Militär ledningsstruktur vid alleuropeiskt försvarssamarbete
Sverige har ansökt om observatörsstatus i Västeuropeiska
unionen (VEU). På sikt kan Sverige komma att närmare
integreras i ett alleuropeiskt försvarssamarbete. I sin tur
ställer detta nya krav på den militära ledningsstrukturen i
Sverige.
Alleuropeiskt försvarssamarbete
NATO och VEU har gemensamma rötter i Brysseltraktaten
som undertecknades 1948 och som inte enbart innebar
säkerhetspolitiskt samarbete. Dessa inledande åtgärder blev
avgörande för den transatlantiska solidariteten och det
gemensamma försvaret. Tankarna på en gemensam
europeisk försvarsidentitet är således långt ifrån nya.
Under de senaste åren har båda organisationerna
genomgått en progressiv utveckling, där det bland annat har
varit viktigt att skaffa nya partner i det säkerhetspolitiska
samarbetet. För NATOs del har detta bl.a. skett genom
NACC (North Atlantic Cooperation Council) och
Partnership for Peace (PFP). VEU har satsat på att knyta de
central- och östeuropeiska länderna till organisationen
genom associationsavtal.
Efter toppmötet i Maastricht i december 1993 har VEU
kommit att få en tydligare roll i det europeiska
försvarssamarbetet efter några årtionden i ''törnrosasömn''.
I samband med toppmötet beslöts att utveckla organisationen
till EUs försvarskomponent.
VEU har i detta samarbete varit den europeiska pelaren,
som tillsammans med den nordamerikanska pelaren skulle
bära det gemensamma transatlantiska försvarssamarbetet.
Integrerade ledningsstaber
I samband med att VEU ges en tydligare roll i det
alleuropeiska säkerhetspolitiska arbetet kommer behovet av
ledningsfunktioner i form av staber på högre regional och
central nivå att uppkomma.
I ett svenskt perspektiv kan utökad europeisk
försvarssamverkan komma att innebära ansvar för
ledningsfunktionen i bland annat Östersjön, Ålandshav och
Bottenhavet samt på svenskt territorium.
Den utredning av försvarets ledningsstruktur (LEMO-
utredningen) som den föregående socialdemokratiska
regeringen initierade och vars slutresultat nu har
implementerats av den tidigare borgerliga regeringen, skapar
grundförutsättningar för integrerade staber i ett framtida
europeiskt försvarssamarbete enligt modellen ''avskilda men
inte åtskilda''.
De tre nuvarande militärområdesstaberna i milo Syd
(Kristianstad), milo Mitt (Strängnäs) och milo Nord (Boden)
jämte Högkvarteret (Stockholm) kan utgöra integrerade
staber i ett alleuropeiskt försvarssamarbete enligt följande:
Högkvarteret svarar för operativ verksamhet på en nivå som
motsvarar NATO-terminologins Major Subordinate
Command (MSC).De tre milostaberna ugör -- tillsammans
med sina respektive motsvarigheter i närområdet -- staber på
nivån Principal Subordinate Command (PSC) enligt NATOs
terminologi.
Försvarsberedningens roll
Den nu sittande försvarsberedningen fyller en
nyckelfunktion när det gäller att närmare belysa Sveriges roll
i ett alleuropeiskt försvarssamarbete.
VEU-traktaten löper ut 1998 och redan pågår arbetet med
omförhandling av traktaten. Mot bakgrund av detta måste
Sverige, som ett led i försvarsberedningens
säkerhetspolitiska analys, även belysa följderna av en
närmare integrering mellan VEU och NATO, vilket i sin tur
kan innebära en omstrukturering av NATOs kommandon i
vårt närområde.
Det är mot denna bakgrund som motionen framför
synpunkter på militär ledningsstruktur vid ett alleuropeiskt
försvarssamarbete. Avsikten är att bringa detta till
regeringens kännedom för vidare befordran till
försvarsberedningen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om militär ledningsstruktur vid
alleuropeiskt försvarssamarbete.
Stockholm den 23 januari 1995
Bengt Harding Olson (fp)