Malmös kuststräcka består till mycket stora delar av
utfyllnader. Sedan år 1860 har enbart på svensk sida omkring
1 200
ha mark tagits ifrån havet.
På den danska sidan är det ännu mer. Nästan en fjärdedel
(1/4) av Köpenhamns kommun ligger på utfyllda
grundområden, totalt 2 400
ha.
Frågor man ställer sig är bl.a.: Vem äger egentligen
havsbottnen utanför strandkanten och längre ut? Görs
konsekvensanalyser när man tar material från havsbottnen
för att göra utfyllnader?
För att utvinna sand, grus och sten på havsbotten krävs
tillstånd enligt lagen (1966:314) om kontinentalsockeln samt
kontinentalsockelförordningen (1966:315). Med
kontinentalsockeln menas havsbotten och dess underlag
inom allmänt vattenområde samt inom havsområdet utanför
territorialgränsen ut till gränsen för grannstaternas del av
kontinentalsockeln. Vad som räknas som allmänt respektive
enskilt vattenområde regleras i lagen (1950:595) om gräns
mot allmänt vattenområde.
Allmänt vatten finns endast i havet samt i de stora sjöarna
Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön. Gränsen mellan
det enskilda och allmänna bestäms bl.a. med hjälp av
strandvattenregeln innebärande att allt vatten inom 300
meter från stranden räknas som enskilt. Det enskilda vattnet
kan nå längre ut än 300 meter vid långgrunda stränder, där
hänsyn tas till djupet, högst tre meters djup. Utöver
strandvattenregeln finns kompletterande regler för vad som
i vissa fall räknas som enskilt vatten.
Vid utfyllnader, som har gjorts t.ex. för att få ett större
hamnområde, har frågan om gränsen mot allmänt
vattenområde prövats rättsligt.
Det finns en prejudicerande dom om att ''Bestämning av
gräns mot allmänt vattenområde i havet skall ske med hänsyn
till den faktiska strandlinjen och de faktiska
djupförhållandena, oavsett om de uppkommit genom
naturens inverkan eller, helt eller delvis, genom mänskliga
åtgöranden (Nytt Juridiskt Arkiv, Avd. I, 1971:114).
Enligt domen är gränsen mellan enskilt och allmänt vatten
rörlig. Med hjälp av utfyllnader flyttas strandlinjen och
därmed gränsen hela tiden utåt. Därmed kommer
utfyllnadsmassorna aldrig att läggas på allmänt vatten.
Det har från bl.a. kammaradvokatfiskalsämbetet, som
förde talan för kammarkollegiet, vid förrättningen, som
påbörjades den 14 april 1967, anförts: ''Rörligheten av
gränsen mellan enskilt och allmänt vattenområde hade
tillkommit med hänsyn till förekomsten av sådana naturliga
förändringar som landhöjning och uppgrundning.
Uppenbarligen hade ordningen med rörlighet icke valts i
syfte att möjliggöra för fastighetsägare att genom
konstbyggnader åstadkomma en förskjutning av gränsen.''
När vi använder oss av mark på land tar staten betalt för
varje kvadratmeter men genom den lagstiftning som sedan
länge finns, är det fritt fram att ta mark från havet utan
kostnad.
Rovdriften från havet måste upphöra. Vi måste se havet
med dess växter och djur som en resurs, som man inte kan
förinta hur som helst och detta utan någon kostnad från den
som utför ingreppet.
Jag vill att man ändrar gällande lagar så att det inte längre
är möjligt att genom utfyllnader flytta strandlinjen och
därmed gränsen hela tiden utåt och att staten tar betalt för
varje kvadratmeter havsbotten den säljer.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ändring av utvinningen av mark
genom att använda havsbotten.