Allt fler aktörer i samhällslivet, inte minst myndigheter använder begrepp som ''riskanalys'' eller ''kvalificerad riskanalys'' i sina föreskrifter, anvisningar eller rekommendationer. Detta gäller på de lokala, nationella och internationella planet. Bedömningar av risknivåer styr beslut som rör människors säkerhet, hälsa och miljö.
Riskanalys, riskbedömning och riskhantering är följaktligen på väg att bli centrala instrument i ett beslutsfattande som täcker stora områden av samhället och med mycket omfattande ekonomiska och andra konsekvenser.
Ovanstående utveckling förstärks av händelserna under fjolåret med Estoniakatastrofen som en tragisk kulmen. Tragedin på Östersjön har satt en direktbelysning på behoven av kvalificerad förmåga till analys och hantering av risker.
Olyckor av Estonias art måste förebyggas med alla medel.
Riskforskningens ställning i Sverige
Sverige måste betecknas som mindre utvecklat vad gäller riskforskning. Detta gäller inte minst vid en jämförelse med övriga nordiska länder. I Finland finns gruppen ''Safety and Risk Analysis'' vid Statens tekniska forskningscentral (VTT). Danmark har forskningsgrupper för riskanalys och kognitiv forskning som båda sysslar med riskhantering och Norge har en lång tradition av forskning på riskområdet vid SINTEF. Samtliga nu nämnda forskningsgrupper är koncentrerade på området industriell säkerhet och saknar motsvarighet i Sverige.
Bland riskhanterande myndigheter är inslaget av FoU högst varierande. Det kan konstateras att kvalificerad riskanalys och riskbedömning ofta saknas och att ansvaret är fragmenterat. Samtidigt är som nedan konstateras potentialen för riskreducering mycket stor. En ökad forskning borde därför vara av strategisk betydelse för välfärdsutvecklingen och den ekonomiska tillväxten.
Lönsam riskforskning
I kall statistisk belysning kan konstateras att kostnaderna som är förknippade med olyckor i s.k. organiserad verksamhet uppskattas till storleksordning 10--12 miljarder kronor årligen. Ser vi till personolyckor i samhället dör varje år ca 3 000 människor i Sverige till följd av olyckor. Årligen vårdas ca 140 000 personer på sjukhus och ca 800 000 besöker vården som följd av olycksfallsskada. Tragedin på Östersjön leder till en skrämmande uppjustering av dessa siffror för 1994.
I detta perspektiv ser vi det som utomordentligt viktigt att vi också i Sverige inte längre tvekar inför kvalificerade satsningar på forsknings- och utbildningsinsatser inom riskområdet.
Antar man en procents respektive tio procents minskning av olyckorna i organiserad verksamhet skulle detta ge minskad förlust på 100--200 respektive 1 000--2 000 miljoner kronor. Ännu viktigare är självfallet de humanitära aspekterna. Det förtjänar också att nämnas i detta sammanhang att Sverige har anslutit sig till världshälsoorganisationernas mål att reducera antalet dödsolyckor med 25 procent till år 2000.
Riskcentrum
Att någon ny organisation med överblick och påverkansmöjligheter behövs är uppenbart. Riskhantering är till sin natur praktiskt taget alltid flervetenskaplig allt under det att Sverige är ett ''stuprörsland''. Varje departement har sålunda ansvar för forskning inom sitt eget område, varje myndighet likaså och universitets- och högskolevärlden är strikt fakultetsuppdelad. Att resultat av forskningen kommer till nytta i samhället kräver också nya grepp.
Det behövs någon organisation som med överblick över forskningen kan påverka utbildningens innehåll vid våra universitet och högskolor så att riskfrågor behandlas i flertalet utbildningsinriktningar.
För att nå långsiktighet och bredd i forskning och utbildning krävs också tämligen omfattande doktorandprogram.
Parallellt med ovanstående aktiviteter bör man genom uppdragsverksamhet sträva efter att nå ut i kommuner, landsting, näringsliv och andra organisationer. Sambandet mellan forskningen och uppdragsverksamheten måste vara nära och tydlig för att samhällets riskhantering skall kunna vara ''på framkant''.
Riskcentrum har tagit fram ett treårigt program för riskforskning och kopplat till detta ett doktorandprogram för 15--20 doktorander. Knutet till ramprogrammet har, med hjälp av ett 25-tal forskare i hela landet, programinnehållet exemplifierats med ca 40 projekt/frågeställningar.
Det är att notera att i ca 25 procent av fallen torde FOAs olika enheter vara lämpligaste underleverantör av forskningen vilket skulle knyta samman civila och militära forskningsresurser på ett länge önskat sätt.
Arbetet med att ta fram och att lansera programmet har tydligt visat att vi i Sverige saknar vana att hantera breda program och tvärvetenskaplighet. Riskfrågorna hör i dag hemma ''överallt och ingenstans''.
Skall man åstadkomma resultat krävs, som ovan påpekats, något organisatoriskt nytt.
I uppdragsverksamheten har Riskcentrum kunnat konstatera betydande behov av förbättrad riskhantering för att öka säkerhet och trygghet. I varje analyserad organisation har sålunda de för verksamheten ansvariga funnit behov av fördjupade analyser inom olika funtioner och härtill kopplade åtgärdsprogram för att reducera olika typer av risker.
För att rimligt snabbt förbättra Sveriges beredskap mot hot och risker av olika slag krävs ett över flera departementsgränser taget politiskt beslut. Detta torde också vara enda möjligheten att leva upp till regeringsförklaringens löfte rörande riskhanteringen i landet och nåendet av WHOs mål och illustreras för övrigt väl av de slutsatser och förslag som under hand har redovisats av Hot- och riskutredningen.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behoven av förbättrad forskning och utbildning inom riskområdet.
Stockholm den 24 januari 1995 Lisbeth Staaf-Igelström (s) Bo Finnkvist (s) Kristina Svensson (s) Jarl Lander (s) Ann-Kristine Johansson (s)