Den enskilde medborgaren måste garanteras rätten att i så
stor utsträckning som möjligt bestämma över sitt eget
boende. Småhus, bostadsrätt, hyreslägenhet eller
ägarlägenhet, planlösning, rumsstorlekar och standard -- det
finns lika många önskemål och variationer kring hur man vill
se sitt eget boende, som det finns hushåll i landet. Om
bostadsmarknaden tillåts styras av människors efterfrågan
och inte av detaljreglering, politiker och byråkrater, kommer
detta att gynna såväl inre som yttre boendemiljö.
Vad som ska byggas och hur, ska bestämmas av hushållens
önskemål och inte genom politisk styrning. Lagar,
regleringar och subventionssystem som hindrar hushållens
önskemål att få genomslag måste avvecklas. Politikens roll
ska koncentreras till ansvarstagande för miljö och en som
helhet fungerande infrastruktur.
Detaljregleringar av bostädernas utformning medför ökade
kostnader för hushållen och minskade möjligheter till
individuella lösningar. Lagstiftningen ska garantera
allmänna säkerhetsaspekter, men i övrigt inte styra
utformningen av bostäderna.
Vidare skall politiken inriktas på att behandla olika
boendeformer likvärdigt ur skatte- och
finansieringsperspektiv. Det ensidiga gynnandet av vissa
boendeformer, främst hyresrätt i kommunalt ägda
bostadsföretag, har inte bidragit till att skapa den
boendemiljö som i verkligheten efterfrågats. Den politiken
har endast bidragit till att motverka ett spritt och enskilt
ägande till förmån för ett koncentrerat offentligt ägande.
Med lika villkor för olika alternativ kommer boendet att
formas utifrån hur medborgarna vill bo, inte hur politiker
anser att vi ska bo.
Boendekostnaderna måste hållas tillbaka. Detta kan enbart
ske genom en ansvarsfull ekonomisk politik som sänker
räntorna. Via sänkta räntor minskar kapitalkostnaderna och
därmed behovet av hyreshöjningar för det egna boendet.
Subventionssystem och liknande åtgärder skapar enbart en
illusion av billigt boende. Kostnaderna finansieras då via
skattesystemet och bidrar i längden till resursslöseri genom
administrationskostnader. Utgiftsexpansiva system leder
dessutom till sämre statsfinanser och därmed högre räntor
som fördyrar boendet. Vidare medför subventionssystem
alltid en politisk styrning av hur boendet utvecklas.
De enda motiverade subventionerna på bostadsmarknaden
är de bidrag som går direkt till den enskilde för att garantera
honom eller henne tillgång till en fullgod bostad. Dessa
bidrag skall emellertid inte betraktas som en del av
bostadspolitiken, utan som en del i det grundläggande
sociala skyddsnät vi förespråkar.
Inom markpolitikens område måste den enskildes
äganderätt stärkas. Politiskt godtycke skall inte hindra
användningen av enskilt ägd mark. Expropriation och
regleringar är åtgärder som skall användas ytterst restriktivt.
Särskilt hindrande verkar lagstiftningen i glesbygden där det
i stället är av stor vikt att underlätta nybyggande och
utveckling för att förbättra villkoren för en levande
landsbygd och skärgård. Markpolitiken skall inriktas på att
slå vakt om miljö och allmän säkerhet, samt genom
framförhållning i planeringen ge goda förutsättningar för en
väl fungerande infrastruktur.
2. Efterkrigstidens mark- och bostadspolitik
Efter andra världskriget utvecklades bostadsområdet till att
bli den samhällssektor som mest präglats av regleringar och
planhushållning. Resultatet blev köer, bristande valfrihet,
byråkrati och en snabb kostnadsökning. Dessutom
favoriserades kommunala bostadsföretag och de
rikskooperativa bostadsföretagen HSB och Riksbyggen.
Många av de misstag som socialdemokraterna begick har satt
spår som det kommer att ta lång tid att utplåna. För den som
vill studera planekonomins misslyckande är efterkrigstidens
bostadsmarknad ett bra exempel.
Äganderätten har i många avseenden kränkts. Mark- och
fastighetsägare förhindrades att utnyttja sina tillgångar på ett
sätt som skulle varit till gagn för samhället. Utveckling och
ett effektivt resursutnyttjande hindrades genom omotiverade
regleringar.
Den enskilde hyresgästens inflytande utövades via
förhandlingsmonopol genom Hyresgästernas Riksförbund,
trots att endast två av fem hushåll som bor i hyresrätt är
medlemmar i organisationen. Den enskilde tilltroddes inte
förmågan att själv välja hur han ville påverka, på egen hand
eller tillsammans med andra.
