De stora säkerhetspolitiska förändringar som redovisades
i 1992 års försvarsbeslut har under de senaste tre åren
befästs. Det västliga politiska samarbetet har stärkts och de
mer utvecklade delarna av Central- och Östeuropa har trots
ekonomiska svårigheter i transitionsprocessen från plan till
marknad ytterligare närmat sig de traditionella
demokratierna i västra Europa. Däremot är riskerna för
säkerhetspolitiskt negativa störningar -- främst hänförliga till
förhållandena i Ryssland, Vitryssland och Ukraina -- större
än vad de var för ett år sedan.
1992 gjordes bedömningen att utvecklingen i öst -- och då
särskilt i det forna Sovjetunionens huvuddel Ryssland -- var
osäker. Ändå målades Sveriges säkerhetspolitiska situation
som tämligen ljus, med reservation för just dessa
osäkerheter.
Osäkerheten befäst
Samtidigt som situationen som helhet fortfarande är
gynnsam och risken för angrepp mot Sverige begränsad
under nu överblickbar tid, skönjs osäkerhetens dimensioner
i öst tydligare än tidigare.
Det finns anledning att ifrågsätta den förenklade
beskrivning som regeringen gör i prop. 1994/95:100, där
man menar att ''den internationella utvecklingen befäster --
--
-- de gynnsamma säkerhets- och försvarspolitiska
förutsättningarna''.
De allmänna, men enligt vår mening ogrundade,
förhoppningar om en relativt snabb demokratisering och
stabilisering i Ryssland som fanns 1992 har inte infriats.
Osäkerheten har snarast institutionaliserats.
Förhoppningarna om snabba förändringar till det bättre har
grusats. I detta avseende är läget också för vårt land sämre.
I stället för att felaktigt ta kortsiktiga förändringar till intäkt
för ''snabba klipp'' i försvarspolitiken, borde
socialdemokraterna inse den absoluta nödvändigheten av en
långsiktig försvarspolitik. Vad vi gör med försvaret nu,
påverkar i första hand läget på andra sidan sekelskiftet.
Därför skall denna osäkerhetens parameter, snarare än årlig
kontroll av säkerhetspolitikens barometer, styra
försvarspolitiken.
Den militära potentialen i Sveriges närområde har
visserligen minskat sedan 1992, även om tendenser till
reorganisation och stabilisering i den ryska krigsmakten
noterats under senare tid. Den ryska militärdoktrin som
fastställts är ett exempel på hur det svenska läget faktiskt
försämras om avsedd planering genomförs. De strategiskt
rörliga styrkor som avses vara upprättade kring sekelskiftet
innebär att den ryska krigsmaktens förmåga till ett strategiskt
överfall kan öka.
Den politiska osäkerheten och de många frågetecknen
kring Rysslands väg är ännu tydligare idag än 1992 och utgör
därför en viktig del av beslutsunderlaget vid bedömningen
av regeringens nu aktuella förslag såväl som inför nästa
försvarsbeslut.
För Sveriges vidkommande är inte bara den politiska och
militära utvecklingen i vårt närområde av betydelse vid en
säkerhetspolitisk värdering. Inträdet i den Europeiska
unionen och möjligheterna till närmare samarbete inom
ramen för bl.a. den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken förbättrar vårt läge. Status som observatör
i WEU kan ge oss möjligheter till insyn och i begränsad mån
inflytande över viktiga beslut som berör också Sveriges
säkerhet.
Många fora -- få centra med kraft och förmåga
Den flora av säkerhetspolitiska arrangemang,
organisationer och samarbetsformer som Europa sett
reaktiveras och födas efter murens fall innehåller mycket
positivt. De många bokstavskombinationerna fyller var och
en för sig viktiga funktioner för att tillsammans förebygga
och förhindra konflikter mellan Europas folk och länder.
Mångfalden innebär emellertid också problem. Tröga
beslutsprocesser och nationella regeringars ovilja att
engagera sig i gemensamma problem dämpar styrkan i det
gemensamma agerandet. Organisationernas antal och status
riskerar på sikt att begränsa den reella handlingsfriheten att
agera snarare än stödja den. De många och löst eller inte alls
sammanfogade tegelstenarna i säkerhetsbygget formar i
mycket en koloss på lerfötter.
Den europeiska säkerhetsarkitekturen är långtifrån färdig.
Fortfarande saknas vitala och avgörande delar för att föra en
gemensam och kraftfull politik inom ramen för den
Europeiska unionen. Formandet av en sådan -- inledningsvis
vid regeringskonferensen 1996 -- lämnar ändå åtskilliga
länder utanför kraftfältet och därmed krävs särlösningar och
ytterligare samarbetsformer.
