I denna motion ger folkpartiet liberalerna sin syn på svensk säkerhetspolitik inför nästa försvarsbeslut och på regeringens förslag i budgetpropositionen vad gäller totalförsvaret.
Försvarspolitiken är mindre bekymmersam än tidigare. Det gäller både hotbild och försvarsorganisationen i sig. Genom kommunismens, Sovjetunionens och Warszawapaktens sammanbrott finns inte längre hot om ett storkrig på kontinenten. Inte heller finns under överblickbar tid något invasionsshot mot svenskt territorium.
De stora obalanserna mellan numerär och kvalitet inom det svenska försvaret är på god väg att undanröjas. Alla bekänner sig nu till ett kvantitativt mindre men kvalitativt bättre försvar. Folkpartiet liberalerna, som under mer än 20 år varit pådrivande för en sådan omstrukturering, beklagar att dessa tankar så länge avvisades av riksdagsmajoriteten.
Den nödvändiga förnyelsen inleddes med 1987 års försvarsbeslut, vilket innebar ett genombrott för tanken på att strukturomvandlingar var nödvändiga inom både militära och civila delar av totalförsvaret. Ett antal viktiga följdbeslut fattades åren därefter, och 1992 års försvarsbeslut blev en fortsättning på denna moderniseringsprocess.
Den principiellt viktigaste och i sak största förändringen kom genom riksdagens beslut i december 1994 att föra samman hittillsvarande militära och civila pliktlagar till en gemensam totalförsvarsplikt. Länge ensamt bland svenska partier har folkpartiet liberalerna drivit denna fråga sedan 70- talet.
Genom totalförsvarsplikten kan olika delar av totalförsvaret på ett rationellt sätt nu få sitt behov av pliktpersonal tillgodosett. Det tidigare systemet innebar att försvarsmakten kallade in fler än som behövdes för krigsorganisationens bemanning. Civila delar av totalförsvaret förnekades samtidigt en välbehövlig föryngring och kvalitetshöjning.
Genom totalförsvarsplikten slås fast att det antal som utbildas för respektive uppgift och olika utbildningars längd och innehåll ska styras av krigsorganisationens behov. Totalförsvarsplikten ger därmed en långt större flexibilitet än det tidigare systemet. De grundläggande principerna i det nya systemet gäller oavsett om totalförsvarets behov av pliktpersonal skulle öka eller minska i framtiden.
Sveriges samhällsekonomiska utveckling inger fortfarande mycket stor oro. Det ställer stora krav på att hushålla med offentliga medel. Det ställer naturligen krav på att spara också inom försvarsbudgeten. Varje möjlighet att spara, effektivisera och även ompröva måste tas till vara. En sund svensk ekonomi är en förutsättning också för ett effektivt och tillfredsställande försvar.
Säkerhetspolitiska förändringar är långsiktiga. Försvarsbeslut har långa ledtider och är därför också långsiktiga. De beslut som skall fattas de kommande åren får fullt genomslag först en bra bit in på 2000-talet. De skall fattas mot bakgrund av en väsentligt förändrad hotbild, en samhällsekonomi som brottas med stora problem och av att få svar kan ges om den långsiktiga säkerhetspolitiska utvecklingen.
Mot den här bakgrunden har folkpartiet liberalerna föreslagit att inför 1997 års försvarsbeslut, som nu regeringen föreslår skall fattas hösten 1996, skall övervägas också en kraftig minskning av utgifterna inom totalförsvaret. Förutsättningarna för kraftigt minskade försvarskostnader är större än under hela efterkrigstiden. Därför bör vi inför 96 års försvarsbeslut seriöst få prövat möjligheter och konsekvenser av ett sådant alternativ.
Folkpartiet har ställt sig positivt också till att pröva regeringens förslag att för tiden fram till nästa försvarsbeslut minska försvarskostnaderna. Lika angeläget som det är att pröva möjligheterna att långsiktigt minska försvarsutgifterna rejält, lika svårt kan det emellertid vara att minska försvarsutgifterna på kort sikt utan allvarliga konsekvenser. Att vidmakthålla besluten om försvarets kvalitet talar emot att mer omfattande ställa in repetitionsutbildningar eller senarelägga materielbeställningar. Det är viktigt att den inledda strukturomvandlingen fortsätter och att återfall i gamla tänkesätt förhindras.
1. Säkerhetspolitiska utvecklingstendenser i Europa
Försvarsbeslutet våren 1992 togs endast två och ett halvt år efter Berlin-murens fall, ett och ett halvt år efter Tysklands återförening och ett halvt år efter Sovjetunionens upplösning. Likaså ett halvt år efter Maastrichtfördragets tillkomst, men ett och ett halvt år innan det trädde i kraft. 92 års försvarsbeslut togs i en tid av stora förändringar av de säkerhetspolitiska förutsättningarna. Möjligheten att göra några som helst säkerhetspolitiska långsiktsbedömningar var mycket liten.
92 års försvarsbeslut var således inte någon anpassning till ett nytt säkerhetspolitiskt läge utan en fortsatt strukturomvandling av svenskt försvar, vilken inleddes med 87 års försvarsbeslut. Detta kom till, när ingen kunde drömma om det snabba uppbrytandet av mer än 40 års kallt krig och uppdelning av Europa i två block, som stod rustade till tänderna mot varandra från Norra Ishavet till Medelhavsområdet.
Två och ett halvt år senare kan vi blicka tillbaka på ett försvarsbeslut, som togs under stora förändringar och stor osäkerhet om framtidsbedömningarna. Förhoppningarna om fred, frihet, demokrati och samarbete i Europa var vida mer optimistiska än i dag.
Inte minst för det nordiska området har ett antal positiva steg tagits, som väsentligt förbättrat de säkerhetspolitiska förutsättningarna i vårt närområde. Våra baltiska broderländers oberoende har stärkts. Förhandlingarna om tillbakadragande av de återstående ryska trupperna har avslutats och återtåget genomförts. EU skall nu inleda förhandlingar om Europaavtal med de baltiska staterna.
Finland och Sverige är efter folkomröstningar den gångna hösten medlemmar i EU från nyår 1995. Samarbetet inom ramen för Partnerskap För Fred har etablerats. Sverige och Finland har sökt observatörskap i Västeuropeiska Unionen. Medlemskapet i EU och de möjligheter, som det ger att medverka till demokratisk och ekonomisk utveckling i Europa och särskilt i de nya demokratierna, är det viktigaste bidraget till vår egen säkerhet i Europa.
