Det är idag välkänt vilka förödande effekter som bruket av
antipersonella minor har haft i länder som Afghanistan och
Kambodja. Det totala antalet kvarliggande minor har
uppskattats till l00 miljoner. Minorna drabbar i huvudsak
civila, ofta barn. Dessvärre förvärras problemet för varje dag.
Enligt FN:s avdelning för humanitära frågor (DHA) röjdes
1994 ca 200.000 minor. Samma år lades det ut 2 miljoner
nya minor, bl.a. i Jemen och Rwanda.
Minproblemet kan bara lösas med en kombination av
åtgärder. Utbudet av antipersonella minor måste strypas.
Bruket av dessa minor bör brännmärkas, och stora insatser
bör göras för att röja minorna från världens slagfält samt
hjälpa de människor som har drabbats.
Våren 1994 beslöt riksdagen, på förslag av Centerpartiet,
att Sverige skall verka för ett totalförbud mot antipersonella
minor. I regeringsförklaringen i oktober 1994 sades även:
''Sverige skall aktivt verka för ett internationellt förbud mot
antipersonella minor.'' Detta åtagande är glädjande, och
naturligt med tanke på de krav på ett totalförbud som har
framförts av bland annat FN:s generalsekreterare,
Internationella Rödakorskommittén och en rad andra
organisationer.
Beslutet i riksdagen förra året ledde till att Sverige i
augusti 1994 föreslog ett internationellt totalförbud mot
antipersonella minor. Det skedde i Genève, under den
pågående översynen av FN:s konvention om särskilt
inhumana vapen. Dessvärre fick det svenska initiativet ett
ytterst svalt mottagande. Endast ett mindre antal länder
stödde förslaget, och idag förefaller en internationellt
bindande överenskommelse om ett totalförbud mycket
avlägsen.
Om Sverige menar allvar med sitt engagemang i denna
fråga måste nästa steg vara att vi går före och vidtar någon
form av ensidig nedrustning. Det svenska förslaget om ett
internationellt totalförbud blir föga trovärdigt om vi i vår
egen försvarsplanering inte ens har inlett en plan för hur
truppminorna skall tas bort.
Antipersonella minor -- truppminor -- har inte tillverkats
eller exporterats från Sverige under de senaste 15 åren.
Däremot finns det stora lager av truppminor i de svenska
ammunitionsförråden. Det rör sig om flera miljoner minor,
huvudsakligen av äldre modell.
I försvarsplaneringen fyller truppminorna främst en
funktion vid försvaret av övre Norrland, där de används för
att skydda stridsvagnsminor mot röjning. Dessutom används
truppminorna ensamma, till exempel vid bevakningen av
skyddsobjekt.
Det råder ingen tvekan om att antipersonella minor fyller
en viss militär funktion. Storleken på denna militära nytta är
dock inte större än att försvaret, med vissa modifieringar, kan
avstå från detta vapen. Vi är medvetna om att en sådan
omställning tar viss tid, men enligt vår mening bör den kunna
genomföras senast inom en 5-årsperiod. Under denna tid bör
ändringar vidtas i försvarsplaneringen och de svenska
vapenlagren.
Det bör noteras att den militära nyttan av truppminorna har
ifrågasatts av flera militära bedömare, till exempel av
arméchefen Åke Sagrén, som i en intervju i juni 1994 sade att
trampminor ''inte är av avgörande betydelse för det svenska
försvaret''. Sagrén erbjöd statsmakterna att ''direkt ta bort''
Truppmina 10, en av de mest använda svenska truppminorna.
Sett ur en annan synvinkel handlar det inte om om
Sverige skall avskaffa truppminorna, utan när detta skall
ske. Flera stormakter, bland andra USA, har föreslagit att alla
minor i framtiden bör ha så kallade självförstörande
mekanismer, det vill säga en anordning som får minan att
automatiskt explodera efter en viss tid. Ur ett humanitärt
perspektiv är detta ingen tillfredsställande lösning, eftersom
minorna sannolikt ändå måste röjas. Men om världens länder
i framtiden enas om att alla minor skall ha autodestruktion,
vilket är högst troligt, måste de svenska truppminorna
förstöras eftersom de saknar sådana anordningar.
Ett ensidigt svenskt förbud skulle inte ha någon nämnvärd
effekt på vår försvarsförmåga eller sysselsättning. Däremot
skulle det sända en tydlig signal till världens krigshärdar att
bruket av antipersonella minor är oacceptabelt.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att uppdra åt Försvarsmakten att
upphöra med övningar med truppminor,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om avveckling och förstöring av lager
av truppminor inom det svenska försvaret.
Stockholm den 11 januari 1995
Anders Svärd (c)
Helena Nilsson (c)
Marianne Andersson (c)
Sivert Carlsson (c)
Erik Arthur Egervärn (c)
Ingbritt Irhammar (c)