1. Den internationella arenan, risker och hot
För första gången i vår historia är inte Sverige utsatt för något direkt militärt hot. Ännu är det dock för tidigt att inkassera avgörande fredsvinster. Nya hot kan riktas mot landets säkerhet, bland annat orsakade av nya styrkeförhållanden.
Det kalla krigets exceptionella rationalitet har övergått till en era med instabilitet och ovisshet. Det som kännetecknar denna nya era är ökad regional instabilitet i många delar av världen, att Ryssland förblir en stark militär makt samtidigt som Förenta Staterna för en lång tid framöver kommer att vara den viktigaste stabiliserande faktorn av internationell säkerhet. Nya maktförhållanden håller på att etableras runt om i världen. I detta sammanhang är det viktigt att uppmärksamma Asiens tilltagande betydelse. I Europa fortsätter det fredliga integrationsarbetet i de västra delarna. I Öst- och Centraleuropa finns både positiva tecken på återhämtning och vilja till samarbete men också oroväckande företeelser som olösta konflikter och upplösning.
Den främsta säkerhetsrisken består dock av regionala konflikter som via en möjlig eskalering kan äventyra regional och internationell stabilitet. Andra allvarliga säkerhetspolitiska risker i framtiden är spridningsrisken av massförstörelsevapen till mindre nogräknade länder samt allvarliga icke-militära hot som terrorism och organiserad kriminalitet.
Ännu saknar den internationella arenan en institutionaliserad effektiv konfliktsregleringsmekanism. FN och ESK har fört mycket gott med sig men förmår inte att hantera alla akuta konflikter och ännu mindre att sätta stopp för dem. Därför måste varje land ännu idag ansvara för den egna säkerheten. Varje diskussion om Sveriges specifika säkerhet måste ta sin utgångspunkt i det faktum att Sverige är en halvö i norra Europa och att Ryssland oavsett sönderfall eller ej kommer att vara en mäktig militär faktor att räkna med. Det som är mest oroande är den ovisshet som Rysslands instabilitet skapar.
Rysslands utveckling mot en fredlig och marknadsekonomiskt inriktad demokrati är inte säkrad. Fortfarande förfogar Ryssland över stridskrafter som är bland de största och mest moderna i världen. Kärnan avses utgöras av strategiskt rörliga styrkor med hög kvalitet. Förekomsten av relativt starka totalitära politiska krafter minskar säkerheten. Det är avgörande för den europeiska säkerheten att de östeuropeiska länderna får den yrkesmässiga kompetens och de ekonomiska resurser som krävs för att de skall utveckla en parlamentarisk demokrati och en utvecklad marknadsekonomi med välfungerande institutioner. Europeiska unionen har ett avgörande ansvar för att denna utveckling fortsätter.
Sverige skall verka för att Europeiska unionen spelar en aktiv roll för att global rättvisa och fred skall kunna utvecklas. För att värna gemensamma intressen skall svenska åtaganden främja europeisk säkerhet och vara fredsbevarande. Sverige bör deltaga i ett sådant försvarspolitiskt samarbete inom Europeiska unionen som syftar till europeisk säkerhet och bygger på varje nations självständiga beslut om militära insatser. Genom ett europeiskt försvarssamarbete stöds också den svenska försvarspolitiken som syftar till fred och frihet.
Regeringen anför att Sverige kan komma att delta som observatör i VEU. Kristdemokraterna anser att Sveriges medlemskap i EU nu bör följas av ett närmande till VEU. Detta närmande bör i ett första steg bestå av en ställning som observatör för att utröna vilka fördelar och skyldigheter som Sverige skulle möta vid ett fullvärdigt medlemskap i VEU.
Inom ramen för Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) skall Sverige verka för en regional säkerhetslösning.
Givetvis har det kalla krigets slut inneburit att riskerna för ett storskaligt krig kraftigt reducerats på kort- och medelfristig sikt. På längre sikt vet vi dock litet och på grund av att all militär försvarsberedskap tar lång tid att bygga upp är det för tidigt att dra för radikala slutsatser av det nya läget.
