Bara genom att förstå det historiska skeendet, nutidens dynamik och komplexitet och tendenserna i framtiden kan ekonomisk politik och social organisation leda till en hållbar utveckling i ekologisk och social mening. Fokusering enbart på den korta sikten riskerar att leda till upprepade kriser. Hållbar utveckling rymmer både den tvingande nödvändigheten att bringa ekonomi och socialt system i samklang med jordklotets fysiska begränsningar och en anpassning till grundläggande mänskliga behov av försörjning, kärlek och mening.
Just nu domineras den politiska debatten av kampen mot underskotten i statens budget. Prioriteringen är nödvändig men otillräcklig, den skymmer sikten för det verkliga problemet att näringslivet inte kommer att skapa tillräckligt många nya jobb och att offentlig sektor inom överskådlig tid inte har råd att göra det, kanske inte ens bör göra det.
Krisen är inte bara resultatet av lågkonjunkturen och felaktig politik. Den är långsiktig och strukturell och hänger samman med omvandlingen från varu- och tjänsteproduktion till kunskaps- och informationsekonomi. 1970 arbetade 42 % av arbetskraften med varuproduktion och varuhantering. År 2000 beräknas denna siffra ha sjunkit till 17 %, varav kanske ca 10 % inom industrin. I stället kommer ungefär lika många eller 43 % att sysselsättas i kunskaps-, kultur- och informationssektorn och nästan lika många med direkta tjänster som handel, vård och omsorg.
Fler arbetstillfällen kommer att exporteras till östra Europa eller u-länderna, andra kommer att ersättas med maskiner/robotar eller bli så dyra (jämfört med maskinproduktion) att de därför blir en bristvara -- något som antingen staten eller kommunen måste betala eller som bara de rika kan efterfråga. Vem skulle ha råd att lyssna på filharmonikerna om man fick betala själv vad det kostade? Hur många svenskar skulle få god vård och utbildning om det var den egna plånboken eller privata försäkringar som stod för fiolerna?
Konkurrens bygger alltmer på kompetens, det är inte längre tillgång till råvaror eller kapital eller ens närhet till marknaden som bestämmer framgång. Kompetens är i sin tur knuten till individen/individerna. Man kan också tala om social kompetens i meningen att ett samhälle kan vara organiserat på ett sätt som underlättar värdeskapande verksamhet. (Det brukar heta tillväxt men begreppet innebär inte alltid hållbar utveckling och är heller inte alltid värdeskapande.)
När individen kommer i fokus -- som blir fallet i kunskaps- och informationssamhället -- växer risken för klyftor mellan dem som är framgångsrika och dem som inte är det. De som behövs, ''platsar'', och de som inte gör det, slås ut. Det är en ofrånkomlig följd i ett samhälle som i likhet med vårt bygger på fri konkurrens och marknadsekonomi.
En ganska stor och inflytelserik grupp kommer att ha allt: goda löner -- ibland sanslöst goda -- frihet, utvecklande arbete, kunskap och hemvist i internationella nätverk och miljöer. Där kommer också att finnas en stor grupp av marginaliserade, utestängda, utslagna. Proletariatet återuppstår i spillrorna av det havererade folkhemmet. Mellan dessa kommer att finnas en grupp som visserligen har jobb men inte trygga eller välbetalda jobb, som är lätta att ersätta, har tillfälliga kontrakt i stället för säkra anställningar.
Behov ska möta resurs. Enkelt, men hur ska det gå till? Den allsmäktiga marknaden struntar fullständigt i begrepp som omsorg, rättvisa och solidaritet. Den är kraftfull, men saknar hjärta och hjärna. Alltså måste det vara politikens skyldighet att försöka skapa balans.
Det tycks i renodlad mening finnas tre alternativ:Det första kan vi kalla Europaalternativet. För att skydda sysselsättning och välfärd inom EU från effekterna av social dumping samordnas skatter och andra villkor för produktionen alltmer på EU-nivå, genom införande av golv (lägsta tillåtna nivå) för skatter och skydd för de beroende arbetstagarna. Det är framför allt övriga Europa som är alternativet till etablering i Sverige, utflyttningen av produktion till t.ex. Sydostasien går ändå inte att hejda. Det är inte bara de enorma löneskillnaderna som är skälet, etableringarna i Sydostasien drivs också fram av den oerhört snabba marknadstillväxten.
