Motion till riksdagen
1994/95:Fi1
av Carl Bildt m.fl. (m)

med anledning av prop. 1994/95:25 Vissa ekonomisk- politiska åtgärder, m.m.


Innehåll

1.
Vägval vänster!3 2.
Det 
ekonomiska läget hösten 19944 2.1
Internationella 
utsikter4 2.2
Den 
svenska utvecklingen5 2.3
Förutsättningarna 
för den ekonomiska politiken6 3.
Regeringens 
vänsterpaket7 3.1
Omfattning 
och avvägning7 3.2
Skattepolitiken10 3.2.1
Höjt 
skattetryck10 3.2.2
Beskattning 
av arbete12 3.2.2.1 
Statlig inkomstskatt12 3.2.2.2 
Särskild löneskatt m.m.12 3.2.3
Beskattning 
av kapitalbildning12 3.2.3.1 
Höjd skatt på sparande12 3.2.3.2 
Dubbel skatt på riskkapital13 3.2.4
Företagsbeskattningen 
i övrigt14 3.2.4.1 
Direktavdrag för bygginvesteringar14 3.2.4.2 
Avvecklingen av skatteutjämningsreserver15 3.2.4.3 
Kvittningsrätten och nyföretagandet15 3.2.5
Beskattning 
av boende16 3.2.6
Beskattning 
av pensionssparande16 3.2.7
Socialavgifter 
för vinstandelar17 3.3
Besparingar17 3.3.1
Allmänt17 3.3.2
Säkerhetspolitik 
m.m.18 3.3.3
Jordbruksområdet18 3.3.4
Sociala 
frågor19 3.3.4.1 
Ekonomiskt familjestöd19 3.3.4.2 
Pensioner21 3.3.4.3 
Förtidspensioner och sjukförsäkring24 3.4
Arbetsmarknadsåtgärder25 3.4.1
Investeringsstöd25 3.4.2
Ungdomsåtgärder26 3.4.3
Utbildning 
m.m.26 4.
Politik 
för tillväxt och riktiga jobb28 4.1
Sverige 
i EU28 4.2
Penningpolitiken28 4.3
Budgetpolitiken29 4.3.1
Riktlinjer29 4.3.2
Realt 
oförändrade offentliga utgifter32 4.3.3
Pensioner33 4.3.4
Arbetslöshets- 
och sjukförsäkringarna m.m.33 4.3.5
Familjestöd34 4.3.6
Bostadsbidrag 
och räntebidrag34 4.3.7
Bistånd 
m.m.34 4.3.8
Organisationsbidrag 
m.m.34 4.3.9
Privatiseringar34 4.3.10
Skatteförändringar35 5.
Hemställan35