Kommunpolitikerna hade ett avgörande inflytande över all
byggverksamhet, långt utöver vad som motiverades av
behövlig planering av infrastrukturen.
Bostadsköerna, som uppstod genom hård reglering och
omfattande subventioner, försökte man reglera bort genom
återkommande ingrepp i bostadsmarknaden.
Miljonprogrammet under 1960-talet är det mest
skrämmande exemplet på den socialistiska politikens
misslyckande. Ur miljonprogramsområdena har det vuxit
fram en omfattande segregering.
Den reglerade bostadsmarknaden medförde att många inte
kunde förverkliga sina bostadsönskemål. Det hade
återverkningar på bland annat arbetsmarknaden genom att
trögrörligheten försvårade möjligheten för människor att
flytta till en ort med ett bättre jobb. Såväl människors välfärd
som Sveriges ekonomi blev lidande av detta.
Boendekostnaderna ökade kraftigt genom detaljstyrningen
och subventionssystemen. Den kommunalpolitiska
styrningen av bostadsproduktionen och långtgående
reglering av byggandet drev upp produktionskostnaderna
och därmed också boendekostnaderna.
Subventionssystemen dolde de verkliga kostnaderna och
därmed fanns inget incitament för konsumenterna att få
producenterna att hålla låga kostnader. I stället drevs
kostnaderna uppåt och belastade bakvägen de boende i form
av skatteuttaget.
Bostadsmarknaden befann sig i akut behov av en ny
politik, baserad på marknadsekonomiska principer, när den
borgerliga regeringen tillträdde 1991.
3. Socialdemokratisk oförmåga till nytänkande 3.1
Socialdemokraterna i oppositionsställning
Socialdemokraterna har under den föregående
mandatperioden motsatt sig så gott som varje del av de
nödvändiga förändringarna i bostadspolitiken. De har
motsatt sig övergången till ett kostnadsminskande
bostadsfinansieringssystem, förändringar i plan- och
bygglagen, hyresgästernas förstärkta förhandlingsrätt m.m.
De har vidhållit att bostadsbyggandet skall vara planmässigt
styrt av politiker i stället för att styras av människors
önskemål och behov.
Deras agerande visar vare sig på nytänkande eller
omprövning av den reglerings- och subventioneringspolitik
som under allt för lång tid snedvridit bostadsmarknaden och
fördyrat boendet.
3.2 Socialdemokraterna i regeringsställning
Två veckor före valet svarade Göran Persson på en fråga i
Morgonekot om han tänkte höja fastighetsskatten. Svaret
blev att det var ''inget läge att nu höja fastighetsskatten'' och
att det är ''svårt att beskatta fastigheter hårdare''. Trots detta
uttalande har den socialdemokratiska regeringen redan
beslutat om höjningar och införande av fastighetsskatter på
totalt 6,0 miljarder kronor. Dessa skattehöjningar kommer att
medföra högre boendekostnader och höjda konsumentpriser.
Höjd allmän fastighetsskatt från 1,5% till 1,7% 1,5 mdr
Rullande fastighetstaxering 1,0 mdr Fastighetsskatt på
jordbruksfastigheter 1,7% 0,4 mdr Fastighetsskatt på
skogsbruksfastigheter 0,5% 0,4 mdr Fastighetsskatt på
industribyggnader 0,5% 0,7 mdr Fastighetsskatt på butiker
och kontor 2,0 mdr Höjda och införda fastighetsskatter 6,0
mdr
Det enda undantaget från socialdemokraternas avvisande
av den nya bostadspolitiken var när den borgerliga
regeringen och socialdemokraterna hösten 1992 var överens
om nödvändigheten av en nedtrappning av
bostadssubventionerna. Den minskade subventioneringen
var en viktig del av den långsiktiga omställningen av
bostadspolitiken i syfte att få en väl fungerande
bostadsmarknad. Socialdemokraterna har nu frångått
överenskommelsen och höjer istället fastighetsskatten.
Vidare har den socialdemokratiska regeringen stoppat den
borgerliga regeringens utredning om införandet av
ägarlägenheter som ny boendeform. Socialdemokraternas
argument för att stoppa förslaget om ägarlägenheter har varit
att valfriheten mellan olika boendeformer är tillräckligt stor
redan idag. Denna motivering visar att socialdemokraterna
anser det vara politikerna som ska avgöra vilken valfrihet
som ska tillåtas, inte vad som är praktiskt möjligt.
