Bara genom att förstå det historiska skeendet, nutidens
dynamik och komplexitet och tendenserna i framtiden kan
ekonomisk politik och social organisation leda till en hållbar
utveckling i ekologisk och social mening. Fokusering enbart
på den korta sikten riskerar att leda till upprepade kriser.
Hållbar utveckling rymmer både den tvingande
nödvändigheten att bringa ekonomi och socialt system i
samklang med jordklotets fysiska begränsningar och en
anpassning till grundläggande mänskliga behov av
försörjning, kärlek och mening.
Just nu domineras den politiska debatten av kampen mot
underskotten i statens budget. Prioriteringen är nödvändig
men otillräcklig, den skymmer sikten för det verkliga
problemet att näringslivet inte kommer att skapa tillräckligt
många nya jobb och att offentlig sektor inom överskådlig tid
inte har råd att göra det, kanske inte ens bör göra det.
Krisen är inte bara resultatet av lågkonjunkturen och
felaktig politik. Den är långsiktig och strukturell och hänger
samman med omvandlingen från varu- och tjänsteproduktion
till kunskaps- och informationsekonomi. 1970 arbetade 42 %
av arbetskraften med varuproduktion och varuhantering. År
2000 beräknas denna siffra ha sjunkit till 17 %, varav kanske
ca 10 % inom industrin. I stället kommer ungefär lika många
eller 43 % att sysselsättas i kunskaps-, kultur- och
informationssektorn och nästan lika många med direkta
tjänster som handel, vård och omsorg.
Fler arbetstillfällen kommer att exporteras till östra Europa
eller u-länderna, andra kommer att ersättas med
maskiner/robotar eller bli så dyra (jämfört med
maskinproduktion) att de därför blir en bristvara -- något
som antingen staten eller kommunen måste betala eller som
bara de rika kan efterfråga. Vem skulle ha råd att lyssna på
filharmonikerna om man fick betala själv vad det kostade?
Hur många svenskar skulle få god vård och utbildning om
det var den egna plånboken eller privata försäkringar som
stod för fiolerna?
Konkurrens bygger alltmer på kompetens, det är inte
längre tillgång till råvaror eller kapital eller ens närhet till
marknaden som bestämmer framgång. Kompetens är i sin tur
knuten till individen/individerna. Man kan också tala om
social kompetens i meningen att ett samhälle kan vara
organiserat på ett sätt som underlättar värdeskapande
verksamhet. (Det brukar heta tillväxt men begreppet innebär
inte alltid hållbar utveckling och är heller inte alltid
värdeskapande.)
När individen kommer i fokus -- som blir fallet i kunskaps-
och informationssamhället -- växer risken för klyftor mellan
dem som är framgångsrika och dem som inte är det. De som
behövs, ''platsar'', och de som inte gör det, slås ut. Det är en
ofrånkomlig följd i ett samhälle som i likhet med vårt bygger
på fri konkurrens och marknadsekonomi.
En ganska stor och inflytelserik grupp kommer att ha allt:
goda löner -- ibland sanslöst goda -- frihet, utvecklande
arbete, kunskap och hemvist i internationella nätverk och
miljöer. Där kommer också att finnas en stor grupp av
marginaliserade, utestängda, utslagna. Proletariatet
återuppstår i spillrorna av det havererade folkhemmet.
Mellan dessa kommer att finnas en grupp som visserligen har
jobb men inte trygga eller välbetalda jobb, som är lätta att
ersätta, har tillfälliga kontrakt i stället för säkra anställningar.
Behov ska möta resurs. Enkelt, men hur ska det gå till?
Den allsmäktiga marknaden struntar fullständigt i begrepp
som omsorg, rättvisa och solidaritet. Den är kraftfull, men
saknar hjärta och hjärna. Alltså måste det vara politikens
skyldighet att försöka skapa balans.
Det tycks i renodlad mening finnas tre alternativ:Det
första kan vi kalla Europaalternativet. För att skydda
sysselsättning och välfärd inom EU från effekterna av social
dumping samordnas skatter och andra villkor för
produktionen alltmer på EU-nivå, genom införande av golv
(lägsta tillåtna nivå) för skatter och skydd för de beroende
arbetstagarna. Det är framför allt övriga Europa som är
alternativet till etablering i Sverige, utflyttningen av
produktion till t.ex. Sydostasien går ändå inte att hejda. Det
är inte bara de enorma löneskillnaderna som är skälet,
etableringarna i Sydostasien drivs också fram av den oerhört
snabba marknadstillväxten.