1. 
Vägval vänster!
Regeringens förslag till inriktning av den ekonomiska
politiken, i förening med den serie av s.k. återställarförslag
som presenterats i övrigt, innebär en kraftig kursomläggning
till vänster av den ekonomiska politiken. Mot bakgrund av
politikens sakliga innehåll är dess parlamentariska
förankring i vänsterpartiet närmast en självklarhet.
Den svenska ekonomin befinner sig nu i ett skede av
kraftig uppgång. Kontrasten mot hösten efter
regeringsskiftet 1991, då ekonomin befann sig i fritt fall,
kunde knappast vara tydligare.
Den snabba uppgången i ekonomin innebär en unik
möjlighet till en gyllene period för vår ekonomiska
utveckling. Men detta förutsätter att den inriktning som den
ekonomiska politiken getts under de tre senaste åren fullföljs
och förstärks. Det gäller bl.a. nödvändigheten av att sanera
statsfinanserna i allt väsentligt genom minskade utgifter och
av en fortsatt avreglering av viktiga marknader i syfte att öka
effektivitet och sprida ägande.
Det politikskifte som nu föreslås är unikt i Europa och
sannolikt unikt i världen. När alla andra europeiska
regeringar mellan Atlanten och Ural är inriktade på att
förbättra företagsamhetens förutsättningar, spara i de
offentliga utgifterna och avreglera och privatisera på viktiga
områden, innebär den rödröda pakten mellan
socialdemokraterna och vänsterpartiet att Sverige skall göra
tvärt om.
De massiva skattehöjningar på arbete, sparande,
företagande och boende som nu föreslås är inte bara utan
motstycke i Sveriges moderna historia. De är också utan
motstycke i ett Europa, där man i stället går den motsatta
vägen för att öka ekonomins långsiktiga konkurrenskraft och
utvecklingsförmåga. När till de massiva skattehöjningarna
läggs återregleringarna av t.ex. arbetsmarknaden är det
uppenbart att den förda politiken snarast kommer att
motverka den långsiktiga tillväxt av företagande och
sparande som är en nödvändighet för att vi skall kunna klara
vårt välstånd på sikt.
Medlemskapet i den Europeiska Unionen innebär att vår
ekonomiska utveckling slipper den belastning som
utanförskapet innebär. Samtidigt ställer detta medlemskap,
för att ge de resultat vi eftersträvar, krav på en ekonomisk
politik för konkurrenskraft och omvandling. Det är svårt att
se annat än att den föreslagna rödröda linjen i den
ekonomiska politiken kommer att göra det svårt för Sverige
att göra anspråk på att ha en god utveckling i förhållande till
EU:s övriga medlemsländer.
Propositionen innebär konkreta skattehöjningar på ca 36
miljarder kronor och oklara besparingar på ca 20 miljarder
kronor. Besparingsbeloppet förefaller vara för högt räknat
mot bakgrund av de knapphändiga informationer som ges.
En inriktning mot ytterligare ca 20 miljarder kronor i
besparingar och skattehöjningar i budgetpropositionen 1995
föreslås. Samtidigt har i andra sammanhang aviserats att EU-
avgiften i allt väsentligt kommer att betalas med höjda
skatter i en ny uppgörelse med vänsterpartiet. Dessutom
förtjänar det att nämnas att minst var tredje invånare i landet
nästa år får höjda kommunalskatter med i många fall
uppemot 2.500 kronor för en vanlig familj.
Bilden av en massiv skattehöjning som drabbar varje del
av vårt samhälle blir därmed än klarare. Det förefaller
sannolikt att riksdagen under hösten 1994 och våren 1995
kommer att få ta ställning till regeringsförslag om höjda
skatter i storleksordningen ca 60 miljarder kronor.
Detta skall ses mot bakgrund av Ingvar Carlssons löfte i
undertecknat direktbrev till väljarna i valrörelsen att någon
skattechock inte skulle komma att äga rum och att de
samlade socialdemokratiska förslagen om höjda skatter
uppgick till 3,5 miljarder kronor.
Den socialdemokratiska regeringen vill sanera
statsfinanserna med förslag som till två tredjedelar bygger på
höjda skatter. Sannolikheten för att denna andel kommer att
öka ytterligare med de nya förslag som kommer är dessutom
hög.
Enligt vår mening är omfattningen av de åtgärder som
föreslås otillräcklig för att med tillräcklig säkerhet kunna
stabilisera statsskulden till 1998 samtidigt som inriktningen
är felaktig med hänsyn främst till ekonomins långsiktiga
tillväxtförmåga.
Sparförslagen är, med undantag av förslaget om begränsad
indexuppräkning, oklara och ännu icke preciserade. Det
framgår dock, att den socialdemokratiska regeringen nu är
mer inriktad på såväl högre utgifter för offentlig konsumtion
som offentliga transfereringar än vad som ingick i den
borgerliga regeringens program.
Efter riksdagsvalet har sparambitionen således minskat
avsevärt, samtidigt som skattehöjningsviljan dramatiskt
förstärkts. Politiken bär en omisskännlig socialistisk prägel
i sin motvilja mot företagande och enskilt sparande och i sin
oförmåga att reducera offentliga utgifter, åtaganden och
regleringar.
Det moderata alternativet innebär i stället fortsatt goda
villkor för företagande och sparande samt en bestämd
budgetsanering genom minskade utgifter. I motionen yrkas
avslag på alla skattehöjningar riktade mot arbete, sparande,
företagande och boende och redovisas förslag och riktlinjer
för utgiftsminskningar på drygt 73 miljarder kronor. Dessa
överensstämmer i allt väsentligt med vad som redovisades i
valrörelsen. Totalt förstärks den offentliga sektorns finanser
1998 med drygt 85 miljarder kronor. Av åtgärderna på
skatteområdet härrör huvuddelen från den borgerliga
regeringens saneringsprogram. Härtill kommer att
kommunernas särbehandling i momsavseende slopas. Det
föreslås också att statsbidragen för de kommuner och
landsting som höjer utdebiteringen 1995 minskar med 55
procent av de ökade intäkter skattehöjningen ger.
2. Det ekonomiska läget hösten 1994 2.1 
Internationella utsikter
Efter fyra år av svag tillväxt har den internationella
produktionsutvecklingen tagit fart under 1994. Under denna
konjunkturuppgång kommer dock inte den årliga tillväxten
att nämnvärt överstiga 3 procent i OECD-området. Orsaken
är att de tre ekonomiska stormakterna -- USA, Japan och
Tyskland -- befinner sig i olika faser i konjunkturförloppet.
Konjunkturförbättringen har nu pågått i flera år i USA.
BNP-ökningen blir i år som störst med nära 4 procent och
kan väntas därefter sakta av. Penningpolitiken, som länge var
expansiv, har sedan början av 1994 stramats åt i syfte att
motverka tendenser till ökad inflation, vilka ges näring av att
arbetslösheten nedbringats till ca 6 procent.
I Japan sker nu en återhämtning ur en förhållandevis
djup recession. Upprepade stimulanspaket har äntligen fått
till stånd en ökning av den inhemska efterfrågan. Den starka
valutan begränsar dock exporttillväxten. Arbetslösheten är
för japanska förhållanden tämligen hög men inflationen i det
närmaste obefintlig.
Återhämtningen i Europa går oväntat snabbt, mycket som
en följd av den goda utvecklingen i Tyskland. Tillväxten
bör där redan nästa år nå upp till 3 procent. Även om
inflationstakten är låg och penningmängden förefaller ha
bragts under kontroll torde ränteutvecklingen ha bottnat, och
nästa ändring blir snarare en höjning än en sänkning. Övriga
länder på kontinenten följer Tyskland, medan
Storbritannien mera skuggar USA. Norden utom
Sverige uppvisar höga tillväxttal. I Danmark och Norge är
uppgången främst konsumtionsledd, medan den i Finland
vilar tungt på investerings- och exportsidan. Inflationen är
låg men kan väntas accelerera som en följd av den ökade
ekonomiska aktiviteten.
Tillväxten utanför OECD-området är fortsatt hög, särskilt i
Sydostasien. De nya demokratierna i Central- och Östeuropa
börjar få sina marknader att fungera, medan situationen är
mera instabil i Ryssland. Den snabba utvecklingen utanför
industriländerna bidrar till att marknadstillväxten kan väntas
bli ca 7 procent de närmaste åren.
Den goda tillväxten till trots kan arbetslösheten i Europa
väntas kvarligga på en hög nivå. De stora
budgetunderskotten i många länder betyder att det inte som
i Japan finns något utrymme för efterfrågestimulans.
Ansträngningarna att hålla nere inflationen kommer att
fortsätta, vilket i förening med de stora offentliga
upplåningsbehoven och den snabba expansionstakten
utanför OECD medför att realräntan förblir hög.
2.2 Den svenska utvecklingen
Den svenska ekonomin är inne i en stark uppgångsfas.
Industriproduktionen ökar för närvarande i en takt av 10
procent, och orderutvecklingen är fortfarande god. Den
ökade aktiviteten har hittills främst varit förlagd till
exportindustrin, men även hemmamarknaden börjar nu
kvickna till, främst på investeringssidan.
Med hänsyn till den starkt förbättrade konkurrenskraften
till följd av lägre kostnadsläge och förbättrad produktivitet
är det inte så förvånansvärt att exportökningen i år kan väntas
överträffa 10 procent. Mer anmärkningsvärt är att
importtillväxten inte är nämnvärt mindre, vilket med hänsyn
till den låga konsumentefterfrågan måste förklaras med att
kapacitetsbrist föranleder köp av insats- och
investeringsvaror från utlandet. Handelsbalansen förbättras
därför långsammare än vad som tidigare förutsetts, och
överskottet i bytesbalansen stannar förmodligen vid ca 1
procent av BNP nästa år.
Den snabbt växande industriproduktionen har framkallat
ett kraftigt omslag i näringslivets investeringar, där
ökningstakten på årsbasis kan väntas ligga kring 20 procent
både 1994 och 1995. Totalt sett hålls emellertid
bruttoinvesteringarna tillbaka av det fortsatta fallet i
bostadsbyggandet. Någon vändning kan här inte förutses, så
länge utbudet överstiger efterfrågan, och väntetiden måste
rimligen förlängas av de skattehöjningar som planeras av den
nu sittande regeringen.
Som ett led i besparingsarbetet lyckades den förra
regeringen hålla en realt oförändrad offentlig konsumtion.
Den nye finansministern förutser nu ett omslag, förmodligen
främst som en följd av ökade statliga insatser för att
stimulera byggmarknaden. Det kan dessutom ifrågasättas
om inte planerade kommunalskattehöjningar för nästa år
kommer att ge upphov till en ej förutsedd volymökning inom
denna sektor.
Den stora osäkerhetsfaktorn är emellertid utvecklingen av
den privata konsumtionen. Denna skall ses mot bakgrund av
förändringen i hushållens disponibla inkomster. Trots dåliga
yttre omständigheter minskade dessa under den borgerliga
regeringsperioden under endast ett år, och det var 1993. Nu
kan de förväntas sjunka kraftigt både 1995 och 1996.
Finansministern och många andra prognosmakare förutser
att detta kommer att motverkas av att hushållen minskar sitt
sparande. Men fortsatt ekonomisk osäkerhet, ökade inslag av
självrisk i socialförsäkringssystemen, sviktande villapriser
och -- inte minst -- höga realräntor kan mycket väl få dessa
förväntningar att komma på skam.
Om den privata konsumtionen sjunker i takt med
disponibelinkomsterna, stannar BNP-ökningen under 3
procent både 1995 och 1996. Det betyder att arbetslösheten
sjunker endast obetydligt under återstoden av denna
uppgångsperiod i konjunkturen. Detta förhållande kan
väntas verka återhållande på pris- och löneutvecklingen.
Dock får man förutsätta att den goda utvecklingen inom den
konkurrensutsatta sektorn kommer att framkalla tendenser
till såväl prisstegring som löneglidning. I ett sådant läge
kommer Riksbanken sannolikt att se sig föranledd att höja
styrräntan. Det finns därmed en risk för att den osedvanligt
höga realräntan kan bestå, åtminstone under de närmaste två
åren, vilket ytterligare skulle dämpa BNP-tillväxten.
2.3 Förutsättningarna för den ekonomiska politiken
Även om Sverige fortfarande brottas med kvarstående
strukturproblem i ekonomin, är förutsättningarna för att
komma till rätta med dem och lägga grunden för en god,
balanserad tillväxt mycket gynnsamma. Kontrasten är stor
mot läget för tre år sen, då den förra socialdemokratiska
regeringen försatt Sveriges ekonomi i fritt fall.
Då stagnerade produktionen. Hög konsumtion och
flyktande investeringskapital skapade stora underskott i
landets utrikes affärer. Inflationen var snabb och
skattetrycket rekordhårt. Arbetslösheten ökade kraftigt,
budgetunderskottet steg och sammanbrott hotade i den
finansiella sektorn.
Den borgerliga regeringens motmedel var skattelättnader,
avreglering och privatisering samt besparingar på den
offentliga utgiftssidan. Även i övrigt vidtogs
strukturförändrande åtgärder för att öka incitamenten till
arbete, sparande och företagande. Därtill togs viktiga steg in
i det europeiska samarbetet.
Resultat av denna politiska kursomläggning kan således nu
avläsas. De kurvor som 1991 gick åt fel håll pekar nu rätt
igen. Som framgått av det föregående växer ekonomin åter.
Industrin producerar och investerar mer. Skattetrycket har
sänkts, och inflationen är lägre än på mycket länge.
Utrikeshandeln visar växande överskott, och t.o.m.
bytesbalansen har -- trots stora räntebetalningar till
utlandet -- slagit om till plussiffror.
Men tre år är en kort tid för att rätta till de djupgående
strukturfel som blev följden av 1980-talets excesser och
underlåtenhetssynder. Arbetslösheten är fortfarande mycket
stor, även om den sedan i våras befinner sig på nedgång.
Likaså kvarstår det offentliga upplåningsbehovet som ett
betydande problem, även om utvecklingen även här går åt
rätt håll.
Hade de borgerliga partierna getts tillfälle att fortsätta
regera, skulle den politik som lagt grunden för
återhämtningen ha fullföljts. Då skulle förutsättningar ha
skapats för nya, riktiga jobb i den enskilda sektorn, och då
skulle det redan fastlagda saneringsprogrammet ha brutit
statsskuldens ökning. Men nu ligger i stället ansvaret på
socialdemokraterna, som lovat återställa förutsättningarna
för företagande och samhällsekonomi till vad som gällde
före 1991 års val. Frågan inställer sig genast hur en återgång
till den politik som förde oss in i krisen skall kunna föra oss
ur den. Det första steget -- och början till svaret på frågan --
återfinns i den proposition, 1994/95:25, som den nya
regeringen lagt fram i samförstånd med vänsterpartiet.
3. Regeringens vänsterpaket 3.1 
Omfattning och avvägning
Den borgerliga fyrpartiregeringens ekonomiska politik
hade som mål att återupprätta Sverige som tillväxt- och
företagarnation. Medlen var i huvudsak offentliga
utgiftsbesparingar, skattelättnader och avregleringar samt
andra strukturförändrande åtgärder för att öka incitamenten
till arbete, sparande och företagande. Finanspolitiken syftade
till att hejda den offentliga skuldens ökning som andel av
BNP till 1998. För att åstadkomma detta skärptes mot slutet
av förra riksmötet programmet för att sanera statens finanser,
och det klargjordes att, om räntenivån steg, ytterligare
budgetförstärkningar kunde bli nödvändiga.
I opposition betecknade socialdemokraterna denna politik
som alltför stram. Gång på gång röstade de emot regeringens
sparprogram och förordade åtgärder för att stimulera
efterfrågan i syfte att nedbringa arbetslösheten. Ännu våren
1994 föreslogs exempelvis rätt till direktavskrivning av
maskininvesteringar och investeringsbidrag till
nyproduktion av bostäder.
Under intryck av räntestegringen och kronförsvagningen
sommaren 1994 anslöt sig dock socialdemokraterna till
riktpunkten att den offentliga skulden skulle stabiliseras till
1998. I en bilaga till det socialdemokratiska valmanifestet
presenterades samtidigt ett saneringsprogram, som uppgavs
leda till detta mål. Det var dock mindre omfattande än
regeringens tidigare framlagda, av riksdagen godkända, plan
och tyngdpunkten låg på skattehöjningar snarare än
utgiftsminskningar. Av sina upphovsmän beskrevs
emellertid förslagen till åtgärder som ''skarpa'' och
''framtunga'' i den meningen att de skulle kunna sättas in
tidigt under mandatperioden.
Prop. 1994/95:25 är avsedd att omsätta dessa planer i
praktisk handling. Men skarpa är där endast
skattehöjningarna, medan sparförslagen är både suddiga och
baktunga. Härtill har säkert bidragit att regeringen valt att
förankra sig hos vänsterpartiet. Paketet uppges leda till
nettobesparingar på 20,8 miljarder kronor och