2. Syfte och målsättning med det svenska totalförsvaret
Kristdemokraterna anser att försvarspolitiken tillsammans med utrikes- och biståndspolitiken skall verka fredsbevarande. I sin utformning skall Sveriges militära försvar skydda vårt territorium från kränkningar i fredstid och förhindra invasion eller frihetskränkande påtryckningar från främmande makt.
Den säkerhetspolitiska utvecklingen och krigsriskerna i det nordiska området förblir i hög grad avhängiga av det allmänna säkerhetspolitiska klimatet i och i anslutning till Europa, och speciellt av stormaktsrelationerna. Sveriges nationella intressen är oavsett säkerhetspolitiskt läge lika betydelsefulla. Sveriges långsiktiga överlevnad, vår befolknings väl, vår territoriella integritet, fria och fredliga relationer med omvärlden, ekonomisk utveckling och energitillförsel är i alla tider lika aktuella att värna. För dessa intressen fungerar totalförsvaret som en yttersta garant.
Den samlade utvecklingen i Europa är gynnsam för Sveriges säkerhet även om de omfattande militära förändringarna hittills koncentrerats till Centraleuropa. Risken för ett stormaktskrig ter sig mindre än under de senaste årtiondena. Under alla förhållanden förutsätter en storkonflikt en avgörande försämring av de internationella relationerna i förhållande till det nuvarande samarbetsklimatet. För det svenska försvarets långsiktiga utveckling måste emellertid utgångspunkten vara att vi skall kunna gardera oss även för mindre troliga men för vår säkerhet potentiellt hotande utvecklingsalternativ.
En viktig konsekvens av slutet på det kalla kriget är att vi vågar inse att Sveriges nationella intressen mer och mer sammanfaller med de som våra grannar och västeuropeiska länder har.
Totalförsvarets planering skall även fortsättningsvis utgå från att ett militärt angrepp mot Sverige eller andra svåra säkerhetspolitiska påfrestningar utgör ett led i en större konflikt mellan stormakter. Sådana angrepp kan antas syfta till att utnyttja Sverige som genomgångs- och basområde för militära operationer riktade mot mål i vårt närområde respektive till att hindra motparten från ett sådant utnyttjande. Svenskt område kan då bedömas ha strategiskt intresse som genväg vid flygoperationer, som genomgångsområde, som basområde främst för flygstridskrafter och för framskjuten luftbevakning.
3. Totalförsvarets strategi och förmåga
Totalförsvarets förmåga att möta ett väpnat angrepp är grundläggande för dess förmåga att stödja säkerhetspolitiken. Sverige skall därför upprätthålla ett effektivt totalförsvar. Det skall i första hand vara fredsbevarande genom att ha sådan styrka, sammansättning, ledning, beredskap och uthållighet, att en angripares förluster och uppoffringar i samband med försök att utnyttja vårt land inte ter sig rimliga i förhållande till fördelarna.
Ett så utformat totalförsvar bidrar till lugn, stabilitet och begränsad stormaktsnärvaro i det nordiska området i fred och i internationella kriser. Det är också en förutsättning för att bevara trovärdigheten för Sveriges militära alliansfrihet och skapar respekt för vår vilja och förmåga att försvara hela vårt land om vi skulle utsättas för ett militärt angrepp. Sverige försvarar sig självt och ingen annan försvarar Sverige.
Vårt totalförsvar skall ha en betryggande förmåga att motstå ett angrepp som med kvantitativt begränsade styrkor av hög kvalitet och med endast kort militär förvarning riktas mot vitala funktioner inom Sveriges nationella ledningssystem och inom totalförsvaret.
Totalförsvaret skall motverka att Sverige dras in i krig eller kriser i omvärlden, skydda landet mot verkningarna och trygga för landet nödvändig försörjning. Respekten för vår territoriella integritet skall upprätthållas genom förmåga att ingripa konsekvent mot varje form av kränkning av vårt luftrum och territorium såväl i fred som under neutralitet.
Totalförsvaret skall vidare värna civilbefolkningen mot verkningarna av krigshandlingar, trygga en livsnödvändig försörjning och upprätthålla de viktigaste samhällsfunktionerna. Det fredstida samhällets resurser och dess robusthet och omställningsförmåga är härvid avgörande. Den som har ansvar för en verksamhet i fred har motsvarande ansvar vid kriser och i krig.
