Sveriges anläggningstillgångar i byggnader kan beräknas vara minst 2 000 miljarder kr. I dessa finns idag en rad miljöfarliga ämnen bundna. Det gäller även i våra deponier. Under decennier har deponierna tillförts stora mängder byggavfall, som dels skulle ha kunnat utnyttjas för återvinning, dels utgör ett okontrollerat avfallsproblem. Årligen uppstår 1,5--3,0 miljoner ton byggavfall. Därav deponeras ca 90 %, resterande 10 % förbränns resp återvinns till ungefär lika delar. Byggandet är alltså i sig -- såsom det idag hanteras -- ett avfallsproblem.
I Danmark har kommunerna genom lagstiftning givits möjlighet att införa strängare regler för avfallshantering. Ungefär hälften av de danska kommunerna har begagnat sig av denna möjlighet. Det uppges t ex i Köpenhamn ha inneburit att det vid rivning i vissa kvarter återvinns eller återbrukas över 80 %. Transporterna har vid rivning kunnat minskas radikalt.
Det är alltså viktigt att vi tar ytterligare steg mot kretsloppssamhället genom att införa producentansvar även i byggsektorn. Därutöver bör former för varudeklaration i byggsektorn införas. Det måste betecknas som paradoxalt att det, när vi köper en burk kattmat krävs varudeklaration, medan vi när det gäller villaköp har praktiskt taget obefintliga kunskaper om ingående material och dess miljöeffekter.
En ökad återvinning och återbruk av byggmaterial ger givetvis utöver de miljömässiga effekterna betydande sysselsättningseffekter.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om utökat producentansvar och varudeklaration inom byggsektorn,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning som ger kommunerna rätt att införa strängare regler för avfallshantering av byggavfall.1
Stockholm den 23 januari 1995 Rolf Kenneryd (c)
1 Yrkande 2 hänvisat till JoU