Trots dessa viktiga och positiva steg har osäkerheten på intet sätt skingrats om den framtida säkerhetspolitiska utvecklingen. Förhoppningarna är om inte pessimistiska så ändå vida mer realistiska än de var fortfarande våren 1992.
Warszawapaktens upplösning, de sovjetiska truppernas återtåg från Mellaneuropa och de baltiska staternas självständighet har drastiskt minskat det direkta hotet mot Sveriges säkerhet. Den ryska ekonomins sönderfall och dess följder på samhällsmoralen har radikalt urgröpt kvaliteten i de ryska militära förbanden.
Ändå kvarstår Murmansk-området som det strategiskt hetaste området i Europa, vilket oundvikligen drar in det nordiska området i strategiska överväganden. Utvecklingen i Ryssland har sedan 1992 tagit steg som gör bedömningen av landets framtida ekonomiska och politiska utveckling mycket mer svårbedömd. Händelserna i Tjetjenien skall inte här övertolkas, men de understryker den ökade osäkerheten i bedömningarna av utvecklingen i Ryssland.
Kriget i Bosnien-Hercegovina har katastrofalt demonstrerat svagheten i de hitillsvarande europeiska säkerhetsstrukturerna. Vad värre är, har det också demonstrerat att det inte enbart handlar om strukturer och mandat. Det nya Europa som uppstått efter murens och kommunismens fall har också fått se gamla geopolitiska spänningar mellan de europeiska stormakterna återuppstå. Utan att heller här dra några långtgående slutsatser kan vi konstatera att den gångna hösten visat upp slitningar även inom den gamla västalliansen i öppen dager.
Vi befinner oss i en med all sannolikhet långvarig övergångsperiod från efterkrigstidens blockuppdelning och kalla krig till något, som vi knappast ens kan sia om. Den direkta hotbilden för svensk del har kraftigt försvagats, men osäkerheten om den långsiktiga säkerhetspolitiska utvecklingen är stor.
Folkpartiet liberalerna anser att EU skall utgöra en hörnsten i Europas framtida säkerhetsordning. Den europeiska integrationen har bidragit till att tränga ut farliga nationalistiska föreställningar och intolerans. Det har spelat en stor roll för hela Europas stabilitet och säkerhet. Nu är den stora utmaningen att fylla ut de tomrum som den kommunistiska kollapsen skapade i öst och att avväpna den på sina håll snabbt växande aggressiva nationalismen och finna vägar att hantera svårartade etniska konflikter som dem i Kaukasus.
Målet för svensk säkerhetspolitik är oförändrat att utan underkastelse hålla Sverige utanför krig. Från liberal synpunkt är det av central betydelse att en ny säkerhetsordning byggs i Europa för att värna och främja fred, demokrati och mänskliga rättigheter. Avgörande inför framtiden vid valet av säkerhetsordning blir dels utvecklingen i Östeuropa, dels i vilken grad den viktiga roll USA spelar för Europas säkerhet består.
I en framtida säkerhetsordning utgör EU en av hörnstenarna. Den ursprungliga målsättningen för EU var att cementera freden mellan dess medlemsländer, enkannerligen mellan Tyskland och Frankrike. En fråga vid regeringskonferensen 1996 och i dess utvidgningsdiskussion är EUs eventuella ansvar även för ansökarländernas säkerhet och stabilitet, och vilka former detta i så fall skulle ta sig.
Det ligger i Sveriges intresse att Europas framtida säkerhetsordning blir så stark som möjligt. I den mån Sverige aktivt kan bidra till detta ökar vårt lands och Nordens möjlighet att leva i fred. Folkpartiet liberalerna har en öppen attityd till hur den framtida säkerhetsordningen skall utformas. Partiet har redan tidigare -- bl.a. i föregående års EU-motioner -- ställt sig bakom tanken på en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik inom EU, som vi själva är med och utformar.
Inför det kommande försvarsbeslutet hösten 1996 kan vi således konstatera att den kraftigt försvagade hotbilden för Sveriges del består för överskådlig tid. Samtidigt består en betydande osäkerhet om de avgörande säkerhetspolitiska förutsättningarna i vårt närområde. Till det kommer att den framtida gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken inom EU kommer att vara en huvudfråga inom ramen för 1996 års regeringskonferens.
Det finns mot bakgrund av de allt tydligare utvecklingstendenserna inom den gamla västalliansen inte anledning att förvänta sig alltför stora steg mot en gemensam försvarspolitik. Å andra sidan måste utvecklingen inom de olika europeiska säkerhetsstrukturerna i riktning mot ökad gemensam europeisk säkerhet beaktas även i svensk säkerhetspolitisk långsiktsbedömning.
2. Synpunkter med anledning av förslag i budgetpropositionen
I detta avsnitt ges synpunkter med anledning av förslag och påståenden i budgetpropositionen. Därav följer att detaljeringsgraden anpassas till den i propositionen.
2.1. Planering och uppföljning
Försvarsutskottet har sedan några år ägnat intresse åt uppföljning av fattade beslut. Det är därför positivt, att propositionen på ett kanske mer systematiskt sätt än som tidigare gjorts, fäster uppmärksamheten på i vilken utsträckning myndigheterna redovisar verksamhet och ekonomi, så att man kan se om uppställda mål nåtts.
I en rad fall noteras att myndigheter brister ifråga om redovisning. I en del fall hänför regeringens sådana brister till omorganisationer. En sannolikt mer bidragande orsak är att statsmakterna tidigare inte reagerade på bristfälliga redovisningar från myndigheter. Om en myndighet haft en god verksamhetsplanering, är det sannolikt att man också klarar en omstrukturering utan att tappa verksamhetsmålet ur sikte.
Ifråga om de civila delarna av totalförsvaret uttalar departementschefen att Överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB) på ett mer självständigt sätt bör redovisa bedömningar av beredskapsläget inom olika områden och även lämna synpunkter på myndigheternas beredskapsplanering. Ända sedan tillkomsten av ÖCB har det varit uppenbart att myndigheten oftast tagit större hänsyn till andra myndigheter än till statsmakter och skattebetalare. I stället för att redovisa brister till statsmakterna har ÖCB valt att tona ned och mer eller mindre okritiskt i programplaner föra fram underlag från andra myndigheter.
En försvårande faktor kan vara att företrädare för andra myndigheter funnits i ÖCB:s styrelse. Det skulle kunna leda till att även brister ÖCB känner till inte förs vidare av kollegiala hänsyn till dessa myndigheter. En misstanke, som ligger nära till hands, är att myndigheter tenderar hålla varandra om ryggen i försök att utverka högre anslag, medan deras intresse av att få ut mer effekt av redan anslagna medel är betydligt mindre.