Sveriges vägval
Sveriges säkerhetspolitiska vägval är inte självklart. Det
begynnande 90-talets modifierade alliansfrihet -- i och med
vilken neutralitetspolitiken överspelats -- är alltjämt
ändamålsenlig. Samtidigt öppnar utvecklingen i vår omvärld
utan tvekan nya möjligheter. Sveriges val av
säkerhetspolitisk lösning måste föregås av en fri och öppen
debatt, där alla alternativ noggrant analyseras. Det kalla
krigets skygglappar får inte hindra Sverige från att
självständigt värdera och forma en nationell handlingslinje,
som sätter svenska säkerhetsintressen främst. Hela skalan
mellan renodlad alliansfrihet via olika typer av samarbete till
ömsesidiga alliansförpliktelser är värd att studera och
överväga, eftersom vi idag har ett helt annat
handlingsutrymme än under den kalla krigsperioden mellan
50- och 80-tal.
Inför EU:s regeringskonferens måste Sverige ha format
grundvalarna i en nationell handlingslinje i
säkerhetsfrågorna. Den uppgiften vilar tungt på alla
ansvariga politiker, men kräver också ett brett deltagande av
experter och medborgare. Självfallet måste frågan om
alliansfrihetens innebörd och framtid också belysas.
Utvecklingen i vår omvärld präglas, som nämnts ovan,
minst sagt av osäkerhet, men också av många olika och till
olika mål syftande samarbetsformer kring säkerhetsfrågor i
vid mening. Därför finns det i nuvarande läge lika starka skäl
som tidigare att bibehålla den militära handlingsfriheten, i
form av ett starkt försvar, som säkerhetspolitisk
grundtillgång.
I det säkerhetspolitiska brytningsskede som Sverige
onekligen står mitt i, är det naturligt för Moderata
samlingspartiet att verka för en noggrann beredning av dessa
frågor. Våra önskemål om en tillräckligt grundlig och seriös
behandling av säkerhets- och försvarsfrågorna har emellertid
ännu inte tillgodsetts. Härvid bådar regeringens handlag inte
gott för formandet av den nödvändiga nationella samlingen
kring säkerhetsfrågorna.
Säkerhetspolitiken och försvaret
Osäkerheten vad gäller formulerandet av målen för
försvaret talar för att vi bör ha en större säkerhetsmarginal
än förr, detta för att bättre kunna möta också oväntade
händelseutvecklingar. I det bipolära ''säkerhetssystemet''
var förutsägbarheten och därmed i många fall säkerheten
större än i dagens differentierade struktur. Samtidigt går det
inte att blunda för det faktum att det större hot som då
utvecklade sig krävde en större grad av säkerhet i
måluppfyllelse vad gäller försvarets kapacitet, eftersom ett
misslyckande på ett annat sätt än för närvarande hotade
Sveriges själva existens.
Säkerhetspolitiskt står tre punkter i förgrunden:
1. att ta aktiv del i EU:s gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitik och se till att stor hänsyn tas till de särskilda
strategiska och militärgeografiska förhållanden som råder i
Nordeuropa,
2. att fortsätta stödet till reformpolitiken i främst de
baltiska länderna och det ryska närområdet,
3. att vara pådrivande i skapandet av en fungerande
säkerhetsordning i hela Europa där inte bara EU spelar en
stor roll utan även FN, NATO, OSSE, WEU, PFP, NACC och
ER.
Sveriges politik i dessa tre hänseenden måste forma en
handlingslinje, som sammantaget tillgodoser det nationella
egenintresset att dels även fortsättningsvis självständigt styra
vårt land, dels kunna leva i fred oaktat förhållandena i vår
omvärld.
Det är lätt att se den säkerhetspolitiska utvecklingen i
Europa som enbart godartad och linjär. Även om utökat
samarbete på alla områden ter sig som det i ett längre
perspektiv mest sannolika, finns många tecken på nationella
motsättningar både i de östra och de västra delarna av
Europa. Efterhand ökat samarbete på ett område behöver
heller inte omedelbart följas av ökad förståelse och förstärkt
samarbete på andra.
Regeringens förslag
Regeringen ger i prop. 1994/95:100 tre argument för en
kraftig nedskärning av anslagen till främst det militära
försvaret. Sveriges ekonomiska läge, den gynnsamma
utvecklingen efter 1992, Sveriges medlemskap i EU och
antagandet att deltagande i den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken (GUSP) är ett säkerhetspolitiskt plus.