Totalförsvaret skall vara uppbyggt på en totalförsvarsplikt och organiserat så att det är hela folkets angelägenhet. Genom allmän totalförsvarsplikt bereds medborgarna tillfälle att efter förmåga bidra till hela landets försvar. De pliktuttagna skall beredas meningsfull tjänstgöring och totalförsvarets behov av personal skall styra uttagningen. Totalförsvarets folkliga förankring förstärks genom det betydelsefulla arbete som utförs av de frivilliga försvarsorganisationerna.
Totalförsvaret måste göras mer flexibelt för att kunna medverka i ökad utsträckning i humanitära och fredsbevarande operationer under FN:s eller ESK:s ledning. Den svenska säkerhetspolitiken får i långt större utsträckning än tidigare en europeisk dimension som vad gäller fredsskapande verksamhet i Europa innebär ökande behov av nära samverkan mellan Utrikesdepartementet och Försvarsdepartementet. Det är därför nödvändigt att skapa en struktur för svensk fredsbevarande verksamhet. Härvid måste beaktas att resurser till fredsbevarande verksamhet inte får urholka totalförsvarets ekonomiska ramar samt att totalförsvarets helt grundläggande uppgift är att ansvara för försvaret av Sverige.
Nya krav ställs på vår säkerhetspolitik att kunna hantera mångfasetterade hot som inte bara är militära. De säkerhetsrisker vi ser idag är regionala konflikter som kan äventyra regional och internationell stabilitet, spridning av massförstörelsevapen till mindre nogräknade länder samt icke-militära hot som terrorism, organiserad kriminalitet och miljökatastrofer och flyktingströmmar. Det är därför angeläget att undersöka hur totalförsvaret kan få en allsidig användning.
Det är viktigt att förmågan att anpassa totalförsvaret till omvärldsförändringar främjas av att organisationen vidmakthåller en tillräcklig kompetens och materiell kvalitet. Försvaret är uppbyggt kring långsiktighet. Dock kan konflikterna skifta snabbare än totalförsvarets förmåga att vara anpassat i storlek och styrka. Det är därför omöjligt att avveckla vitala delar av försvaret när det är lugnt och sedan snabbt försöka återtaga dessa om det blir orostider. Utgångspunkten måste alltid vara en allsidig säkerhetspolitisk analys.
Kraven på totalförsvarets förmåga att möta ett väpnat angrepp över kust alternativt landgräns, enligt ambitionen i 1992 års försvarsbeslut, kan fullt ut tillgodoses först efter något års komplettering av utrustning och utbildning. Efter en högst ettårig återtagningsperiod skall alla väsentliga delar av totalförsvaret kunna utnyttjas med full effekt omedelbart efter mobilisering. Planläggningen för en sådan forcerad återtagning får förutsätta att genomförandet sker utan direkta ekonomiska restriktioner.
För att ett återtagande skall bli verkningsfullt för totalförsvaret måste en plan för detta finnas framtagen och ständigt uppdateras utifrån eventuella omvärlds- och försvarsmaktsförändringar. I ett långsiktigt försvarsbeslut måste kapacitet finnas att återta vilket inte enbart handlar om materiel utan om den allra viktigaste komponenten i totalförsvaret, människan. Återtagningsbegreppet måste således ges ett såväl brett som detaljerat innehåll.
För att vi skall kunna upprätthålla ett effektivt totalförsvar måste totalförsvarets två pelare det militära försvaret och det civila försvaret ha gemensamma planeringsförutsättningar. Förberedelserna på civil sida är lika viktiga som på militär sida. Beredskapskraven för totalförsvarets två pelare måste samordnas!
För att öka effektiviteten i totalförsvarets olika verksamheter bör olika former av samverkan och samordning eftersträvas med statliga myndigheter, kommuner och landsting.
4. Förvarsmaktens uppgifter
Besparingarna inom försvarsmakten beräknas uppgå till ca 1,8 miljarder kronor. Regeringen föreslår att kraven på insatsberedskap och krigsduglighet för vissa krigsförband sätts ned. Ambitionen vad gäller materiell förnyelse minskas.
För att försvarsmakten skall kunna upprätthålla en effektiv incidentberedskap så att ingripande kan ske mot varje form av kränkningar mot vårt luftrum och territorium bör inga besparingar göras i detta avseende. I ett läge av höjd politisk spänning i Europa är förmågan att tolka förvarningssignaler av stor betydelse.