Det är av stor vikt att uppföljningen i hela kedjan riksdag-- regering--myndigheter ges ökad roll. Former för fortsatt uppföljning bör utgöra ett centralt inslag i nästa fleråriga försvarsbeslut.
På sidan 37 skriver statsrådet: ''Regeringen konstaterar att utvecklingen av Försvarsmaktens planeringssystem är myndighetens eget ansvar samtidigt som ett väl fungerande budgetsystem ingår i regeringens och regeringskansliets ansvarsområde.'' Det är tveksamt om denna kortfattade beskrivning stämmer med vad riksdagen vid olika tillfällen beslutat rörande försvarets planerings- och ekonomisystem. Statsmakternas styrning gäller också övergripande mål, och det är tveksamt om allt detta kan sägas ingå i budgetsystemet.
Försvarsutskottet har uttalat, att regeringen ska återkomma till riksdagen med förslag till hur Försvarsmaktens planeringssystem bör anpassas till det budgetsystem som gäller statsförvaltningen. Regeringen har uppdragit åt den expertgrupp, som ska granska osäkerheter i Försvarsmaktens ekonomiska underlag, att också granska Försvarsmaktens planeringssystem i de delar, som rör kopplingen till det statliga budgetsystemet.
Det är angeläget att frågan ses ur ett bredare perspektiv, så att riksdagens inflytande över försvarsplaneringen stärks. När försvarets planerings- och ekonomisystem beslutades 1970 var riksdagens roll ''bortglömd'' och kom in som komplettering i efterhand. Det är angeläget att inte förändringar i planeringssystemet görs, utan att riksdagens roll noga beaktas.
Eventuella förändringar i systemet bör genomföras endast om de säkerställer ett starkt parlamentariskt inflytande. Riksdagen bör som sin mening ge regeringen tillkänna vad som här sagts om uppföljning och säkerställande av riksdagens inflytande över försvarsplaneringen.
2.2. Militärt försvar -- stärk kvalitén
Folkpartiet liberalerna godtar storleken av de besparingar som regeringen föreslår för de 18 månader som budgetpropositionen avser. Vi har emellertid starka principiella invändningar mot det sätt på vilket regeringen gör dessa besparingar. Regeringen säger nej till ÖB:s förslag om reducerad grundutbildning. Däremot föreslår den reduktioner av repetitionsövningar och materielanskaffning. Vi vill i detta sammanhang citera vad ÖB skriver i inledningen till Försvarsmaktsplan 95: ''Att bryta försvarsbeslutets inriktning mot återställd kvalitet i ett reducerat antal förband skulle innebära en fortsatt allvarlig obalans mellan svensk försvarsförmåga och omvärldens militära potential.''
Detta är en kombination som känns oroande, eftersom det just var den som under 60-, 70- och första halvan av 80-talet ledde försvaret ned i ett moras. Inställda repövningar gjorde att förbandens krigsduglighet gick ned markant. Den successiva urholkningen av materielanskaffningen gjorde att armén fick allt mer orimliga brister ifråga om bl a skydd, rörlighet, sjukvård och mörkerutrustning. Att hålla uppe grundutbildningen till en organisation som alltmer förlorade trovärdigheten var ytterst olyckligt.
Genom besluten 1987 och framåt har organisationen minskats, och vid riksdagens beslut i december i fjol upprepades principen från 1992 att man endast ska utbilda för krigsorganisationens behov. Antag att vi hade ett försvar med balans mellan storlek och kvalitet. Minskar man anslaget till ett sådant försvar är det rimligt att dra in något eller några krigsförband. Därmed bortfaller dessa förbands behov av såväl grundutbildning som repetitionsövningar och materiel. Besparingar gäller då alla dessa tre områden.
Men Sveriges försvar är ännu inte i sådan balans. Även om försvarspolitiken lagts om i rätt riktning tar det tid innan gamla obalanser arbetats bort. De materiella bristerna är fortfarande betydande. Ifråga om värnpliktiga har vi däremot ett betydande överskott till följd av att grundutbildningen fram till 80-talets slut inriktades mot 29 brigader, som sedan i tre etapper minskats till 21, 18 och sedan l6. Därför finns det betydligt fler utbildade värnpliktiga upp till 32 års ålder än som varit fallet om neddragningen av fältförbanden gjorts på ett mer långsiktigt sätt och utbildningen till utgående förband dragits ned i god tid innan dessa utgått ur organisationen.
2.2.1 Grundutbildning
Flertalet värnpliktiga i en brigad är krigsplacerade i denna under åtta år och står sedan i personalreserv för brigaden i ytterligare fyra år. För vissa delar av brigaden, t ex artilleri och underhåll, är omsättningstiden längre än så. Det betyder att om en värnpliktig, utbildad för en uppgift inom brigadförband, blir färdig med sin grundutbildning 1996, är det en utbildning som dimensionerats för att han ska nyttjas för brigaden t.o.m. år 2008.
Gör man bedömningen att dagens 16 brigader finns kvar vid den tidpunkten, ligger det inga problem i att ha full grundutbildning. Finns det däremot en betydande sannolikhet för att brigadantalet kommer att reduceras redan de närmaste åren, bör man -- med utnyttjande av redan utbildade värnpliktiga -- så tidigt som möjliga reducera det fortsatta antalet som grundutbildas. Folkpartiet liberalerna har gjort bedömningen att kvarstående moderniseringsbehov inom i första hand armén är så stora, att en fortsatt minskning av organisationen sannolikt är nödvändig. Särskilt som det statsfinansiella behovet av besparingar kvarstår. Socialdemokraterna har vid en rad tillfällen under senare år gjort motsvarande bedömning.
Vi vill undvika ett upprepande av förhållandena, då grundutbildningen alltför länge var dimensionerad för en större organisation än som visade sig kunna bibehållas. Man kan uttrycka sig så att resurser ska sättas in på det som kan finnas kvar långsiktigt. Det är både för statsfinanserna och för försvaret olyckligt att så stora belopp satts i förband som strax därefter lagts ned.
Vi föreslår därför att grundutbildningskontingenten minskas med omkring 3.000 värnpliktiga under kalenderåret 1996. Försvarsmakten bör ges i uppdrag att föreslå hur denna minskning bör göras. Finns vid början av året indikationer om vilka förband som sannolikt läggs ned, bör minskningen rimligen koncentreras till dessa.
