Motion till riksdagen
1994/95:Bo526
av Eva Goe s m.fl. (mp)

Vindkraften i miljölagstiftningen


Bakgrund
Riksdagen har beslutat att vindkraft skall introduceras i det
svenska energisystemet. För att underlätta introduktionen
beslutades våren 1991 om ett femårigt investeringsbidrag på
250 miljoner kronor att utgå under fem år med som högst 50
miljoner kr per år. Sedan få projekt kommit till stånd med
bidragsnivån 25% höjdes nivån till 35% den 1 januari 1993
men utan att ramen förändrades, vilket innebar att det
ursprungliga målet med investeringsbidraget, att 100 MW ny
vindkraft skulle byggas fram till den 30 juni 1996, skrevs ner
till 80 MW.
Fram till januari 1995 är ca 110 miljoner kr av anslaget
utbetalade eller reserverade för ansökningar om stöd. Enligt
reglerna kan investeringsbidrag endast beviljas till projekt
som fått lagakraftvunnet bygglov, vilket visat sig vara en av
flaskhalsarna i utbyggnaden av svensk vindkraft. Planer på
uppskattningsvis ca 100 nya vindkraftverk finns nu i olika
skeden av tillståndsprocessen. Flera av dem väntas inte få
tillstånd på grund av att tolkningen av nuvarande
miljölagstiftning lägger hinder i vägen, trots dagens
uppfattning om behovet av ny ren elproduktion och
erfarenheten av vindkraftverkens ringa miljöpåverkan.
Naturresurslagen
Vid bedömningen av om etableringen av vindkraftverk är
tillåtet tas tyvärr sällan hänsyn till Naturresurslagens
(1987:12) portalparagraf i första kapitlets första paragraf:
Marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt skall
användas så att en från ekologisk, social och
samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning
främjas.
I stället ges andra intressen större vikt och hindrar därmed
att mark används för att bygga vindkraftverk på trots att det
rimligen vore det bästa sättet att använda marken. Här följer
några exempel på hur nuvarande lagstiftning kan användas
mot vindkraften.
Strandskyddet
Syftet med strandskyddet är att garantera allmänheten fritt
tillträde till stränderna samt att i vissa fall skydda vissa
biotoper i strandzonen. Etableringen av vindkraftverk i
strandnära områden hindrar på intet sätt allmänhetens fria
tillträde till stranden och i vissa fall kan detta till och med
underlättas genom att den lilla väg som krävs fram till
vindkraftverket också kan användas av allmänheten.
Däremot måste etableringen av vindkraftverk självfallet ske
på ett sådant sätt att en utpekad värdefull biotop inte påtagligt
skadas. Beträffande vindkraft bör den således tillåtas
generellt på eljest strandskydddat område på alla platser där
det inte föreligger risk för att värdefulla biotoper påtagligt
skadas.
Rörliga friluftslivet
Vindkraftverk utgör inget som helst hinder för det rörliga
friluftslivet. Det kan föregå liksom tidigare och utan hinder
av att vindkraftverk etableras på marken. Hänsyn till det
rörliga friluftslivet bör därför generellt avföras som hinder
för att etablera vindkraftverk.
Skydd för landskapsbilden
Varje generation har genom sekler lämnat sina bidrag till
en förändrad landskapsbild. Etableringen av vindkraftverk
på en plats innebär självfallet en åtminstone temporär
förändring av landskapsbilden. Huruvida denna förändring
blir till det bättre -- många miljömedvetna människor
upplever något positivt när de ser ett vindkraftverk som ger
ren el och mildrar miljöförstöringen -- medan andra med en
mera traditionell grunduppfattning om hur el kan produceras
kanske upplever vindkraftverk som ett störande moment i en
invand miljö. Genom beslut av nuvarande och tidigare
regeringar har dessa markerat att skydd för en viss
landskapsbild inte skall utgöra hinder för etablering av
vindkraftverk. Denna inställning bör lagfästas så att den som
vill bygga vindkraftverk slipper överklaga för att få tillstånd.
Kulturminnesvården
Vindkraftverk med acceptabel ekonomi kan bara byggas i
öppna landskap och gärna nära stora vatten. I dessa landskap
finns ofta många kulturminnen i form av kyrkor, fornminnen,
gravhögar och borgar m m. Självfallet skall vi inte bygga