Försvarsmaktens viktigaste uppgift är att kunna möta ett väpnat angrepp mot vårt land varifrån det än kommer. Försvarsmakten skall ha en betryggande förmåga att motstå ett angrepp, som, med kort militär förvarning, inledningsvis kraftsamlas mot vitala funktioner inom Sveriges nationella ledningssystem och inom totalförsvaret.
Försvarsmakten skall vidare ha beredskap att snabbt kunna komplettera utbildningen och den materiella tillgängligheten så att den samlade försvarsförmågan successivt stärkes.
Försvarsmakten skall avsätta medel för att med egna resurser kunna stödja humanitära hjälpinsatser i katastrofsituationer i andra länder.
Vid ett angrepp över havet skall försvarsmakten inriktas mot att hindra en angripare att få fast fot på svensk mark. Vid ett angrepp över landgränsen skall inriktningen vara att successivt bryta angriparens anfallskraft genom ett djupförsvar.
Civilmotstånd och andra alternativa försvarsformer skall vara ett komplement till det militära försvaret och vara en möjlighet till aktiva insatser för medborgare, som utan att bruka vapen vill deltaga i försvaret av Sverige.
Inriktningen av försvarspolitiken skall ske mot en till de säkerhetspolitiska målen anpassad balans mellan uppgifter och resurser, mellan kvalitet och kvantitet. Med en fast förankring i samhället, kompetent personal, hög teknologisk förmåga, en flexibel och anpassningsbar försvarsstruktur främjas den goda försvarsvilja som är nödvändig för att vårt försvar skall kunna fylla sin uppgift i orostider.
5. Försvarsmaktens organisation
Regeringen förslår i budgetpropositionen att grundutbildningen av värnpliktiga för amfibieförband och områdesbundna kustartilleriförband inte bör genomföras vid Norrlandskustens marinkommando efter den 1 november 1997. Vid överväganden och beslut om organisation och lokalisering av verksamheter inom grundorganisationen behövs ett beslutsunderlag utifrån försvarsekonomisk och samhällsekonomisk värdering skriver regeringen. Härav följer att framtida grundorganisationsförändringar bör underkastas denna nya systematiserade metod. Utbildningen vid MKN/KA5 bör därför bibehållas i nuvarande omfattning och behandlas i samband med 1996 års försvarsbeslut.
6. Armé-, marin- och flygstridskrafterna
Arbetet med att fullfölja 1992 års försvarsbeslut måste i allt väsentligt fortsätta. För att bevara trovärdigheten för Sveriges alliansfrihet är det nödvändigt att hålla fast vid den omfattande modernisering som nu pågår. I den del av totalförsvaret som ska lösa de absolut svåraste uppgifterna i händelse av väpnat angrepp mot Sverige måste stridskrafterna ha en tydlig kvalitetsprofil. För att nå största möjliga försvarseffekt behövs en ökad integrering av system och funktioner.
Ett modernt angrepp kan innehålla många olika slag av stridsinsatser inom hela vårt land. Vi får ett stridsfält som saknar tydliga frontavsnitt där strid förs över hela ytan samtidigt. Våra stridskrafter måste därför ha förmåga att i alla skeden av striden kunna möta angriparen i luften, på sjön och på marken. En väl avvägd och balanserad försvarsmakt med hög kvalitet och stor flexibilitet måste därför kunna strida med stor uthållighet. För att vi ska kunna försvara hela vårt land är det viktigt att satsa på hög operativ rörlighet. Även om flygvapnet här har en central roll i att värna Sveriges territorium når vi bäst försvarseffekt genom att armé-, marin- och flygstridskrafterna uppträder samordnat.
7. Personal
Även om inriktningen av det svenska totalförsvaret går mot en alltmer tekniskt avancerad utformning kommer alltid dess grundstomme att utgöras av befäl, värnpliktiga, civilpliktiga och civil personal. Det är av stor vikt att framtida omstruktureringar sker med stort hänsynstagande till dem som blir övertaliga. Regeringens förslag om en metod att ta fram statsmakternas underlag för överväganden i samband med större förändringar av Försvarsmaktens grundorganisation anses ge goda förutsättningar för ett tillfredsställande beslutsunderlag.