Genom höjda skatter på fastigheter och boende, ett stopp
för avvecklingen av räntesubventionssystemet och ett stopp
för införandet av ägarlägenheter visar socialdemokraterna att
man vill återvända till den reglerings- och
subventioneringspolitik som under årtionden förstört
bostadsmarknaden, minskat valfriheten och fördyrat
boendet.
4. En bostadspolitik för framtiden 4.1
Markpolitik och Plan- och Bygglagen (PBL)
Den borgerliga regeringen påbörjade ett förenklingsarbete
av plan- och bygglagen (PBL). Enligt den proposition som
riksdagen fattat beslut om våren 1994 skall nedanstående
förändringar genomföras. Vi utgår från att detta förslag
ligger fast, trots att riksdagen i höstas beslutade om en
senareläggning av ikraftträdandet.Bygglovsprövningen
inskränks till att endast avse prövning av lokalisering samt
den närmare placeringen och utformningen av byggnaden
m.m. Ett särskilt system införs för kontrollen av de tekniska
egenskapskraven.Kommunerna får möjlighet att genom
beslut i detaljplan helt befria från kravet på bygglov inom
planområdet. Villkor får uppsättas för hur åtgärderna skall
genomföras och inom vilken tid. Bygglovsbefrielse får dock
ej medges om bygglov krävs för att tillvarata grannars eller
allmänna intressen.Byggherren ges det fulla ansvaret för att
byggnaden eller anläggningen uppfyller de tekniska
egenskapskraven, medan byggnadsnämnden får ett renodlat
tillsynsansvar.Ett nytt kontrollsystem utformas med
utgångspunkten att byggherren bestämmer byggnadens
utformning och kvalitet i tekniskt avseende och har ansvaret
för byggnadens egenskaper gentemot tredje man.De
generella krav som ställs på byggnaders och andra
anläggningars egenskaper samlas tillsammans med de krav
som gäller för byggprodukter i en ny lag om tekniska
egenskapskrav på byggnadsverk m.m.
Redan tidigt under den borgerliga mandatperioden
förändrades plan- och bygglagen så att den inte kan användas
för att förhindra näringsfrihet och en effektiv konkurrens.
Framförallt har detta haft betydelse för etablering av s.k.
externhandel, främst lågprisvaruhus.
De förändringar av PBL som nu successivt träder i kraft är
ett bra steg på vägen mot en lagstiftning som underlättar för
ett byggande som motsvarar vad som efterfrågas.
Avregleringen måste dock gå vidare. Utifrån vunna
erfarenheter kan nya förenklingar genomföras.
Utgångspunkten skall vara att det är uppdragsgivaren,
byggherren och konsumenten som avgör utformningen av
fastigheten. Lagstiftningen skall endast slå vakt om sådana
förhållanden som rör viktig infrastruktur, människors skydd
för liv, hälsa och säkerhet samt för att skydda miljön och
naturen. Särskilt viktigt är att ytterligare underlätta för
byggnation utanför tätbebyggt område. Sådana åtgärder
bidrar till bättre förutsättningar för en levande skogsbygd,
landsbygd och skärgård.
4.1.1 Expropriation
Med markägandet följer rätten att bestämma över, bruka,
bebygga och sälja egendomen. Detta är en principiell
utgångspunkt vars undantag måste vara mycket restriktiva.
Expropriation av mark är en kränkning av äganderätten
och får därför användas endast i de fall mycket viktiga
samhällsintressen så påkallar. Statens eller kommunernas
inskränkning i enskilda markägares rätt får endast ske på
följande grunder:för att skydda andra människor till liv,
hälsa och säkerhet,för att skydda miljön och naturen,för
att kunna genomföra för landet eller kommunen ytterst
angelägna uppgifter.
Markägaren skall då få ersättning för fastighetens fulla
marknadsvärde samt för de kostnader som uppkommer
genom expropriationen.
4.1.2 Strandnära bebyggelse
Möjligheterna till att bättre utnyttja strandnära områden för
bebyggelse har genom ny lagstiftning ökat i de delar av
Sverige som är både glest bebyggda och som har långa sjö-
och kuststräckor.
Den nuvarande lagstiftningen innebär dock fortfarande ett
generellt förbud att bygga intill 100 meter från havet, insjön
eller vattendrag. Länsstyrelsen kan utvidga denna gräns till
300 meter och dispens ges endast i undantagsfall. Mot
bakgrund av att Sverige är rikt utrustat med kuststräckor
längs åar, sjöar och hav ter sig detta omotiverat. Totalt har
vi, enligt SMHI 92, 409 sjöar större än en hektar i Sverige.
