Regeringen har föreslagit en reducering av de kyrkliga kommunernas skattemedelsfordran vid utgången av 1995 med 6,8 procent i stället för av riksdagen tidigare beslutade 3,2 procent. Detta innebär att kyrkokommunernas skatteintäkter minskas med ytterligare cirka 300 miljoner kronor.
Med anledning av detta förslag har Svenska kyrkans centralstyrelse uttalat bl.a. följande:
Redan den föregående riksdagen beslutade om en omläggning av utbetalningen av förskott på skatt, som minskar kyrkokommunernas skatteintäkter med drygt 700 miljoner kronor både 1995 och 1996.
Eftersom kyrkokommunerna till skillnad mot de borgerliga kommunerna har kvar det gamla skatteavräkningssystemet, påverkas deras skatteunderlag utöver ovannämnda omläggning av förskottsutbetalningarna först 1995 och 1996 av de sjunkande skattepliktiga inkomsterna i samhället under 1993 och 1994. Skatteunderlaget reduceras också enligt den av riksdagen antagna finansieringsprincipen dvs. i propositionen omnämnda 3,2 %. Sammantaget innebär detta, att kyrkokommunerna, redan innan det nu aktuella sparförslaget blev aktuellt, hade att räkna med en nära 20-procentig minskning av skatteintäkterna under 1995 och 1996 (från 9,3 miljarder kronor 1993 till 7,6 miljarder kronor 1995).
Besparingen för kyrkokommunernas del på överföringen av folkbokföringen till skatteförvaltningen för snart fyra år sedan var inte så stor som tidigare hävdats av finansdepartementet. Därför har kyrkoskatten heller inte kunnat sänkas i den omfattning finansdepartementet förväntat sig. All personal togs inte över, pensionsförpliktelser ligger kvar på pastoraten liksom en personal- och lokalkrävande arkivhållning.
Församlingsskatten har sänkts enligt den förra regeringens och pastoratsförbundets rekommendationer framför allt i stora kyrkokommuner med mycket folkbokföringspersonal, t.ex i förorterna till storstäderna. Det är delvis samma kyrkokommuner, som nu drabbas hårdast av det indragna förskottet på skatt från icke-medlemmar, eftersom de tillhör de invandrartätaste områdena i Sverige och därför har en stor andel invånare som inte tillhör Svenska kyrkan.
Enligt min mening är det en rättvisefråga att de kyrkokommuner, som faktiskt sänkt skatten, inte ska drabbas av det nya sparförslaget. Därför bör en eventuell reducering av skatteintäkterna för dessa minskas med en procent för varje skatteöre skatten sänkts sedan 1990.
I propositionen nämns att de drygt 2.000 kyrkokommunerna har ett sammanlagt rörelsekapital på cirka 6 miljarder kronor, men inte att de har skulder på drygt 3 miljarder kronor för pensions- och gravskötselåtaganden. Det vore fel att ta de medel som är absolut nödvändiga för dessa ändamål, även om de inte alltid är tydligt redovisade, i en tid när andra kommuner vinnlägger sig om att göra avsättningar för motsvarande ändamål. Rörelsekapitalet kommer redan med de tidigare beslutade åtgärderna att minska mycket under de närmaste åren.
I centralstyrelsens uttalande anförs vidare:
Det utgår inga statsbidrag till Svenska kyrkans verksamhet inom landet. Verksamheten bekostas till största delen av kyrkoskatten. Den betalas endast av dem som tillhör Svenska kyrkan. De som inte gör det betalar endast för dess begravningsverksamhet.
Därför reser Centralstyrelsen principiella invändningar mot en sådan särskild beskattning av kyrkokommunerna eller Kyrkofonden, som medför att de som tillhör trossamfundet Svenska kyrkan får betala högre skatt till staten än andra medborgare. Det är fel att de som frivilligt valt att tillhöra trossamfundet Svenska kyrkan får betala en högre skatt till allmänna samhälleliga ändamål än andra medborgare. I en ekonomisk krissituation bör alla medborgare, oavsett samfundstillhörighet, på ett rimligt och likvärdigt sätt bidra till de nödvändiga åtgärderna.
Förslaget om indragning av ytterligare medel kommer alldeles för sent och strider mot tidigare accepterade spelregler mellan regeringen och den kommunala sektorn. Kyrkokommunerna kommer inte att känna till vilka intäkter de får, när skattesatsen fastställs. Först en bit in på nästa år torde de kunna få besked från Kyrkofonden om eventuellt extra utjämningsbidrag som kan bli aktuella.
De åtgärder, som kyrkokommunen kan vidta, om den inte har överskottsmedel tillgängliga, är antingen att höja församlingsskatten eller att göra besparingar på utgiftssidan. Många kyrkokommuner väntas höja skatten redan med anledning av de tidigare beslutade sparåtgärderna.
De utgiftsbegränsningar som de kyrkliga kommunerna tvingas till om förslaget genomförs torde i första hand medföra senareläggningar av investeringar och underhållsåtgärder och nedskärningar i den service och omvårdnad som församlingarna ger.
För Svenska kyrkans del har det varit en självklarhet att bidra till sysselsättningsskapande åtgärder under de senaste åren. Detta har skett lokalt i församlingar och samfälligheter bl.a. med påskyndande av reparations- och underhållsåtgärder inte minst på kyrkorna i städerna.
En stor del av kyrkokommunernas investeringar (l,3 miljarder kronor under 1992 och 1993) består av större underhållsarbeten på landets kyrkor och av nyanläggningar av begravningsplatser. I första hand torde ytterligare besparingar leda till minskad efterfrågan på hantverkare och byggnadsarbetare, eftersom det på kort sikt är lättare att skjuta upp planerade investeringar än att krympa den egna personalen.
Därefter måste också besparingar göras inom kyrkokommunernas egen kärnverksamhet, församlingsarbetet och begravningsverksamheten med tillhörande administration, dvs. inom mycket personalintensiva verksamheter med ungefär samma personalkategorier som i kommuner och landsting. De samhällsekonomiska effekterna blir en direkt minskning av antalet arbetstillfällen för de berörda yrkesgrupperna. En indragning av 300 miljoner kronor per år kan -- om den fullt ut skulle slå igenom i den egna verksamheten -- översättas till en minskning av antalet arbetstillfällen inom Svenska kyrkan i storleksordningen 900 heltidsanställningar. De nedskärningar som görs av bygg- och underhållsentreprenader får inte lika stor effekt på sysselsättningen, men staten mister då också 20 procent av besparingen i form av minskad mervärdesskatt.
Sammanfattningsvis menar jag att regeringens förslag ger en felaktig bild av de ekonomiska effekter som folkbokföringens överflyttning medför och av Svenska kyrkans samlade resurser. Förslaget leder till en principiellt felaktig särbehandling av dem som tillhör Svenska kyrkan. Det är ett brott mot accepterade spelregler. Förslaget medför risk för skattehöjningar och nedskärningar.
Det är för mig orimligt att de kyrkliga kommunerna, vars skatteintäkt är ungefär l/30 av den sammanlagda kommunalskatten, skall betala 9 procent av statens totala administrationskostnad avseende inkomstskatter.
Vi måste nog gå tillbaka till Gustav Wasa för att hitta reduktioner av Svenska kyrkans förmögenhet i den storleksordning som nu är aktuell.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår den i propositionen föreslagna reduceringen av de kyrkliga kommunernas skattefordran,
2. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, beslutar att för de kyrkokommuner som sedan 1990 sänkt skatten reduceringen skall minskas med l % för varje skatteöre skatten sänkts sedan dess.
Stockholm den 22 november 1994 Anders Svärd (c)