Den kommunala vetorätten, som innebär att en kommun
har rätt att säga nej till etablering av miljöstörande
anläggningar i den egna kommunen, är en av hörnstenarna i
den kommunala självbestämmanderätten och en
förutsättning för en reell demokrati.
Rätten att leva i en miljö som inte innebär risk för liv och
hälsa är en fundamental rättighet.
Kommunerna har ett övergripande ansvar för människors
hälsa och för miljön i kommunen. Kommuninvånarnas
representanter i kommunfullmäktige måste därför ha rätt att
bestämma om och i så fall vilka typer av miljöfarliga
anläggningar och verksamheter som skall finnas i
kommunen.
Genom riksdagsbeslut under riksmötet 1989/1990 gjordes
kraftiga inskränkningar i den kommunala vetorätten.
Regeringen gavs då möjligheter att köra över den
kommunala demokratin genom att bestämma om
lokalisering av vissa typer av anläggningar i strid med en
kommuns uttalade vilja.
Ett exempel på lokaliseringar där regeringen skall kunna
tvinga en kommun att ta emot är anläggning för förvar av
utbränt kärnbränsle.
En av de platser i vårt land där man vill undersöka
berggrundens lämplighet för slutförvaring av utbränt
kärnbränsle är Kynnefjäll på gränsen mellan norra Bohuslän
och Dalsland. Dessa planer har väckt ett mycket starkt
motstånd i det berörda området. När planerna blev kända för
mer än 10 år sedan bildades en aktionsgrupp med syfte att
skydda Kynnefjäll mot sådana provborrningar.
Aktionsgruppen har växt till en lokal folkrörelse och man har
nu hållit vakt för att förhindra provborrningar i 12 år, dygnet
runt. Hittills har man varit framgångsrik i den kampen. De
tre berörda kommunerna Munkedal, Tanum och Dals-Ed,
förklarade samtliga att man ämnade utnyttja den kommunala
vetorätten som då fanns i NRL för att förhindra att Kynnefjäll
görs till en sopstation för utbränt kärnbränsle.
När riksdagen beslöt att göra inskränkningar i vetorätten
upplevdes detta som ett mycket starkt hot mot bygden.
Detta visar på det felaktiga att starta produktion av
kärnkraft utan att ha klart för sig var och hur det oerhört
giftiga avfallet skall förvaras.
Utgångspunkten i samhällsplaneringen måste vara att
minimera det miljöfarliga avfallet. Produktion av varor och
energi som resulterar i restprodukter och avfall som inte kan
destrueras eller återföras till naturens kretslopp bör
överhuvudtaget inte tillåtas.
Den kommunala självstyrelsen är starkt förankrad i vårt
land. Genom en stark kommunal självstyrelse underlättas
med- borgarnas möjligheter att påverka sin miljö. Den
genomförda inskränkningen i den kommunala vetorätten
rycker undan grunden för en stor del av den kommunala
självstyrelsen och därmed människornas möjligheter att
själva kunna påverka sin livsmiljö.
Sett i ett EU-perspektiv är det också viktigt att stärka den
lokala självstyrelsen. Den s.k. närhetsprincipen som innebär
att beslut skall fattas på så lokal nivå som möjligt talar också
för en förstärkning av den kommunala vetorätten.
Naturresurslagen, i vilken den kommunala vetorätten
regleras, planerades av den förra regeringen att föras över
som en del i en ny miljöbalk.
Den socialdemokratiska regeringen återkallade dock
proposi- tionen om miljöbalken efter tillträdet hösten 1994.
Rege- ringen kommer dock att ånyo lägga fram förslag till
miljöbalk och såvitt det är bekant för oss kommer även den
nuvarande naturresurslagen att inarbetas i förslaget.
Enligt vår uppfattning bör den kommunala vetorätten
omfatta även anläggningar för utbränt kärnbränsle. Detta bör
inarbetas i det kommande förslaget till miljöbalk.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utvidgning av den kommunala
vetorätten.
Stockholm den 19 januari 1995
Elving Andersson (c)
Marianne Andersson (c)