Lägger man samman Sveriges totala längd av stränder skulle
sträckan motsvara 1,5 kilometer strand för varje svensk.
Lagstiftningen medför stora svårigheter för de boende
längs våra kuster att bidra till en levande skärgård. Förbudet
mot strandnära bebyggelse har medfört svårigheter att
utveckla boende och annan verksamhet. Svårigheterna har
även gällt för stora delar av glesbygden. En ökad möjlighet
till bebyggelse i strandnära områden skulle kunna skapa
bättre förutsättningar att hålla landskapet levande och ett
ökat befolkningsunderlag för handel och offentlig service.
Även attraktiv bebyggelse i strandnära områden i större och
mindre tätorter har förhindrats av lagstiftningen.
Det generella förbudet mot strandnära bebyggelse innebär
också att priser på fritids- och bostadshus i dessa lägen
pressas upp omotiverat högt. Det leder till att endast ett fåtal
kan få möjlighet att bosätta sig eller avnjuta sin fritid i
strandnära områden.
Vår uppfattning är att lagstiftning behövs för att skydda
känsligt djur- och växtliv i strandnära områden och för att
garantera allmän tillgång till bad- och friluftsliv, särskilt i
befolkningstäta områden.
Vi anser att det skall finnas en generell rätt att bebygga sin
mark nära stränder och vattendrag. En kommun skall dock
kunna begränsa denna rätt, men endast där så kan motiveras
med hänsyn till känsligt djur- och växtliv eller för att
garantera allmänhetens tillgång till bad- och friluftsliv. Detta
skall då ske genom antagande av detaljplan. Då ges de bästa
förutsättningarna för en god sammanvägning av olika
intressen.
4.1.3 Tomträtt
Tomträttsinstitutet infördes ursprungligen för att
underlätta småhusboende. I dag har dock detta motiv spelat
ut sin roll. Någon nytta av tomträttsinstitutet i
markplaneringssyfte eller för att kommunen skall kunna
tillgodogöra sig markvärdesstegringen finns knappast,
såvida inte rent konfiskatoriska åtgärder skall tillåtas mot
fastighetsinnehavarna.
Tomträttsinstitutet bör därför begränsas så att inga nya
tomträtter upplåts.
Ägarlägenheter finns över hela världen, och
ägarlägenhetsutredningen som presenterades 1982 visade att
detta är möjligt att införa även i Sverige. Den borgerliga
regeringen initierade också en utredning för att ta fram
lagstiftning för denna boendeform. Denna utredning har
dock stoppats av socialdemokraterna, och därmed fördröjs
den ökade valfrihet som denna reform skulle innebära.
Ägda småhus i ett bostadsområde tillhör ofta en
samfällighetsförening som ansvarar för gemensamma
utrymmen och anläggningar, som t.ex. tomtvägar, ledningar,
värmecentral, centralantenn, garage etc. Fördelen med ett
eget ägande av boende är ett maximalt inflytande över sina
boendeförhållanden, som kostnader och villkor. Det leder
också till värdetillväxt och stimulans till sparande. Många
som bor i flerbostadshus önskar äga sin egen bostad, och
därför bör denna boendeform inte endast vara förbehållen
småhus utan också vara tillämpningsbar på lägenheter.
Vår uppfattning är att regeringen snarast till riksdagen
skall överlämna ett förslag om införandet av ägarlägenheter.
4.3 Bostadsrätt
Intill dess att ägarlägenheter införs är bostadsrätten i
praktiken den enda upplåtelseform som möjliggör
bostadsägande -- om än indirekt -- i flerbostadshus.
Bostadsrätten ger också många av de fördelar som är
förknippade med direkt ägande; goda möjligheter att påverka
det egna boendet och boendemiljön, lägre driftkostnader och
eget ansvarstagande.
Det är ett viktigt bostadspolitiskt mål att möjliggöra
ombildning till bostadsrätt. Bildande av
bostadsrättsföreningar underlättades därför av den
borgerliga regeringen. Det tidigare kravet på lägsta antal
medlemmar i en bostadsrättsförening sänktes från fem till tre
och majoritetskravet vid beslut om förvärv av en fastighet för
ombildning sänktes från två tredjedelar av hyresgästerna till
hälften. Samtidigt utökades den s.k. ombildningslagen till att
gälla också bostadsfastigheter ägda av staten, landsting,
kommuner och kommunala bostadsbolag. Vidare
avskaffades den lagstiftning (Lex Malmö) som innebar att
man förlorade alla statliga räntebidrag vid ombildning av hus
tillhöriga kommunala bostadsbolag.
