Situationen för den svenska vapenindustrin har länge varit
bekymmersam. Den vapentekniska utvecklingen har
inneburit krav på allt större investeringar i forskning och
utveckling, allt dyrare och mer sofistikerade produkter. För
ett litet land som Sverige har det blivit allt svårare att hänga
med i denna utveckling. Man har varit tvungen att
konkurrera med stormakter som har kunnat betala sina
utvecklingskostnader med en betydligt större inhemsk
försäljning. Drivkrafterna för att bibehålla och öka affärerna
har dessvärre varit så starka att man överträtt gällande lagar.
Den mentalitet, som varit förhärskande inom ledande
industrikretsar, där man i privata samtal förhånat den svenska
lagstiftningen som försökt förhindra försäljning av vapen till
''dem som verkligen behöver dem'', d.v.s. krigförande
länder, har medverkat till situationen. Argumentet har varit
det vanliga ''knarkhandlarargumentet'': Säljer inte vi, så
säljer någon annan.
2. Dagsläget
Situationen för vapenindustrin är i dag följande: Karlskoga
har halverat sin medarbetarstab de sista 10 åren och
hundratals anställda riskerar att mista sina jobb.
Karlskronavarvet hotas av stora neddragningar och Kockums
Marine är på sikt helt beroende av den internationella
marknaden för sin existens. Dagsläget inger alltså stora
bekymmer för de anställda och de orter som hyser
krigsmaterieltillverkare.
3. Framtiden
Om framtiden är alltid svårt att spå, men vissa slutsatser är
ändå sannolika om man ser på dagsläget:
1. Avspänningen mellan stormakterna och den
omständigheten att ingen stat kan ställa upp tillnärmelsevis
samma krigspotential som USA kommer att leda till
nedskärningar i försvarsbudgeten i många länder.
2. Nedskärningen kommer i första hand att drabba
nyanskaffning av krigsmateriel.
3. När de inhemska beställningarna går ned framför allt i
de stora länderna kommer dessa att söka kompensera sig
genom ökad export.
4. Detta innebär en våldsam konkurrens på en krympande
marknad, där de som har en stor inhemsk volym och en
pålitlig politisk stöttning i hemlandet (stormakterna)
kommer att ha största möjligheten att bjuda under.
5. Även Sverige kommer med all sannolikhet att minska
sina beställningar av ny krigsmateriel. Svenska folket
kommer inte att acceptera att den internationella
nedrustningen inte ger visst utslag i svensk försvarspolitik.
6. Att Sverige i en sådan marknadssituation skulle ha
möjlighet att konkurrera på världsmarknaden utan stora
förluster är osannolikt.
Slutsats: Den svenska krigsmaterielindustrin måste skäras
ned vare sig vi vill eller inte.
4. Etiska grundprinciper
Miljöpartiet de gröna har sedan länge yrkat på att all
svensk vapenexport skall upphöra. Vi menar att detta kan ske
med en femårig avvecklingsperiod. Detta är grundat på vårt
etiska krav att Sverige bör vara ett föregångsland när det
gäller utvecklingen mot en fredligare värld. Vi vidhåller
kravet på en lagstiftning som avvecklar vapenexporten. Med
särskild oro ser vi på de planer som från visst håll framförs,
att svensk vapenindustri skall intensifiera sitt samarbete med
utländsk vapenindustri i form av joint venture-avtal eller
fusioner.
5. Statligt ansvar
Det är en god tradition att staten går in och tar ett speciellt
ansvar för orter och företag i kris. När det gäller
försvarsindustrin är statens ansvar särskilt stort eftersom det
är staten som kund som varit grunden för företagens existens.
När staten dessutom är ägare till företagen har den trefaldigt
ansvar. Regeringen måste därför omgående tillsätta en
krisplaneringsgrupp för vapenindustrin. Detta är det minsta
som de berörda anställda och orterna kan kräva. Vi menar
dessutom att denna krisgrupp bör ha parlamentarisk
anknytning genom att representanter för partierna knyts till
gruppen. Miljöpartiet de gröna har i andra motioner
föreslagit stora satsningar på investeringar för att bygga ut
kollektivtrafiken och för att bygga ut försörjningen med och
användningen av inhemsk förnybar energi. Investeringar i
teknisk utrustning inom dessa områden borde kunna vara av
intresse för verkstäder inom vapenindustrin.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär ett förslag till en
femårig avvecklingsplan för vapenexporten,1
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
staten inte bör acceptera samarbetsavtal (joint venture-avtal)
mellan svensk försvarsindustri och utländska
vapenindustrier,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att en krisplaneringsgrupp med parlamentarisk insyn för
vapenindustrin bör tillsättas.
Stockholm den 23 januari 1995
Eva Goe s (mp)
Annika Nordgren (mp)
Ragnhild Pohanka (mp)
Peter Eriksson (mp)