Även utan sådana indikationer bör det gå att göra reduktioner. Ett sätt kan vara att under året låta några regementen göra ett uppehåll med grundutbildning och använda tiden för fördjupad befälsutbildning och krigsplanläggning. Ges besked i god tid kan man söka ''beta av'' flera års central befälsutbildning för personal vid dessa förband. En faktor som bör vägas in är kvalitén vid bataljoner som grundutbildades sex--sju år tidigare. Bataljoner, som bedöms som bättre än genomsnittet, kan få sin förbandsomsättningstid i brigaden förlängd med något år.
Det bör även vara möjligt att under ett år ha en med några kompanier reducerad grundutbildningskontingent vid vissa förband. I första hand bör man söka besparingar genom att minska antalet värnpliktiga med långa resor. Om förbandet i det egna länet läggs ned bör utbildade värnpliktiga överföras till förband i ett angränsande län. I södra och mellersta Sverige rör det sig i allmänhet bara om kanske en eller två timmars restid.
Det finns således en rad variabler att ta hänsyn till, varför Försvarsmakten bör få i uppdrag att ta ut besparingen i grundutbildning på mest rationella sätt. Det rör sig om besparingar under ett kalenderår. För 1997 är läget ett annat. Då finns ett nytt försvarsbeslut som anger krigsorganisationen fram till de första åren av 2000-talet.
2.2.2. Repetitionsutbildning
I princip är det olyckligt att dra in repetitionsutbildning, eftersom det innebär att förbandets förmåga snabbt sjunker. Under de årtionden då repetionsövningar till stor del användes som budgetregulator blev skadeverkningarna på förbandens förmåga mycket allvarliga. Indragning av repetitionsövningar hade en demoraliserande effekt för såväl aktivt befäl, reservare som värnpliktiga.
Visst kan sägas att indragningar av repetitionsutbildning är mindre oroande i ett läge då risken för snabba aktioner mot Sverige bedöms som närmast obefintlig, men den långsiktigt demoraliserande effekten består. Värnpliktiga som inte repetionsutbildas tappar inte bara förmåga i det förband de nu ingår i. Sannolikt försämras också deras förmåga i de förband de ska tjänstgöra i längre fram, t.ex. när de överförts från fältförband till territorialförband.
Det anförda betyder inte att man inte alls kan spara på repetitionsövningar. Ifråga om förband, som ändå sannolikt läggs ned om några år, kan man ta nackdelarna av inställda repetitionsövningar. Det är också mindre allvarligt att ställa in repetitionsövningar för äldre värnpliktiga med få år kvar i organisationen. Ifråga om förband, som visade god förmåga vid närmast föregående tillfälle, kan man förlänga intervallet till nästa repetitionsövning eller reducera nästa övnings längd.
Folkpartiet liberalerna säger inte helt nej till besparingar på repetitionsövningar. Vi menar emellertid att sådana besparingar bör göras så att de angivna skadeverkningarna minimeras. Försvarsmakten bör ges i uppdrag att kontinuerligt anpassa repetitionsutbildningen, så att man för respektive krigsförband gör en genomtänkt bedömning av behovet av repetitionsutbildning.
2.2.3. Mobiliserings- och förplägnadsvärnpliktiga
I propositionen anges att riksdagen i 1992 års försvarsbeslut godkände principen att ta ut värnpliktiga i mobiliserings- och förplägnadstjänst. Pliktutredningen, som yttrade sig över förslagen, godtog sådan utbildning, men bara i den mån det motiverades av krigsorganisationens behov. Utredningen framhöll att man innan nya värnpliktiga utbildas bör ta tillvara de resurser som redan finns.
Bland parlamentariker uppfattades detta mer som ett sätt att bli av med civil personal än att fylla behov i krigsorganisationen. Riksdagen uttalade därför att regeringen skulle återkomma med en redovisning av hur antalet sådana värnpliktiga skulle komma att utvecklas under de närmaste åren. En redovisning har lämnats från Försvarsmakten, men det framgår att regeringen -- i linje med riksdagens begäran -- vill se en mer objektiv redovisning: ''Regeringen anser att det är mycket angeläget att en objektiv utvärdering görs av hittills vunna erfarenheter.'' Vi vill starkt instämma i detta klara uttalande.
Ifråga om särskilda mobiliseringsvärnpliktiga som skulle ersätta civil personal i förråd kan delvis liknande resonemang föras. Det var 1992 uppenbart att försvarsdepartementet föll för myndigheternas konstruktion betydligt mer än riksdagen gjorde. Det är glädjande att statsrådet nu utlovar en utvärdering i linje med riksdagens önskemål.
2.2.4. Materiel
De materiella bristerna i svenskt försvar ökade under föregående årtionden kraftigt, främst inom armén. Omodern materiel svarade inte mot hotbilden, samtidigt som underhållskostnaderna för en del av den ålderstigna materielen blev mycket stora.
Läget har nu förbättrats på flera sätt. Genom minskad organisation har åtskillig gammal materiel kunnat utrangeras, samtidigt som brister i förråd till del täckts genom att kvarvarande förband kunnat överta utrustning från utgående enheter. Genom minskad organisation har driftskostnaderna reducerats, vilket möjliggjort en ökning av materielanslagen. Till det kommer att en del materiel, som pansarbandvagnar, kunnat köpas ur utländska överskottslager till mycket låga priser.
De förslag regeringen nu lägger om senareläggning av en del materielobjekt är sannolikt inte rakt över i sig särskilt allvarliga. Problemet gäller kanske mer frågan om trovärdigheten i försvarspolitiken. Om statsmakterna talar om en mindre men effektivare organisation, blir det fel signal att reducera materielanskaffning och i stället starkt prioritera större grundutbildning än som sannolikt kommer att behövas.
Senareläggning låter visserligen mindre allvarlig än att ett projekt utgår, men innebär ofta att när detta objekt senare ska betalas skjuts i stället ett annat objekt på framtiden. Det kan bli fråga om effekter för många år framåt. Det gäller självfallet inte om man senarelägger ett visst projekt för att i stället tidigarelägga ett annat. Då har man bara gjort en tidsmässig förskjutning mellan två objekt.
Ett av regeringens förslag är att senarelägga spaningskapseln till JAS 39 Gripen. Det vore en allvarlig åtgärd, om det betyder att vi i början av 2000-talet skulle sakna spaningskapacitet (förutom den spaningsförmåga som ligger i flygplanets radar). Sverige skulle då sakna kapacitet att t.ex. snabbt kunna fotografera händelseförlopp i Östersjöområdet.