inkomstökningar på 36,3 miljarder, tillhopa 57,1 miljarder
kronor.
Det är svårt att urskilja vad dessa beräknade
budgetförstärkningar relaterar till och vilken effekt de kan få.
Uppenbarligen ansluter sig socialdemokraterna nu till redan
av riksdagen beslutade åtgärder omfattande drygt 18
miljarder kronor, vilka de tidigare i stor utsträckning röstat
emot. Vidare fortsätter de att räkna med posten ''Minskade
ränteutgifter'', vilken i förhållande till valmanifestets
budgetbilaga har vuxit från 10 till 18 miljarder kronor. Men
det redovisas inga siffror för budgetunderskottets utveckling
fram till 1998. Propositionens båda diagram över väntade
förändringar i statsskulden och den offentliga sektorns
finansiella sparande är i brist på sifferuppgifter omöjliga att
tolka och värdera. Efter propositionens avlämnande har
rättelser och ändringar duggat tätt, och i andra fall har
precisering utlovats först i ännu ej lagda propositioner.
Sammantaget betyder allt detta att det är svårt att bedöma
den samlade effekten av regeringens förslag.
Det är dock uppenbart att omfattningen av den nya
regeringens saneringsprogram är mindre än den gamlas, i
synnerhet om man beaktar de tillägg som de borgerliga
partierna förklarade sig beredda att göra före höstens val.
Regeringen förefaller medveten om denna svaghet, eftersom
den aviserar ytterligare budgetförstärkande åtgärder om
sammanlagt 20 miljarder kronor i budgetpropositionen 1995.
Det sägs att dessa huvudsakligen skall bestå av
utgiftsminskningar, men det är svårt att se var dessa skall
kunna sättas in, eftersom många tänkbara
besparingsområden läggs under utredning med sikte på
redan målsatta nedskärningar, och eftersom alliansbrodern
vänsterpartiet föredrar skattehöjningar. Vad som hittills
framskymtat beträffande finansieringen av EU-avgiften
tyder också på att fortsatta skattehöjningar är att vänta.
Redan det som presenterats innebär emellertid den största
skattehöjningen i Sveriges moderna historia och den i
särklass kraftigaste skattehöjningen i någon europeisk
ekonomi. Moderata varningar i valrörelsen för en kommande
skattechock besannas med råge. Regeringens förslag måste
ju också ses i ljuset av aviserade utdebiteringshöjningar i
många kommuner och landsting, däribland landets större
städer. Mot denna bakgrund framstår uttalandet i
propositionen att riksdagen och kommunala församlingar för
framtiden bör undvika mer betydande skattehöjningar som
minst sagt motsägelsefullt och till intet förpliktande.
Enligt regeringen skall således saneringen av
statsfinanserna till mer än två tredjedelar ske genom höjda
skatter på företagande, sparande, arbete och boende. Detta
kan inte undgå att få effekter, som strider mot uttalade syften
att förstärka tillväxten, öka investeringarna och antalet
arbetstillfällen i den enskilda sektorn samt hålla inflationen
nere. Uppläggningen går på tvärs mot vad ekonomisk
sakkunskap anvisar och mot vunna erfarenheter av utländska
försök till statsfinansiell sanering huvudsakligen baserade på
skattehöjningar.
Regeringen framhåller i propositionen:
Det behövs fler företag och fler företagare. De nya
arbetstillfällena måste i första hand tillkomma i näringslivet
och de små och medelstora företagen har därvid en central
roll. Det statsfinansiella läget medför samtidigt att den
offentliga sektorn inte kan bidra till den nödvändiga
sysselsättningsökningen i någon större utsträckning (s. 15).
Det är kloka ord -- synd bara att de inte återspeglas i den
ekonomiska politik som förordas. Socialdemokraterna har
fortfarande inte besvarat frågan hur höjda skatter på arbete,
sparande och företagande skall kunna ge fler jobb i
näringslivet. De har inte kunnat visa hur en återgång till den
politik som inte kunnat ge en nettoökning av
sysselsättningen i den enskilda sektorn sedan 1950 skall
kunna medföra en sådan expansion på fem år uppgående till
en halv miljon jobb.
Värnskatt, reducerat inflationsskydd vid
inkomstbeskattningen och höjda egenavgifter, som inte
motsvaras av sänkta arbetsgivaravgifter eller ökade
förmåner, minskar arbetsviljan. Höjda kapitalskatter,
återinförd dubbelbeskattning av aktieutdelningar och höjd
avkastningsskatt på försäkringssparande försämrar
företagens försörjning med riskkapital. Sparande,
investeringar och kvalificerad arbetskraft drivs över till andra
länder.
Särskilt anmärkningsvärd är den negativa syn på
hushållens sparande som redovisas i propositionen. Detta har
ju under senare år förbättrats till att ungefär motsvara vad
som gäller i andra, jämförbara länder. Därmed är det fel att,
som socialdemokraterna gör, tala om en ''dubbel obalans''
med ett högt finansiellt sparande i den privata sektorn och ett
omfattande sparandeunderskott i den offentliga sektorn. Det
offentliga sparandet är visserligen alldeles för dåligt, men det
privata sparandet behövs för de investeringar i näringslivet
som skall ge fler riktiga jobb -- det är snarare mellan
sparande och investeringar som obalans råder. Men det
beskrivs nu som önskvärt att reducera hushållens finansiella
sparande genom att öka konsumtionen, särskilt med tanke på
att deras disponibla inkomster kommer att minska som en
följd av de nödvändiga budgetförstärkningarna. Det används
t.o.m. som ett argument för att kapitalskattesatsen skall vara
30 procent att ''en reducerad skattelättnad för ränteutgifter
riskerar att försvaga marknaden för småhus och
bostadsrätter''! Mycket talar emellertid för att såväl höjda
skatter som försämrade pensionsvillkor kommer att skapa en
sådan osäkerhet om framtiden hos medborgarna att den
förutspådda sparandeminskningen inte kommer till stånd
och därmed inte heller den förväntade påspädningen av den
privata konsumtionen.
Socialdemokraterna återkommer inte med sina förslag från
oppositionstiden i syfte att öka konsumenternas efterfrågan.
De förefaller också ha tagit intryck av de invändningar som
riktats mot deras idé att medge en tidsbegränsad rätt till
direktavskrivning av maskininvesteringar (s. 57). I stället vill
de nu öppna en sådan rätt för näringslivets
byggnadsinvesteringar. Åtgärden sägs få större effekt på den
inhemska aktiviteten, och dessutom finns det en outnyttjad
kapacitet på området. Emellertid finns det också gott om
outnyttjade industrilokaler och i synnerhet
kontorsfastigheter. Samtidigt är investeringsverksamheten
inom industrin redan hög, och med hänsyn till den korta
framförhållningen blir det mest en subvention till redan
planerad verksamhet, som dessutom närmast har karaktären
av en skattekredit, eftersom avskrivningsrätten endast
tidigareläggs.
I propositionen anförs goda argument mot att stimulera till
nyproduktion av bostäder: det finns ett överutbud av bostäder
i de flesta regioner; även med ett direktavdrag skulle det bli
svårt att få avkastning på ytterligare nybyggnation av
bostäder; effekten skulle därmed i alltför stor utsträckning
endast innebära en subventionering av redan planerade
investeringar. Likväl föreslås i arbetsmarknadsavsnittet en
extra subvention om 15 procent för ROT-åtgärder avseende
bostäder till en kostnad av 1,5 miljarder kronor. Det anges
inte närmare vad de 15 procenten hänförs sig till eller vilka
villkor som i övrigt skall gälla. Dock måste det påpekas att
den föreslagna höjningen av fastighetsskatten inte gärna kan
stimulera till investeringar i bostäder.
I propositionen ansluter sig regeringen till målsättningen
att hålla inflationen nere i syfte att stärka förtroendet för
valutan och reducera realräntan. Det betonas -- lika
överraskande som korrekt och välkommet -- att det inte råder
någon motsättning mellan prisstabilitet och hög
sysselsättning. Mot denna bakgrund framstår det som
mycket motsägelsefullt att en så stor del av
saneringsprogrammet ges formen av skattehöjningar, vilka
inte kan undgå att verka uppdrivande på såväl lönekrav som
konsumentpriser. Den valda uppläggningen av
finanspolitiken ger inte -- vare sig till omfattning eller
avvägning -- det nödvändiga stödet för penningpolitikens
strävan att sänka räntenivån och stärka kronan.
3.2 Skattepolitiken 3.2.1 
Höjt skattetryck
I propositionen föreslås de kraftigaste skattehöjningarna i
modern tid i Sverige. De motsvarar en ökning av
skattetrycket med drygt två procentenheter. Det är uppenbart
att skattehöjningarna i sig och den försämrade skattestruktur
som är en följd av förslagen kommer att försvaga den
ekonomiska återhämtningen. De kommer också att
permanent försämra tillväxtkraften i svensk ekonomi.
Sammantaget föreslår regeringen skattehöjningar som
1998 uppgår till drygt 36 miljarder kronor i innevarande års
prisläge. Den varaktiga nettoeffekten beräknas bli drygt 32
miljarder kronor. Beskattningen av arbete skärps med drygt
20 miljarder kronor, beskattningen av företagande och
kapitalbildning höjs med cirka 10 miljarder kronor,
beskattningen av boende med knappt 3 miljarder kronor och
beskattningen av pensionssparande med cirka 2 miljarder
kronor.
Den viktigaste uppgiften för den ekonomiska politiken
under innevarande mandatperiod är att skapa goda
förutsättningar för en stark tillväxt och eliminera
långtidsarbetslösheten. Därmed kan den konjunkturella
delen av underskottet i de offentliga finanserna växa bort.
Det råder stor enighet om att nya arbeten måste komma till
i den privata sektorn. Det förutsätter ett gott företagsklimat
med rimliga skatter, få regleringar och lägre räntor.
Regeringen visar visserligen i ord en viss insikt om
förutsättningarna för tillväxt och nya arbeten i den privata
sektorn. Av detta återstår emellertid ingenting när det gäller
de konkreta förslagen. I ett läge när det krävs goda
förutsättningar för nya jobb och en rimlig och stabil
löneutveckling höjs skatten på arbete dramatiskt. I ett läge
när det krävs ökad privat kapitalbildning införs dubbel skatt
på riskkapital. Dessutom bibehålls den finansiering (högre
bolagsskatt och höjd arbetsgivaravgift) som gav utrymme för
övergång från dubbel till enkel beskattning av riskkapital
inom bolagssektorn. Sammantaget leder förslagen till
kraftigt höjd beskattning av företagen.
Den borgerliga regeringens skattepolitik hade som
inriktning att stärka Sveriges konkurrenskraft samt att
komplettera och fullfölja skattereformen. Det senare skedde
bland annat genom att överbeskattningen av det egna
kapitalet i såväl enskild firma och handelsbolag som i
aktiebolag slopades, vilket gav neutralitet i jämförelse med
beskattningen av lånat kapital. Förmögenhetsskatten, som
var en extra avkastningsskatt på privat kapital, avskaffades.
Diagram 3.1. Företagsledares syn på näringsklimatet
(Fråga: ''Hur anser Du att företagsklimatet på det hela taget
har förändrats under de senaste 3--4 åren? Har det blivit
sämre, bättre eller har det inte förändrats?'')
Källa: NUTEK/SIFO 1993
Av diagram 3.1 framgår att de förändringar som
genomfördes av den borgerliga regeringen innebar en
väsentlig förbättring av företagsklimatet. 20 procent av
företagsledarna ansåg 1990 att företagsklimatet hade
förbättrats de senaste åren och 47 procent att det hade
försämrats. 1993 var förhållandet det omvända, 65 procent
var positiva och 21 procent negativa. Genom de åtgärder som
nu föreslås av den socialdemokratiska regeringen återställs i
stort sett den situation som fanns 1990. Detta kommer att
minska tillväxtkraften, försvåra expansion och
förutsättningar för nya jobb i den privata sektorn och därmed
också försvåra budgetsaneringen vad avser den
konjunkturella delen av underskottet.
I två viktiga avseenden frångår regeringen principerna
bakom 1991 års marginalskattereform. Marginalskatten på
arbetsinkomster höjs för alla. Den högsta
marginalskattesatsen, som kommer att omfatta i
storleksordningen en tredjedel av de heltidsarbetande, skärps
från skattereformens mål på 50 procent till cirka 60 procent.
Med regeringens skattepolitik är Sverige åter på väg mot
1970- och 1980-talens marginalskatteelände.
Den enhetliga och neutrala beskattningen av
kapitalinkomster med 30 procent försvinner genom att
aktieutdelning kommer att beskattas med 51 procent. Även
kvarhållna vinster i bolagen skall dubbelbeskattas i
fortsättningen.
3.2.2 Beskattning av arbete 3.2.2.1 
Statlig inkomstskatt
Regeringen föreslår att den statliga inkomstskatten och
därmed marginalskatten skall höjas med fem procentenheter.
Samtidigt föreslås att grundavdraget vid statlig inkomstskatt
återinförs ett år tidigare än vad som beslutats.
Förslaget om höjd marginalskatt bör med hänvisning till
tidigare redovisade skäl avslås. Det statliga grundavdraget
bör återinföras i enlighet med riksdagsbeslutet från 1993.
Regeringen föreslår också att inflationsskyddet av
skatteskalan och det så kallade reallöneskyddet skall
urholkas. Inflationsskydd av skatteskalan innebär att en
annars automatisk skattehöjning till följd av inflationen
förhindras. Samma reala inkomster belastas av samma
skatteuttag år från år.
Förslaget medför att realt oförändrade inkomster
successivt kommer att drabbas av högre skatt. Successivt
kommer allt fler att flyttas upp över gränsen för uttag av
statlig inkomstskatt och därmed få en marginalskatt på cirka
60 procent. För vissa kategorier, exempelvis ATP-
pensionärer, innebär det urholkade inflationsskyddet
sammantaget med den minskade indexeringen av
pensionsförmånerna en dubbel förlust.
3.2.2.2 Särskild löneskatt m.m.
Regeringen föreslår mot bakgrund av förslagen om höjda
egenavgifter att såväl den särskilda löneskatten på
förvärvsinkomster som den särskilda löneskatten på
pensionskostnader höjs med två procentenheter. Detta skall
också gälla den särskilda premieskatten för
grupplivförsäkringar m.m.
Med utgångspunkt i våra tidigare framförda
avslagsyrkanden bör också dessa höjningar avslås.
3.2.3 Beskattning av kapitalbildning 3.2.3.1 
Höjd skatt på sparande
Regeringen föreslår att skatten på sparande skall höjas från
25 till 30 procent 1995. Därmed tas ett steg tillbaka till de
förhållanden som bidrog till att skapa den
spekulationsekonomi som var grundorsaken till krisen i
Sveriges finansiella sektor. Avvikelsen i skatteuttag jämfört
med flera andra länder blir större med risk för framtida
kapitalflykt. Redan i samband med skatteutskottets
utfrågning under arbetet med skattereformen 1990 framkom
att den föreslagna skattesatsen på 30 procent kunde befaras
vara alltför hög. Med utgångspunkt i att kapitalinkomster
beskattas nominellt kommer skatteuttaget vid normala
realräntor att bli alltför högt även vid låg inflation.
3.2.3.2 Dubbel skatt på riskkapital
Regeringen föreslår att aktieutdelning och kvarhållna
vinster inom bolagen skall beskattas dubbelt -- först i bolaget
och därefter hos ägaren. Avkastning av det egna kapitalet
inom aktiebolag kommer, som framgår av diagram 3.2, i
fortsättningen att beskattas högre (51 procent) än
avkastningen av lånat kapital och av eget kapital i enskild
firma eller handelsbolag (30 procent). För delägare i
fåmansaktiebolag, vars expansion är en nödvändig
förutsättning för tillräckligt många nya jobb, blir skatten i
många fall nästan 70 procent. Denna bristande neutralitet
kommer att försvåra riskkapitalförsörjningen för särskilt de
mindre och medelstora aktiebolagen, vilket ger sämre
förutsättningar för expansiva och nya företag.
Diagram 3.2. Skatteuttag vid olika kapitalinkomster
Genom de skattenackdelar som uppkommer för det egna
kapitalet kommer dessutom soliditeten inom svenskt
näringsliv att bli lägre än annars. En sådan utveckling
innebär ytterligare försämring av tillväxtförmågan. Man kan
vidare förutse en icke önskvärd övergång från aktiebolag till
handelsbolag.
Det hävdas ibland att dubbel beskattning av aktieutdelning
och kvarhållen vinst inte skulle påverka avkastningskraven
inom aktiebolagssektorn. Utgångspunkten för detta
påstående är att det är de internationellt gällande
avkastningskraven som styr. För de större svenska bolagen
kan detta betraktelsesätt i någon utsträckning vara korrekt.