Regeringen menar att den gynnsamma utveckling som
förespåddes i FB 92 besannats och dessutom att EU-
medlemskapet (inklusive den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken) givit oss ett sådant säkerhetspolitiskt
nettoplus, att det nu kan kapitaliseras i form av
nedskärningar på försvaret. Enligt vår mening kan sådana
slutsatser inte dras förrän tidigast efter regeringskonferensen
1996. Vår rent militära säkerhet ökar inte på grund av
medlemskapet i EU. Därför är nedskärningar i dag inte
möjliga att motivera med detta.
Osäkerheten i den framtida utvecklingen betonas inte
tillräckligt starkt i propositionens mycket allmänt hållna
beskrivning av det säkerhetspolitiska läget. Den samlade
bedömning som görs är svepande och utan motiv: ''Den
beskrivna säkerhetspolitiska utvecklingen innebär
emellertid, att det är möjligt att göra vissa avsteg från nu
gällande operativa krav på förmåga och insatsberedskap.''
Moderata samlingspartiet delar inte denna uppfattning.
Regeringens förslag på försvarsområdet innebär att 1992
års försvarsbeslut riskerar att förlora sin profil. Den
nedskärning på 1 950 miljoner kronor som föreslås får
allvarliga konsekvenser för försvarets förmåga att lösa de
uppgifter som riksdagen då fastlade. I ljuset av den tioåriga
rationaliseringsprocess försvaret genomgått och de
nedskärningar som beslutades i krisuppgörelsen hösten 1992
(där huvuddelen av besparingen är en av ÖB självpåtagen
rationaliseringskomponent) blir detta ännu tydligare.
Det är otillfredsställande att regeringen föreslår en så
kraftig besparing utan att konkret ange var den skall göras.
Man till och med undantar områden från besparingar, vilket
i realiteten innebär att stora nedskärningar i
repetitionsutbildningen är det enda till buds stående medlet,
för att försvarsmakten skall kunna uppnå regeringens
besparingsmål.
Ett rimligt krav hade varit, att regeringen presenterat ett
sammanhållet och konkret förslag på grundval av ÖB:s
underlag från 1994-12-07. Då skulle riksdagen på ett säkert
sätt ha kunnat ta ställning till följderna av propositionens
förslag.
Säkerhetspolitiska skäl för att lämna försvarsbeslutets
ambitionsnivåer finns enligt Moderata samlingspartiets
uppfattning inte idag. Försvarspolitiken riskerar dessutom
genom regeringens förslag att förlora sin nödvändiga
långsiktighet. Till regeringens uttalade målsättning att utöver
de nu föreslagna två miljarderna i besparing avisera
ytterligare två miljarder finns starka skäl att redan nu ställa
sig ytterst tveksam.
Även en mindre försvarsmakt kräver stora investeringar. Ju
färre förband Sverige håller, desto viktigare är att kvaliteten
på materiel, personal och utbildning hålls på en hög
internationell nivå. Minskningar i volym kommer alltså inte
automatiskt att innebära möjligheter till besparingar. Detta
faktum, tillsammans med de internationella åtaganden alla
partier är överens om vikten av, gör framtiden i det närmaste
omöjlig att inteckna på det sätt regeringen gör. Först en
noggrann beredningprocess kan ge svaret på om besparingar
är möjliga.
Under sommaren och hösten har åtskilliga argument på
försvarspolitikens områden hämtats från den nedrustning
som nu pågår i övriga Europa. Många debattörer och
politiker -- inte minst försvarsministern -- menar att vi med
automatik skall följa förändringar i vår omvärld. Det finns
anledning att peka på att många av dessa länder under 70-
och 80-talen kraftigt ökade sina försvarsanslag. Åtskilliga
kommer därför att ha högre försvarsanslag i reala termer
1995 än vad de hade 1980. Detta trots att de i många fall
nyligen genomfört betydande nedskärningar. Våra
grannländer hade samtliga högre försvarsanslag 1993 än
1980. Finlands anslagsnivå var då 45 procent
högre, Norges 33 procent
högre och Danmarks anslagsnivå blygsamma 4 procent
högre än 1980.
Av länderna i vårt närområde är det endast Tyskland som
minskat sina försvarskostnader jämfört med 1980. Där var
anslagsnivån 1993 87 procent av den 1980. Under 1980-talet
har en omfattande förnyelse skett genom de successivt
kraftigt höjda anslagen hos våra grannar. Vad gäller teknisk
förnyelse gäller detta också förband i det forna
Sovjetunionen. Sverige fick i och med FB 92
möjlighet att restaurera försvaret och skaffa oss
generellt välutrustade och välövade förband. Att bryta
försvarsbeslutets inriktning riskerar att skapa en allvarlig
obalans mellan svensk försvarsförmåga och omvärldens
militära potential.
