Malmös kuststräcka består till mycket stora delar av utfyllnader. Sedan år 1860 har enbart på svensk sida omkring 1 200 ha mark tagits ifrån havet.
På den danska sidan är det ännu mer. Nästan en fjärdedel (1/4) av Köpenhamns kommun ligger på utfyllda grundområden, totalt 2 400 ha.
Frågor man ställer sig är bl.a.: Vem äger egentligen havsbottnen utanför strandkanten och längre ut? Görs konsekvensanalyser när man tar material från havsbottnen för att göra utfyllnader?
För att utvinna sand, grus och sten på havsbotten krävs tillstånd enligt lagen (1966:314) om kontinentalsockeln samt kontinentalsockelförordningen (1966:315). Med kontinentalsockeln menas havsbotten och dess underlag inom allmänt vattenområde samt inom havsområdet utanför territorialgränsen ut till gränsen för grannstaternas del av kontinentalsockeln. Vad som räknas som allmänt respektive enskilt vattenområde regleras i lagen (1950:595) om gräns mot allmänt vattenområde.
Allmänt vatten finns endast i havet samt i de stora sjöarna Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön. Gränsen mellan det enskilda och allmänna bestäms bl.a. med hjälp av strandvattenregeln innebärande att allt vatten inom 300 meter från stranden räknas som enskilt. Det enskilda vattnet kan nå längre ut än 300 meter vid långgrunda stränder, där hänsyn tas till djupet, högst tre meters djup. Utöver strandvattenregeln finns kompletterande regler för vad som i vissa fall räknas som enskilt vatten.
Vid utfyllnader, som har gjorts t.ex. för att få ett större hamnområde, har frågan om gränsen mot allmänt vattenområde prövats rättsligt.
Det finns en prejudicerande dom om att ''Bestämning av gräns mot allmänt vattenområde i havet skall ske med hänsyn till den faktiska strandlinjen och de faktiska djupförhållandena, oavsett om de uppkommit genom naturens inverkan eller, helt eller delvis, genom mänskliga åtgöranden (Nytt Juridiskt Arkiv, Avd. I, 1971:114).
Enligt domen är gränsen mellan enskilt och allmänt vatten rörlig. Med hjälp av utfyllnader flyttas strandlinjen och därmed gränsen hela tiden utåt. Därmed kommer utfyllnadsmassorna aldrig att läggas på allmänt vatten.
Det har från bl.a. kammaradvokatfiskalsämbetet, som förde talan för kammarkollegiet, vid förrättningen, som påbörjades den 14 april 1967, anförts: ''Rörligheten av gränsen mellan enskilt och allmänt vattenområde hade tillkommit med hänsyn till förekomsten av sådana naturliga förändringar som landhöjning och uppgrundning. Uppenbarligen hade ordningen med rörlighet icke valts i syfte att möjliggöra för fastighetsägare att genom konstbyggnader åstadkomma en förskjutning av gränsen.''
När vi använder oss av mark på land tar staten betalt för varje kvadratmeter men genom den lagstiftning som sedan länge finns, är det fritt fram att ta mark från havet utan kostnad.
Rovdriften från havet måste upphöra. Vi måste se havet med dess växter och djur som en resurs, som man inte kan förinta hur som helst och detta utan någon kostnad från den som utför ingreppet.
Jag vill att man ändrar gällande lagar så att det inte längre är möjligt att genom utfyllnader flytta strandlinjen och därmed gränsen hela tiden utåt och att staten tar betalt för varje kvadratmeter havsbotten den säljer.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring av utvinningen av mark genom att använda havsbotten.
Stockholm den 23 januari 1995 Siw Persson (fp)