Räddningstjänsten, som i Sverige omsätter cirka 4 miljarder kr årligen, finansieras i huvudsak med kommunalskatter. Detta bör omprövas av flera skäl.
Det finns orättvisor mellan kommunerna. Vissa verksamheter orsakar kostnader utan att bidra till kommunalskatten. Exempelvis blir räddningstjänsten extra kostsam för kommuner med många fritidshus och många turister, såsom Norrtälje och Malung.
Även glesbefolkade kommuner med långsträckta trafikleder med mycket genomfartstrafik blir särskilt drabbade av höga kostnader för den kommunala räddningstjänsten. Kostnaderna för insatser vid trafikolyckor blir stora räknat per kommuninvånare. Kommuner med stora industrier som har särskilt riskfylld verksamhet måste också göra osedvanligt stora satsningar på sin räddningstjänst.
Det finns också naturliga faktorer som ger stora skillnader i kostnader, såsom stor benägenhet för skogsbränder samt stora avstånd, dvs. glesbygd.
Olika möjligheter att skapa större rättvisa och större effektivitet finns.
Lagstiftningen kan ändras så att kommunerna tillåts ta ut avgifter som lämpligen bör vara relaterade till olika risker. Därigenom skulle det exempelvis bli lönsamt för en industri att förbättra sitt eget skydd så att risken för kostsamma olyckor minskade. Det skulle bli mer effektivt sett i ett helhetsperspektiv.
Både för fritidshus och permanentbostäder skulle kommunerna kunna ta ut avgifter som är relaterade till sannolika kostnader för räddningstjänsten.
Det kan också tas beslut om en statlig avgift som tas ut i samband med bilskatten, så att staten enligt vissa schabloner betalar kommunerna för räddningstjänsten för vägtrafiken.
Räddningstjänstens finansieringssystem bör förändras så att orättvisorna mellan kommuner med olika förutsättningar minskar och så att det stimulerar till åtgärder som på ett optimalt sätt förebygger insatser från räddningstjänsten.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att ompröva räddningstjänstens finansiering så att orättvisorna mellan kommunerna minskar och så att olyckor förebyggs på ett effektivt sätt.
Stockholm den 25 januari 1995 Lennart Fremling (fp)