På långt håll upplevs distansernaPå nära håll de många
nyanserna
Planera för mobilisering av landsbygden Återbefolkning i
stället för konstgjord andning!
Inledning
Sedan 60-talet har regionalpolitiken varit ett eget
politikområde i Sverige. Regionalpolitiken har i mycket
speglat förhållandet mellan stad och landsbygd. Den har i
stor utsträckning handlat om direkta stöd till verksamheter,
utlokaliseringar, och någon gång också innefattat
investeringar i infrastruktur. Vad har effekten blivit? Hur ser
det ut i våra norrländska områden och hur ser det ut på
landsbygden? Tätorterna och städerna som erhållit
utlokaliseringar och direkta stöd har i de flesta fall kunnat
tillgodogöra sig detta på ett eller annat sätt, medan
landsbygden har haft mycket svårt att via regionalpolitiken
få en stabil grund att stå på. Städerna har stundtals försvagats
där landsbygden runtomkring försvagats och tömts på folk.
Där kommunikationerna har haft och har stora brister, där
har utvecklingen varit näst intill omöjlig.
Idag kan vi konstatera att i stora delar av
landsbygdsområdena råder det dålig sysselsättning, vikande
folkutveckling och åldrande befolkning. Det finns undantag
som hänger ihop med starka personer, som kunnat
överbrygga alla motverkande krafter och därigenom
åstadkommit en mobilisering, dvs enskilda människor har
betytt mer än den statligt förda politiken. Det finns också
mycket som har blommat och blommar tack vare
folkrörelsearbetet, men som också är kopplat till starka
personer. Det finns exempel på vissa kommuner vars ledning
haft förståelse för frågorna och förståelse för en framsynt
planering som lett till en förstärkning av landsbygden.
Sammantaget är dock resultatet bekymmersamt.
Den senaste regionalpolitiska propositionen från den förra
regeringen har inte hunnit verka fullt ut, men där har funnits
ett nytänkande om vilket slags stöd som bör ges, t ex
mikrostöd för kvinnor, konsultcheckar och särskilda
regionala åtgärder för tillväxt. I Västernorrlands län
betecknar man vissa förslag som en ''omfördelning från
traditionell arbetsmarknadspolitik till en form av
regionalpolitik''.
Strategisk planering för återbefolkning
Markanvändning
Om man går igenom kommunala översiktsplaner för
landsbygdsområden så finner man att det som regel saknas
markreserver för företagande och boende och för kommunal
service. Markreserverna finns avsatta i stadsområden, i
tätortsområden och större samhällen. Det innebär att om
statligt stöd beslutas till en verksamhet som kräver ny mark
eller förändring av mark och det inte är markägaren själv
som får stödet uppstår som regel problem. Markägarna
kommer inte överens, ingen vill avstå mark, ingen vill att
någon annan ska tjäna mer pengar än han själv, oenighet
uppstår i byn eller i bygden. Ingen har lärt sig att hantera
detta och i förlängningen blir det inget av det beslutade
stödet. Det finns många vars entusiasm slutligen falnat och
dött, då kommunen inte stöttat med en aktiv planering eller
t.o.m. motarbetat utvecklingen. Vi är många som minns den
tid då byggnadsförbud var medlet för landsbygden. Det här
är en mycket kontroversiell fråga, men ska vi kunna få till
stånd en stabil landsbygdsutveckling måste vi lära oss att
tackla dessa frågor.
Det finns exempel på att man klarat av dessa frågor genom
att bilda en förening mellan berörda markägare och fatta
regelrätta beslut om hur man ska hantera varje ny fråga. Så
fort markfrågan varit löst har det inte varit några problem att
söka medel till önskade projekt, därför att bygden har arbetat
fram en gemensam strategi. Då finns det en lokal förankring
som behövs för att styrka ska ges till nytänkande,
investeringar och varaktighet.
Markanvändning är starkt kopplad till fastighetsbildning
och fysisk planering dvs kommunens översiktsplanering.
Lantmäteriverket har utarbetat strategier för
fastighetsbildning, Boverket har utvecklat strategier för
mobiliserande kommunal översiktsplanering,
Glesbygdsmyndigheten har många idéer osv. Det finns ett
otal strategier framtagna men ack så få insatta i hela
samhällssystemet med en samordnad syn på frågorna.
Ny arbetsmodell
Den kommunala översiktsplaneringen måste användas för
återbefolkning på ett realistiskt, konkret och konstruktivt
sätt. Det går inte att planera från dag till dag bara för att
utvecklingen ser mörk ut just nu. Den fysiska planeringen
måste i sig bära på en stark viljeinriktning att bry sig om vad
som händer i framtiden och inte bara vänta på någon som
kläcker en möjlig idé. Den lokala befolkningen måste känna
att det är mödan värt att sätta sig ner i utvecklingstänkande.
Den måste känna att det finns gehör hos de kommunala
beslutsfattarna och ansvariga experter.
Det behövs visioner som visar fler människor på
landsbygden. En vision ska inte vara bara ett önsketänkande.
Den ska bära på en stark vilja att åstadkomma just det
visionen talar om, t.ex. 50 nya familjer i ett visst område år
2000. Det ska vara en fördjupad översiktsplanering där
kommunerna fullföljer sådana mål. En planering för
bostäder, företag, service, vägar m.m. Vi kan inte fortsätta
med funktionsuppdelningar i samhället. Vi måste skapa
sammanhang och integration av verksamheter, i första hand
boende och arbete. Kartor som är funktionsuppdelade med
olika färger för olika användningsområden har visat sig
hämma initiativkraft. Står där att färgen gul betyder att
utveckling är omöjlig, så blir den det. Vi får inte glömma de
små tätorternas betydelse och diskussionen om ''den lagoma
staden''. Småstaden har visat sig vara en attraktiv miljö, med
just sin blandning av bostäder, näringsliv och service.
Det som är nödvändigt får inte lämnas till slumpen.
Människor flyttar inte till kommuner där det råder stor
osäkerhet om vad egentligen kommunens företrädare vill,
eller det kanske upplevs att de inte vill något alls. Det behövs
en aktiv rekrytering kopplad till den aktiva planeringen.
Just nu har regeringen skickat ut ett material på ett halvårs
remiss, där alla kommuner har möjlighet att bidra med sin
del av Sverigevisionen år 2009. Den långa remisstiden ger
möjlighet till att aktivera lokalbefolkningar. Den ger
utrymme för en öppen debatt. Det behövs ett nytänkande i
kommunerna i samband med visionsremissen för att en från
grunden mobiliserande landsbygdsutveckling ska komma till
stånd. Regeringen bör ge Boverket i uppdrag att tillsammans
med Lantmäteriverket och CFD och andra berörda
myndigheter leda arbetet med en mobiliserande
översiktsplanering i alla landsbygdskommuner i första hand.
Det arbetet måste naturligtvis ske i samarbete med
kommuner och länsstyrelse, men framför allt i samarbete
med bygdens människor. Det är nerifrånperspektiv vi
behöver. Uppifrån vet vi hur det blev utan nerifrånperspektiv.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av markanvändningsfrågor
och fastighetsbildning i regionalpolitiken,
2. att riksdagen hos regeringen begär att Boverket får i
uppdrag att leda arbetet med en mobiliserande
översiktsplanering i enlighet med vad i motionen anförts,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en utvärdering av den tidigare
regionalpolitiken med avseende på
markanvändningsfrågorna.
Stockholm den 21 januari l995
Görel Thurdin (c)
Birgitta Hambraeus (c)
Lennart Brunander (c)