Beslut om förändringar av grundorganisationen inom Försvarsmakten måste förankras hos berörda lokala parter. Därför bör former skapas som ökar det lokala deltagandet i utredningsarbetet inför eventuella framtida grundorganisationsförändringar. De lokala parterna bör ges tillfälle att framföra sina synpunkter och delta i förändringsarbete med sina kunskaper.
Personal som är kvar i organisationen måste självfallet ges goda utvecklingsmöjligheter genom intressanta och stimulerande arbetsuppgifter och goda arbetsförhållanden i övrigt. En förutsättning för god anda och försvarsvilja är att all personal känner så stor trygghet som möjligt. En närmare belysning av de värnpliktigas situation presenteras separat.
8. Försvarsindustrin och vapenexporten
Sverige har sedan länge en inom många områden betydande försvarsindustri. Den har vuxit fram inom ramen för en långsiktig inriktning av försvarets beställningar, tillgång till en kvalificerad beställare och en bas i svensk verkstadsindustri. Det är av fortsatt stor säkerhetspolitisk betydelse att vi inom landet kan behålla en försvarsindustriell kompetens även i framtiden. Dock kommer det minskade behovet av försvarsmateriel, teknisk komplexitet och höga utvecklingskostnader att innebära strukturomvandlingar och ett ökat internationellt samarbete. En utgångspunkt i försvarsindustrins utveckling måste vara att Sverige skall kunna utnyttja och vidmakthålla anskaffade system vid kriser och i krig utan att vara beroende av stöd utifrån.
Kristdemokraterna vill att vapenexporten har en sådan inriktning att den helt begränsas till stabila demokratiska stater. Kds har därför medverkat till att Sverige har fått en ny stramare vapenexportlag som i princip innebär att fri export endast får förekomma till de nordiska och de neutrala länderna. I övriga fall skall en noggrann analys och kontroll ske. Genom medlemskapet i EU kan denna fråga få en ännu bättre lösning. Ett organiserat samarbete på krigsmaterielområdet med försäljning till främst EU-länder och förbud mot vidareexport innebär att svenska vapen i större utsträckning hamnar i europeiska demokratiska länder.
9. Det civila försvaret
Huvuduppgifterna för den civila delen av totalförsvaret sammanfattas i Försvarsbeslut 1992:
a) att värna civilbefolkningen mot verkningar av krigshandlingar och under kriser och i krig trygga en livsnödvändig försörjning b) att under kriser och i krig stödja försvarsmakten, samt c) att, för fullföljandet av dessa uppgifter, under kriser och i krig upprätthålla de viktigaste samhällsfunktionerna.
Stödet till försvarsmakten skall i första hand inriktas mot ett snabbt och säkert genomförande av mobilisering och krigsorganisering i syfte att säkerställa försvarsmaktens omedelbara stridsförmåga. Stödet till försvarsmakten måste preciseras och konkretiseras för att totalförsvarets civila del skall kunna bidra till en betryggande förmåga att motstå ett överraskande anfall som kraftsamlas mot vitala funktioner.
Grunden för totalförsvarets civila del är det fredstida samhället. Det är viktigt att vitala samhällsfunktioner som el- och vattenförsörjning, telekommunikationer och transporter har en sådan robusthet och kapacitet att grundläggande behov kan tillgodoses. För att det civila försvaret ska kunna lösa huvuduppgifterna under kriser och i krig är det därför nödvändigt att samhällets infrastruktur i vid mening fungerar på ett sådant sätt att svåra störningar och kaos kan undvikas och försvarsvilja och motståndsanda kan upprätthållas.
Ett starkt och allsidigt näringsliv tillsammans med effektiva och robusta och flexibla samhällsfunktioner har en avgörande betydelse för att det civila försvaret i princip skall kunna svara för befolkningens livsmedelsförsörjning och hålla en god beredskap inför en avspärrning.
Samhällets förmåga att möta störningar är en angelägenhet för alla och det är väsentligt att medvetenheten om dessa frågor sprids i samhället. Att i planering och samhällsutveckling tidigt ta hänsyn till sårbarhet och risker minskar behovet av kostnadskrävande beredskapsåtgärder och ökar säkerheten i det fredstida samhället.
