med anledning av prop. 1994/95:25 Vissa ekonomisk- politiska åtgärder, m.m.
Regeringen har föreslagit en reducering av de kyrkliga
kommunernas skattemedelsfordran vid utgången av 1995
med 6,8 procent i stället för av riksdagen tidigare beslutade
3,2 procent. Detta innebär att kyrkokommunernas
skatteintäkter minskas med ytterligare cirka 300 miljoner
kronor.
Med anledning av detta förslag har Svenska kyrkans
centralstyrelse uttalat bl.a. följande:
Redan den föregående riksdagen beslutade om en
omläggning av utbetalningen av förskott på skatt, som
minskar kyrkokommunernas skatteintäkter med drygt 700
miljoner kronor både 1995 och 1996.
Eftersom kyrkokommunerna till skillnad mot de
borgerliga kommunerna har kvar det gamla
skatteavräkningssystemet, påverkas deras skatteunderlag
utöver ovannämnda omläggning av förskottsutbetalningarna
först 1995 och 1996 av de sjunkande skattepliktiga
inkomsterna i samhället under 1993 och 1994.
Skatteunderlaget reduceras också enligt den av riksdagen
antagna finansieringsprincipen dvs. i propositionen
omnämnda 3,2 %. Sammantaget innebär detta, att
kyrkokommunerna, redan innan det nu aktuella sparförslaget
blev aktuellt, hade att räkna med en nära 20-procentig
minskning av skatteintäkterna under 1995 och 1996 (från 9,3
miljarder kronor 1993 till 7,6 miljarder kronor 1995).
Besparingen för kyrkokommunernas del på överföringen
av folkbokföringen till skatteförvaltningen för snart fyra år
sedan var inte så stor som tidigare hävdats av
finansdepartementet. Därför har kyrkoskatten heller inte
kunnat sänkas i den omfattning finansdepartementet
förväntat sig. All personal togs inte över,
pensionsförpliktelser ligger kvar på pastoraten liksom en
personal- och lokalkrävande arkivhållning.
Församlingsskatten har sänkts enligt den förra regeringens
och pastoratsförbundets rekommendationer framför allt i
stora kyrkokommuner med mycket folkbokföringspersonal,
t.ex i förorterna till storstäderna. Det är delvis samma
kyrkokommuner, som nu drabbas hårdast av det indragna
förskottet på skatt från icke-medlemmar, eftersom de tillhör
de invandrartätaste områdena i Sverige och därför har en stor
andel invånare som inte tillhör Svenska kyrkan.
Enligt min mening är det en rättvisefråga att de
kyrkokommuner, som faktiskt sänkt skatten, inte ska drabbas
av det nya sparförslaget. Därför bör en eventuell reducering
av skatteintäkterna för dessa minskas med en procent för
varje skatteöre skatten sänkts sedan 1990.
I propositionen nämns att de drygt 2.000
kyrkokommunerna har ett sammanlagt rörelsekapital på
cirka 6 miljarder kronor, men inte att de har skulder på drygt
3 miljarder kronor för pensions- och gravskötselåtaganden.
Det vore fel att ta de medel som är absolut nödvändiga för
dessa ändamål, även om de inte alltid är tydligt redovisade,
i en tid när andra kommuner vinnlägger sig om att göra
avsättningar för motsvarande ändamål. Rörelsekapitalet
kommer redan med de tidigare beslutade åtgärderna att
minska mycket under de närmaste åren.
I centralstyrelsens uttalande anförs vidare:
Det utgår inga statsbidrag till Svenska kyrkans verksamhet
inom landet. Verksamheten bekostas till största delen av
kyrkoskatten. Den betalas endast av dem som tillhör Svenska
kyrkan. De som inte gör det betalar endast för dess
begravningsverksamhet.