Enligt vår uppfattning saknar den s.k. generella
besparingen inom verksamheten och det regeringen
benämner ''tillvaratagandet av ytterligare möjligheter till
samordning och effektivisering inom främst
Försvarsmakten'' realistiska möjligheter att genomföras utan
att repetitionsutbildningen allvarligt minskas. De minskade
kraven på insatsberedskap och förbandens krigsduglighet,
som regeringen temporärt tillåter nedgå, redovisas inte i
propositionen och inte heller de besparingskonsekvenser det
eventuellt får. Därmed är det inte möjligt att ta ställning till
graden av realism i regeringens förslag i detta hänseende.
Regeringen anger att ambitionen avseende
krigsorganisationens materiella förnyelse minskas ''något''
och pekar dessutom särskilt ut ett antal materielprojekt.
Senareläggningar och reduceringar skall dessutom ske
avseende vissa byggnationsobjekt. Den enda tydliga
handlingsregel som regeringen ger ÖB är att man inte
accepterar en minskning av antalet grundutbildade. Enligt
vår mening torde arbetsmarknadspolitiska snarare än
säkerhetspolitiska skäl ligga bakom den bedömningen.
Enligt finansplanen skall 700 miljoner kronor tas som s.k.
generell besparing på statlig konsumtion. Regeringen anger
dessutom att man avser medge att FM senarelägger
materielbeställningar m.m. om ca 500 miljoner kronor.
När det gäller de civila delarna av försvaret, anger
regeringen särskilt att besparingsnivån skall vara lägre än för
de militära. Några säkerhetspolitiska skäl eller särskilda
beredskapsmotiv för detta anges anmärkningsvärt nog inte.
Ökade kostnader (också dessa ospecifierade) medges
endast för återinförandet av de värnpliktigas fria hemresor
varje vecka, något som avskaffades 1993 efter förslag i 1992
års stabiliseringsproposition.
Frivilligorganisationernas anslag föreslås oförändrat.
Moderata samlingspartiet delar den uppfattningen.
Vårt alternativ:
Fullfölj 1992 års försvarsbeslut 1992
års försvarsbeslut var förutseende och innebar ett
genomgripande trendbrott i det svenska försvarets
utveckling. Skall någon efterklokhet resultera i kritik, är det
i så fall inte att modernisering, teknisk anpassning och
förnyelse av försvaret i och med beslutet var för snabb, utan
snarare att behovet av förnyelse underskattades något.
Därför är det särskilt tillfredsställande att den borgerliga
regeringen fram till 1994 kunnat accelerera förnyelsen inte
minst avseende arméns mekanisering.
Försvarsbeslutet bör alltså fullföljas i stället för att de facto
rivas upp på det sätt som regeringen föreslår. Från en på
många områden mycket låg nivå, främst vad gäller
markstridskrafterna, återtas nu förmåga på bredden och når
en acceptabel internationell nivå.
FB 92 skall alltså ligga fast. Vi motsätter oss i första hand
den generella besparingen med hänvisning till det redan
ansträngda läget. Eftersom Försvarsmakten i FB 92 inte
tilläts planera med ekonomiska reserver och, som tidigare
påpekats, har stora självpåtagna rationaliseringskrav sedan
stabiliseringsbeslutet 1993, bedömer vi förslaget som
orimligt. Dessutom kvarstår de ekonomiska säkerheter på ca
4 miljarder,
som ÖB angivit som problem för
Försvarsmakten. En av dessa måste sannolikt lösas inom
ram. Detta gör en sänkning av ramen med 1 796
miljoner kronor för Försvarsmakten orealistisk. Detta
särskilt med hänsyn till de i stort sett oförändrade
målsättningar för förbandens utveckling som anges i
budgetpropositionen.
Enligt vår mening kan ytterligare medel komma att behöva
anvisas Försvarsmakten för att kompensera för merkostnader
på grund av bl.a. priskompensationssystemets funktionssätt.
När den av regeringen tillsatta kommittén för analys av
ekonomiska osäkerheter för Försvarsmakten avgivit sitt
betänkande den 1 mars,
finns underlag för ställningstagande i denna fråga.
Vi förutsätter att regeringen reglerar de ekonomiska
oklarheterna i kompletteringspropositionen och där anvisar
hur de uppkomna problemen skall lösas.