En effekt av dubbel beskattning i Sverige blir då ett ökat
utländskt ägande i de större svenska företagen. För de
medelstora och mindre aktiebolagen finns emellertid inte de
perfekt fungerande kapitalmarknader som skulle låta ett
internationellt bestämt avkastningskrav gälla oavsett den
svenska skattenivån. För just de växande mindre och
medelstora företagen höjs alltså avkastningskraven. Detta
leder till sämre förutsättningar för kapitalförsörjning och till
högre avkastningskrav på framtida investeringar.
Möjligheten till s.k. Anellavdrag, som tidigare lindrade
effekterna av dubbelbeskattningen för nyemitterat kapital,
återinförs inte. Totalt sett blir det således betydligt sämre
förutsättningar för riskkapitalförsörjning än de som rådde
före 1994 års reform. Orsaken till att reglerna om
Anellavdrag inte återinförs är enligt propositionen att detta
är ''förknippat med vissa problem. Internationellt sett är
avdraget avvikande. I likhet med vad som gäller för ett
allmänt utdelningsavdrag, låt vara i mindre omfattning, kan
Anellavdraget medföra en överflyttning av skatteintäkter
från Sverige till andra länder.''
Socialdemokraterna har därmed accepterat de slutsatser
som drogs av den borgerliga regeringen och som innebar att
dubbelbeskattningen slopades genom lindring för ägaren
efter uttag av bolagsskatt. Samma teknik har för övrigt också
använts i Norge när dess socialdemokratiska regering slopat
dubbelbeskattningen.
Socialdemokraternas förslag strider således mot den
internationella trenden och inte minst mot reformer som
genomförts de senaste åren i Norge och Finland.
Regeringen föreslår att stämpelskatten på nyemitterade
aktier slopas. Detta är önskvärt och till en del en följd av de
regler som gäller inom EU. Denna åtgärd kompenserar
emellertid inte alls de negativa effekterna av återinförd
dubbelbeskattning.
Regeringen föreslår vidare följdändringar för
värdepappersfonder och investmentföretag av de ovan
nämnda förslagen. Även dessa förslag bör avslås.
3.2.4 Företagsbeskattningen i övrigt 3.2.4.1 
Direktavdrag för bygginvesteringar
Regeringen föreslår att ett tidsbegränsat direktavdrag
införs för annan nybyggnation än bostäder. Syftet är dels att
stimulera byggsektorn, dels att tillfälligt kompensera för den
kraftigt höjda företagarbeskattningen. Regeringen bedömer
att förslaget, tillsammans med ytterligare stimulansåtgärder,
skall ge kraftiga effekter för sysselsättningen inom
byggsektorn. Detta motsägs emellertid i den rapport om
byggkonjunkturen som byggentreprenörerna presenterade
för november 1994. Visserligen räknar byggentreprenörerna
med att de föreslagna åtgärderna kommer att kunna leda till
ett extra byggande för cirka 12 miljarder kronor och en
sysselsättningseffekt på cirka 20.000 nya årsarbeten under
den period (till 1996) som åtgärden gäller. Detta motverkas
emellertid av den totala utformningen av regeringens
proposition. Byggentreprenörerna skriver i en kommentar:
Regeringens nyligen framlagda ekonomiska proposition
innehåller för mycket skattehöjningar och för lite
besparingar för att rätta till de grundläggande problemen i
den svenska ekonomin. Därmed får vi sannolikt behålla den
höga räntenivån som är den faktor som mest av allt bromsar
byggaktiviteten.
Den föreslagna åtgärden kan således snarast ses som något
som syftar till att begränsa de i övrigt negativa effekterna för
ekonomin av regeringens politik. Med den inriktning på den
ekonomiska politiken som vi förordar erfordras inget
direktavdrag för bygginvesteringar. Inte heller behövs det
kompensation för skattehöjningar som vi avvisar.
Regeringens förslag bör därför avslås.
Regeringen bör däremot få riksdagens uppdrag att utarbeta
ett förslag till så kallad nuvärdesavskrivning vad gäller såväl
byggnadsinvesteringar som inventarieanskaffning. En
nuvärdesavskrivning medför inga varaktiga statsfinansiella
konsekvenser, men kan möjliggöra för företag med stora
vinstmedel att öka säkerheten beträffande finansieringen av
investeringen.
3.2.4.2 Avvecklingen av skatteutjämningsreserver
Regeringen föreslår en skärpning vad gäller beskattningen
vid upplösningen av skatteutjämningsreserver i företagen.
Den borgerliga regeringen föreslog i samband med den
fortsatta reformeringen av företagsbeskattningen att de
tidigare gällande skatteutjämningsreserverna skulle ersättas
med reduceringsfonder. Syftet var delvis att förenkla
skattelagstiftningen, delvis att finansiera vissa övriga
åtgärder på företagsskatteområdet. Den borgerliga
regeringen föreslog emellertid att hälften av den upplösta
skatteutjämningsreserven skulle få föras till eget kapital utan
skattekonsekvenser, medan den andra hälften skulle tas upp
till beskattning. Därigenom ökar skatteinkomsterna jämfört
med oförändrade regler.
Man skulle visserligen kunna hävda att en full avskattning
bör ske till den skattesats som gällde när avdrag för
avsättning till skatteutjämningsreserv medgavs. Å andra
sidan skulle skatteutjämningsreserven vid oförändrade regler
inte ha lett till beskattning över huvud taget. Det var för
övrigt detta som var bakgrunden till att lagerreserver och
investeringsfondsavsättningar avskattades till den nya
bolagsskattesatsen (30 procent) vid företagsskattereformen
1991, trots att avsättning hade skett vid en skattesats på 52
procent.
Regeringens förslag om i princip avskattning av fulla
värdet av skatteutjämningsreserven leder till en varaktigt
ökad belastning och dessutom en kraftigt ökad
likviditetsanspänning.
Förslaget om en ökad beskattning av upplösningen av
skatteutjämningsreserver bör mot denna bakgrund avslås.
3.2.4.3 Kvittningsrätten och nyföretagandet
Den borgerliga regeringen införde kvittningsrätt av
underskott av nystartad aktiv näringsverksamhet mot bland
annat inkomst av tjänst under de fem första verksamhetsåren.
Syftet med denna reform var att skapa bättre förutsättningar
för nyföretagande med utgångspunkt i de många nya jobb
som måste växa fram inom den privata sektorn. När den
socialdemokratiska regeringen nu föreslår att denna rätt att
kvitta underskott av nystartad näringsverksamhet slopas,
innebär det sämre förutsättningar för nyföretagande.
Förslaget bör således avslås.
3.2.5 Beskattning av boende
Regeringen föreslår att fastighetsskatten för små- och
hyreshus höjs med 0,2 procentenheter från och med 1996.
Samtidigt rivs beslutade besparingar inom
räntesubventionssystemet upp. Förslaget är ett avsteg från
uttalanden som gjordes av företrädare för regeringen, bland
annat finansministern, före valet.
Fastighetsbeskattningsutredningen fick till uppdrag av den
borgerliga regeringen att bedöma huruvida fastighetsskatten
passar in i det svenska skattesystemet. Utredningens slutsats
blev att fastighetsskatten är en extra skatt, utöver normal
beskattning av de inkomster fastigheterna genererar, som
inte finns vad det gäller övriga investeringar.
Slutsatsen var därför att fastighetsskatten på sikt bör slopas
och vad beträffar småhus ersättas av en schablonintäkt som
innebär en rimlig beräkning av avkastningen av fastigheten.
Ett första steg i den riktningen har tagits genom att
fastighetsskatten på kommersiella lokaler slopades från den
1 januari 1993. Beslutet var emellertid i första hand föranlett
av fastighets- och finanskrisen och syftade till att stabilisera
fastighetsprisutvecklingen. Den var emellertid också från
principiella utgångspunkter riktig. Fastighetsskatten på
hyreshus sänktes också från 2,5 procent till 1,5 procent den
1 januari 1994.
Det långsiktiga målet beträffande fastighetsskatten måste
således vara att, när statsfinansiellt utrymme kan skapas,
skatten slopas. För småhus införs enligt förslag, som också
presenterats av fastighetsbeskattningsutredningen, en
schablonintäkt för beräkning av den beskattningsbara
avkastningen.
De beslutade besparingarna inom
räntesubventionssystemet bör inte rivas upp. Underskottet i
de offentliga finanserna måste saneras genom
utgiftsneddragningar och inte med skattehöjningar, eftersom
problemet är de alltför höga utgifterna. Det utbyte mot
skattehöjningar som regeringen föreslår leder dessutom till
ökat underskott nästkommande år, eftersom skattehöjningen
inte träder i kraft förrän 1996.
Förslaget om höjd fastighetsskatt bör mot denna bakgrund
avslås.
3.2.6 Beskattning av pensionssparande
Regeringen föreslår att beskattningen av
pensionsförsäkringar och pensionssparkonton höjs från 9 till
15 procent av avkastningen. Denna höjning gäller såväl
privata pensionsförsäkringar som
tjänstepensionsförsäkringar. Härtill kommer en skärpt
avkastningsskatt också beträffande kapitalförsäkringar.
Dessutom föreslås vissa förändringar till följd av återinförd
dubbelbeskattning av aktieutdelningar och kvarhållna
vinster.
Genom regeringens förslag förstärks de skillnader som
finns vid beskattningen av olika pensioner. Avkastningen av
ackumulerat kapital inom den allmänna tjänstepensionen
beskattas således inte alls. Samma sak gäller vissa övriga
pensionsförmåner. Effekten av förslaget blir, särskilt vad
gäller tjänstepensionsförsäkringarna, en snedvridning till
nackdel för ett stort antal löntagare, främst privata
tjänstemän.
Till detta skall läggas den starkt ökade risken för
kapitalflykt genom skärpt beskattning av enskilda
pensionsförsäkringar. Redan i dag med en lägre skattesats
finns en tendens till utflyttning av försäkringar, eftersom
någon avkastningsskatt normalt inte existerar i andra länder.
Denna flyttning av försäkringar till utlandet kommer
självfallet att förstärkas när skattenivån höjs.
I den mån utrymme kan skapas borde i stället
beskattningen av såväl tjänstepensioner som enskilda
pensionsförsäkringar lindras. Regeringens förslag bör
avslås.
3.2.7 Socialavgifter för vinstandelar
Regeringen föreslår att socialavgifter skall tas ut för
vinstandelar. Därmed försämras förutsättningarna för att
genom frivillig vinstdelning fördela resultat av en
vinstuppgång utan att lönenivån generellt höjs.
Dagens regler, som innebär att sociala förmåner inte utgår
på vinstandelar och att sociala avgifter därför inte tas ut, bör
bibehållas.
3.3 Besparingar 3.3.1 
Allmänt
Medan förslagen till skattehöjningar utmärks av betydande
skärpa, är utgiftsminskningarna -- med undantag för den
reducerade indexeringen -- obetydliga eller oklara. Jämfört
med valmanifestets budgetbilaga har precisionen avtagit
högst avsevärt. Finansministern har tidigare framhållit att
vad som krävs inte är ''planer'' och ''ramar'' utan ''skarpa
och konkreta förslag''. Utöver det klara beskedet om
vårdnadsbidragets slopande, vilket för övrigt i praktiken inte
är en besparing utan kommer att framkalla en offentlig
utgiftsökning, presenteras det nu ''ramar'' och ''planer'' utan
konkret innehåll för ca 20 miljarder kronor.
Jämfört med den förra regeringens saneringsprogram
förutses såväl den offentliga konsumtionen som
transfereringsutgifterna öka i snabbare takt. Både statlig och
kommunal konsumtion väntas växa mera än enligt planerna
i våras. Särskilt anmärkningsvärd är prognosen i
försörjningsbalansen att den statliga konsumtionen nästa år
skall öka med med 2,3 procent. Det framgår inte hur detta
rimmar med den redovisade ambitionen att redan budgetåret
1995/96 sänka utgifterna för statlig konsumtion med 2
miljarder kronor.
Förslaget att minska den automatiska
inflationsuppräkningen vid beräkningen av vissa förmåner
som pensioner och studiemedel ger snabbt utdelning. Det är
dock tveksamt om detta -- som det uppges -- är ett sätt att
understryka vikten av att inflationen även fortsättningsvis
hålls nere på en låg nivå. Metoden är principiellt farlig i den
meningen att ju högre inflationstakten drivs upp, desto större
kan besparingen sägas bli. Det bör också understrykas att det
inte finns någon koppling mellan utgifts- och skattesidan så
att båda måste avindexeras lika mycket. Snarare förhåller det
sig tvärtom. Det finns inget logiskt skäl till att en ATP-
pensionär skall drabbas av både en minskad uppräkning av
pensionen och en av inflationen förhöjd skatt på den realt sett
minskade inkomsten.
Det kan göras gällande att inkomstfördelningen mellan
kyrkan och staten inte har påverkats av att kostnaderna för
folkbokföringen förts över från den förra till den senare.
Risken är emellertid påtaglig att den nu föreslagna
indragningen av 300 miljoner kronor i
''skatteadministrationsersättning'' endast kommer att
resultera i en förhöjning av det totala skatteuttaget. Redan
innan förslaget blev känt, hade åtskilliga församlingar i
landet planerat att höja sin utdebitering och därmed utnyttja
det förhållandet att kyrkoskatten är föga uppmärksammad i
den politiska debatten. Fortsatta överväganden av
takkonstruktioner för den kommunala utdebiteringen bör
därför även innefatta kyrkoskatten.
3.3.2 Säkerhetspolitik m.m.
Enligt propositionen skall säkerhets-, försvars-, bistånds-
och flyktingpolitiken effektiviseras genom ökad
samordning. Regeringen avser att redovisa närmare detaljer
om hur detta skall leda till en besparing på 3.060 miljoner
kronor senast 1998 i nästa budgetproposition. Det förtjänar
påpekas att beloppet är ca 1 miljard kronor mindre än vad
som fanns upptaget i budgetbilagan till valmanifestet.
Dessutom är det lika mycket mindre än vad som finns
upptaget i tabellen på motstående sida i propositionen!
Oavsett om detta beror på slarv eller brådska är den uppgivna
summan 57,1 miljarder kronor i budgetförstärkningar
uppenbarligen fel.
Förslaget att frysa biståndsramen i kronor fram till 1998 är
i och för sig klart och tydligt. Däremot är det svårare att se
hur en besparing på utgifterna för invandring m.m. med
minst 760 miljoner kronor kan utlovas med hänsyn till att
antalet asylsökande flyktingar inte kan förutses och
regelsystemet dessutom först skall bli föremål för utredning.
Planerna på försvarets område är än mer oklara. Det
förutskickas utgiftsbegränsningar på 2 miljarder kronor
senast 1998 och -- om det säkerhetspolitiska läget medger
det -- ytterligare minst 2 miljarder under perioden 1997--
2001. Rimligen borde det inskjutna villkoret gälla hela den
planerade neddragningen. Oavsett detta finns det i
propositionen inget som antyder besparingar på försvaret i
närtid. Vi utgår ifrån att inga fler ändringar görs i gällande
försvarsbeslut. Vad förberedelserna för nästa försvarsbeslut
anbelangar förutsätter vi att dessa sker inom ramen för en
parlamentarisk kommitté.
3.3.3 Jordbruksområdet
Även på jordbrukets område avtar besparingsambitionen. I
maj 1994 föreslog socialdemokraterna i en partimotion med
anledning av kompletteringspropositionen att 710 miljoner
kronor skulle sparas mot nu endast 300. Härav avser 200
miljoner kronor anslagen för inköp och beredskapslagring av
livsmedel. Den borgerliga regeringen slog in på denna väg
redan i budgetpropositionen 1994 med en besparing på nära
100 miljoner, som alltså redan är beslutad. Samtidigt
föreslogs en fortsatt översyn av livsmedelsberedskapen. Med
hänvisning till ''de väntade effekterna på importen vid ett
närmare samarbete med länder inom Europa'', vilket är en
pikant formulering på jordbruksministerns ansvarsområde,
fullföljs nu i propositionen den förra regeringens linje.
Det andra besparingsförslaget på jordbruksområdet gäller
avbytarverksamheten. I budgetpropositionen 1994
redovisades förslag, som härrörde från utredningen om
sociala åtgärder för lantbrukare (SOU 1993:25). Enligt
denna utredning skulle subventionsgraden för
avbytarverksamheten sänkas samt konkurrensneutralitet
uppnås mellan Lantbrukarnas Avbytartjänst AB och andra
företag. Subventionsgraden i Sverige ligger över stödet för
motsvarande verksamhet i exempelvis Danmark, och
dessutom går utvecklingen mot större djurbesättningar,
vilket innebär att den dagliga verksamheten inte kan vara
beroende av en enda person. Den nu av regeringen förordade
minskningen med 100 miljoner ligger i linje med en redan
etablerad strävan.
3.3.4 Sociala frågor 3.3.4.1 
Ekonomiskt familjestöd
Den valfrihets- och rättvisereform för barnfamiljerna som
