Vårt svenska försvar skall vara så starkt att det förmår
avskräcka från såväl snabba överfall som invationsförsök.
Det skall också kunna trygga säkerheten kring våra gränser
genom att möta varje form av kränkning.
Den allmänna totalförsvarsplikten ger bred delaktighet i
försvaret av vårt land och bör bevaras. Det är dock
försvarsförmågan som är det centrala. Avvägningar mellan
personal, materiel och infrastruktur måste göras
kontinuerligt för att bästa möjliga försvarseffekt skall
uppnås.
Den hotbild som det svenska försvaret är uppbyggt att
möta ser inte likadan ut i dag som för bara fem år sedan. Vi
känner alla till vad som hänt med Europas gränser och
statsbildningar under de allra senaste åren.
Många frågor kan resas. Vad kommer att hända inom de
närmaste 10--15 åren? Vad kommer att ske i Ryssland och i
övriga delar av det före detta Sovjetunionen? Särskilt
intressant är utvecklingen i vårt närområde, de baltiska
staterna. Kommer Sverige att gå in i ett utökat gemensamt
säkerhets- och försvarspolitiskt samarbete inom EU?
Osäkerheten är stor. Utvecklingen av den s k hotbilden är
för närvarande ytterst oklar. Med de förändringar som skett
i vår omvärld finner vi inte att hotet är större i norra Sverige
än i övriga delar av landet. Det är lika sannolikt att tänkbara
hot i en framtid riktar sig mot södra Sverige och därmed mot
Skåne och mot Öresund.
Skåne är en befolkningstät del av Sverige med krav på stor
insats för att skydda befolkningen.
Förnödenhetskoncentrationen i landskapet utgör en viktig
resurs för riket i sin helhet. En inte helt oväsentlig sak i
sammanhanget är att försvarsviljan av hävd är hög och
därmed ger möjlighet att ta ut stor försvarskraft. I Öresund
har Sverige som strandstat även särskilda skyldigheter.
Vi anser därför att det är av största vikt att upprätthålla
minst nuvarande luftförsvarskapacitet (flyg, luftvärn,
luftbevakning och alarmering) och bibehålla de
mekaniserade brigader som finns i Skåne. Den höga
försvarsviljan och därmed rekryteringskraften bör tas till
vara för att fortsatt kunna nyttja befintliga, effektiva fasta
resurser.
Möjligheterna till utbildning/återtagande som de skånska
övnings- och skjutfälten enligt CA:s utredning (den s.k
Swärdenhemska utredningen) ger, är de bästa i Sverige.
Dessa övnings- och skjutfält bör alltså behållas och
utvecklas även inom en i stort förändrad krigs- och
fredsorganisation. Behovet av tillgång på övningsfält och
annan infrastruktur i en återtagandesituation påtalas med
skärpa i ESO-rapporten, ''En effektiv försvarspolitik? --
Fredsvinst, beredskap och återtagning'', (Ds 1994:138).
Nödvändigheten att modernisera armén bl.a genom en
ökad mekanisering är oomstritt. Att lägga ner
pansarbrigader, som skedde med P6-brigaden eller
nedgradera redan mekaniserade enheter för att mekanisera
infanteribrigader synes inte vara rationellt.
De kvarvarande skånska pansar- och mekbrigaderna bör
således bibehållas, tillföras moderna stridsvagnar och
organiseras som pansarbrigader. Därmed kan också den
personal som är mest kompetent att utbilda och föra
mekaniserade förband behållas i organisationen.
Med lika organisation på de båda brigaderna kan effekten
av den samordnade utbildning som sker i dag bli än större.
Det är angeläget att kvarvarande brigader blir slagkraftiga. I
alla scenarier där någon råkar i militär konflikt ingår ett stort
hot från luften. I varje angreppsfall, begränsat eller mer
omfattande spelar angriparens flygstyrkor en avgörande roll
inte minst i början av en konflikt.
För att vi skall kunna avvärja sådana hot krävs ett
kompetent luftförsvar, flyg och luftvärn i samverkan. Detta
kan inte improviseras fram, inte ens på några års sikt. Detta
luftförsvar ingår i den kärna i försvaret som måste finnas
operativt tillgänglig även i låga nivåer av försvarsförmåga.
F 10/FKS och Lv 4 är förband med god förmåga och med
möjligheter att bibehålla och utveckla denna. Det är
angeläget för hela luftförsvaret att de efter hand tillförs den
modernaste materielen för detta, d.v.s för närvarande JAS 39
Gripen respektive Rbs 23, BAMSE.
Med hänsyn till de besvärande vakanser som vissa
fredsförband inom luftvärnet dras med, är det också
angeläget att bibehålla Lv 4, som hittills uppvisat så gott som
fulla kadrar och som därmed starkt bidrar till
personalförsörjningen inom luftförsvaret. Pansarförbanden i
Skåne har också genom åren haft mycket god
rekryteringskraft.
Vad som här anförts bör beaktas i kommande
försvarsbeslut.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att i Skåne bidra till Sveriges försvar.
Stockholm den 20 januari 1995
Inga Berggren (m)
Jan Backman (m)
Ingvar Eriksson (m)
Gun Hellsvik (m)
Annika Jonsell (m)
Wiggo Komstedt (m)
Bertil Persson (m)
Peter Weibull Bernström (m)
Anna Åkerhielm (m)