När det gäller besparingar på repetitionsövningar, som är
den ena konkret angivna besparingen på driften, så innebär
det ett i det närmaste totalt stopp för repetitionsövningar. 90 procent
av soldaterna ges inte möjlighet att upprätthålla sin
förmåga om ÖB:s konsekvensbeskrivning från december blir
tvungen att realiseras.
Det ''långtidskontrakt'' och försök till restauration av
förhållandet mellan uppgifter och resurser som genomfördes
i och med FB 92
raseras därmed. I FB 92
minskades antalet förband och
förbandsomsättningstider och repetitionsutbildningsbehov
sågs över. Repetionsutbildning genomförs redan nu på en
relativt låg nivå.
De ytterligare ingrepp i repetitionsutbildningen som nu
föreslås tillhör det mest anmärkningsvärda slöseriet med
skattebetalarnas pengar. Underhållet av gjorda investeringar
(repetitionsövningar och förbandsomsättningssystemet)
eftersätts under de närmaste åren.
Detta tvärstopp är omöjligt att acceptera. I
handlingsfrihetens namn förslösas värdet av stora
investeringar.
Det förslag om senareläggningar m.m. av
materielbeställningar på 500 miljoner
kronor som redovisas i finansplanen är lättare att
förstå även om objekten till del förefaller slumpvis utvalda.
Statsfinansiellt innebär emellertid senareläggningen av
pansarskott 95,
mörkerriktmedel till pvrb 56
(BILL), modifiering av rb 70
och spaningskapsel till JAS enbart att utgiften skjuts på
framtiden. De totala merkostnaderna för ständiga
förskjutningar och politiskt initierade förseningar kan
emellertid uppskattas till minst 10 procent. Så mycket dyrare
blir det alltså genomsnittligt att inte följa de planer som
ligger. Med hänvisning till de aviserade förseningarna i JAS-
projektet kan vi emellertid acceptera en viss förskjutning av
medel för spaningskapsel framåt i tiden. Den samlade
pansarvärnsförmågan ökade kraftigt genom FB 92
ooch de beslut som därefter fattats. En tidsförskjutning
i projektet Pansarskott 95
torde därför inte påverka denna förmåga allvarligt.
På det civila försvarets område bedömer vi att regeringens
lägre, om än inkonsekventa, besparingsnivå inte utgör något
hot mot fullföljandet av intentionerna i 1992 års
försvarsbeslut. Besparingen på 45 miljoner accepteras
sålunda.
I motsats till regeringen menar vi vad gäller
skyddsrumsbyggandet, att den studie som genomförts av
Statens räddningsverk och Försvarets forskningsanstalt
redan nu, till skillnad från tidigare, ger tillräckliga motiv för
en drygt 30-procentig minskning av anslaget D 2.
Skyddsrum m.m. med 225 miljoner
kronor.
Det civila försvarets utveckling är en viktig del av profilen
i FB 92.
Lagen om civilt försvar och den överenskommelse om
medel för beredskapsförberedelser som slutits mellan staten
och Svenska kommunförbundet utgör en god grund för
formandet av ett tidsenligt civilförsvar. Utöver de av
regeringen angivna besparingarna är vi emellertid beredda
att spara ytterligare på anslagen till Befolkningsskydd och
Räddningstjänst. Statens räddningsverk bör självt avgöra
innehållet i besparingen, men denna kan t.ex. läggas ut som
en minskning av den totala utbildningskapaciteten. En
möjlighet kan vara nedläggning av en av de fyra
räddningsskolorna.
Även på området Övrig verksamhet föreslår regeringen
besparingar. Av dessa accepterar vi 36 miljoner kronor.
Nämnden för strategisk försvarsforskning bör inte läggas
ned.
Riktlinjer för framtiden
En översiktlig säkerhetspolitisk analys leder till några
klara slutsatser vad gäller förändringar i uppgiftsställningen
till Försvarsmakten. Tre punkter är särskilt viktiga:
1. Risken för storkrig blir allt mindre och dessutom ges en
allt längre förvarningstid i takt med att omvärlden inte längre
underhåller sin militära potential på bredden.
2. Risken för lågintensitetskonflikter, som nu inte längre
hålls i schack av det gamla säkerhetssystemet, ökar och
risken för mindre konflikter ökar samtidigt.
3. Behovet av förband för deltagande i internationella
operationer ökar. Dessa uppgifter får dessutom en tydligare
koppling till vitala svenska säkerhetsintressen än tidigare,
dels genom samarbete med nordiska såväl som
västeuropeiska och andra länder, dels genom de återhållande
effekter som fredsbevarande och fredsskapande insatser har
och har haft t.o.m. i det forna Jugoslavien.
Dessa slutsatser leder självfallet till konsekvenser för
försvarets uppgifter och utformning, som närmare skall
beredas under det närmaste året.
