Det är ett välkänt faktum att användandet av s k anti-
personella minor i krig orsakar ett ofattbart mänskligt
lidande för dem som drabbas. De som drabbas är till stor del
civilbefolkningen. Offren för detta fruktansvärda vapen kan
räknas i hundratusental.
Det är länderna i tredje världen, som är mest utsatta.
Minorna förvandlar bördiga jordar till dödsfällor för
miljoner bönder.
Sverige har tagit initiativ till att få till stånd ett totalförbud
mot anti-personella minor. Hösten 1995 anordnas en
konferens för översyn av FNs vapenkonvention. Det svenska
förslaget har ett starkt stöd i riksdagen. Ett totalförbud mot
anti-personella minor har dock ännu bara fått stöd av ett fåtal
länder.
Det har förts fram ett förslag om att tillåta den sortens anti-
personella minor, som har en självutlösningsmekanism och
förbjuda dem som inte har det. Detta skulle dock inte lösa
problemet utan endast till en del lindra verkningarna av dessa
minor. Man kan fråga sig om dessa vapen skulle bli
humanare bara för att tiden de är inhumana blir kortare.
Jag tycker att Sverige borde föregå med gott exempel och
självt i sin militära planering inte använda sådana minor. Att
besluta om ett sådant unilateralt förbud mot anti-personella
minor skulle öka möjligheterna för Sverige att internationellt
få igenom sitt krav på totalförbud.
Det skulle ha ett mycket stort symbolvärde om vi, utöver
att vi med kraft agerar internationellt, också kunde säga att
vi själva tagit bort dessa inhumana vapen ur våra egna
vapenförråd. Därför var det nedslående att höra
försvarsministern Thage G. Petersons svar på en fråga i
riksdagen den 29 november 1994 om svenska försvarets
användning av anti-personella minor. Försvarsministern sade
nämligen att ''ett ensidigt svenskt avskaffande av anti-
personella minor inte har någon betydelse''.
Utöver det självklara symbolvärde ett svenskt avskaffande
av anti-personella minor skulle ha (betänk att en svensk har
valts till ordförande i den internationella arbetsgrupp som
ska förbereda FNs konferens hösten 1995) så är det också
tveksamt om dess minor är av någon betydelse för det
svenska försvaret.
När det t.ex. gäller användningen av dessa minor som
skydd mot röjning av stridsvagnsminor är det sannolikt att
den funktionen inte längre är lika viktig i modern krigföring.
I ett krigsscenario med dagens snabba mekaniserade förband
erbjuder stridsvagnsminor ensamma ett tillräckligt försvar.
Även internationellt har nyttan av anti-personella minor
ifrågasatts. Det amerikanska försvarsdepartementet slog t.ex.
i en studie år 1994 fast att en rad antaganden och
förutsättningar måste vara uppfyllda för att dessa minor ska
ha en avgörande effekt i framtida krigsscenarier. ''Det är
ytterst tveksamt om dessa antaganden och förutsättningar
kan uppfyllas'', heter det i studien.
Arméchefen Åke Sagrén har i juni 1994 i massmedia sagt
att ''trampminor inte är av avgörande betydelse för det
svenska försvaret''. I samma veva erbjöd han sig att ''direkt
ta bort'' en av de mest använda anti-personella minorna,
truppmina 10, ur de svenska vapenförråden.
Jag anser därför att riksdagen måste begära att regeringen
inför ett förbud mot svensk tillverkning, export och
användning av anti-personella minor.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om förbud mot antipersonella minor.