Intresset ökar hos unga människor att bosätta sig på landsbygden. Många anser att där finns den bästa uppväxtmiljön för barnen. Tyvärr är det inte alltid så lätt att förverkliga drömmen om ett liv på landet. Många svårigheter reses av den lagstiftning vi har bland annat runt fastighetsägandet.
Utvecklingen är därför fortsatt negativ ifråga om boende och brukande i många landsbygdsområden. En rad samverkande faktorer gör att avfolkningen fortsätter. Möjligheten att skaffa bostad och ibland också en större eller mindre areal åker och skog är viktiga faktorer som påverkar den enskildes intresse för bosättning på landsbygden. Utökning av befintliga fastigheter kan på samma sätt vara av stor betydelse för fortsatt boende och försörjning. Tidigare var lantbruksfastigheterna väsentliga för odling och djurhållning. I dag är den egna fastigheten basen för landsbygdsbons samlade verksamhet, som kan spänna över många områden. Behovet ökar troligen av att kunna kombinera olika försörjningskällor.
Ny lagstiftning de senaste åren underlättar i vissa stycken landsbygdsinriktade åtgärder på fastighetsområdet. Utboägandet och flerägandet har dock fortsatt att öka. Genom olika former av kringgående uppnås delvis andra resultat av lagarna än vad som var avsett. Även skattelagstiftningen har vissa negativa konsekvenser.
Det tilltagande utboägandet resulterar i många fall i att byarna utarmas. Bland exempelvis Västerbottens byar finns nu många där byinvånarna äger mindre än en femtedel av byns marker. I de flesta fall bor ägarna inte ens i kommunen. Resultatet blir att byborna inte längre har bestämmandet i byn. Det är viktigt att komma ihåg att jorden och skogen inte bara är produktionsfaktorer utan också bärare av ett kulturmönster som fortfarande är mycket viktigt för landsbygdsborna. Gemensamma aktiviteter som jakt, fiske, kulturmiljövård m.m. försvåras med ökande utboägande.
Det bör också i detta sammanhang nämnas att ett flertal EU-länder har betydligt högre krav på boende och brukande än vad Sverige har. I jämförelse med Norge kan man till och med påstå att vi saknar tydliga landsbygdspolitiska mål.
Andelsförvärven och flerägandet utgör speciella problem. Detta kan belysas av följande exempel ur verkligheten som gäller ett förvärv av 1/864-del av jordbruksfastigheten Bångnäs 1:2 i Vilhelmina kommun. Fastigheten omfattar 122 hektar varav 88 hektar produktiv skogsmark samt del i Vilhelmina allmänningsskog. Fastigheten har ett femtiotal ägare. Säljaren äger före försäljningen 1/288-del. Köparen är bosatt i Sundsvall och har en sommarstuga på allmänningens mark. Han uppger som motiv för köpet att han vill få tillgång till jakt och fiske på allmänningens marker. Möjligheten för länsstyrelsen att avslå förvärvsansökan anses inte föreligga då det inte väntas finnas något intresse från ortsbefolkningen att köpa en sådan andel till det aktuella priset 50.000 kr. Uppsplittringen i andelar är i detta fall till stor olägenhet vid förvaltningen av allmänningens skogar. Det finns goda möjligheter att via andelsförvärv kringgå jordförvärvslagens bestämmelser. Flerägandet tenderar att lägga en död hand över fastigheterna och förhindra all för bygden positiv användning.
På detta sätt kan alltså de förändringar fortsätta som innebär att landsbygden missgynnas allt mer. Man måste se mycket allvarligt på denna utveckling som pågått under lång tid. Det finns uppenbara skäl att överväga förändringar i gällande regler inom fastighetsbildning, fastighetsförvärv, fler-/utboägande och skattelagstiftning.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fastighets- och skattelagstiftningens konsekvenser för utvecklingen på landsbygden,
2. att riksdagen hos regeringen begär en utredning med uppdrag att kartlägga fastighets- och skattelagstiftningens negativa inverkan på landsbygdsboendet samt föreslår sådana förändringar att lagstiftningen stödjer en utveckling av landsbygdens näringar och boendet på landet.
Stockholm den 25 januari l995 Torsten Gavelin (fp)