Vägledande för nästa försvarsbeslut måste emellertid en
ytterligare teknisk anpassning vara. Här spelar självfallet
idéerna kring det tredimensionella kriget med den alltmer
avgörande betydelsen av spanings-, sambands-,
underrättelse- och ledningssystem stor roll för utformningen.
Ett kvalificerat luftförsvar och snabbrörliga, såväl tunga
som lätta, mekaniserade förband är exempel på absoluta
förutsättningar för ett lyckosamt utfall av striden. Oavsett
detta kommer behovet av en stor mängd av något mindre
kvalificerade förband med lägre rörlighet att vara fortsatt
stort.
Handlingsfrihet är nyckelordet för en försvarsplanering
med stor osäkerhet om såväl den goda som den mer onda
omvärldens utveckling. Både våra förhoppningar om ett allt
närmare samarbete inom bl.a. EU:s ram och vår osäkerhet
inför händelseutvecklingen i öst talar för bibehållandet av ett
starkt försvar och därmed en hög grad av handlingsfrihet.
Oavsett om de ekonomiska resurserna ökar marginellt, är
oförändrade eller minskar drastiskt så kommer antalet
förband sannolikt att nedgå ytterligare. Arvet av materiel --
alltifrån armébrigadernas till ytattackens fartyg eller
ubåtarna -- är för stort för att vi skall kunna omsätta samma
antal som vi tidigare haft, eftersom omsättning alltid innebär
en fördyrande teknisk uppgradering av materielen.
Teknikfaktorns införande hämmade detta faktum men löser
inte ens om den får vara kvar det grundläggande problemet.
Investeringsbehoven är helt enkelt för stora för att
vidmakthålla krigsorganisationens storlek.
Nettosumman av minskade kostnader på grund av minskad
volym kombinerad med ökade kostnader för teknisk
förnyelse och internationella åtaganden är som tidigare
nämnts svårbedömd.
Internationell verksamhet
Den moderata utgångspunkten är att ännu så länge enbart
utbilda förband som går att använda i krigsorganisationen.
Ordinarie enheter med frivillig personal från hela Sverige
bör ingå i vår utlandsstyrka. Det internationella
engagemanget är förenat med mycket höga kostnader, som
aldrig nyttiggörs existensförsvaret av Sverige. Därför bör
dessa uppgifter ännu så länge finansieras särskilt över tredje
huvudtiteln och i förekommande fall från gång till gång.
Våra internationella åtaganden får inte urholka förmågan att
försvara Sverige.
På sikt ställer omfattande internationella operationer nya
krav på den anställda personalen. Det synes svårt att klara
våra internationella åtaganden utan att successivt ålägga
svenska officerare tjänstgöring utomlands på samma sätt
som inom landet. Härvid bör emellertid löne- och
anställningsvillkor ses över särskilt, eftersom förutsättningar
och villkor helt förändras, bland annat vad avser
riskexponering och situationen för hemmavarande familjer.
Den fortgående moderniseringprocessen av försvaret
måste fortsätta. Inriktningen bör framdeles vara
handlingsfrihet för att möta olika säkerhetspolitiska
utvecklingslinjer och inbyggda förutsättningar för att på
längre sikt kunna återta förmågan att möta ett fullskaligt
invasionsförsök.
Grundorganisatoriska frågor (förbandsproduktion)
Ett negativt ingångsvärde är att frågorna kring framtidens
förbandsproduktion inte är tillräckligt genomlysta. Försvars
makten/Försvarsdepartementet och försvarsutskottet har
visserligen samverkat och utbytt erfarenheter kring
beräkningar vid nedläggningar och flyttningar, men detta har
egentligen bara förbättrat metodiken i kalkylerandet av olika
faktorer. I grunden kan man på det sätt som regeringen gör i
propositionen hävda att enighet har nåtts kring
beräkningsmodeller m.m.
Någon enighet kring vilka vägar som leder till en mer
rationell förbandsproduktion och vilka faktorer som här är
avgörande har emellertid inte uppnåtts. Beslut föreligger om
genomlysning av hela Flygvapnets förbandsproduktion och
förslag om nedläggning av en flottilj (motsv.) skall
framläggas 1995. Enligt vår uppfattning bör hela systemet
för förbandsproduktion genomlysas inför nästa
försvarsbeslut.