Så länge det finns åtminstone ett antal Viggen i fotospaningsversion kvar i tjänst, har en senareläggning av spaningskapseln inte denna negativa effekt. En senareläggning av av kapseln kan leda till behov av att behålla några spaningsviggar längre tid än planerat. Om JAS-leveranserna sker i planerad takt kan det i sin tur betyda att någon division med Jaktviggen ombeväpnas till JAS tidigare än planerat. En sådan omfördelning mellan flygplan är i sig inget dramatiskt.
Regeringens förslag att senarelägga anskaffning av pansarskott 95 och renovering av luftvärnsroboten Robot 70 är kanske inte i sig särskilt allvarliga. Däremot är vi tveksamma till signaleffekten av att senarelägga anskaffning av mörkerriktmedel till pansarvärnsroboten BILL. Vid sidan av bristande skydd har just för svag förmåga till mörkerstrid brukat anges som en av de påtagligaste bristerna hos de svenska markstridsförbanden. Genom olika åtgärder ökas nu skyddet. Det är otillfredsställande om svagheterna ifråga om mörkerstridsförmåga inte åtgärdas på motsvarande sätt.
I propositionen anges att regeringen bedömer projektet nytt ytstridsfartyg (YS 2000) angeläget. Folkpartiet liberalerna är i sig positivt till detta objekt. Det var partiet som inför 1987 års försvarsbeslut aktualiserade och fick gehör för det utvecklingsarbete som resulterade i försöksfartyget ''Smyge''.
Men frågan om när YS 2000 bör tillföras behöver studeras vidare. Nästa försvarsbeslut bör bl a innehålla ställningstagande till den samlade kapaciteten hos våra ytstridskrafter. Skulle det visa sig att antalet fartyg kan minskas, innebär det att ett antal efterhand kan utgå utan ersättning. Att skrota ett befintligt fartyg i förtid ger långt mindre besparing, än om man slipper bygga ett nytt. Det gäller att i varje läge få ut mesta möjliga av materielanslagen. Tidpunkten för när YS 2000 bör tillföras är därför en viktig fråga för att olika förnyelsebehov ska kunna balanseras mot varandra.
Betalningen för de materielobjekt vi här berört faller främst inom efterföljande försvarsbeslutsperioder. Det bör ankomma på regeringen att fördela de medel som under 1996 kan tillföras materielsidan genom att frigöras genom minskning av grundutbildningen.
2.2.5. Förändringar i grundorganisationen
Förbandsnedläggningarna i 1992 års försvarsbeslut och ännu mer nedläggningen av F 6 i Karlsborg som led i krisuppgörelsen hösten samma år skiljer sig från tidigare nedläggningar, genom att beslutsunderlaget helt kom från myndigheter och departement. Under årtionden dessförinnan hade parlamentariker varit med i beslutsprocessen på ett tidigt stadium genom särskilda fredsorganisationsutredningar eller genom att frågorna behandlats i försvarskommittéer (inför 1982 i form av ''dödspatrullen'', som var en arbetsgrupp inom kommittén.)
Försvarsutskottet noterade i anslutning till 1992 års försvarsbeslut (1991/92:FöU12) att det ''inte på samma sätt som vid tidigare fleråriga försvarsbeslut getts möjlighet till en samlad politiska bedömning av alla faktorer som har betydelse för ändringar i grundorganisationen''. Utskottet utgick från att det ''inför ett nytt flerårigt försvarsbeslut kommer att ges förbättrade möjligheter till att väga skilda alternativ mot varandra, till bedömning av ekonomiska kalkyler och till en samlad politisk värdering''.
Därefter har riksdagens revisorer efter granskning efterlyst metoder, som underlättar att samtliga relevanta skäl kan tas med i bedömningen, och att kalkyler för olika alternativ så långt möjligt blir rättvisande och jämförbara.
I propositionen redovisas -- mot bakgrund av revisorernas och riksdagens uttalanden -- förslag till en systematiserad metod för att ta fram underlag inför förändringar i grundorgansationen. Förslaget är framtaget av en arbetsgrupp med representanter från departementet och myndigheter. Frågan om parlamentarisk medverkan finns därför inte med i förslaget. Inte heller regeringen tar upp den frågan. Det ankommer naturligtvis på riksdagen och försvarsutskottet att uttala sig om vilka former för parlamentarisk medverkan som bör finnas i framtiden.
Regeringen anser sig således ha funnit en metod, för att ge bättre beslutsunderlag inför förändringar i grundorganisationen. Det är då så mycket mer förvånande, att regeringen elva sidor senare i samma proposition föreslår nedläggning av grundutbildningen vid Norrlandskustens marinkommando i Härnösand. Det görs utan att den angivna metoden för framtagande av beslutsunderlag använts, t ex en försvarsekonomisk värdering ''i ett samhällsekonomiskt perspektiv där direkta personalkostnader, indirekta arbetsmarknadseffekter, investeringar och omställningar beaktas''.
I formell mening är det inte fråga om en total nedläggning av en tidigare myndighet. Det avgörande för behovet av beslutsunderlag är naturligtvis om en förändring är så stor att den har betydande effekter för verksamheten, anställda och orten i fråga. Om två myndigheter på en ort slås samman till en men har kvar samma verksamhet är det i sak en betydligt mindre förändring, än om en ensam myndighet blir av med en av sina huvudsakliga verksamheter. Vi menar därför, att ett förslag om förändringar i Härnösand inte bör beslutas av riksdagen förrän denna fått beslutsunderlag av det slag som regeringen utlovat för framtida förändringar i grundorganisationen.
Andra aspekter, som bör vägas in i ett beslutsunderlag om nedläggning av grundutbildningen i Härnösand, är de överväganden, som under våren kommer att föreligga från den kommitté som ser över den maritima verksamheten. De kan komma att aktualisera samordningsfrågor av betydelse i detta sammanhang. Likaså kan kommande försvarsbeslut komma att aktualisera andra samordningsaspekter på det militära försvarets organisation i Norrland.
Det finns förvisso behov av att ytterligare strukturera om försvarets grundorganisation, men regeringen har inte övertygande visat att en förändring i Härnösand måste beslutas i annan ordning än övriga förändringar. Ett sådant beslut vore i och för sig möjligt, men hade i så fall förutsatt ett långt bättre beslutsunderlag än som nu presenterats för riksdagen.
Ett slutligt ställningstagande till grundutbildningen i Härnösand bör därför avvakta till dess att ett fullständigt beslutsunderlag föreligger i samband med ett nytt försvarsbeslut 1996. Det är mycket sannolikt att det försvarsbeslutet kommer att innebära ett stort antal förändringar i freds- och krigsförbandsorganisationen.