Den nya lagen om civilt försvar som antogs i december 1994 förankrar det civila försvaret nära medborgarna och blir ett viktigt instrument i arbetet att förbereda oss alla för de stora påfrestningar och förändringar vi kan ställas inför i ett kris- eller krigsläge.
Respekten för människovärdet ålägger oss att i allt samhällsarbete se på den enskilda människan och skapa sådana regler att riskerna för kränkningar av människovärdet förhindras. Genom att kommunerna nu får ett samlat ansvar i beredskapsförberedelserna och bl.a. ska ta initiativ till samråd som krävs med andra myndigheter är det viktigt att de känner statsmakternas stöd. Systematisk uppföljning av beredskapsläget är nödvändigt, vilket innebär att länsstyrelsernas roll som stödresurs måste uppmärksammas.
10. Nästa försvarsbeslut
Förberedelserna inför nästa totalförsvarsbeslut pågår. Enligt regeringsförklaringen den 7 oktober 1994 eftersträvar regeringen ett brett samförstånd kring nästa försvarsbeslut som tidigareläggs till 1996.
Utgångspunkten för varje försvarsbeslut måste vara att skapa ett så effektivt totalförsvar som möjligt utifrån säkerhetspolitiska bedömningar. Det handlar om att trots eventuella säkerhetspolitiska osäkerheter fatta ett långsiktigt beslut som ger oss de resurser vi behöver för att värna landets gränser och överleva som nation i en krigssituation inte bara idag utan också de närmaste 5--10 åren.
Regeringen aviserar i budgetpropositionen (94/95:100 bil. 5) att försvarsbeslutet skall beredas och fattas i två etapper. Den första etappen skall omfatta säkerhetspolitiken, totalförsvarets mål samt ekonomin. Den andra etappen skall omfatta den kvantitativa och kvalitativa inriktningen av det militära försvarets krigsorganisation, det militära försvarets grundorganisation i fred samt den kvantitativa och kvalitativa inriktningen av det civila försvarets verksamhet i krig och fred.
På grund av säkerhetspolitisk instabilitet är det viktigt att totalförsvarets uppgifter och den säkerhetspolitiska analysen hålls samman. För att det ska råda balans mellan totalförsvarets uppgifter och resurser när försvarsbeslutet tas av riksdagen måste tät kontakt mellan de två etapperna upprätthållas.
Sveriges avsikt att värna sin frihet skall alltid framstå som självklar. Därför bör ett brett, politiskt samförstånd i försvarsfrågor och utrikespolitiska frågor eftersträvas. Detta stärker den goda försvarsvilja som är nödvändig för att vårt försvar skall kunna fylla sin uppgift.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör delta i ett sådant försvarspolitiskt samarbete inom EU som syftar till europeisk säkerhet och som bygger på varje nations självständiga beslut om militära insatser,1
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svensk observatörsstatus i VEU,1
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige skall verka för en regional säkerhetslösning inom ramen för OSSE,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den internationella säkerhetspolitiska instabiliteten,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en struktur för svensk fredsbevarande verksamhet som inte urholkar totalförsvarets ekonomiska ram,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att återtagningsbegreppet för totalförsvaret bör ges ett brett och detaljerat innehåll,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att beredskapskraven för det civila och det militära försvaret bör samordnas,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att besparingarna inom Försvarsmakten inte får påverka vår incidentberedskap,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att civilmotstånd och andra alternativa försvarsformer skall vara ett komplement till det militära försvaret,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om grundutbildningen vid Norrlandskustens marinkommando,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nödvändigheten att hålla fast vid den modernisering som pågår inom Försvarsmakten,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att former bör skapas som ökar det lokala deltagandet i utredningsarbetet inför grundorganisationsförändringar inom Försvarsmakten,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det civila försvarets stöd till Försvarsmakten bör preciseras och konkretiseras,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att totalförsvarets uppgifter och den säkerhetspolitiska analysen bör hållas samman i förberedelserna inför nästa försvarsbeslut.
Stockholm den 23 januari 1995 Åke Carnerö (kds) Rolf Åbjörnsson (kds) Ingrid Näslund (kds) Tuve Skånberg (kds)
1 Yrkandena 1--3 hänvisade till UU