Försvarsindustriella frågor
Senare i år skall Försvarsmakten redovisa behovet av
teknologisk kompetens för att långsiktigt uppfylla
säkerhetspolitiska och operativa krav. Grunden för en politik
för försvarsindustrin måste vara vad som gynnar det
nationella säkerhetsintresset mest. Under lång tid har svensk
försvarsindustri haft en mycket stor bredd med tillverkning
av i stort sett alla tänkbara system. I förhållande till vårt lands
och försvarets storlek är omfattningen självfallet än mer
unik.
Internationella bedömningar tyder på en fortsatt kraftig
nedgång i försvarsindustrin. Detta gäller i stort sett alla delar,
men är särskilt tydligt i mer konventionell vapenindustri men
också flygindustri. Svensk försvarsindustri står, trots
nedgången och passerade såväl som framtida kritiska
omslagspunkter till trots, mycket stark även i denna nedgång.
Omstruktureringen av försvarsindustrin har förlöpt väl
nationellt, även om ytterligare omstruktureringsmöjligheter
föreligger. Nu måste emellertid ytterligare steg mot
internationell integration tas. Här är politiska viljeyttringar
och stöd från regeringen av stor betydelse. Även
exportreglerna bör ses över i takt med den ökade
internationaliseringen. Svensk försvarsindustri bör ha
möjlighet att gå in i samarbete och export även avseende
vapensystem, som inte utvecklas för det svenska försvarets
behov.
Vid bedömning av motköp vid beställningar av utländsk
materiel bör större vikt läggas vid sådana motköp, som
upprätthåller av statsmakterna prioriterad kompetens i stället
för att säkra tillfälliga arbetstillfällen i Sverige.
Vilken kompetens Sverige skall prioritera och i det längsta
behålla vad gäller förmåga till såväl vidmakthållande som
nyutveckling beror delvis på förutsättningarna för ett
djupgående samarbete med andra länders försvarsindustri.
Regeringens allmänt hållna bedömningar utgör härvid ett
otillfredsställande underlag för bedömningen av
försvarsindustrin och dess framtid.
Lednings-, sambands-, underrättelse- och spaningssystem,
d.v.s. system med stort innehåll av bl.a. elektronik, och
optronik, bör ges hög prioritet. Att bibehålla
systemsammanhållande svensk kompetens på bl.a. dessa
områden kan vara viktigare än att kunna tillverka alla
vapenplattformar.
Ökad precision och ökad grad av ledningsbarhet ökar
däremot vapenverkan och systemeffekt avsevärt. Att vara
ledande alternativt ha en god förmåga på dessa områden är
viktigt. De civila applikationerna av datateknik och
telekommunikationsteknik driver i dag, till skillnad från
tidigare, teknikutvecklingen. Detta faktum måste självfallet
också tas med i beräkningen, när vi värderar den svenska
försvarsindustrin.
Försvarsspecifik forskning och utveckling blir i ljuset av
detta ännu viktigare. Andelen medel till FoU inom försvaret
bör inte minska. Den förändring av styrningen av
försvarsforskningen som den borgerliga regeringen
genomförde, riskerar nu att äventyras av regeringens förslag
att inte upprätta myndigheten Nämnden för strategisk
försvarsforskning. Enligt vår uppfattning utgör denna ett
viktigt komplement till den mer konkreta
beställningsforskning som myndigheterna numera styr
själva. Regeringens besparing på detta område bör därför
avvisas.
Långsiktig handlingsfrihet på det försvarsindustriella
området är dyrbar, särskilt om man inte har helt klart för sig
vilken kompetens man vill prioritera. Målsättningen, även
om det är svårt, måste vara att satsa skattebetalarnas pengar
på försvarsindustri, som dels tillverkar sådant vi behöver
också i någorlunda närtid, dels utgör en del i en strategi för
kompetensförsörjning på sikt. Att bevara ''allt'' på bredden
i handlingsfrihetens namn kostar för mycket pengar och
riskerar dessutom att ske på bekostnad av operativ förmåga
respektive handlingsfrihet på andra områden.
Värnpliktsfrågan
Att värnplikt är nödvändig för att tillgodose försvarets
behov av personal både kvalitativt och kvantitativt är i stort
oomstritt. Hur denna värnplikt skall utformas nåddes
fullständig politisk enighet kring i Pliktutredningen, vars
förslag i huvudsak genom riksdagens beslut i december 1994
resulterat i den nya lagen om totalförsvarsplikt.
Utgångspunkten för förslagen är att antalet värnpliktiga
som grundutbildas i fred skall styras av krigsorganisationens
behov. Andra hänsyn, t.ex. rättvise- och folkförsvarsaspekter
avvisades inte, men gavs lägre prioritet i avvägningen mellan
att utbilda fler mycket och länge och att använda de resurser
som den minskade värnpliktsutbildningen frigjort till
förnyelsen av försvaret.