2.2.6. Trafikflygarutbildning
Perioder av stor avgång av piloter (och även tekniker) ur främst flygvapnet har tidvis lett till allvarlig nedgång av flygdivisionernas krigsduglighet. Mot denna bakgrund inrättades den statliga trafikflygarskolan, som bedrivs i försvarets regi parallellt med annan verksamhet på Ljungbyhed.
Långsiktigt är det tveksamt om en utbilding av detta slag hör hemma inom försvaret, varför en överföring till det civila högskoleväsendet vore rimlig. Det är också regeringens mening, men då det f n finns ett överskott på civila piloter finns ingen efterfrågan på nyutexaminerade. Regeringen föreslår därför att försvarsmakten själv får bestämma fortsättningen, inklusive att komma med förslag om nedläggning av verksamheten.
Problemet är att det åter kan bli brist på piloter, genom en kombination av pensioneringar och ökad trafik. Skulle försvaret då under kort tid förlora t ex 50 piloter motsvarar det tre divisioner. Dagens och framtidens flygvapen är mindre än tidigare, varför sårbarheten inför sådana avgångar har ökat.
Finns inget behov av nya civila piloter den närmaste framtiden, finns skäl att upphöra med utbildningen vid Trafikflygskolan. Beslutsfattande är trögt, vilket gör att det finns en risk att beslut om återupptagen utbildning kan dra ut flera år i tiden. Den lösning som ligger närmast till hands, är att Försvarsmakten får fullmakt att, om den så vill, avbryta utbildningen men sedan med kort varsel kunna starta den igen. En sådan beredskap underlättas om några befattningshavare på Ljungbyhed behåller kompetens på området.
Skulle behovet av civil trafikflygarutbildning återkomma inom några år bör den kunna startas av försvarsmakten, varefter frågan om eventuell överföring till högskoleväsendet åter kan aktualiseras.
2.3 Skyddsrumsbyggande
Under flera år har man från den politiska nivån sökt få en medveten prioritering av skyddsrumsbyggandet till de mest utsatta arbetsplatserna och deras närmaste omgivning. Folkpartiet liberalerna har i många sammanhang verkat för en sådan ny inriktning, främst som en konsekvens av utvecklingen mot mer av precisionsstyrda vapen. Den gamla hotbilden då större områden kunde utsättas för ett mer slumpmässigt flygbombardemang är sedan länge inaktuell.
Produktion av skyddsrum bör alltså gälla långt mindre del av landets yta än tidigare. Nästa försvarsbeslut bör innehålla hårdare regler om detta. Ett ''grundskydd'' över hela ytan kan likväl vara befogat, i enligt med vad den parlamentariska befolkningskommittén förordade för några år sedan. Detta grundskydd bör främst bygga på kunskap, alltså information till människor vilka utrymmen som ger bättre skydd än andra. Man bör överväga om det finns huskonstruktioner som är onödigt riskfyllda, t ex att alla våningar faller samman om ytterväggarna kommer i svajning. Enskilda bör också informeras om hur fastigheter -- vid nyproduktion -- kan utformas så att det finns delar med högre skydd.
Det vore olyckligt om de första åren av den kommande försvarsbeslutsperioden till stor del kommer att vara intecknade för att betala skyddsrum som planerats före beslutstillfället. Detta talar för att bemyndigandena bör dras ned under de 18 månader som propositionen omfattar. En minskning av bemyndigandena är en bättre styrmetod än minskning av anslagen, eftersom dessa med gällande regler främst avser skyddsrum som beslutats redan tidigare. Regeringen föreslår för budgetåret 1995/96 nya bemyndiganden för skyddsrum och ledningscentraler om tillsammans 516 miljoner. Vi föreslår att detta belopp minskas till 250 miljoner.
3. Områden som Folkpartiet liberalerna önskar belysta i planeringen inför nästa försvarsbeslut 1996 års försvarsbeslut måste fattas utan alltför starka bindningar av tidigare tänkande. Försvaret måste utformas så att det prioriterar de uppgifter, som det har att möta en bit in på 2000-talet. Här listar vi ett antal områden som behöver studeras inför nästa långsiktiga försvarsbeslut. I princip alla verksamhetsområden och vapensystem måste granskas i planeringsprocessen. Vi tar här bara upp ett antal frågor, där vi upplevt att det kan finnas ett visst motstånd i organisationen mot att behandla frågorna eller i några fall sådant, som enligt vår mening inte kommit fram tillräckligt i debatten.
3.1. Uppväxlingsmöjligheter
Försvaret bör ha god kvalitet. Det är därför bättre att ha en mindre organisation med god utbildning, bra personell kvalitet och rimlig tillgång till modern utrustning i nivå med omvärldens, än att ha en större organisation med en rad allvarliga kvalitativa brister. Samtidigt kan en försämrad framtida säkerhetspolitisk situation leda till behov av en utökad försvarsorganisation. Det är viktigt att analysera vilka flaskhalsar som kan finnas.
Däremot finns det anledning att i beredningsarbetet inför 96 års beslut grundligare fundera kring begreppet och formerna för återtagning. Grundläggande är självfallet att den politiska nivån har förmåga att reagera på informationer om ökat hot. Man kan inte rimligen mena att svensk offentlig sektor skulle vara så mycket trögare än andra länders, så att man där snabbt kan öka sina rustningar medan Sverige behöver extremt lång tid.
Historiska erfarenheter visar dock att det är lätt att uttala behovet av återtagning, men att det i utvecklade demokratiska välfärdssamhällen är långt svårare att genomföra i praktiken. Det finns ingen anledning att underskatta det problemet för svensk del. Det är möjligt att man också mellan de politiska partierna bör fundera på förutsättningarna för att göra nödvändiga analyser och fatta nödvändiga beslut om återtagning i tillfredsställande god tid.
Det ställer krav på att den försvarsstruktur vi fattar beslut om är flexibel och har utvecklingspotential. Att inom den militära och civila delen av totalförsvaret kunna visa upp inslag med betydande flexibilitet ökar självfallet tilltron till Sveriges förmåga att reagera på hot. Den nya totalförsvarsplikten och dess utbildningsreserv har rimligen en sådan positiv signaleffekt. De länder som måste ändra sina pliktlagar inför ett ökat hot -- såsom när England och USA införde värnplikt inför andra världskriget -- har ett sämre läge än Sverige som nu har ett mycket flexibelt system, på sitt område kanske Europas bästa.
