På långt håll upplevs distansernaPå nära håll de många nyanserna
Planera för mobilisering av landsbygden Återbefolkning i stället för konstgjord andning!
Inledning
Sedan 60-talet har regionalpolitiken varit ett eget politikområde i Sverige. Regionalpolitiken har i mycket speglat förhållandet mellan stad och landsbygd. Den har i stor utsträckning handlat om direkta stöd till verksamheter, utlokaliseringar, och någon gång också innefattat investeringar i infrastruktur. Vad har effekten blivit? Hur ser det ut i våra norrländska områden och hur ser det ut på landsbygden? Tätorterna och städerna som erhållit utlokaliseringar och direkta stöd har i de flesta fall kunnat tillgodogöra sig detta på ett eller annat sätt, medan landsbygden har haft mycket svårt att via regionalpolitiken få en stabil grund att stå på. Städerna har stundtals försvagats där landsbygden runtomkring försvagats och tömts på folk. Där kommunikationerna har haft och har stora brister, där har utvecklingen varit näst intill omöjlig.
Idag kan vi konstatera att i stora delar av landsbygdsområdena råder det dålig sysselsättning, vikande folkutveckling och åldrande befolkning. Det finns undantag som hänger ihop med starka personer, som kunnat överbrygga alla motverkande krafter och därigenom åstadkommit en mobilisering, dvs enskilda människor har betytt mer än den statligt förda politiken. Det finns också mycket som har blommat och blommar tack vare folkrörelsearbetet, men som också är kopplat till starka personer. Det finns exempel på vissa kommuner vars ledning haft förståelse för frågorna och förståelse för en framsynt planering som lett till en förstärkning av landsbygden. Sammantaget är dock resultatet bekymmersamt.
Den senaste regionalpolitiska propositionen från den förra regeringen har inte hunnit verka fullt ut, men där har funnits ett nytänkande om vilket slags stöd som bör ges, t ex mikrostöd för kvinnor, konsultcheckar och särskilda regionala åtgärder för tillväxt. I Västernorrlands län betecknar man vissa förslag som en ''omfördelning från traditionell arbetsmarknadspolitik till en form av regionalpolitik''.
Strategisk planering för återbefolkning
Markanvändning
Om man går igenom kommunala översiktsplaner för landsbygdsområden så finner man att det som regel saknas markreserver för företagande och boende och för kommunal service. Markreserverna finns avsatta i stadsområden, i tätortsområden och större samhällen. Det innebär att om statligt stöd beslutas till en verksamhet som kräver ny mark eller förändring av mark och det inte är markägaren själv som får stödet uppstår som regel problem. Markägarna kommer inte överens, ingen vill avstå mark, ingen vill att någon annan ska tjäna mer pengar än han själv, oenighet uppstår i byn eller i bygden. Ingen har lärt sig att hantera detta och i förlängningen blir det inget av det beslutade stödet. Det finns många vars entusiasm slutligen falnat och dött, då kommunen inte stöttat med en aktiv planering eller t.o.m. motarbetat utvecklingen. Vi är många som minns den tid då byggnadsförbud var medlet för landsbygden. Det här är en mycket kontroversiell fråga, men ska vi kunna få till stånd en stabil landsbygdsutveckling måste vi lära oss att tackla dessa frågor.
Det finns exempel på att man klarat av dessa frågor genom att bilda en förening mellan berörda markägare och fatta regelrätta beslut om hur man ska hantera varje ny fråga. Så fort markfrågan varit löst har det inte varit några problem att söka medel till önskade projekt, därför att bygden har arbetat fram en gemensam strategi. Då finns det en lokal förankring som behövs för att styrka ska ges till nytänkande, investeringar och varaktighet.
Markanvändning är starkt kopplad till fastighetsbildning och fysisk planering dvs kommunens översiktsplanering. Lantmäteriverket har utarbetat strategier för fastighetsbildning, Boverket har utvecklat strategier för mobiliserande kommunal översiktsplanering, Glesbygdsmyndigheten har många idéer osv. Det finns ett otal strategier framtagna men ack så få insatta i hela samhällssystemet med en samordnad syn på frågorna.
Ny arbetsmodell
Den kommunala översiktsplaneringen måste användas för återbefolkning på ett realistiskt, konkret och konstruktivt sätt. Det går inte att planera från dag till dag bara för att utvecklingen ser mörk ut just nu. Den fysiska planeringen måste i sig bära på en stark viljeinriktning att bry sig om vad som händer i framtiden och inte bara vänta på någon som kläcker en möjlig idé. Den lokala befolkningen måste känna att det är mödan värt att sätta sig ner i utvecklingstänkande. Den måste känna att det finns gehör hos de kommunala beslutsfattarna och ansvariga experter.
Det behövs visioner som visar fler människor på landsbygden. En vision ska inte vara bara ett önsketänkande. Den ska bära på en stark vilja att åstadkomma just det visionen talar om, t.ex. 50 nya familjer i ett visst område år 2000. Det ska vara en fördjupad översiktsplanering där kommunerna fullföljer sådana mål. En planering för bostäder, företag, service, vägar m.m. Vi kan inte fortsätta med funktionsuppdelningar i samhället. Vi måste skapa sammanhang och integration av verksamheter, i första hand boende och arbete. Kartor som är funktionsuppdelade med olika färger för olika användningsområden har visat sig hämma initiativkraft. Står där att färgen gul betyder att utveckling är omöjlig, så blir den det. Vi får inte glömma de små tätorternas betydelse och diskussionen om ''den lagoma staden''. Småstaden har visat sig vara en attraktiv miljö, med just sin blandning av bostäder, näringsliv och service.
Det som är nödvändigt får inte lämnas till slumpen. Människor flyttar inte till kommuner där det råder stor osäkerhet om vad egentligen kommunens företrädare vill, eller det kanske upplevs att de inte vill något alls. Det behövs en aktiv rekrytering kopplad till den aktiva planeringen.
Just nu har regeringen skickat ut ett material på ett halvårs remiss, där alla kommuner har möjlighet att bidra med sin del av Sverigevisionen år 2009. Den långa remisstiden ger möjlighet till att aktivera lokalbefolkningar. Den ger utrymme för en öppen debatt. Det behövs ett nytänkande i kommunerna i samband med visionsremissen för att en från grunden mobiliserande landsbygdsutveckling ska komma till stånd. Regeringen bör ge Boverket i uppdrag att tillsammans med Lantmäteriverket och CFD och andra berörda myndigheter leda arbetet med en mobiliserande översiktsplanering i alla landsbygdskommuner i första hand. Det arbetet måste naturligtvis ske i samarbete med kommuner och länsstyrelse, men framför allt i samarbete med bygdens människor. Det är nerifrånperspektiv vi behöver. Uppifrån vet vi hur det blev utan nerifrånperspektiv.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av markanvändningsfrågor och fastighetsbildning i regionalpolitiken,
2. att riksdagen hos regeringen begär att Boverket får i uppdrag att leda arbetet med en mobiliserande översiktsplanering i enlighet med vad i motionen anförts,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utvärdering av den tidigare regionalpolitiken med avseende på markanvändningsfrågorna.
Stockholm den 21 januari l995 Görel Thurdin (c) Birgitta Hambraeus (c) Lennart Brunander (c)