En återgång till tidigare tillämpning av den allmänna
värnplikten skulle sannolikt kosta kring en miljard per år. En
mindre ambitiös variant där alla ges möjlighet att genomgå
t.ex. en tremånaders soldatutbildning kostar 200--400
miljoner kronor beroende på årsklassens storlek. Detta med
nuvarande behov i krigsorganisationen, d.v.s. ca 34 000
värnpliktiga i grundutbildning varje år. Om dessa
behov skulle minska ytterligare till följd av dels en minskad
organisation, dels en större andel anställd personal, närmar
sig den summan också miljarden. Till detta kommer
kostnader för utrustning och repetitionsövningar. Ytterst
handlar värnpliktsfrågan alltså om pengar. Varje nytt tusental
värnpliktiga som skall ges 3 månaders
soldatutbildning kostar på marginalen 40 miljoner
kronor. Till detta kommer behov av
förläggningsutrymmen om fler än 5 000/år
skall utbildas.
Det finns fyra huvudmotiv för att diskutera utbildning av
de vapenföra som idag placeras i utbildningsreserven. Det
första är för att säkra försvarets förankring i folkdjupet och
bibehålla en förståelse för försvaret och dess funktionssätt
hos befolkningen. Det andra är ett eventuellt behov av dessa
soldater till bevakningsuppgifter. En mängd idag oförsvarade
skyddsobjekt inom totalförsvaret har identifierats. Det tredje
är nödvändigheten av en soldatutbildad reserv för att säkra
återtagningsförmågan och kunna snabbutbilda förband
respektive behovet av en bredare rekryteringsgrund till
hemvärnet, som med dagens grundutbildningsvolymer har
svårigheter att fylla sina kadrar. Det fjärde och för många
avgörande är rättviseaspekten och de konsekvenser den får
för motivationen hos de mönstrande. Åtskilliga debattörer
hävdar att nuvarande system på sikt kommer att leda till
kompensationskrav som minskar den ekonomiska vinning
som förutsattes vid beslutet 1992.
Vad gäller försvarets folkliga förankring är detta
naturligtvis ett giltigt argument. Problemet är bara att en
allmän tillämpning av grundutbildning för alla vapenföra tar
stora resurser från det som är försvarets egentliga uppgift.
Vi försvarar ytterst inte Sverige med folklig förankring
utan med utbildade krigsförband. Man får heller inte glömma
att mellan 50 och 65 procent
av de prövade gör grundutbildning inom försvaret
på samma sätt som tidigare. Någon artskillnad i försvarets
folkliga förankring blir alltså inte fallet, däremot en
gradskillnad.
Behovet av skyddsstyrkor är ett faktum, men uppsättandet
i mycket en kostnads- och därmed avvägningsfråga. Med
nuvarande eller mindre krigsorganisation kan inte
skyddsförbanden gärna prioriteras högre än idag. Det
sistnämnda argumentet -- hemvärnets behov av
rekryteringsbas -- kan lösas genom frivillig grundutbildning.
Sådana försök har gjorts bl.a. med lottor under sommaren
1994. Rättvisefrågan och de eventuella kompensationskrav
som kan komma får övervägas när de blir aktuella. För
närvarande finns inga tecken som tyder på oöverstigliga
problem i dessa avseenden.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om osäkerheten i den
säkerhetspolitiska utvecklingen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om försvarsindustriella frågor,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om strategisk försvarsforskning,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om värnpliktssystemets tillämpning i
framtiden,
5. att riksdagen till A 1. Försvarsmakten för budgetåret
1995/96 anvisar ett ramanslag på 60
924
034
000
kr,
6. att riksdagen till D 1. Befolkningsskydd och
Räddningstjänst för budgetåret 1995/96 anvisar ett
ramanslag på 947
295
000
kr,
7. att riksdagen till D 2. Skyddsrum m.m. för budgetåret
1995/96 anvisar ett förslagsanslag på 456
509
000
kr,
8. att riksdagen beslutar inrätta ett nytt anslag, G
17. Strategisk försvarsforskning, och till detta för
budgetåret 1995/96 anvisar ett anslag på 45
000
000
kr.
Stockholm den 24 januari 1995
Arne Andersson (m)
Henrik Landerholm (m)
My Persson (m)
Olle Lindström (m)
Rolf Gunnarsson (m)
Göthe Knutson (m)
Carl Fredrik Graf (m)
Stig Grauers (m)
Anders Björck (m)
Wiggo Komstedt (m)
Ingvar Eriksson (m)
Göran R Hedberg (m)
Ola Karlsson (m)