vindkraftverk så nära dessa anläggningar att vi fysiskt
riskerar att skada dem. Myndigheter borde reagera på att
motorvägar dras fram över kulturminnesområden, däremot
bör det vara måtta på vilka friområden ett kulturminne kan
kräva i sin omgivning.
Två färska exempel från Öland kan belysa detta:
1. Mysinge hög är en av Ölands många gravhögar. På en
kilometers avstånd nere i Mörbylångadalen önskade en
lantbrukare bygga ett vindkraftverk intill en kraftledning.
Länsstyrelsen förklarade då att bygget var oacceptabelt av
hänsyn till utsikten från Mysinge hög och upphävde
kommunens enhälliga beslut om bygglov för vindkraftverket
med hjälp av PBL 12 kap 4 paragrafen. Sedermera gav dock
länsstyrelsen tillstånd att uppföra ett enda vindkraftverk i
dalen med 30 meters tornhöjd. Senare har markägaren ansökt
om att få öka tornhöjden till 40 meter och effekten till 500
kW men då åter vägrats tillstånd av länsstyrelsen med
hänvisning till utsikten från Mysinge hög.
2. Eketorps borg är en modern
turistinformationsanläggning byggd på samma plats som en
gammal fornborg från folkvandringstid. När uppbyggnaden
av turistanläggningen började fanns endast meterhöga
lämningar som markerade platsen. För att förhindra att
vindkraftverk byggs inom synhåll från turistanläggningen
Eketorps borg, har chefen för Länsmuseet i Kalmar i en
skrivelse till länsstyrelsen där krävt att borgen skall ha ett
''oändlighetsperspektiv'' i det öppna landskapet, vilket
skulle innebära att på många kilometers avstånd skulle det
inte få uppföras några vindkraftverk. (Fråga: skall redan
befintliga gårdar och kyrkor rivas?)
Oändlighetsperspektiv
Vid olika länsstyrelsers försök att planera för vindkraftverk
i landskapet har frågeställningar liknande denna dykt upp
och i kraft av nuvarande lag för kulturminnesvård har denna
vunnit företräde framför önskan att uppföra vindkraftverk
och därmed kraftigt begränsat tillgängliga arealer. Också här
behövs en översyn av nuvarande lagstiftning antingen så att
annan lagstiftning höjer vindkraftens ställning gentemot de
intressen som kulturminnesvården hävdar eller att den
lagstiftningen försvagas visavi vindkraft i de områden som
är intressanta att etablera vindkraft i. Nuvarande situation där
kulturminnesvården anser sig ha rätt till
''oändlighetsperspektiv'' eller näst därintill måste anpassas
till en mer realistisk verklighet om vindkraften skall ha en
chans i Sverige.
Naturvård
Etableringen av vindkraftverk i ett område innebär som
regel ett mycket ringa ingrepp i naturen. Mot den skadan
skall då vägas nyttan av att vindkraftverket producerar ren el
som därmed motverkar de skador på naturen som andra
former av energitillförsel åstadkommer.
Vid en helhetssyn på begreppet naturvård är det därför
ytterst sällan som vindkraften bör stå tillbaka för naturvården
i vid mening utan istället uppfattas som något mycket
positivt för naturvården. Trots detta hävdas inte sällan
hänsyn till naturvården i ett område som motiv för att
motverka etableringen av vindkraft på vissa platser utan att
vindkraften skulle påtagligt skada skyddsvärda biotoper eller
andra skyddsvärda naturvårdsintressen. Även
naturvårdslagen (1964:822) behöver därför uppdateras så att
den inte onödigtvis hindrar den energiform som hör till de
mest effektiva sätten att skydda naturen mot föroreningar.
Den förra regeringen utarbetade ett förslag till ny
miljöbalk. Den propositionen har nuvarande regering dragit
tillbaka för omarbetning. Det är då mycket lämpligt att i
samband med denna omarbetning göra de korrigeringar som
enligt ovan behövs för att utbyggnaden av vindkraft på de
platser där den är lämplig också skall finna lagligt stöd.
Miljölagstiftningen måste därför utformas så att svensk
vindkraftsutbyggnad har en rimlig chans att få den
omfattning som krävs med hänsyn tagen till miljön,
energiförsörjningen och tryggad välfärd.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag om en ny
miljölagstiftning i enlighet med vad i motionen anförts.

Stockholm den 23 januari 1995

Eva Goe s (mp)

Per Lager (mp)

Ragnhild Pohanka (mp)