Den kommunala vetorätten, som innebär att en kommun har rätt att säga nej till etablering av miljöstörande anläggningar i den egna kommunen, är en av hörnstenarna i den kommunala självbestämmanderätten och en förutsättning för en reell demokrati.
Rätten att leva i en miljö som inte innebär risk för liv och hälsa är en fundamental rättighet.
Kommunerna har ett övergripande ansvar för människors hälsa och för miljön i kommunen. Kommuninvånarnas representanter i kommunfullmäktige måste därför ha rätt att bestämma om och i så fall vilka typer av miljöfarliga anläggningar och verksamheter som skall finnas i kommunen.
Genom riksdagsbeslut under riksmötet 1989/1990 gjordes kraftiga inskränkningar i den kommunala vetorätten. Regeringen gavs då möjligheter att köra över den kommunala demokratin genom att bestämma om lokalisering av vissa typer av anläggningar i strid med en kommuns uttalade vilja.
Ett exempel på lokaliseringar där regeringen skall kunna tvinga en kommun att ta emot är anläggning för förvar av utbränt kärnbränsle.
En av de platser i vårt land där man vill undersöka berggrundens lämplighet för slutförvaring av utbränt kärnbränsle är Kynnefjäll på gränsen mellan norra Bohuslän och Dalsland. Dessa planer har väckt ett mycket starkt motstånd i det berörda området. När planerna blev kända för mer än 10 år sedan bildades en aktionsgrupp med syfte att skydda Kynnefjäll mot sådana provborrningar. Aktionsgruppen har växt till en lokal folkrörelse och man har nu hållit vakt för att förhindra provborrningar i 12 år, dygnet runt. Hittills har man varit framgångsrik i den kampen. De tre berörda kommunerna Munkedal, Tanum och Dals-Ed, förklarade samtliga att man ämnade utnyttja den kommunala vetorätten som då fanns i NRL för att förhindra att Kynnefjäll görs till en sopstation för utbränt kärnbränsle.
När riksdagen beslöt att göra inskränkningar i vetorätten upplevdes detta som ett mycket starkt hot mot bygden.
Detta visar på det felaktiga att starta produktion av kärnkraft utan att ha klart för sig var och hur det oerhört giftiga avfallet skall förvaras.
Utgångspunkten i samhällsplaneringen måste vara att minimera det miljöfarliga avfallet. Produktion av varor och energi som resulterar i restprodukter och avfall som inte kan destrueras eller återföras till naturens kretslopp bör överhuvudtaget inte tillåtas.
Den kommunala självstyrelsen är starkt förankrad i vårt land. Genom en stark kommunal självstyrelse underlättas med- borgarnas möjligheter att påverka sin miljö. Den genomförda inskränkningen i den kommunala vetorätten rycker undan grunden för en stor del av den kommunala självstyrelsen och därmed människornas möjligheter att själva kunna påverka sin livsmiljö.
Sett i ett EU-perspektiv är det också viktigt att stärka den lokala självstyrelsen. Den s.k. närhetsprincipen som innebär att beslut skall fattas på så lokal nivå som möjligt talar också för en förstärkning av den kommunala vetorätten.
Naturresurslagen, i vilken den kommunala vetorätten regleras, planerades av den förra regeringen att föras över som en del i en ny miljöbalk.
Den socialdemokratiska regeringen återkallade dock proposi- tionen om miljöbalken efter tillträdet hösten 1994. Rege- ringen kommer dock att ånyo lägga fram förslag till miljöbalk och såvitt det är bekant för oss kommer även den nuvarande naturresurslagen att inarbetas i förslaget.
Enligt vår uppfattning bör den kommunala vetorätten omfatta även anläggningar för utbränt kärnbränsle. Detta bör inarbetas i det kommande förslaget till miljöbalk.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvidgning av den kommunala vetorätten.
Stockholm den 19 januari 1995 Elving Andersson (c) Marianne Andersson (c)