3.1.1. Materiel
Ifråga om materiel bör man överväga vilka teknikområden som kan ha särskild betydelse i sammanhanget. En invändning brukar vara, att i ett läge med ökad internationell spänning kan det vara svårt att anskaffa extra materiel, eftersom också andra länder i ett sådant läge vill komplettera sin materiel. Detta gäller naturligtvis om många länder samtidigt upplever ett ökat hot. Skulle den ökade spänningen främst beröra vårt närområde -- det nordiska området -- finns sannolikt ganska goda möjligheter att skaffa ytterligare utrustning genom import.
I ett läge med allmänt ökad efterfrågan på försvarsmateriel kan vi ha fördel av en inhemsk försvarsindustri, som visserligen inte är heltäckande, men där export av sådant vi är specialiserade på kan öka våra möjligheter att få importera sådant vi inte själva tillverkar.
3.1.2. Föryngrad officerskår
Som nämnts ovan präglas totalförsvarsplikten och dess utbildningsreserv av stor flexibilitet. Förmågan att vid behov kunna utöka organisationen kräver emellertid också tillgång på befäl, både anställda, reservare och värnpliktigt befäl.
Det finns skäl att ha något fler aktiva befäl per bataljon än man hade i den gamla organisationen. Ännu viktigare är att få tills stånd en föryngring i officerskåren. Större andel yngre innebär större flexibilitet. Dels har man fler unga som kan användas i utbildning. Dels finns i detta system fler f. d. yrkesofficerare från 30-årsåldern och uppåt, och dessa kan självfallet vara en betydande tillgång i skärpt läge.
I budgetprocessen redovisas en del tankar kring föryngring. Även denna gång avvisas tanken på officerare som anställs för kortare tid, t.ex. tio år. Vi kan bara notera att motsvarande förslag stoppades även inför 1982 års försvarsbeslut, då man angav att problemet kunde lösas ändå. Erfarenheten visar att så inte blivit fallet, trots att vi under 80-talet vissa år hade ganska stora förtidsavgångar ur officersyrket. Utan dessa avgångar hade åldersfördelningen blivit helt orimlig.
Man bör på olika sätt -- främst genom generösa villkor för att ge yrkesofficerare möjlighet till civila studier, tjänstledighet för att kunna starta eget -- stimulera till avgångar från 30 års ålder och uppåt. Det kräver i sin tur extra insatser för att ge goda villkor åt de särskilt lämpade, vilka man vill ha kvar för högre befattningar.
Behovet av föryngring är större än tidigare, främst just genom önskemålet om en större inbyggd uppväxlingsmöjlighet i organisationen. Det talar för att alternativet med t ex tioårsanställning av vissa officerare bör prövas i positiv anda inför nästa försvarsbeslut.
3.2. JAS-systemet
Riksdagen har beslutat om anskaffning av två delserier JAS 39 Gripen om tillsammans 140 flygplan. Det motsvarar ungefär den organisation som idag är beväpnad med AJS 37 Viggen och J 35 Draken, däremot inte de åtta divisioner som har jaktversionen JA 37 Viggen.
Mycket talar för att nuvarande leveranstakt är för hög för att på ett för skattebetalarna acceptabelt sätt medge en omsättning av JA 37-systemet. Antingen bör leveranstakten minska eller också bör ett upphåll göras inför delserie 3. Det senare är sannolikt möjligt endast i kombination med export. Om det framtida divisionsantalet blir lägre än dagens l6, påverkas antalet flygplan i delserie tre. Ställning till detta behöver inte tas redan inför 1996.
I debatten förekommer olika uppgifter om modifieringsbehov för JAS. Här bortser vi från modifieringar, som på industrins bekostnad ska göras av redan levererade flygplan för att få upp samtliga till den standard, som förutsätts i kontraktet med staten. Det kan finnas behov av framtida modifieringar för att höja systemets operativa förmåga. Sannolikt rör det sig främst om prestandahöjningar för elektroniken. Sådana modifieringar kan göras i efterhand och bör i princip omfatta samtliga exemplar.
Att däremot göra mer genomgripande förändringar, typ ny motor, är knappast aktuellt. I vart fall finns ingen direkt koppling mellan detta och inledningen av delserie 3. Tvärtom tyder mycket på att JAS i flera avseenden fått bättre prestanda än kalkylerat, samtidigt som hotbilden inte alls förvärrats så som fruktades för ett årtionde sedan. Slutsatsen av detta är, att det inte finns skäl att under överskådlig tid planera några omfattande förändringar av grundkonceptet i JAS. Från industrins sida finns tydligen en önskan att göra sådana förändringar, men det har sannolikt mest att göra med önskan om ytterligare intäkter.
3.3. Spaning--ledning--samband
En gammal iakttagelse på försvarsområdet, både i vårt och andra länder, är att s k organisationsbestämmande materiel har lättare att göra sig gällande än sådana utrustning, som ökar förmågan men inte påverkar organisationens storlek. Antal kanoner, stridsvagnar, båtar och flygplan är ''organisationsbestämmande'', medan ammunition, skyddsvästar och samband inte är det.
Vi har under senare år upplevt en dramatisk ökning av datoranvändning och annan elektronik inom flertalet civila verksamheter. Det finns en överhängande risk att försvaret kommer efter i den utvecklingen, därför att utrustningarna ifråga ofta inte upplevs som centrala för de intressenter som ägnar sig åt organisationen. Eller ännu värre att elektroniken kan inkräkta på sådant som är organisationsbestämmande. Sannolikt finns också en åldersaspekt. Yngre förstår behovet av elektronik, men beslutsfattarna i organisationen är äldre och på avstånd från den dagliga verksamheten.
Gulfkriget illustrerade att modern elektronik förändrat villkoren för krigföringen på det kanske mest genomgripande sättet sedan andra världskriget. Inom områdena spaning--ledning--samband innebär den nya tekniken möjligheter att samla in, bearbeta och distribuera information i sådan omfattning och så snabbt att det i grunden förändrar villkoren för hela krigföringen.
Genom att utvecklingen går snabbt är det svårt att göra prognoser, men i underlaget inför nästa försvarsbeslut bör som en viktig del ingå bedömningar av vad som behövs för svenskt försvar på detta område. En rimlig förmodan är, att denna faktor blir ett av de viktigaste inslagen i en fortsatt utveckling, där organisationen minskas ytterligare för att ge utrymme för ökad kvalitet.
3.4. Civilt försvar
I propositionen anges att regeringen ifråga om det civila försvaret finner det särskilt angeläget att långsiktigt förstärka förmågan att motstå störningar i elförsörjning, telekommunikationer och ADB-system. Det är sannolikt en riktig bedömning. Det illustrerar samtidigt att debatten kring civilt försvar var styrd av särintressen när den i årtionden främst handlade om mer stöd till jordbruk, teko- och skoindustri.
