Dessa båda begrepp används parallellt. Utgångspunkten är
tolkningen av det engelska begreppet ''indigenous peoples''.
Tolkningen ursprungsfolk betonar att det rör sig om egna
folk och urbefolkning att det rör sig om delar av ett folk.
Inom folkrätten tillkommer självbestämmanderätten ''folk''
vilket har gjort tolkningsfrågan kontroversiell. ILO-
konventionen använder tolkningen ursprungsfolk, medan
t.ex. regeringen föredrar urbefolkning.
1993 proklamerat som ursprungsfolkens år av FN
I Sverige passerade året ganska obemärkt. Sverige anslog
en mycket låg budget och inga målsättningar formulerades.
Det som under året fick störst uppmärksamhet var att
samtidigt som sametinget invigdes så trädde den lag i kraft
som riksdagen ett halvår tidigare fattat beslut om, nämligen
att man lagstiftat bort samernas sedvanerätt till småviltsjakt
i rennäringsområdena.
Ett av målen som FN ville uppnå med året var att göra
folken kända i de egna länderna.
Ett annat mål med året var att ursprungsfolken skulle ges
möjlighet att delta i utformandet av de lagar som rör deras
levnadsbetingelser. För att delta på lika villkor krävs att
parterna har kunskap om varandras bakgrundskultur. Finns
det nu någon djupare förståelse, kunskap och insikt om
samernas kulturarv vad gäller normsystem, beslutsformer,
traditioner och rättssystem?
Samernas kultur och levnadsvillkor
Har assimileringspolitiken gentemot samerna, som skett
genom århundraden helt på majoritetsvillkor, nu upphört? Vi
anser inte att det har skett mer än kosmetiska förändringar.
Trots samerättsutredningen och inrättandet av ett sameting
har mycket små framsteg skett vad gäller förståelse och
respekt för samernas kultur och levnadsvillkor.
Att den ena parten tar bort och ger tillbaka är inga framsteg
i ordets egentliga mening. Samerättsutredningen gjorde
försök att formulera vilka åtgärder som var nödvändiga för
att uppfylla riksdagens uttalanden, som ännu gäller, att
samerna som ursprungsfolk skall ges möjlighet att bevara
och utveckla sin kultur, som även innefattar språk och
näringar.
De åtgärder som samerättsutredningen föreslog var bl.a. en
samelag, en språklag och den ändringen i renbeteslagen att
renskötselrätten skulle utgöra särskild rätt till fastighet. Inget
av dessa förslag har framlagts till riksdagen för beslut.
Samerna har genom sina organisationer själva formulerat
vad som krävs för att bevara och utveckla samesamhället.
Vänsterpartiet anser att det finns tillräckligt med
utredningsmaterial för att stifta en lag med en klar
målsättning och med förslag om nödvändiga förändringar.
Vi föreslår därför att en kommitté tillsätts som i samarbete
med samerna inleder det arbetet. Samarbetet bör då ske även
vad gäller kommittédirektiven.
Utvecklad näringsverksamhet i Sapmi
Samerättsutredningen lämnade frågan om fiske- och
skogssamernas rättsliga ställning utanför sitt arbete. Den
förra regeringen gav sametinget i uppdrag att utarbeta förslag
om skogssamernas ställning, ett arbete som inte är slutfört.
Vi vill därför här peka dels på att jakt och fiske har varit
och fortfarande är en viktig del av utkomsten, även för
renskötare, dels på vad som krävs för att förbättra
fiskesamernas villkor.
Om den samiska kulturen ska kunna överleva krävs det att
de gamla samiska näringarna såsom fiske, jakt och
renskötsel ges nya utvecklingsmöjligheter.
Samiskt fiske utgör den äldsta samiska huvudnäringen
som har mångtusenåriga traditioner. Fisket utgör fortfarande
en betydande näring för samer bosatta inom
renskötselområdet. Dagens fiskesamer tillhör inte den
renskötande samebefolkningen utan är beroende av fiske
som sin huvudsakliga försörjning.
Många fiskesamer är bosatta på fjällägenheter vid sjöar
och längs älvdalarna ovan odlingsgränsen. I Sverige har
fiskesamerna blivit både ekonomiskt och rättsligt
missgynnade. Med de förändringar angående fiskerätt som
riksdagen antog i december 1992 så har fiskesamernas
villkor ytterligare försämrats.
Vår åsikt är att fisket som näringsutövning bör få samma
status i rennäringslagen som renskötseln, eftersom de båda
vilar på samma grund, samisk urminneshävd.
Samebyn, tidigare siitan, har sedan urminnes tider utgjort
grunden för samiskt liv och kommer även framöver vid sidan
av sametinget att utgöra basen för det samiska samhället.
Före rennäringslagstiftningen om lappbyarna tillhörde alla
samer en siita. Det är därför naturligt att anknyta en
breddning av näringsverksamhet till samebyn.
Vissa initiativ har tagits för att utveckla och bedriva samisk
turism. Bolag och föreningar av samer och samebyar i bl.a.
Norrbotten och Härjedalen har utarbetat och bedrivit
turistprojekt. Inom turistbranschen framställs det samiska
livet som en drömprodukt, som väl svarar mot
konsumenternas önskemål om natur, kultur och äventyr.