Frågan är hur pass realistiskt det är att det Nationernas
Europa som vi känner skall enas om en sådan politik? Och
hur skall i så fall den nya Europapolitiken se ut, på vilket sätt
skall nationerna kunna komma fram till de önskvärda
besluten? EU står inför många strategiska beslut de närmaste
10 åren som inte debatterats tillräckligt brett och grundligt i
det svenska politiska livet.
Frågan spetsas till av den omfördelning av produktion och
därmed sysselsättning som följer med en ekonomisk och
politisk integration av östra Europa med västra. Kommer
Västeuropas demokratier att klara av att lösa sina egna
ekonomiska och sociala problem samtidigt som man hela
tiden tappar i konkurrenskraft till både Östeuropa och Asien?
Ett svar på det problemet som kan komma föras fram är
regional protektionism.Det andra (nationella) alternativet
kan vi kalla USA-modellen. Sänkta löner för de fattiga och
kraftigt höjda löner för de redan rika. Denna s.k. lösning
påbörjades med kraft under 1980-talet i Sverige. Också i
övriga Europa kan man se ett likartat mönster,
marknadskrafter och ideologi, samverkan för att skapa de
växande klassklyftorna. Man kan säga att nomenklaturan
inom ekonomi och förvaltning belönar varandra med ännu
mera rikedom.
En del nya jobb uppstår förstås som konsekvens inom den
privata tjänstesektorn, t.ex. tvätterier, restauranger, hotell
och väktarbranschen. Priset för strategin är social instabilitet,
kriminalitet och våld. Och otrygghet, också för de rika.
Även förlust av trovärdighet, legitimitet för politikerna och
det politiska systemet får lov att räknas till priset.Det tredje
alternativet, finns det? Att under tiden som man inom EU
fortsätter att försöka uppnå resultat går enskilda nationer
som t.ex. Sverige före i anpassningen till en ny tid. Man
bestämmer sig för att frihet/individualism å ena sidan och
solidaritet/rättvisa å andra sidan är förenliga även inom en
liten region som Sverige. Att en nationell politik skulle
kunna skapa förutsättningar för en dynamisk stabilitet, i
samarbete mellan traditionellt sett motsatta intressen.
Att det nya skulle kunna drivas igenom utan en ganska
långtgående konsensus inom det politiska livet kan avskrivas
som ett alternativ. Det komplexa och beroende system som
ekonomin utgör i Sverige skulle bryta samman om
motsättningarna blev för stora. Samarbete,
blocköverskridande lösningar, kanske vad som skulle kunna
betecknas som ''ett nytt Saltsjöbaden'' får ses som en
förutsättning.
Den svenska krisen sköts upp en tid, men drabbade oss
desto hårdare när den kom. Kanske är det till och med så att
Sverige riskerar att falla hårdare än andra: Ju
framgångsrikare längs de gamla vägarna, desto svårare kan
det vara att bryta upp och tänka nytt.
Det korta perspektivet i politiken måste bottna i en
långsiktig strategi för välfärd, arbete och rättvisa.
Det sätt på vilket regeringens och riksdagens arbete är
organiserat hanterar inte i tillräcklig utsträckning de
långsiktiga problem och motsättningar som ligger inbyggda
i skeendet.
Om det inte blir en ändring mycket snart finns stor risk för
att den kris för välfärd och sysselsättning som Sverige i dag
går igenom förvärras med svåröverskådliga och mycket
allvarliga konsekvenser för demokrati och välfärd.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inrättandet av ett parlamentariskt
forum för debatt, rekommendationer och beslut i långsiktiga
miljöresurs- och fördelningsfrågor,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett sekretariat inom
regeringskansliet för analys av ekonomisk och social
utveckling på lång sikt.
Stockholm den 23 januari 1995
Sylvia Lindgren (s)
Bengt Lindqvist (s)
Per Olof Håkansson (s)
Sven-Åke Nygårds (s)
Bo Bernhardsson (s)
Carina Moberg s)
Ingemar Josefsson (s)