Den nuvarande kommunala lantmäteriorganisationen med kommunal fastighetsbildning och fastighetsregistrering innebär stora fördelar för kommunmedborgarna och angränsande kommunala verksamheter. Dessutom erhålls hög effektivitet i mätningen och därmed i försörjningen av digitala kartdata. Därför anser jag att de kommuner som så önskar ska kunna behålla och vidareutveckla fastighetsbildningsverksamheten på samma villkor som den statliga förrättningsorganisationen. Detta är även en grundläggande förutsättning för att tillgodose behovet av ökad samverkan mellan det kommunala och det statliga lantmäteriet. Försörjningen med digitala kartdata kan därmed förbättras och effektiviseras.
Genom den kommunala fastighetsbildningsmyndigheten får allmänheten en samlad och heltäckande service i plan-, bygg- och fastighetsfrågor. I den kommunala förrättningsorganisationen integreras kartförsörjningen med fastighetsbildning och fastighetsregistrering. Detta ger god ekonomi, hög servicenivå gentemot medborgarna samt en effektiv vidareanvändning av mätdata i de digitala kart- och projekteringssystemen. Integrationen ger även en god förutsättning för att upprätthålla tillräcklig bred kompetens hos lantmäteripersonalen inom det jämförelsevis smala lantmäteriområdet.
Förutsättningen för ett någorlunda heltäckande system för landskapsinformation kräver samverkan mellan stat och kommun. Detta är en nyckelfråga anser jag. Analys av samordningsmöjligheter mellan olika aktörer inom IT- området t.ex. Utvecklingsrådet för landskapsinformation (Uli), kommunerna och staten måste göras.
I propositionen föreslås att användarna av fastighets- och landskapsinformation i ökande utsträckning ska bidra till finansieringen av kostnaderna för drift och utveckling av informationssystemen. Principen är riktig. Dock bortses i propositionen helt ifrån det faktum att inom landskapsinformationsområdet sker den viktigaste uppbyggnaden av ADB-baserade system inom kommunernas tätortsområden. Det är där som de höga fastighetsvärdena finns, det är där som tätortsutvecklingen sker och det är där som behovet av digitala kartsystem är störst. Någon lösning på problemet med försörjning av ADB-baserade data inom landskapsinformationsområdet kan inte komma till stånd utan samverkan mellan stat och kommun. Någon tanke eller förslag på sådan samverkan finns inte i propositionen.
Förslaget till lantmäteritaxa i propositionen innebär en förenkling och ger större flexibilitet. Särskilt gäller detta de kommunala fastighetsbildningsmyndigheterna. Dock är det otillfredsställande att alla kostnader för fastighetsbildningen inte skall ingå i underlaget för den nya lantmäteritaxan. Kostnaden för fastighetsregistrering skall lämnas helt utanför taxan. I nuvarande ekonomiska läge så anser jag inte att det finns något utrymme för anslagsfinansiering. Inte heller kostnaden för den kommunala verksamheten med stomnät och kartläggning föreslås ingå i kostnadsunderlaget. Detta strider helt mot de förutsättningar för mätning, beräkning och kartläggning (MBK) som tillämpas i kommunerna. En grundläggande princip är att nyttjarna av MBK-material också betalar för detta.
Förslaget i propositionen innebär att kommunerna inte skulle erhålla någon ersättning då kartor (digitala eller analoga) och stomnät används vid fastighetsbildning. Detta oavsett om fastighetsbildningsmyndigheten är statlig eller kommunal. Som jämförelse kan nämnas att kostnader för MBK-verksamheten ingår i underlaget för plan- och bygglovstaxa (PBL-taxa).
Genom att kostnaden för kommunal digital information inte skall inräknas i kostnadsunderlaget för lantmäteritaxan, så kommer kommunernas information att utnyttjas gratis vid fastighetsbildningen. Detta är en oacceptabel ordning anser jag.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om principerna för finansiering av lantmäteri- och fastighetsdataverksamheten.
Stockholm den 21 mars 1995 Lisbeth Staaf-Igelström (s)