den borgerliga regeringen genomförde med
vårdnadsbidraget och den därtill kopplade avdragsrätten
för styrkta barntillsynskostnader skall nu avskaffas fr.o.m.
den 1 januari 1995. Detta slår mot de enskilda familjerna på
två sätt: dels hindras enskilda familjer från att själva ordna
den omsorg och vårdnad som passar de egna barnen bäst,
dels skall de föräldrar som erhållit vårdnadsbidrag inte få
tillgodoräkna sig de återinförda 90 garantidagarna utan dessa
skall avräknas mot utnyttjat vårdnadsbidrag. Detta innebär
att de föräldrar som tagit ut vårdnadsbidraget --
anledningarna kan ha varit många från platsbrist inom den
offentliga barnomsorgen till önskan att själv ta hand om det
egna barnet -- utsätts för retroaktiv särbehandling. Vi har i
en annan motion yrkat avslag på förslaget att avskaffa
vårdnadsbidraget.
Regeringens förslag om ett avskaffande av
vårdnadsbidraget beräknas ge en besparing på 2,3 miljarder
kronor för det kommande budgetåret. Då beaktas inte att ett
avskaffande av vårdnadsbidraget kommer att medföra en
ökad efterfrågan på den dyra offentliga barnomsorgen.
Beräkningar visar att kommunernas kostnader vid ett
avskaffande av vårdnadsbidraget kan komma att uppgå till
10 miljarder kronor. Mot bakgrund av ''barnomsorgslagen'',
som garanterar alla barn en plats i barnomsorg, kan man med
all säkerhet räkna med att ett slopande av vårdnadsbidraget
kommer att ge ett kraftigt ökat finansiellt tryck på
kommunerna.
Till detta skall läggas förslaget att ånyo i praktiken ge
möjlighet att förbjuda barnomsorg i enskild regi. Även om
regeringen kan hävda att man ger kommunerna
självbestämmanderätten när det gäller vem eller vilka som
skall få driva barnomsorg i organiserad form, innebär det
kommunala vetot att kommuner med socialistisk majoritet
i många fall kommer att förhindra förekomsten av enskild
barnomsorg.
Eftersom erfarenheten visar att enskild barnomsorg är
billigare än motsvarande kommunal verksamhet, innebär det
nya kommunala vetot, i kombination med den lagstadgade
rätten till barnomsorg, att kostnaderna kommer att stiga för
kommunerna. Detta är allvarligt ur samhällsekonomisk
synvinkel.
Vi biträder regeringens förslag om en förändring av
flerbarnstilläggen.
Enligt propositionen pågår för närvarande en översyn vad
gäller underhållsbidrag och bidragsförskott. Vi vill
erinra om att dessa frågor vid ett flertal tillfällen varit
föremål för utredning, i bl.a. ensamförälderkommittén och
underhållsbidragskommittén.
Bidragsförskottet betalas ut till den förälder som har
vårdnaden om barnet och bor tillsammans med det. Syftet är
dels att garantera det underhåll som den andra föräldern är
ålagd att betala (underhållsbidraget), dels att ge
ensamföräldern ett minimistöd.
Det är nu hög tid att förändringar åstadkoms i ett
bidragssystem som av många upplevs som orättvist, bl.a. på
grund av den automatiska kopplingen mellan
underhållsbidraget och bidragsförskottet. Andra brister i
systemet är att en höjning av t.ex. barnbidraget också medför
en höjning av bidragsförskottet på grund av
basbeloppsanknytningen, och att någon hänsyn inte tas till
om barnet har egen förmögenhet. Bidragsförskotten medför
inte sällan att ensamföräldrar har bättre levnadsstandard än
familjer som lever i äktenskap.
I regeringspromemorian ''Ensamförälderstöd'' (Ds
1992:53) föreslogs nya regler för beräkning av det offentliga
stödet till ensamstående förälder med barn. Förslaget innebar
att sambandet mellan underhållsbidraget och
bidragsförskottet -- utfyllnadsbidraget -- skulle slopas. En
behovsprövning av det offentliga stödet och samordning med
behovsprövning av bostadsbidraget till barnfamiljer
föreslogs.
Bidraget skulle behovsprövas i förhållande till
vårdnadshavares och bidragsberättigat barns inkomster.
Samma regler som för bostadsbidrag skulle gälla om
vårdnadshavaren var gift eller samboende med ny partner.
Vid behovsprövningen skulle hänsyn tas till
underhållsbidrag som hushållet mottog eller betalade.
Bidragsförskottet avsågs bli ett rent förskott på fastställt
underhållsbidrag och benämnas förskottsbidrag. Den
maximala bidragsnivån föreslogs uttryckt i kronor och inte i
procent av basbeloppet.
De fördelningspolitiska effekterna var sådana att de
ensamstående föräldrar som hade de lägsta inkomsterna
skulle få ett något förbättrat stöd, medan de med högre
inkomster skulle få ett lägre stöd. Förslaget var också så
utformat att vårdnadshavarna skulle få ett större intresse av
att medverka till att underhållsbidragen blev korrekt
fastställda.
Moderata Samlingspartiet stöder de förslag som
framfördes i departementspromemorian. Vid
remissbehandlingen framkom dock kritik -- bl.a. från
Socialdemokratiska Kvinnoförbundet och andra
kvinnoförbund -- vilket föranledde den dåvarande
regeringen att föranstalta om en ny utredning (dir. 1993:82).
I utredningsdirektiven föreslås bl.a. att det skall
övervägasom statens kostnader för bidragsförskotten kan
minskas, om försäkringskassorna kan ges en mer
framträdande roll när underhållsbidragen skall fastställas,
om reglerna i 7 kap. föräldrabalken om bestämmande av
underhållsbidrag kan göras enklare, hur de negativa
verkningarna av samordningen av reglerna för
underhållsbidrag och bidragsförskott kan undanröjas eller
minskas.
Från Moderata Samlingspartiets sida anser viatt
föräldraansvaret bör tydliggöras oavsett om barnet lever
tillsammans med sina föräldrar eller i splittrad familj,att
kostnaderna för bidragsförskotten skall minskas,att
försäkringskassorna bör överta fastställandet av
bidragsförskotten för att därigenom bl.a. ha full kontroll över
bidragsgivningen,att försäkringskassorna bör fungera som
''statens ombud'' vid domstolar i vårdnadstvister,att den
automatiska kopplingen mellan underhållsbidrag och
bidragsförskott bör upphöra i överensstämmelse med de
förslag som framfördes i den tidigare
departementspromemorian.
Vi biträder regeringens förslag till besparingar men anser
att de förslag och ståndpunkter som ovan redovisats snarast
bör förverkligas.
Slutligen föreslår regeringen att en utredning skall
tillsättas som skall se över möjligheterna att spara ytterligare
tre miljarder kronor på det familjepolitiska området. Enligt
propositionen skall utredningen presentera förslag senast
den 1 juli 1995. De förslag till åtgärder som utredningen
presenterar skall dock inte träda i kraft förrän ett år senare,
den 1 juli 1996.
Mot bakgrund av det ytterst allvarliga statsfinansiella
läget, i kombination med en begynnande högkonjunktur, är
det enligt vår mening märkligt att regeringen anser att
besparingar på tre miljarder kronor skall läggas så sent som
1 juli 1996.
Vi ser ingen anledning till att fördröja arbetet med att
sanera statens finanser. Utredningen bör redan under våren
presentera förslag på möjliga besparingar. Riksdagen bör
sedan under senvåren 1995 ta ställning till dessa förslag för
att de skall kunna ge effekt från det kommande budgetårets
början den 1 juli 1995.
3.3.4.2 Pensioner 1994 
uppgår pensionsutbetalningarna till
ålderspensionärer till sammanlagt 132 miljarder kronor.
Utbetalningarna gällande förtidspensioner uppgår till 39
miljarder kronor.
Dessa utgifter belastar statsbudgeten med 53 miljarder för
folkpension till ålderspensionärer och 15 miljarder till
förtidspensionärer, d.v.s. sammanlagt 68 miljarder kronor.
Resterande belopp, d.v.s. 79 och 24 miljarder avser ATP
till ålderspensionärer respektive förtidspensionärer. Det
sammanlagda beloppet, 103 miljarder kronor, belastar AP-
fondssystemet och inte statsbudgeten. Skall de föreslagna
förändringarna vad gäller indexeringen av pensionerna
påverka statsbudgeten fullt ut måste överföringar ske från
AP-fondssystemet. Om detta skall ske, och i så fall hur, har
inte redovisats i regeringens proposition.
Regeringens förslag till ändrad indexering innehåller en
rad komponenter:
1. Det tidigare basåret för basbeloppet 1989 ändras till
1994, vilket betyder att jämförelsetalet skall multipliceras
med 35 200, d.v.s. basbeloppet för 1994.
2. Det basbelopp 1995 som fastställs med ett jämförelsetal
(1 kap 6 §, lag 1962:381) som skall avspegla prisökningarna
mellan oktober 1993 och oktober 1994 räknas endast upp
med 60 procent av prisökningarna sedan avdrag skett för
kvarvarande direkta deprecieringseffekter av kronan 1992.
3. Vid beräkning av pensionsgrundande inkomst används
däremot fortfarande ett icke reducerat basbelopp. Dock sker
avdrag för 1992 års deprecieringseffekter.
4. Begränsningen av uppräkningen skall gälla så länge
underskottet i statsbudgeten är 100 miljarder eller mer räknat
på årsbasis. Då underskottet är lägre än 50 miljarder beaktas
hela prisökningen vid beräkning av basbeloppet.
5. Slutligen förutskickar regeringen att en övergång till
pris- och följsamhetsindexering skall kunna ske tidigare än
år 2001 enligt riksdagsbeslutet om reformerad pension.
I propositionen (s. 31) påpekas att ''kortsiktiga besparingar
inte skall ändra förutsättningarna för den av riksdagen
beslutade reformeringen av ålderspensioneringen''. Detta är
viktigt. Den samsyn som föreligger efter
pensionsarbetsgruppens och sedan riksdagens principbeslut,
stött av de stora partierna i riksdagen, får inte urholkas. Skall
det statliga pensionssystemet kunna behålla sin legitimitet
måste de grundprinciper som pensionsarbetsgruppens
förslag bygger på ligga fast.
Den ena av dessa är att alla inbetalningar till
pensionssystemet skall generera pensionsrättigheter. En
förutsättning härför är total åtskillnad mellan statsbudgeten
och det egentliga pensionssystemet. Detta åskådliggörs bl.a.
genom det betalningsansvar som statsbudgeten åläggs för
den garantipension (minimipension) som skall utgå till
personer som inte kommit upp till en viss pensionsnivå.
Även statsbudgetens ansvar för betalning av avgifter för
barnår m.m. stadfäster den nu berörda principen.
Som ovan påpekats kommer den förändrade indexeringen
att endast delvis påverka statsbudgeten. De största
utgiftsneddragningarna sker med regeringens förslag i ATP-
systemet. Pensionsarbetsgruppen har i sitt betänkande SOU
1994:20 behandlat frågan om vissa omföringar mellan
statsbudgeten och ålderspensionssystemet. Denna fråga
behandlas ytterligare i prop. 1993/94:250 under punkt 13.3.
Omfördelningen mellan statsbudgeten och
ålderspensionssystemet försvagas genom att
folkpensionsavgiften överförs till ålderspensionssystemet.
Samtidigt överförs dock större delen av ålderspensionärernas
folkpensioner från statsbudgeten till
ålderspensionssystemet. På sikt skall statsbudgeten vidare ta
hela ansvaret för förtidspensionerna. Under en övergångstid
skall dock ålderspensionssystemet betala förtidspensioner
för de förtidspensionärer som blir ålderspensionärer senast
2001.
De nu beskrivna växlingarna mellan
ålderspensionssystemet (AP-fonderna) och statsbudgeten är
utomordentligt känsliga med hänsyn till trovärdigheten i det
framtida pensionssystemet. I prop. 1993/94:250 fastslogs att
''det för systemets trovärdighet är viktigt att beslut om den
exakta infasningen fattas vid ett tillfälle''. Detta innebär att
det måste finnas förslag om den exakta regleringen av hur
avgifter och betalningsansvar skall fördelas under hela
infasningen. Detta innebär att regeringen inte kan komma
med eventuella förslag att överföra de utgiftsnedskärningar
som avindexeringen leder till i ålderspensionssystemet
(ATP-systemet) vid andra tillfällen än när den nu berörda
regleringen sker mellan statsbudget och
ålderspensionssystem. Av denna anledning är det sannolikt
både rent praktiskt och från trovärdighetssynpunkt
lämpligare att använda den nu av regeringen föreslagna
modellen för justering av pensionerna och i enlighet med
riksdagens tidigare beslut övergå till följsamhetsindexering
först 2001.
Ett annat trovärdighetsproblem uppkommer genom
användningen av olika basbelopp, när det gäller utgående
pensioner och intjänande av pensionsrättigheter.
Det reformerade inkomstrelaterade
ålderspensionssystemet är avsett att träda i kraft den 1
januari 1996. Detta torde innebära att alla intjänade
pensionsrättigheter 1995 kommer att få vidkännas
motsvarande reduktion som gäller under 1995 utgående
pensioner. Sedan kommer reduktionen att beröra skilda
åldersklasser på olika sätt beroende på den successiva
infasningen av det nya systemet. Det hade varit önskvärt att
regeringen i propositionen mera noggrant hade analyserat
sina förslag och klart redovisat de försämringar som kommer
att drabba pensionärer och pensionsrättigheter. Över huvud
taget bryter regeringen genom sitt förslag mot en av
grundprinciperna i den väl förankrade pensionsreformen,
nämligen att förslagen skall vara tydliga och klara.
Den svenska ekonomin uppvisar stora obalanser genom
statsbudgetens underskott och en växande statsskuld. De
statliga utgifterna måste beskäras. I ett tillstånd som kan
liknas vid ett ''force majeur-läge'' måste detta också gälla
långsiktiga pensionsrättigheter. När ingrepp görs i
pensionssystemen, måste dock vissa krav uppställas.
Effekterna för de enskilda måste redovisas tydligt och klart.
Så är inte fallet i propositionen. Vidare måste regeringen
klart ange målet med de ändrade indexeringsmetoderna vid
uppräkning av pensioner m.m. Är syftet att stärka den
konsoliderade statliga sektorn eller önskar man
tillgodoräkna sig hela utgiftsminskningen i statsbudgeten?
Om regeringen önskar uppnå det senare syftet, måste
tillvägagångssättet redovisas för riksdagen. De synpunkter
som riksdagen beslutat om när principbeslutet om ett
reformerat pensionssystem antogs måste därvid följas.
Förbättring av bostadstillägget
Regeringens förslag till ändrade regler av det särskilda
bostadstillägget till pensionärer (SBTP) innebär att vissa
pensionärer kompenseras mer än vad begränsningen av
basbeloppet motiverar. Kostnaden härför beräknas till 200
miljoner kronor 1998.
Pensionering innebär att inkomsten i genomsnitt minskar,
om avtalspension finns, med drygt 25 procent. Minskningen
har under senare år blivit större för den enskilde beroende på
olika förändringar av indexeringen, senast på grund av
deprecieringen av kronan. Att pensionärerna som ''grupp''
statistiskt sätt ''har fått det bättre'' beror till stor del på att
äldre pensionärer utan ATP har avlidit och att nya
pensionärsgrupper med ATP kommit till. Den enda relevanta
jämförelsen vad avser pensionsstandard för den enskilde är
jämförelsen mellan inkomster före och efter pensioneringen.
Genom regeringens förslag om skattehöjningar kommer
den stora gruppen pensionärer att få inte endast lägre
inkomster utan också högre skatter genom försämrad
indexering av grundavdraget och skiktgränser. Till detta
kommer stora kommunalskattehöjningar som drabbar ATP-
pensionärerna.
Att i detta läge höja pensionerna för den grupp pensionärer
som erhåller betydande bostadstillägg och som över huvud
taget inte berörs av de betydande skattehöjningar som ATP-
pensionärerna kommer att vidkännas är därför inte
försvarbart. I detta sammanhang bör observeras att SBTP
tillåter en mycket hög bostadsstandard -- enligt
propositionen upp till en hyra på 64.500 kronor per år.
Att retroaktivt försämra pensionsutfästelser strider mot
grundläggande principer i ett rättssamhälle. Att Moderata
Samlingspartiet trots allt accepterar regeringens förslag att
ändra indexeringen av ATP-pensionerna motiveras av vårt
lands stora ekonomiska problem. När den här typen av beslut
fattas är det av utomordentlig vikt att återhållsamheten med
nya utgifter är stor. Annars uppfattas inte åtgärden som
legitim av medborgarna.
3.3.4.3 Förtidspensioner och sjukförsäkring
Förtidspensioneringen kostar 1994 staten ca 40 miljarder
kronor. En av orsakerna bakom den sedan 1980-talet snabbt
ökande förtidspensioneringen är de växande problemen på
arbetsmarknaden, vilka dolts genom en viss elasticitet i
förtidspensionsreglerna. Den genomsnittliga faktiska
pensionsåldern är nu 59 år. Denna utveckling är en svår
