I samband med den nya försvarsmaktsstrukturen efter
försvarsbeslut 1992 har krigsorganisationens behov av
värnpliktiga minskat. Regeringens proposition 91/92:101
innehöll förslag till ändringar i värnpliktslagen som medgav
ett minskat värnpliktsuttag.
Enligt totalförsvarspropositionen 1992 beräknades antalet
värnpliktiga som behövdes årligen under perioden för
försvarsbeslutet 1992--1997 till 35 000--38 000. Detta antal
understeg den årliga krigsdugliga värnpliktskullen. Enligt
värnpliktslagen (1941:967) skall alla krigsdugliga
värnpliktiga genomgå värnpliktsutbildning. Riksdagens
beslut 1992 innebär att endast de värnpliktiga som behövs i
krigsorganisationen eller för den fredstida beredskapen skall
tas ut till värnpliktstjänstgöring. De som inte tas ut kommer
att ingå i en utbildningsreserv och får inte tas ut för
utbildning i annat fall än efter regeringens beslut att höja
krigsberedskapen. Ändringarna i värnpliktslagen trädde i
kraft den 1 juli 1992.
I framtiden kan vi se ett minskat behov av värnpliktiga i
takt med att det sker besparingar i det militära försvaret. Det
får då till följd att allt fler värnpliktiga hamnar i
utbildningsreserven. Nuvarande form av värnpliktsuttagning
bör därför utvärderas så att effekterna av systemet med en
utbildningsreserv får en allsidig belysning.
2. Värnpliktens samhälleliga värde
I samband med Försvarsbeslut 92 togs avgörande steg för
att det svenska totalförsvaret skulle gå mot en mera tekniskt
avancerad utformning. Orsaken till denna omstrukturering
låg i den snabba utveckling som skett inom militär taktik och
strategi. Erfarenheterna från Kuwaitkriget ansågs vara
ytterligare bevis för att det ökade inslaget av mekanisering
och teknik var den rätta vägen.
Att beakta denna utveckling är viktigt och det gäller att
vara uppdaterad med aktuell militär standard. Däremot måste
konsekvenserna av den tekniska utvecklingen noggrant
följas upp. En allvarlig konsekvens är den
undanträngningseffekt som påverkar och krymper
värnpliktssystemet.
För kristdemokraterna har värnpliktssystemet ett stort
värde som inte får underskattas. För det första ökar
totalförsvarsplikten insynen i försvaret och befäster dess
folkliga förankring. För det andra ökar den förståelsen för
det moderna samhällets utsatthet och sårbarhet. Sist men inte
minst får vi ett mycket bra försvar. I en konfliktsituation
finns det inga bättre soldater än de som försvarar
gemensamma värden, sina landsmän och en gemensam
hembygd. Kort sagt, det som avgör dugligheten är mera den
moraliska rätten än professionalismen. Bland annat visar
utvecklingen i Tjetjenien att det förhåller sig på detta vis.
Dessutom utmärker sig svenska värnpliktsförband på ett fint
sätt i internationella sammanhang. I FN-tjänst i Bosnien har
Nordbat visat sig kunna agera på ett moget sätt och på grund
av soldaternas olika yrkesmässiga bakgrunder har förbanden
kunnat lösa oväntade problem. Under PFP-övningar har
svenska förband fått de bästa vitsorden. Systemet med
totalförsvarsplikt får således inte avvecklas utan istället
måste det breddas. Framför allt måste antalet unga
människor som placeras i utbildningsreserven minska. Det
kan ske bland annat med hjälp av lösningar som involverar
tjänstgöring i det civila försvaret och i hemvärnet.
3. Utökad civilplikt i det fredstida samhället
Genom totalförsvarsplikten som införs 1 juli 1995 kommer
tjänstgöringsskyldighet att föreligga inom såväl det militära
som det civila försvaret. Lagen tillförsäkrar den enskilde
rätten att få slippa all tjänstgöring i Försvarsmakten och all
tjänstgöring som är förenad med vapenbruk.
I stället för att placera de övertaliga i utbildningsreserven
borde alternativ kunna anvisas i syfte att återgå till reell
plikttjänstgöring det vill säga ett system där alla pliktuttagna
får tjänstgöra i det civila försvaret. Ju bättre rustat det
fredstida samhället står desto lättare kan det civila försvaret
fullgöra sina uppgifter i händelse av kriser och krig. I
samband med riksdagsbehandlingen av totalförsvarsplikten
1994 angavs att det viktigaste inte var att i förväg ange ett
visst antalsmässigt behov av pliktpersonal. Det centrala var
i stället att det civila försvaret gavs en väsentlig
kvalitetshöjning genom tillförsel av yngre personal.
Möjligheterna att återgå till plikttjänstgöring för alla män
och på sikt avveckla utbildningsreserven bör därför studeras
ur kostnadssynpunkt och av rättviseskäl.
4. Ökad samordning mellan Hemvärnet och värnplikten
En viktig del i det frivilliga försvaret är Hemvärnet, som
genom sin förankring har en viktig och mycket god
kännedom om lokala förhållanden. En resurs som skulle
kunna rekryteras i större utsträckning än tidigare till
hemvärnsförbanden är yrkesofficerare och de värnpliktiga
officerare som utgår ur den reguljära försvarsorganisationen.
Dessa utgör en viktig resurs eftersom flera befäl med god
utbildning kommer att behövas i framtiden.
En annan outnyttjad resurskategori utgör de värnpliktiga
som i allt större antal inte ges grundutbildning i försvaret.
Många av dem som placeras i utbildningsreserven skulle
säkert vara villiga att ingå i hemvärnet. Detta omöjliggörs
emellertid på grund av att de saknar den militära
grundutbildningen. Men om de som frivilligt vill ingå i ett
hemvärnsförband ges en kortare utbildning så skulle de med
fördel kunna krigsplaceras i ett hemvärnsförband.
Givetvis är det viktigt att även här verka för att
personkontrollen blir så god att inga olämpliga personer
kommer in i totalförsvaret. Sekretessbestämmelserna i dessa
sammanhang är idag en hämmande faktor för detta och bör
därför ses över.
5. De värnpliktigas situation
Den minskade antagningen till värnpliktsutbildning och
det svåra läget på arbetsmarknaden har fokuserat intresset på
de värnpliktigas situation. Båda faktorerna ger upphov till
rättviseproblem. Värnplikten kommer dock alltid att vara en
uppoffring och att uppnå likartade förhållanden mellan en
situation där man gör värnplikten och en då man inte gör den
går inte helt. Däremot kan skillnaderna delvis minskas
genom vissa kompensationsåtgärder. För att bibehålla den
goda försvarsvilja som finns bland de totalförsvarspliktiga
bör därför en översyn ske av de värnpliktigas totala situation
inför nästa försvarsbeslut 1996. Vid en sådan översyn är det
nödvändigt att studera såväl den ekonomiska, sociala,
arbetsmässiga som den studiesociala situationen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en utvärdering av systemet med
en utbildningsreserv,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att utreda möjligheterna att införa
plikttjänstgöring för alla män,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att rekrytera värnpliktiga från
utbildningsreserven till Hemvärnet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en översyn av de värnpliktigas
situation.
Stockholm den 20 januari 1995
Åke Carnerö (kds)
Rolf Åbjörnsson (kds)
Ingrid Näslund (kds)
Tuve Skånberg (kds)