Frågan är hur pass realistiskt det är att det Nationernas Europa som vi känner skall enas om en sådan politik? Och hur skall i så fall den nya Europapolitiken se ut, på vilket sätt skall nationerna kunna komma fram till de önskvärda besluten? EU står inför många strategiska beslut de närmaste 10 åren som inte debatterats tillräckligt brett och grundligt i det svenska politiska livet.
Frågan spetsas till av den omfördelning av produktion och därmed sysselsättning som följer med en ekonomisk och politisk integration av östra Europa med västra. Kommer Västeuropas demokratier att klara av att lösa sina egna ekonomiska och sociala problem samtidigt som man hela tiden tappar i konkurrenskraft till både Östeuropa och Asien? Ett svar på det problemet som kan komma föras fram är regional protektionism.Det andra (nationella) alternativet kan vi kalla USA-modellen. Sänkta löner för de fattiga och kraftigt höjda löner för de redan rika. Denna s.k. lösning påbörjades med kraft under 1980-talet i Sverige. Också i övriga Europa kan man se ett likartat mönster, marknadskrafter och ideologi, samverkan för att skapa de växande klassklyftorna. Man kan säga att nomenklaturan inom ekonomi och förvaltning belönar varandra med ännu mera rikedom.
En del nya jobb uppstår förstås som konsekvens inom den privata tjänstesektorn, t.ex. tvätterier, restauranger, hotell och väktarbranschen. Priset för strategin är social instabilitet, kriminalitet och våld. Och otrygghet, också för de rika.
Även förlust av trovärdighet, legitimitet för politikerna och det politiska systemet får lov att räknas till priset.Det tredje alternativet, finns det? Att under tiden som man inom EU fortsätter att försöka uppnå resultat går enskilda nationer som t.ex. Sverige före i anpassningen till en ny tid. Man bestämmer sig för att frihet/individualism å ena sidan och solidaritet/rättvisa å andra sidan är förenliga även inom en liten region som Sverige. Att en nationell politik skulle kunna skapa förutsättningar för en dynamisk stabilitet, i samarbete mellan traditionellt sett motsatta intressen.
Att det nya skulle kunna drivas igenom utan en ganska långtgående konsensus inom det politiska livet kan avskrivas som ett alternativ. Det komplexa och beroende system som ekonomin utgör i Sverige skulle bryta samman om motsättningarna blev för stora. Samarbete, blocköverskridande lösningar, kanske vad som skulle kunna betecknas som ''ett nytt Saltsjöbaden'' får ses som en förutsättning.
Den svenska krisen sköts upp en tid, men drabbade oss desto hårdare när den kom. Kanske är det till och med så att Sverige riskerar att falla hårdare än andra: Ju framgångsrikare längs de gamla vägarna, desto svårare kan det vara att bryta upp och tänka nytt.
Det korta perspektivet i politiken måste bottna i en långsiktig strategi för välfärd, arbete och rättvisa.
Det sätt på vilket regeringens och riksdagens arbete är organiserat hanterar inte i tillräcklig utsträckning de långsiktiga problem och motsättningar som ligger inbyggda i skeendet.
Om det inte blir en ändring mycket snart finns stor risk för att den kris för välfärd och sysselsättning som Sverige i dag går igenom förvärras med svåröverskådliga och mycket allvarliga konsekvenser för demokrati och välfärd.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inrättandet av ett parlamentariskt forum för debatt, rekommendationer och beslut i långsiktiga miljöresurs- och fördelningsfrågor,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett sekretariat inom regeringskansliet för analys av ekonomisk och social utveckling på lång sikt.
Stockholm den 23 januari 1995 Sylvia Lindgren (s) Bengt Lindqvist (s) Per Olof Håkansson (s) Sven-Åke Nygårds (s) Bo Bernhardsson (s) Carina Moberg s) Ingemar Josefsson (s)