De av regeringen nu särskilt betonade områdena fanns med i 1987 års försvarsbeslut, då rejäla ökningar gjordes av satsningarna på bättre säkerhet för el- och telekommunikationer. Läget är sannolikt nu bättre än då, men en hel del återstår.
Genom totalförsvarsplikten finns nu också instrument att kunna komplettera det civila samhället på ett sätt som inte var möjligt med den gamla lagstiftningen. I vilken mån långa utbildningar med användande av pliktlag kommer att behövas får prövas successivt. Det ligger inget självändamål i att ta ut människor med tvångslag. Det är därför knappast någon risk att man för det civila försvaret får en motsvarighet till det rigida tänkande som värnplikten länge gav åt det militära försvaret. Bara i de fall där det finns ett reellt behov torde myndigheter och kommuner begära att få använda totalförsvarsplikten för utbildning redan i fred.
I folkpartiets motion 1994 i anslutning till propositionen om totalförsvarsplikt behandlades dessa frågor rätt ingående, bl a det förhållandet att man för olika områden bör söka jämna åldersfördelningar för personalen. Detta talar mot att man genom massiv utbildning under några år söker omsätta en stor del av personalen för en viss funktion.
Inte bara räddningstjänsten utan även socialtjänsten och en rad andra viktiga funktioner inom civilt försvar finns hos kommunerna, som därmed mer än tidigare har en nyckelroll i totalförsvaret. Eftersom kommunerna finns närmare människorna än vad statliga myndigheter brukar vara ligger här en stark fördel ifråga om folklig förankring av totalförsvaret. Vi kan inte se annat än att detta är en mycket positiv utveckling.
Möjligen är det så att totalförsvarsplaneringen hittills underskattat behovet av socialtjänst i en krigssituation. Med svåra störningar i viktiga samhällsfunktioner samtidigt som en stor del av den yrkesverksamma befolkningen är mobiliserad eller på annat sätt tas i anspråk blir behovet att ge stöd åt äldre, barn, handikappade och sjuka sannolikt större än som hittills bedömts. De pyskiska påfrestningarna har kanske underskattats, genom att fysiska förhållanden är lättare att se. Inte minst behovet av stödinsatser vid större olyckor under senare år är en indikation i denna riktning.
Sannolikt finns möjligheter att till följd av Sveriges inträde i EU reducera framtida anslag inom det civila försvaret för ''industriella åtgärder'' och ''beredskapslagring av livsmedel''. Föreställningarna om ett i krig till större eller mindre del isolerat Sverige måste rimligen förändras av att vi nu är medlemmar i EU. Däremot påverkar det inte t ex förberedelserna för att under krig säkerställa tillgången på livsmedel i övre Norrland i lägen då transporterna är utslagna.
Hot- och riskutredningen kommer inom kort att redovisa bedömningar av vad som bör göras för att stärka förmågan att klara stora olyckor och andra allvarliga fredstida påfrestningar. Detta bör ingå som del i underlaget inför nästa försvarsbeslut, eftersom det är mycket angeläget att vi så långt möjligt använder samma metodik vid påfrestningar i fred och krig. Överhuvud bör frågor om större samordning av organisation och resurser för freds- och krigstida hantering av hot och risker i ett vidare nationellt säkerhetsperspektiv belysas.
4. Beredningsarbetet inför nästa försvarsbeslut
Genom att framflytta tiden för nästa försvarsbeslut till hösten 1996 är tiden knapp för att på ett tillfredsställande sätt skaffa underlag för och brett förankra det kommande beslutet. Det kommer att fattas i ett läge, som visserligen präglas av en väsentligt reducerad hotbild men samtidigt av mycket stor osäkerhet i framtida bedömningar.
Det har alltid uttalats en önskan om att svenska försvarsbeslut skall fattas i bred parlamentarisk enighet. Det är inte mindre viktigt denna gång. Det är och har därför varit folkpartiet liberalernas bestämda uppfattning att arbetet inför 96 års försvarsbeslut skall kunna bedrivas i former som de i riksdagen företrädda partierna kan vara överens om. Vi har därför kunnat acceptera formen med en försvarsberedning under försvarsdepartementet, under förutsättning att denna ger de ingående partierna handlingsutrymme och reella möjligheter att påverka arbetets uppläggning.
Vi finner det däremot djupt beklagligt att ledarna för regeringspartiet och det största oppositionspartiet använder det knappa utrymme som föreligger för beredning och debatt av kommande säkerhetspolitiska beslut och försvarsbeslut till inbördes prestigestrider.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de säkerhetspolitiska utvecklingstendenserna i Europa,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uppföljning och säkerställande av riksdagens inflytande över försvarsplaneringen,
3. att riksdagen beslutar att grundutbildningen av värnpliktiga reduceras med 3
000 under kalenderåret 1996 i enlighet med de tankegångar som förs fram i motionen och att de därmed frigjorda medlen går till repetitionsutbildning och materielanskaffning,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om mobiliserings- och förplägnadsvärnpliktiga,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om anskaffning av mörkerriktmedel till pansarvärnsroboten Bill,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om anskaffning av ytstridsfartyget YS 2000,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om beslutsunderlag vid förändringar i grundorganisationen,
8. att riksdagen, i avvaktan på ett fullständigt beslutsunderlag i samband med försvarsbeslutet 1996, avslår regeringens föreliggande förslag om indragning av grundutbildningen vid Norrlandskustens marinkommando,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om önskvärdheten av att vid behov kunna återuppta trafikflygarutbildning,
10. att riksdagen beslutar att reducera de av regeringen föreslagna bemyndigandena 1995/96 för skyddsrum och ledningscentraler från 516
000
000 kr till 250
000
000 kr,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att inför nästa försvarsbeslut kartlägga Försvarsmaktens uppväxlingsmöjligheter bl.a. genom en föryngrad officerskår,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att inför nästa försvarsbeslut belysa leveranstakt och framtida modifieringsbehov för JAS
39 Gripen,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att inför nästa försvarsbeslut få underlag kring spaning--ledning--samband och annan elektronik inom Försvarsmakten,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om frågor inom det civila försvaret som bör belysas inför nästa försvarsbeslut.
Stockholm den 25 januari 1995 Lars Leijonborg (fp) Isa Halvarsson (fp) Margitta Edgren (fp) Christer Eirefelt (fp) Eva Eriksson (fp) Elver Jonsson (fp) Anne Wibble (fp) Lennart Rohdin (fp) Eva Flyborg (fp) Håkan Holmberg (fp)