Särskild vikt läggs vid samekulturens livsmönster som
uppfattas både som unikt och ekologiskt intressant.
Om turism, förädlingsindustri, marknadsföring, slöjd, jakt,
fiske m.m. skall bedrivas av samebyar, ekonomiska
föreningar bolag etc. beror på vilken verksamhet det gäller
och vad som lämpar sig bäst. Men reella valmöjligheter
måste finnas där samebyn är ett alternativ.
Mångfald och valfrihet måste även gälla samesamhället.
Klart är att samerna måste ges möjligheter att utveckla sina
näringar och att hitta andra utkomstmöjligheter.
Det måste skapas arbetstillfällen för dem som inte kan få
sin utkomst som renskötare, främst kvinnor och ungdomar,
för att de skall kunna leva kvar i det samiska samhället.
Medlemskap och tryggheten i samebyn måste finnas även för
andra än renskötande samer.
Jakt och fiske är viktiga bitar i ett framtida turistutbud. Jakt
och fiske är även viktiga som rekreation för ortsbor. Därtill
kommer att jakten och fisket ingår i samernas urminneshävd.
Om jakt och fiske dels skall ingå som ett komplement i
renskötseln, dels som en del i en framtida turistnäring och
med rekreationsmöjligheter för ortsbor, krävs det ändrade
förutsättningar.
Vänsterpartiet föreslår därför att en utvärdering görs med
utgångspunkt i vad jakten och fisket betyder för det samiska
samhällets fortlevnad och utveckling.
ILO:s konvention 169 1986
höll ILO ett expertmöte för att pröva och revidera den
gamla ILO-konventionen från 1957 ''om skydd för och
integration av infödda och andra stammar eller med
stamliknande förhållanden levande folkgrupper''.
Den gamla konventionen ansågs föråldrad och man ville
nu genomföra revideringsarbetet i samarbete med
representanter för ursprungsfolk. Samerna gavs där
möjlighet att delta i arbetet.
I den nya konventionen 169 som antogs 1989 lämnades
assimilationstanken för en linje baserad på respekt för
ursprungsfolkens kultur och rättigheter. Sverige röstade för
konventionen och tog initiativ till en rekommendation om att
arbeta för att världens länder skall ratificera konventionen.
Sverige har ännu inte ratificerat konventionen.
Konventionen i stora drag
Konventionen börjar med en definition av vem den
omfattar. Man säger att den gäller stamfolk
i självstyrande länder, vilkas sociala, kulturella
och ekonomiska förhållanden skiljer dem från andra grupper
i den nationella gemenskapen, vilkas ställning helt eller
delvis regleras genom deras egna sedvänjor eller traditioner
eller särskild lagstiftning.
Eller folk i självstyrande länder, vilka betraktas som
ursprungsfolk på grund av att de härstammar från
folkgrupper som bodde i landet eller i ett geografiskt område,
vid tiden för erövring, eller kolonisation eller fastställande av
nuvarande statsgränser och vilka, oavsett rättslig ställning,
behållit sina egna sociala, ekonomiska, kulturella och
politiska institutioner. För att betraktas som stamfolk krävs
att man själv definierar sig som ett sådant.
Regeringar måste se till att ursprungsfolkens rättigheter
skyddas; det gäller deras identitet, institutioner, egendom,
arbete, kultur och miljö.
Regeringar skall samråda med folken när det gäller
åtgärder som direkt kan beröra dem och skapa medel för dem
att delta i beslutsfattandet.
I den mest kontroversiella av artiklarna, nr 14, står: ''De
berörda folkens äganderätt och besittningsrätt till den mark
som de traditionellt bebor skall erkännas.'' Nomadfolkens
rätt skall särskilt bevakas. De har också rätt till att delta i
användningen, förvaltningen och bevarandet av
naturtillgångarna inom det egna området.
Både den förra socialdemokratiska regeringen och den
borgerliga regeringen efter den har ansett att skrivningen i
artikel 14 gör det omöjligt för Sverige att skriva under
konventionen.
Norge har ratificerat konventionen och vi anser att om ILO
godtar Norges tolkning av konventionens artikel 14 så bör
även Sverige kunna ratificera konventionen.
Det ligger en paradox i att Sverige aktivt har deltagit i
arbetet med konventionen, men självt inte skriver under den.
Konvention 169 är ett viktigt instrument för att förbättra
levnadsvillkoren för ca 300 miljoner människor som lever i
ca 70 av jordens länder.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behov av målformulering och
lagstiftning för samesamhällets överlevnad och
utveckling,1
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag på sådan
ändring i rennäringslagen att fiskesamernas näringsutövning
får samma ställning som renskötseln enligt vad i motionen
anförts,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag på sådan
ändring av rennäringslagen att samebyarna tillåts bedriva
annan ekonomisk verksamhet än renskötsel,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en utvärdering av administration
och upplåtelserätt av jakt och fiske på statens mark ovan
odlingsgränsen och på renbetesfjällen med utgångspunkt i
vilken betydelse jakt och fiske har för samesamhällets
levnadsvillkor och utveckling,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att noga utröna möjligheten att
ratificera ILO-konvention 169.1
Stockholm den 23 januari 1995
Maggi Mikaelsson (v)
Owe Hellberg (v)
Eva Zetterberg (v)
Ulla Hoffmann (v)