ekonomisk belastning, eftersom utrymmet för
ålderspensioner beskärs alltmer. Dessutom är det ofta socialt
otillfredsställande att skilja människor alltför tidigt från
arbetslivet, allra helst med tanke på den ökande livslängden.
Att höja den faktiska pensionsåldern är ett av de absolut
viktigaste socialpolitiska målen. Detta var också en viktig
strävan för den borgerliga regeringen. Efter satsningar på
rehabilitering i stället för sjukskrivningar och
förtidspensioner har man också för första gången på mycket
länge kunnat konstatera en viss minskning av antalet nya
förtidspensionerade. Det är en utveckling som inte får brytas.
Det är tillfredsställande att den socialdemokratiska
regeringen nu inser vikten av förändringar av
förtidspensionsreglerna och nödvändigheten av
rehabiliteringsinsatser. Moderata Samlingspartiet föreslog
redan i början på 1980-talet att arbetet med rehabilitering
måste intensifieras för att på så sätt minska antalet
förtidspensioner.
I motion 1982/83:SfU2038 av Gösta Bohman m.fl. (m)
konstaterades att rehabiliteringsarbetet måste samordnas vid
sjukdom och handikapp för att därmed minska antalet
förtidspensionärer. Våra förslag låg sedan till grund för den
stora rehabiliteringsutredningen. Den förra regeringen
tillsatte en arbetsgrupp som i juni 1994 presenterade en
rapport ''Rätten till förtidspension och sjukpenning'' (Ds
1994:91). I rapporten föreslås en lång rad åtgärder som
sammantaget skulle innebära besparingar på minst tre
miljarder kronor per år, antagligen mer.
I propositionen föreslås att de s.k. äldrereglerna, d.v.s.
reglerna vid förtidspension för personer över 60 år, skall
slopas från den 1 juli 1995. Vi biträder förslaget, men anser
att arbetsgruppens övriga förslag också bör föreläggas
riksdagen under våren för att träda i kraft vid kommande
halvårsskifte. Vi avvisar således tanken på en ny
arbetsgrupp, då vi menar att frågan om förändringar i
förtidspensionssystemet är tillräckligt utredda och
nödvändigheten av snara besparingar är stor.
Utöver dessa förslag anser vi att redan beviljade
förtidspensioner i större utsträckning än vad fallet är i dag
bör följas upp och omprövas med jämna mellanrum. I stället
för att bevilja förtidspension på ett tidigt stadium bör
sjukbidrag användas för nytillkommande. Sjukbidragen skall
ses som ett temporärt skydd, och med effektiv rehabilitering,
som vi förordat ovan, skulle antalet nya förtidspensioner med
all säkerhet kraftigt minska. Vi avser att återkomma till
rehabiliteringsfrågan under allmänna motionstiden i januari
1995.
3.4 Arbetsmarknadsåtgärder 3.4.1 
Investeringsstöd
Arbetsmarknadspolitiskt motiverade stödåtgärder till
näringslivet har traditionellt givits formen av stimulanspaket
till industrin, oftast byggnads- och anläggningssektorn.
Stödtyperna har varierat men återkommit med jämna
intervall, allteftersom konjunkturen har skiftat. Erfarenheten
visar att politiskt motiverade stimulansåtgärder mycket
sällan kommer rätt i tiden. I stället för att bryta en nedgång
ger de effekt först i en konjunkturuppgång och bidrar i värsta
fall till överhettning inom vissa sektorer. Dessutom kan de
snedvrida investeringsbeslut, då industrin lär sig invänta
diverse skattefinansierade stödpaket.
Byggnadsindustrin är det klassiska exemplet.
Sysselsättningen har alltsedan 1970-talet kunnat
upprätthållas även under lågkonjunkturer, tack vare olika
stimulansåtgärder. Detta har medfört att branschen och dess
anställda inte i tillräckligt hög grad anpassat sig till de
långsiktiga förutsättningarna.
I propositionen föreslår regeringen ett omfattande
investeringsprogram, som kommer byggnadsindustrin till
del. Genom att ge en skattekredit vill regeringen stimulera
en tidigareläggning av näringslivets byggnadsinvesteringar.
Investeringsbeslut fattas ofta något eller några år före
byggstart, och de medel man nu föreslår för ändamålet blir
därför en subvention till dem som redan tagit beslut om
byggnadsinvestering.
De s.k. miljöinvesteringar som föreslås har till stor del
karaktären av understöd till kommunal verksamhet och
kommunala bolag. Fortlöpande miljöinvesteringar och
miljöunderhåll måste ankomma på dem som har ansvaret för
driften eller tillgången. Genom att staten ger subventioner
och därmed indirekt ikläder sig delansvar för underhåll och
miljöförbättringar, gynnas inte det långsiktiga miljöarbetet
och det ekologiska tänkandet i kommunerna.
Regeringen föreslår bidrag till investeringar i icke-statliga
kulturlokaler och samlingslokaler. Detta är inte motiverat i
en situation då många lokaler av detta slag utnyttjas i endast
begränsad omfattning. Det förtjänar påpekas att det finns
goda möjligheter för kommunerna att inom ALU-
verksamheten göra miljö- och kulturvårdande insatser utöver
vad som annars skulle ha varit möjligt.
Bidrag till reparation, ombyggnad och tillbyggnad av
skolor och offentliga lokaler medför att staten åtar sig
kostnadsansvar för vad som ofta är kommunala
angelägenheter. I ett ansträngt statsfinansiellt läge är det inte
rimligt att öka subventionerna till kommunerna. De
föreslagna ROT-åtgärderna inom bostadssektorn är oklara
till sin innebörd men leder i fel riktning. Fortsatta
subventioner riskerar att medverka till sämre
kostnadskontroll och en lönekostnadsledd uppgång av
inflationen. Det är angeläget att nu markera
fastighetsägarnas eget ansvar för sitt fastighetsbestånd.
Regeringen föreslår att ytterligare 2 miljarder kronor skall
tillföras kommunikationsområdet för
sysselsättningsskapande åtgärder. Mycket kortfattat anges
att medlen bör användas till underhåll av främst vägar och
järnvägar. Under den borgerliga regeringsperioden har
avsevärda resurser satsats för att höja standarden på Sveriges
vägnät, bygga ut järnvägar och åtgärda tidigare års
försummelser inom den fysiska infrastrukturen. Genom den
pågående bolagiseringen av Vägverkets enhet för underhåll
kommer oförändrade anslag att räcka till ett förbättrat
vägunderhåll. Det är därför inte angeläget att anslå
ytterligare medel för vägar och järnvägar. Dessutom är det
kostsamma projekt som ger ringa utdelning i antal
arbetstillfällen. Moderata Samlingspartiet avvisar samtliga
de investerings- och byggnadssatsningar som föreslås.
3.4.2 Ungdomsåtgärder
Ungdomsarbetslösheten fortsätter att sjunka, vilket är
glädjande. Det viktigaste för ungdomar och deras framtida
yrkesliv är att utbildningen är av hög kvalitet och att
företagen har goda möjligheter att anställa nya medarbetare.
För ungdomsgrupperna är det dessutom angeläget att
arbetsrättens regelverk och höga ingångslöner inte hindrar
inträdet i arbetslivet.
Regeringen föreslår en ny åtgärd för ungdomar, s.k.
ungdomsintroduktion. Några kostnadsberäkningar för vad
denna åtgärd kommer att kosta lämnas inte i propositionen.
Idag finns en väl fungerande åtgärd för ungdomar under 25
år, ungdomspraktik, som infördes den 1 juli 1992. Den 1 juli
1993 vidgades ungdomspraktiken till att även omfatta
personer i åldrarna 25--29 år, som fullföljt en akademisk
utbildning. Detta har visat sig vara en bra åtgärd för att slussa
in arbetslös ungdom i arbetslivet. AMS utvärdering visar på
goda resultat: 23 procent av dem som lämnade
ungdomspraktiken och 26 procent av dem som lämnade
akademikerpraktiken har fått arbete omedelbart. Det finns
ingen anledning att i dagsläget införa en ny typ av åtgärd,
som förmodligen blir mer kostsam per plats än
ungdomspraktik.
Om den gynnsamma utvecklingen på arbetsmarknaden
fortsätter, biträder vi regeringens uppfattning att antalet
ungdomspraktikplatser successivt kan minskas.
3.4.3 Utbildning m.m.
För att komma till rätta med obalanserna på
arbetsmarknaden behövs fortsatt kunskaps- och
kompetensutveckling. När arbetsmarknadsläget förbättras
och fler efterfrågar utbildad arbetskraft, är det riktigt att
utöka arbetsmarknadsutbildningen. De
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna inom AMS område bör
omfördelas för att detta skall kunna åstadkommas.
Ytterligare budgetmedel för arbetsmarknadspolitiska
åtgärder riskerar att försämra statsfinanserna och därmed bli
ett hot mot den uppgångsfas Sverige nu befinner sig i.
Regeringen föreslår en ökning inom
högskoleutbildningen med 4 000 platser under
vårterminen 1995. Under de senaste åren har kraftig
expansion skett av antalet universitets- och högskoleplatser.
Det finns en risk för att utbildningskvaliteten inte överallt
kan upprätthållas om expansionen sker för snabbt. Vi
förutsätter att de enskilda universiteten och högskolorna tar
ansvar för att nya studieplatser inte inrättas om inte
kvaliteten kan upprätthållas och att utbildningsutbudet ökas
först och främst på sektorer av särskild betydelse för den
industriella utvecklingen. Under de förutsättningarna
accepterar vi ett tillskott av medel motsvarande 4 000
årsstudieplatser.
Enligt propositionen räknar skolverket med att det blir
platser över inom det s.k. tredje gymnasieåret. Anslaget är
från början beräknat på ett sådant sätt att det väl skulle räcka
för de åtgärder kommunerna skulle kunna erbjuda unga med
knapp gymnasieutbildning. Att alla resurser -- som
förutsatts -- inte förbrukats är inget skäl för att i det
statsfinansiellt ansträngda läge där Sverige befinner sig
överföra ytterligare resurser till kommunerna för deras egna
ansvarsområden, i detta fall vuxenutbildningen. Vi anser
inte heller att medel skall omfördelas från de s.k.
utbildningscheckarna. Dessa möjliggör insatser från olika
utbildningssamordnare vid sidan av skolväsendet och bidrar
till att öka mångfalden och kvaliteten i utbildningsutbudet.
Vi avvisar regeringens förslag att öka antalet särskilda
vuxenstudiestöd (SVUXA).
Att, som regeringen föreslår, omfördela inom
utbildningens område till folkhögskolor och folkbildning på
bekostnad av den s.k. trainee-utbildningen vore
olyckligt. Trainee-utbildningen är ett bra sätt att kombinera
praktisk och teoretisk kunskapsförmedling. Denna form av
utbildning bör snarare ges ökad omfattning, eftersom den
underlättar för ungdomar att tidigt få anknytning till
arbetslivet.
Vi anser det vara fel att ta bort utbildningsbidrag med
lånedel för deltagare i arbetsmarknadsutbildning inom det
reguljära utbildningsväsendet. Generellt utökade
möjligheter till fullt utbildningsbidrag skulle ge felaktiga
signaler till de ungdomar som efter sina gymnasiestudier
finansierar sin utbildning med studiemedel.
Under de senaste åren har en rad positiva förändringar
skett vad gäller den postgymnasiala utbildningen.
Övergångsfrekvensen från gymnasiet till högre utbildning
har ökat. Direktövergången från gymnasiets
studieförberedande linjer har fördubblats på fem år och
ligger i dag på drygt 30 procent. Inflödet till den högre
utbildningen av ungdomar under 22 år ökade med 64 procent
mellan 1989 och 1993. Ungefär 15 procent av landets 19-
åringar beräknas ha påbörjat en högre utbildning under
1992/93. Under 1980-talet var denna andel strax under 5
procent. Det vore olyckligt om denna trend bryts, vilket lätt
kan bli fallet, om ungdomar uppfattar studiebidragssystemen
som orättvisa.
Det finns ingen anledning att, som regeringen föreslår,
lägga mer resurser på utbildningsvikariat. Efterfrågan på
denna åtgärd är inte tillräckligt stor för att motivera en
utökning av antalet platser. Höjd utbildningsnivå på
arbetsplatsen ligger i första hand i företagens och
organisationernas eget intresse, varför staten inte bör öka
insatserna i denna typ av arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Den geografiska rörligheten behöver öka för att skapa
tillväxt och utveckling i alla delar av landet och för att
åstadkomma en önskvärd kunskapsspridning som förhindrar
att flaskhalsar uppstår i produktionen. Då det finns en tröghet
på delar av arbetsmarknaden, där de arbetslösa tvekar att
flytta till en ny ort och ett arbete, är det motiverat att i
dagsläget stimulera rörligheten. Regeringens förslag om
bidrag till starthjälp bör finansieras genom omfördelning
inom AMS verksamhetsområde.
Om den positiva utveckling som idag kan iakttas på
arbetsmarknaden håller i sig, kan volymen av
arbetsmarknadspolitiska åtgärder minskas. Regeringens
bedömning av vad som är en rimlig neddragning av antalet
ALU-platser är dock inte realistisk. ALU är ett
kostnadseffektivt sätt att underlätta för arbetslösa att
upprätthålla anknytningen till arbetslivet. Det finns därför
anledning att i första hand minska andra typer av
arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
4. Politik för tillväxt och riktiga jobb 4.1 
Sverige i EU
Det är anmärkningsvärt att en ekonomisk-politisk
proposition, avgiven endast några dagar före
folkomröstningen om EU, inte framhåller fördelarna med ett
medlemskap eller påpekar att ett utanförskap skulle medföra
än större krav på förändringar i form av utgiftsbesparingar
och skatteanpassning, lägre lönekostnader och ökade
arbetsinsatser.
Genom att svenska folket sedermera sagt ja till
medlemskap föreligger nu en viktig förutsättning för att vårt
lands ekonomi skall kunna återföras till balans och stabil
tillväxt. Det blir mer intressant att investera i Sverige för
både inhemska entreprenörer och utländska företag. Det
betyder fler riktiga jobb och en produktionsökning som ger
ökad välfärd.
Inom EU skall Sverige delta i det ekonomiska och
monetära samarbetet. Arbetet på att förverkliga den
europeiska och monetära unionen (EMU) är inne i sin andra
fas, under vilken medlemsländerna är förpliktade att
säkerställa sina centralbankers oberoende. Det betyder att
regeringen under innevarande mandatperiod måste lägga
förslag om bl.a. grundlagsändring avseende Riksbankens
ställning enligt de riktlinjer som Riksbanksutredningen
angivit (SOU 1993:20).
Varje medlemsland skall vidare utarbeta ett
konvergensprogram, som skall ange specifika mål för den
ekonomiska politiken och de medel som skall användas för
att uppnå målen, allt i syfte att till 1997 eller senast 1999
uppnå de krav avseende inflationstakt, räntenivå,
budgetunderskott och statsskuld samt valutastabilitet som
gäller för övergången till EMU:s tredje och sista fas.
Regeringen bör skyndsamt utarbeta och underställa
riksdagen ett förslag till sådant konvergensprogram.
Nästan det enda som sägs i propositionen om EU är att
principerna för finansieringen av medlemsavgiften till EU
skall redovisas i annan proposition. Så har skett i prop.
1994/95:40. Med anledning av där framförda riktlinjer
anförs i en moderat kommittémotion att denna fråga bör
behandlas inom ramen för det sedvanliga budgetarbetet och
att specialdestinerade skatter riktade mot vissa grupper och
verksamheter inte skall införas. Jämfört med att stå utanför
kan nu Sverige påräkna en tillväxtökning och en
räntedämpning, som får gynnsamma effekter på
statsfinanserna. Dessa bör givetvis inte motverkas genom
skattehöjningar.
4.2 Penningpolitiken
Räntan på ett femårigt banklån ligger idag ca 10 procent
över aktuell inflationstakt. Risken är stor att det inte blir
tillräcklig kraft i företagens investeringsplaner och
konsumenternas efterfrågan med en så hög realränta. Denna
kan ses som måttet på den misstro som råder mot den
ekonomiska politikens möjligheter att hålla tillbaka
inflationen och/eller minska det offentliga
upplåningsbehovet.
Inom penningpolitiken är trovärdighet beträffande målet
att hålla nere inflationen av avgörande betydelse. Före valet
förekom det från socialdemokratiskt håll oroväckande
uttalanden om att sätta upp konkurrerande mål för
Riksbanken. Möjligen var det tänkt som en lugnande
försäkran, när det i regeringsförklaringen sades att ökad
inflation inte under några omständigheter kunde accepteras
''för att ta ned budgetunderskottet och statsskulden''. Men
just det citerade tillägget gjorde klargörandet poänglöst och
lite suspekt. Det finns ju ingen som på allvar tror att det i en
öppen ekonomi med stor offentlig utlandsupplåning går att
inflatera bort statsskulden. Misstanken kunde uppstå att ökad
inflation kunde godtas utifrån andra bevekelsegrunder.
