Lönerna för de högst avlönade i den privata sektorn har
ökat dramatiskt under senare år. Motiven till löneökningarna
är tveksamma. Det verkar handla om statustänkande, att de
som har möjlighet premierar varandra och inte minst en
medveten lönespridning. Tyvärr har det här tänkandet även
spridit sig till den offentliga sektorn och framför allt till den
bolagiserade verksamheten.
Till stora delar påminner handlingsmönstret om det sena
80-talet när alla skulle vara med i spekulationsekonomin.
''Alla gör så'', var en vanlig ursäkt när bubblan sprack.
Lönesättningen av chefspersoner verkar vara ett uttryck för
samma trend. Det är urbota dumt att ösa pengar över folk
som redan har sitt på det torra och väldigt demoraliserande
i tider när vanligt folk förväntas hålla igen på sin konsumtion
och ställa upp på hårdhänta besparingar.
Lönesättningsfilosofin går dessutom på tvärs med de motiv
som anfördes för skattereformens genomförande. Då sades,
att visserligen får de högavlönade stora skattesänkningar,
men detta får de gengälda genom att hålla igen på
löneökningarna. Verkligheten blev en helt annan.
Löneökningarna blev störst hos höginkomsttagarna. LO-
utredningen om inkomster och skatter, från hösten 1994,
visar att klyftan mellan höginkomsttagare och vanliga
löntagare,vuxit starkt under perioden 1980--1992.
Studien visar att den reala inkomstökningen av inkomst
och kapital för heltidsanställda år 1980--1992 i genomsnitt
är 8,4 %. För de 100 000 med de högsta inkomsterna är
ökningen 35,9 % och för de 5 000, med de allra högsta
inkomsterna är ökningen 106,6 %. Skatteandelen år 1992 för
arbetare med en genomsnittslön på 165 000 kr är 27 %. För
de 100 000 med de högsta inkomsterna, med i genomsnitt
676 000 kr/år är den 39,9 % och för gruppen med de allra
högsta inkomsterna, i genomsnitt 2 757 000 kr är den 40,1 %.
Den förra socialdemokratiska regeringen tillsatte 1990 en
kommitté för att utvärdera effekterna av skattereformen.
Efter att ha fört en tynande tillvaro, kommer nu en
slutrapport under 1995.
Flera andra rapporter visar att skattereformen är orättvis
och gynnar höginkomsttagarna. Efter 1992 har den
borgerliga regeringen ytterligare förstärkt de här
skillnaderna genom att införa lättnader inom
kapitalbeskattningen, vilket till viss del återställdes av den
nya höstriksdagen.
Vi anser att regeringen bör ta tag i de här okynnesliknande
lönesättningarna som belastar samhällsekonomin och retar
upp den breda allmänheten. Föraktet för samhällets höjdare
ökar. Postchefens, Ulf Dahlsten, senaste lönehöjning är ett
utmärkt exempel på detta.
Vi har förståelse för att regeringen har svårt att stävja detta
inom det privata näringslivet, men däremot går det att finna
former för att sätta stopp för fantasilöner inom den egna
verksamheten.
Om staten, i egenskap av arbetsgivare, går före när det
gäller etik och värderingar i lönesättningen kan detta utgöra
en moralisk norm för stora delar av arbetsmarknaden.
Statliga företag och myndigheter bör via sina
arbetsgivarorganisationer aktivt verka för nya normer när det
gäller chefslöner. Då bör även pensioner och
avgångsvederlag tas med.
Inför ett ''lönetak'' i statlig verksamhet. De högst
ansvariga, talmannen och statsministern har löner som är ca
65 000 kr/månad. Denna nivå kan vara ett lämpligt
riktmärke. Vem kan vara värd mer? Taket behöver inte vara
statiskt. Inkomster över tak skall vara möjliga om särskilda
skäl för detta föreligger, men de skall vara ytterst
välgrundade och motiven bör granskas. Taket bör gälla under
minst den här mandatperioden och utvärderas därefter.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om lönepolitiken i statlig verksamhet.
Stockholm den 18 januari 1995
Owe Hellberg (v)
Lennart Beijer (v)
Stig Sandström (v)
Charlotta L Bjälkebring (v)
Ingrid Burman (v)