett detta rimligt mot bakgrund av behovet av
att i detta perspektiv bestämt bryta av
statsskuldsutvecklingen och skapa förutsättningar för en
gradvis sänkt skuldbörda.
För budgetåret 1995/96 innebär vårt förslag ett minskat
underskott med ca 17 miljarder kronor. I förhållande till
regeringens förslag sker detta genom väsentligt ökade
utgiftsnedskärningar.
8 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den
ekonomiska politiken som anförts i motionen,
2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för
budgetpolitiken samt inriktningen och omfattningen av de
utgiftsminskningar och inkomstförstärkningar som anförts i
motionen.
Stockholm den 25 januari 1995
Carl Bildt (m)
Lars Tobisson (m)
Sonja Rembo (m)
Anders Björck (m)
Knut Billing (m)
Birger Hagård (m)
Gun Hellsvik (m)
Gullan Lindblad (m)
Bo Lundgren (m)
Inger René (m)
Karl-Gösta Svenson (m)
Per Unckel (m)
Per Westerberg (m)