Enligt miljöskyddsförordningen 4 § krävs inte tillstånd
enligt miljöskyddslagen för utsläpp av avfall eller andra fasta
ämnen i ett vattenområde om tillstånd har lämnats enligt
vattenlagen. Syftet med detta är att undvika en
dubbelprövning. Skäligt vore då att den bedömning som
vattendomstolarna ska göra enligt vattenlagen görs på
samma grunder som om prövning hade skett enligt
miljöskyddslagen. Så är dock inte fallet. Bedömningarna i
vattenlagen finns i 3 kap, 3 och 4 §§ och i miljöskyddslagen
5 och 6 §§.
Eftersom bedömningsgrunderna är annorlunda i
vattenlagen gör vattendomstolarna en mindre noggrann
miljöprövning. Bedömningen av olägenheter bedöms också
annorlunda. Tyvärr förefaller det att miljökompetensen är låg
hos vattendomstolarna och därmed möjligheten att förstå
miljömässiga aspekter som framförs under ärendets
behandling. Ett aktuellt exempel då miljöfrågorna inte
tillmätts nämnvärd betydelse är i Vattendomstolens dom
1994-07-29 i Stockholm (dom DVA 77, mål nr VA 72/93). I
målet ansöker Sjöfartsverket om att muddra ca 60 000 m3
massor som är kraftigt förorenade i Södertälje kanal. De
innehåller bland annat uppskattningsvis 200 kg kvicksilver.
Trots stark oro för risk för negativa miljökonsekvenser som
framförts av två kommunala myndigheter, Länsstyrelsen
samt Naturvårdsverket bedömdes vattenföretaget vara
tillåtligt och tillstyrktes utan villkor om långtgående
försiktighetsåtgärder. Risken att kvicksilvret kommer att
spridas är uppenbar. Domen har överklagats av såväl
Södertälje som Botkyrka kommuner.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av att vattenlagen
miljöanpassas så att den tillämpar samma miljömässiga
bedömningsgrunder som miljöskyddslagen.
Stockholm den 25 januari 1995
Gudrun Lindvall (mp)