Därför reser Centralstyrelsen principiella invändningar
mot en sådan särskild beskattning av kyrkokommunerna
eller Kyrkofonden, som medför att de som tillhör
trossamfundet Svenska kyrkan får betala högre skatt till
staten än andra medborgare. Det är fel att de som frivilligt
valt att tillhöra trossamfundet Svenska kyrkan får betala en
högre skatt till allmänna samhälleliga ändamål än andra
medborgare. I en ekonomisk krissituation bör alla
medborgare, oavsett samfundstillhörighet, på ett rimligt och
likvärdigt sätt bidra till de nödvändiga åtgärderna.
Förslaget om indragning av ytterligare medel kommer
alldeles för sent och strider mot tidigare accepterade
spelregler mellan regeringen och den kommunala sektorn.
Kyrkokommunerna kommer inte att känna till vilka intäkter
de får, när skattesatsen fastställs. Först en bit in på nästa år
torde de kunna få besked från Kyrkofonden om eventuellt
extra utjämningsbidrag som kan bli aktuella.
De åtgärder, som kyrkokommunen kan vidta, om den inte
har överskottsmedel tillgängliga, är antingen att höja
församlingsskatten eller att göra besparingar på utgiftssidan.
Många kyrkokommuner väntas höja skatten redan med
anledning av de tidigare beslutade sparåtgärderna.
De utgiftsbegränsningar som de kyrkliga kommunerna
tvingas till om förslaget genomförs torde i första hand
medföra senareläggningar av investeringar och
underhållsåtgärder och nedskärningar i den service och
omvårdnad som församlingarna ger.
För Svenska kyrkans del har det varit en självklarhet att
bidra till sysselsättningsskapande åtgärder under de senaste
åren. Detta har skett lokalt i församlingar och samfälligheter
bl.a. med påskyndande av reparations- och
underhållsåtgärder inte minst på kyrkorna i städerna.
En stor del av kyrkokommunernas investeringar (l,3
miljarder kronor under 1992 och 1993) består av större
underhållsarbeten på landets kyrkor och av nyanläggningar
av begravningsplatser. I första hand torde ytterligare
besparingar leda till minskad efterfrågan på hantverkare och
byggnadsarbetare, eftersom det på kort sikt är lättare att
skjuta upp planerade investeringar än att krympa den egna
personalen.
Därefter måste också besparingar göras inom
kyrkokommunernas egen kärnverksamhet,
församlingsarbetet och begravningsverksamheten med
tillhörande administration, dvs. inom mycket
personalintensiva verksamheter med ungefär samma
personalkategorier som i kommuner och landsting. De
samhällsekonomiska effekterna blir en direkt minskning av
antalet arbetstillfällen för de berörda yrkesgrupperna. En
indragning av 300 miljoner kronor per år kan -- om den fullt
ut skulle slå igenom i den egna verksamheten -- översättas
till en minskning av antalet arbetstillfällen inom Svenska
kyrkan i storleksordningen 900 heltidsanställningar. De
nedskärningar som görs av bygg- och
underhållsentreprenader får inte lika stor effekt på
sysselsättningen, men staten mister då också 20 procent av
besparingen i form av minskad mervärdesskatt.
Sammanfattningsvis menar jag att regeringens förslag ger
en felaktig bild av de ekonomiska effekter som
folkbokföringens överflyttning medför och av Svenska
kyrkans samlade resurser. Förslaget leder till en principiellt
felaktig särbehandling av dem som tillhör Svenska kyrkan.
Det är ett brott mot accepterade spelregler. Förslaget medför
risk för skattehöjningar och nedskärningar.
Det är för mig orimligt att de kyrkliga kommunerna, vars
skatteintäkt är ungefär l/30 av den sammanlagda
kommunalskatten, skall betala 9 procent av statens totala
administrationskostnad avseende inkomstskatter.
Vi måste nog gå tillbaka till Gustav Wasa för att hitta
reduktioner av Svenska kyrkans förmögenhet i den
storleksordning som nu är aktuell.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår den i propositionen föreslagna
reduceringen av de kyrkliga kommunernas skattefordran,
2. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, beslutar att för de
kyrkokommuner som sedan 1990 sänkt skatten reduceringen
skall minskas med l % för varje skatteöre skatten sänkts
sedan dess.