Regeringen ansluter sig nu uttryckligen i prop. 25 till
Riksbankens uppställda inflationsmål på 2 procent +/- 1
procentenhet enligt KPI. Det är dessutom välkommet att man
gör upp med tidigare rådande föreställningar och förklarar
att det inte råder någon motsättning mellan prisstabilitet och
hög sysselsättning (s. 20). Tvärtom -- sägs det -- är
prisstabilitet en förutsättning för en långsiktigt hög tillväxt
och hög sysselsättning. Mot denna bakgrund borde det inte
kräva någon större självövervinnelse för socialdemokraterna
att fullfölja den omorientering som deras val av icke-
politiker till Riksbanksfullmäktige gett prov på genom att vid
den förestående översynen av Riksbankens ställning i
riksbankslagen skriva in som mål för Riksbanken att den
skall värna penningvärdet.
Penningpolitiken måste för att lyckas få stöd av ett
effektivt och trovärdigt regeringsprogram för sanering av
statsfinanserna. Det är då ofrånkomligt att
utgiftsminskningar sänker räntan och inflationstakten,
medan skattehöjningar driver på prisstegringen. Medlet att
nå en rimlig realränta är alltså en stram finanspolitik, baserad
på utgiftsminskningar och inte på skattehöjningar. Det
saneringsprogam regeringen lagt fram svarar inte mot detta
krav.
4.3 Budgetpolitiken 4.3.1 
Riktlinjer
Den borgerliga regeringen inledde redan från sitt tillträde
ett omfattande arbete i avsikt att sanera de offentliga
finanserna. Våren 1993 framlades ett saneringsprogram
syftande till att stabilisera den offentliga skuldbördan som
andel av BNP till 1998. Utvecklingen, såväl internationellt
som nationellt, gjorde att denna plan efter hand behövde
skärpas. Riksdagen ställde sig så sent som i juni i år bakom
förslag i den reviderade finansplanen om att
saneringsprogrammets 81 miljarder kronor i
budgetförstärkningar skulle utökas med ytterligare 20
miljarder. Riksdagen fastställde också inom vilka områden
budgetförstärkningarna skulle vidtas och hur stora de skulle
vara inom respektive område.
Under valrörelsen konstaterade regeringspartierna att, om
det höga ränteläget skulle bestå under en längre tid, det
sannolikt skulle bli nödvändigt att ytterligare förstärka
saneringsprogrammet. Moderata Samlingspartiet angav för
sin del att behovet av ytterligare budgetförstärkningar då
skulle kunna uppgå till mellan 10 och 20 miljarder kronor
samt anvisade en meny från vilken sådana
budgetförstärkningar skulle kunna tas. Vi konstaterade
samtidigt att de tillkommande förstärkningarna i allt
väsentligt måste ske i form av utgiftsminskningar.
Den socialdemokratiska regeringen har med andra ord haft
goda förutsättningar för att få riksdagens stöd för ett fortsatt
seriöst budgetsaneringsarbete. Regeringen har emellertid
valt att stödja sig på allianspartnern vänsterpartiet, vilket
tydligt framgår av förslagen i prop. 1994/95:25. Regeringen
redovisar nettobesparingar för budgetåret 1995/96 (tolv
månader) om 10,1 miljarder kronor. Då är väl att märka att
av dessa utgörs 2,3 miljarder kronor av det avskaffade
vårdnadsbidraget. Som tidigare konstaterats, kommer de
minskade statliga utgifter som följer av detta sannolikt mer
än väl att uppvägas av ökade kommunala utgifter för
barnomsorgen. För den konsoliderade offentliga sektorn blir
således slutresultatet negativt. Av nettobesparingen på 10,1
miljarder kronor utgörs 2 miljarder av minskad statlig
konsumtion. Hur denna skall åstadkommas redovisas inte
alls. Med tanke på att försörjningsbalansen (tabell 2.2, s. 14)
redovisar en ökad statlig konsumtion med 2,3 procent
för 1995, är detta föga förvånande. Bägge uppgifterna torde
inte kunna vara sanna samtidigt.
Regeringen föreslår samtidigt ökade utgifter på
sammantaget ca 5,4 miljarder kronor. Det faktum att dessa
rent tekniskt föreslås hamna på budgetåret 1994/95 som
reservationsanslag förändrar inte det faktum att
upplåningsbehovet faktiskt påverkas först när
reservationsanslagen utnyttjas. Sammantaget innebär detta
att regeringens förslag till ökade och minskade utgifter för
den offentliga sektorn i praktiken tar ut varandra för
budgetåret 1995/96. Därmed återstår endast förslagen till
skattehöjningar. Dessa uppgår till nästan 20 miljarder kronor.
Skulle riksdagen ställa sig bakom regeringens förslag,
kommer detta att allvarligt försvåra möjligheterna att
stabilisera skuldbördan till 1998. Ökade skatter på företag,
företagande och individer leder inte till den tillväxt som är
nödvändig för att stabiliseringsmålet skall kunna uppnås
utan riskerar i stället att omintetgöra den uppgång i
ekonomin som den borgerliga regeringen lagt grunden till.
Regeringens förslag fram till 1998 är av samma karaktär.
Förslagen om utgiftsminskningar är nästan inte alls
preciserade och förefaller i vissa fall mer vara uttryck för
fromma förhoppningar, medan skattehöjningsförslagen är
desto mer omfattande och preciserade. Regeringen uppger
nettobesparingarna till 20,8 miljarder kronor och
skattehöjningarna till 36,3 miljarder kronor. Besparingarna
förefaller emellertid vara angivna med en miljard för mycket
vad gäller anslaget för säkerhet. Vi kan för vår del konstatera
att budgetförstärkningarna har såväl för liten omfattning som
fel inriktning för att det uppsatta målet om stabiliserad
skuldbörda 1998 skulle kunna nås.
Moderata Samlingspartiet står fast vid det i juni i år av
riksdagen fattade beslutet om det förstärkta
saneringsprogrammet. Detta bör därutöver kompletteras
med ytterligare budgetförstärkande åtgärder på drygt 20
miljarder kronor. Av det ursprungliga saneringsprogrammets
81 miljarder kronor återstår ca 42 miljarder. Till detta
kommer den av riksdagen beslutade förstärkningen om 20
miljarder kronor och den av oss nu föreslagna ytterligare
förstärkningen. Budgetförstärkningarna bör i allt väsentligt
utgöras av utgiftsminskningar. Vi föreslår nedan
sammantaget ca 85 miljarder kronor i budgetförstärkande
åtgärder. Av dessa är ca 72 miljarder utgiftsminskningar.
Samtliga regeringens förslag, utöver de som har markerats
i tabell 4.1, avvisas.
Med Moderata Samlingspartiets förslag finns goda
förutsättningar för att den offentliga skuldbördan skall
stabiliseras senast 1998. Våra förslag kommenteras kortfattat
nedan. Regeringen bör senast i budgetpropositionen 1995
återkomma med förslag om den lagstiftning m.m. som kan
behövas för att förslagen skall kunna träda i kraft. Ett flertal
av dem bör kunna förverkligas fr.o.m. budgetåret 1995/96.
4.3.2 Realt oförändrade offentliga utgifter
En förutsättning för att saneringen av de offentliga
finanserna skall kunna lyckas är att kostnaderna för den
offentliga konsumtionen inte ökar. Den s.k. Lindbeck-
kommissionen angav därför som mål att kostnaderna för den
offentliga konsumtionen skulle hållas realt oförändrade
under en följd av år. Enligt vår mening måste detta gälla
resten av 1990-talet. Riksdagen har också tidigare ställt sig
bakom detta krav.
De flesta kommuner har under den senaste
mandatperioden inlett ett omfattande moderniserings- och
rationaliseringsarbete. Kostnaderna för den offentliga
konsumtionen har därmed kunnat minska även i reala termer.
Ett fortsatt moderniserings- och rationaliseringsarbete ger
goda förutsättningar för kommunerna att klara av det
uppsatta målet, samtidigt som de ökade insatser som
kommer att behövas till följd av bland annat demografiska
förändringar, t.ex. inom åldringsvården, kan tillgodoses.
Statsmakternas möjligheter att tillse att kostnaderna för
den offentliga konsumtionen hålls realt oförändrade är
självfallet goda när det gäller den offentliga verksamhet som
riksdag och regering direkt rår över. När det gäller den
kommunala konsumtionen förhåller det sig något
annorlunda. Skulle kommunerna, trots vad som ovan anförts,
inte klara av att hålla kostnaderna för sin konsumtion realt
oförändrade, måste statsmakterna enligt vår mening
omedelbart tvinga fram en bättre hushållning med de
kommunala offentliga medlen. Detta kan ske genom att
statsbidragen till kommunerna minskas och/eller genom att
kommunerna lagstiftningsvägen tvingas att leva upp till
normen.
Kommunsektorn har de senaste tre åren utvecklats på ett
från samhällsekonomisk utgångspunkt gynnsamt sätt.
Kommunernas finansiella överskott var 1992 16 miljarder
kronor, 1993 22 miljarder och beräknas för 1994 bli 9
miljarder. Även för de kommande åren förväntas
kommunerna uppvisa betydande finansiella överskott.
Just nu förbereds emellertid ett stort antal skattehöjningar i
socialdemokratiskt styrda kommuner och landsting. I lokala
valrörelser har också många löften om kommunala
konsumtionsökningar utställts. Det förefaller osannolikt att
kommunerna skulle använda de ökade intäkter som
skattehöjningarna initialt leder till för att ytterligare förstärka
sitt finansiella sparande. Allt talar för att merparten kommer
att användas för att öka den kommunala konsumtionen. Detta
står, som anförts ovan, i strid med de krav samhällsekonomin
ställer. Det strider också mot de prognoser regeringen gör
över den kommunala konsumtionen under de år som
kommer.
Statsbidragen till kommunerna skall under 1995 ligga kvar
på nominellt oförändrad nivå enligt riksdagens beslut. De
planerade kommunala skattehöjningarna gör det, enligt vår
mening, dock nödvändigt att komplettera detta beslut. Vi
föreslår därför att för de kommuner och landsting som höjer
skatten för 1995 skall reduktionsbeloppet per invånare
(enligt de särskilda bestämmelserna om utbetalning av
skattemedel år 1995) ökas med ett belopp som motsvarar 55
procent av de ökade skatteintäkter som en beslutad
skattehöjning för 1995 ger i förhållande till vad oförändrad
skatt skulle ha inneburit.
Vi föreslår att finansutskottet detaljutformar bestämmelsen
genom motsvarande ändring av lagen (1994:961).
4.3.3 Pensioner
I enlighet med den borgerliga regeringens
saneringsprogram måste ytterligare insatser göras för att
förstärka rehabiliteringsarbetet för dem som drabbas av
sjukdom, arbetsskada m.m. Insatserna bör kunna leda till att
den faktiska pensionsåldern höjs med minst ett år. Det bör
också övervägas om den nominella pensionsåldern skall
höjas med ett år till 66. Besparingseffekten uppgår till ca 6
miljarder kronor.
Reglerna för dem som förtidspensioneras bör ändras så att
förtidspension från 61 års ålder ges samma regler som vid
förtida uttag av pension. Regeländringen bör gälla dem som
förtidspensioneras fr.o.m. 1996. Besparingen uppgår till ca
8 miljarder kronor vid fullt genomslag.
Delpensionen bör nu slutgiltigt avskaffas för
nytillträdande pensionärer. Besparingen blir 0,5 miljarder
kronor.
4.3.4 Arbetslöshets- och sjukförsäkringarna m.m.
Som framgår av annan motion avvisar vi regeringens
förslag vad gäller återställande av de gamla reglerna för
arbetslöshetsförsäkringen. Enligt vår mening skall det bl.a.
inte vara möjligt att röra sig i en ständig rundgång med
ersättning från försäkringen och ersättning från placering i
arbetsmarknadspolitiska åtgärder av skilda slag.
Incitamenten för den enskilde att så snabbt som möjligt finna
och acceptera erbjudande om ett nytt arbete måste förbättras.
Inkomstbegreppet inom arbetslöshets- och
sjukförsäkringarna bör ändras så att det blir mer rättvisande.
Sjukpenning och dagpenning vid arbetslöshet kan, såsom
föreslagits i ESO-rapporten om social försäkring (Ds Fi
1994:81), baseras på medelvärdet av de senaste 24
månadernas inkomster.
Det arbete som den borgerliga regeringen inledde med att
motverka fusk med bidragssystemen måste fullföljas med
kraft. Vi räknar med att detta skall leda till icke obetydliga
kostnadsminskningar för det offentliga.
Tandvårdsförsäkringen bör reformeras ytterligare så att
den i princip endast omfattar ett skydd mot höga kostnader.
Normala tandläkarräkningar skall belasta patienterna.
Läkemedelsförsäkringen bör reformeras i huvudsak i
enlighet med förslaget i utredningen ''Omsorg och
konkurrens'' (SOU 1994:110), vilket bl.a. innebär att en ny
form av högkostnadsskydd införs.
Sammantaget torde de ovan redovisade förändringarna
innebära en besparing på ca 7 miljarder kronor.
4.3.5 Familjestöd
Regeringen aviserar tillsättandet av en utredning som skall
lägga förslag om minskningar av familjestödet med 3
miljarder kronor netto. Enligt vår mening bör
besparingsmålet sättas något högre, nämligen 4 miljarder
kronor. Det bör i sammanhanget noteras att vi samtidigt
avvisar regeringens förslag om att avskaffa vårdnadsbidraget
med den därtill knutna avdragsrätten för styrkta
barntillsynskostnader. Den utökade valfrihet för föräldrarna
som vårdnadsbidraget och avdragsrätten medför innebär i sig
också minskade offentliga utgiftsåtaganden.
4.3.6 Bostadsbidrag och räntebidrag
Det är enligt vår mening inte rimligt att hushåll utan barn
inte skall kunna leva på sin lön och inom ramen för denna
klara av att betala hyran för en rimligt stor lägenhet.
Bostadsbidragen för denna kategori bör därför avskaffas.
Samtidigt bör en marginell uppjustering av den nedre
hyresgränsen i det generella bostadsbidragssystemet
genomföras. Sammantaget bör detta leda till en besparing
om minst en miljard kronor.
Vi avvisar regeringens förslag att riksdagen skall riva upp
det tidigare beslutet om nedtrappning av räntebidragen under
de kommande två åren.
4.3.7 Bistånd m.m.
Vi accepterar regeringens förslag vad gäller
utgiftsminskningar på biståndsanslagen m.m. I enlighet med
vad som tidigare anförts anser vi det däremot inte vara
möjligt att nu föregripa kommande försvarsbeslut och
avvisar således regeringens avisering om minskade anslag
till försvaret. Den totala besparingsvolymen bör trots detta
kunna uppgå till 3 miljarder kronor.
4.3.8 Organisationsbidrag m.m.
Statens bidrag till organisationer av skilda slag uppgår till
över 7 miljarder kronor årligen. I ett besvärligt ekonomiskt
läge måste alla bidra till budgetsaneringen. Anslagen till
presstöd, partistöd, stöd till studiecirklar m.m. bör
sammantaget kunna minskas med ca 1,5 miljarder kronor.
4.3.9 Privatiseringar
Inkomster från privatiseringar av statliga företag är i
formell mening av engångskaraktär. Det hindrar emellertid
inte att de kan utgöra en väsentlig del av en budgetsanering.
Staten har fortfarande mycket stora tillgångar i företag som
t.ex. Assidomän, Nordbanken, Telia, Vattenfall, Vasakronan,
TV2 och Securum. Den av den tidigare regeringen inledda
privatiseringsverksamheten bör fortsätta. Under
mandatperioden torde åtminstone Nordbanken, Telia, TV2
och Vattenfall kunna privatiseras helt eller delvis. Vi
beräknar att staten på detta sätt kan tillgodogöra sig intäkter
om minst 50 miljarder kronor. Därmed kan de bestående
ränteintäkterna av försäljningarna uppskattas till 5 miljarder
kronor per år. Därutöver bidrar försäljningsintäkterna till en
snabbare minskning av den offentliga skulden.
4.3.10 Skatteförändringar
I den förra regeringens saneringsprogram anges att
åtgärder för att åstadkomma en effektivare skatteindrivning
skall kunna öka statens intäkter med ytterligare 2 miljarder
kronor utöver vad som redan åstadkommits. Förslag om en
breddad momsbas och återstående del av förslagen rörande
miljö- och punktskatter (realt oförändrat skatteuttag vad
gäller bensin under saneringsperioden) bidrar också med 2
miljarder kronor för respektive område.
I samband med en översyn av beskattningen av
spelverksamhet bör uttaget från denna sektor kunna ökas
med 0,5 miljarder kronor.
Verksamhet som är momspliktig bör normalt vara detta
utan undantag. Det är således inte rimligt att kommunerna
åtnjuter generell avdragsrätt för all ingående mervärdesskatt
oavsett om verksamheten medför skattskyldighet eller ej.
Detta riskerar att snedvrida konkurrensen med motsvarande
verksamhet bedriven i privat eller annan regi. Avdragsrätten
bör därför avskaffas, vilket regeringen också föreslår i en
särskild proposition. Till skillnad från regeringen anser vi att
återbetalning av den ingående skatten inte heller skall ske på
annat sätt. Vi beräknar att detta tillför statskassan ca 4,5
miljarder kronor.

5. Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen antar de riktlinjer för den ekonomiska
politiken som förordas i motionen,
2. att riksdagen godtar de riktlinjer för budgetpolitiken och
godkänner inriktningen och omfattningen av de
utgiftsminskningar och inkomstförstärkningar som förordas
i motionen,
3. att riksdagen beslutar att för kommuner och landsting
som höjer skatten för 1995 reduktionsbeloppet per invånare
skall ökas med ett belopp som motsvarar 55 % av de ökade
intäkter skattehöjningen ger i enlighet med vad som anförts
i motionen,
4. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1994:000) om ändring i lagen (1981:691)
om socialavgifter och lag om ändring i lagen (1994:000) om
allmänna egenavgifter,
5. att riksdagen avslår vad regeringen förordat om
förbättring av det särskilda bostadbidraget för pensionärer i
enlighet med vad som anförts i motionen,
6. att riksdagen avslår vad regeringen förordar om uttaget
av allmänna egenavgifter åren 1996--1998 i enlighet med
vad som anförts i motionen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bidragsförskottet och
underhållsbidragen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att de förslag som redovisats i Ds
1994:91 om förtidspensioner bör träda i kraft den 1 juli 1995,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om omprövningar av
förtidspensioner,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om sjukbidrag i stället för
förtidspensioner,
11. att riksdagen avslår proposition 1994/95:25 vad avser
omläggning av allmänna egenavgifter och
arbetsgivaravgifter,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att inte höja uttaget av allmänna
egenavgifter till sjukförsäkringen med 1 procentenhet per år
1996 till 1998,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att avgiftsfriheten vad gäller
socialavgifter för vissa vinstandelsstiftelser bör bibehållas,
14. att riksdagen avslår proposition 1994/95:25 vad avser
höjd skattesats på kapitalinkomster från 25 till 30 %,
15. att riksdagen avslår proposition 1994/95:25 vad avser
återinförd dubbelbeskattning på utdelningar och kvarhållna
vinster i aktiebolag,
16. att riksdagen avslår proposition 1994/95:25 vad avser
ändrade skatteregler för värdepappersfonder och
investmentföretag,
17. att riksdagen avslår proposition 1994/95:25 vad avser
höjd skatt på avkastning på pensionsförsäkringar och
pensionssparkonton,
18. att riksdagen avslår proposition 1994/95:25 vad avser
höjd avkastningsskatt för avkastning på kapitalförsäkringar,
19. att riksdagen avslår proposition 1994/95:25 vad avser
reglerna om att svenska aktier m.m. skattas upp till viss del
av värdet vid bestämmande av underlaget för
avkastningsskatt,
20. att riksdagen avslår proposition 1994/95:25 vad avser
nya skatteregler för sparande i allemansfond,
21. att riksdagen avslår proposition 1994/95:25 vad avser
införande av förmögenhetsskatt beskattningsåret 1995,
22. att riksdagen avslår proposition 1994/95:25 vad avser
höjning av procentsatsen för spärrbeloppet i
begränsningsregeln,
23. att riksdagen avslår proposition 1994/95:25 vad avser
direktavdrag för bygginvesteringar,
24. att riksdagen avslår proposition 1994/95:25 vad avser
skärpt beskattning vid upplösning av
skatteutjämningsreserv,
25. att riksdagen avslår proposition 1994/95:25 vad avser
slopad rätt att kvitta underskott av nystartad
näringsverksamhet på inkomst av tjänst,
26. att riksdagen avslår proposition 1994/95:25 vad avser
höjd statlig inkomstskatt från 20 till 25 %,
27. att riksdagen avslår proposition 1994/95:25 vad avser
grundavdraget till statlig inkomstskatt,
28. att riksdagen avslår proposition 1994/95:25 vad avser
försämrade regler för inflationsskyddet vid
inkomstbeskattningen,
29. att riksdagen avslår proposition 1994/95:25 vad avser
höjning av särskild löneskatt och premieskatt för
grupplivförsäkringar,
30. att riksdagen avslår proposition 1994/95:25 vad avser
höjd fastighetsskatt från 1,5 till 1,7 %,
31. att riksdagen avslår proposition 1994/95:25 vad avser
förslaget om att inte genomföra den extra höjningen av
garanterad ränta 1995 och 1996,
32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om införande av
nuvärdesavskrivning,
33. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag
(1994:000) om praktik för ungdomar i
ungdomsintroduktion,
34. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om
upphörande av lagen (1993:719) om särskilt studielån för
den som genomgår arbetsmarknadsutbildning,
35. att riksdagen avslår vad regeringen förordat om
investeringsstöd i enlighet med vad som anförts i motionen,
36. att riksdagen avslår vad regeringen förordat om en ny
åtgärd benämnd ungdomsintroduktion och om att
ungdomspraktiken för ungdomar i åldern 20--24 år och
akademikerpraktiken skall upphöra i enlighet med vad som
anförts i motionen,
37. att riksdagen avslår vad regeringen förordat om
omfattningen av arbetsmarknadsutbildningen i enlighet med
vad som anförts i motionen,
38. att riksdagen avslår vad regeringen förordat om
utökning av antalet utbildningsplatser i komvux i enlighet
med vad som anförts i motionen,
39. att riksdagen avslår vad regeringen förordat om
omfattningen av utbildningsvikariat i enlighet med vad som
anförts i motionen,
40. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om arbetsmarknadspolitiska åtgärder
och arbetslivsutveckling,
41. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om starthjälp,
42. att riksdagen avslår regeringens förslag om att
bemyndiga regeringen att omfördela medel från anslaget
Försöksverksamhet med trainee-utbildning till anslaget
Bidrag till folkbildningen,
43. att riksdagen avvisar regeringens förslag om att anvisa
ett reservationsanslag om 342
000
000 kr till vuxenstudiestöd m.m. på tilläggsbudget till
statsbudgeten för budgetåret 1994/95,
44. att riksdagen avslår regeringens förslag att till
arbetsmarknadspolitiska åtgärder på tilläggsbudget till
statsbudgeten för budgetåret 1994/95 under tionde
huvudtiteln anvisa att reservationsanslag på 3
070
948
000 kr,
45. att riksdagen avvisar regeringens förslag om att anvisa
ett reservationsanslag om 2
000
000
000 kr till sysselsättningsskapande åtgärder inom
Kommunikationsdepartementets verksamhetsområde på
tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 1994/95,
46. att riksdagen hos regeringen begär ett skyndsamt
förslag till konvergensprogram i enlighet med vad som
anförts i motionen.

Stockholm den 22 november 1994

Carl Bildt (m)

Lars Tobisson (m)

Sonja Rembo (m)

Anders Björck (m)

Knut Billing (m)

Birger Hagård (m)

Gun Hellsvik (m)

Gullan Lindblad (m)

Bo Lundgren (m)

Inger René (m)

Karl-Gösta Svenson (m)

Per Unckel (m)

Per Westerberg (m)