Ökad ombildning till bostadsrätt är särskilt angeläget i
ensidigt sammansatta bostadsområden, ofta helt dominerade
av kommunalt ägda hyreshus. Genom blandning av olika
upplåtelseformer ökar de boendes valfrihet samtidigt som
segregationstendenser motverkas. Bostadsrättslagens förbud
mot dubbelupplåtelse bör slopas i de fall upplåtelsen sker till
kommun eller kommunalt bostadsbolag. Därigenom skulle
ombildning av kommunala hyreshus underlättas ytterligare.
Bostadsrätter har i dag lägre belåningsvärde och högre
ränta än fast egendom. Ändringar i regelsystemen bör därför
göras i syfte att förbättra bostadsrättens pantvärde. En
långivare som ianspråktar en pantsatt bostadsrätt bör få
ovillkorlig rätt till inträde i föreningen och till
andrahandsuthyrning. Bostadsrättsföreningarnas fordran på
förfallna avgifter bör heller inte prioriteras framför andra
fordringar. Slutligen kan belåningssystemet göras stabilare
genom att ett centralt bostadsrättsregister upprättas.
Slutligen bör medlemmarnas inflytande över sina
bostadsrättsföreningar stärkas. Andra villkor för ändring av
föreningsstadgarna än de som framgår av bostadsrättslagen
bör förklaras ogiltiga.
4.3.1 Hyresrätt
För många hushåll är hyresrätten en attraktiv boendeform.
Dess fördelar är framförallt att man inte behöver binda ett
kapital i sin bostad och den höga servicenivån. I dag bor
cirka 40 procent av landets hushåll i hyresrätt.
Hyresmarknaden präglas dock av bristande valfrihet på
grund av den form av hyresreglering som fortfarande finns
och som leder till att marknaden inte tillåts fungera. I vissa
fall uppstår en ''grå marknad'', där hyreskontrakt köps och
säljs, inom hyresmarknaden för att kringgå dessa problem.
Ett annat uttryck för problemen på hyresmarknaden är den
skeva hyressättningen som kan innebära att hyrorna i
utkanten av en tätort ofta ligger på samma nivåer eller högre
än för en centralt belägen lägenhet. För en fungerande
hyresmarknad krävs att de boendes värderingar får ett större
inflytande över hyressättningen och att hyresgästerna ges
möjlighet att förhandla fram egna avtal, anpassade efter egna
önskemål, med hyresvärden. Då kan en hyresmarknad med
valfrihet, ett rationellt utnyttjande av lägenhetsbeståndet och
ett prissystem som upplyser om vilka bostäder som
efterfrågas växa fram.
Den enskilde hyresgästen har fått en stärkt
hyresförhandlingsrätt genom att Hyresgästföreningens
förhandlingsmonopol avskaffats. Hyresgästföreningen har
haft en unik ställning genom att vara lagstiftningsmässigt
prioriterade som hyresgästernas företrädare, trots att enbart
en tredjedel av landets hyresgäster varit anslutna till
organisationen.
Det är numera möjligt för de boende att själva välja
förhandlingsorganisation eller att själva förhandla om sin
hyra. Den som väljer att stå utanför det kollektiva
förhandlingssystemet skall få sin hyra sänkt med ett belopp
som motsvarar den förhandlingsersättning som ingår i hyran.
Hyresgäströrelsens vetorätt vid ombyggnad och
reparationer har tagits bort. I stället har regler införts som
bl.a. leder till att den enskilde hyresgästen inte ska drabbas
orättvist av s.k. lyxsaneringar.
En viktig förutsättning för en fungerande hyresmarknad är
dock, utöver den enskildes förstärkta förhandlingsrätt, ett
vaktslående om hyresgästernas besittningsskydd. Ett
fungerande besittningsskydd är av stort värde för att ge
hyresgästen en trygghet och framförhållning i sitt boende.
Hyresgästen skall ha rätt till förlängning av sitt hyreskontrakt
om inte hyresgästen brustit i sina förpliktelser, huset skall
rivas eller genomgå en omfattande ombyggnad. För att inte
hyresvärden skall kunna kringgå besittningsskyddet med
hjälp av kraftigt höjda hyreskrav krävs en restriktion för vad
som är att anse som skäligt hyreskrav. Vid en tvist mellan
hyresvärd och hyresgäst skall skäligheten i hyreskravet
kunna prövas av domstol och ställas mot frivilligt avtalade
hyresnivåer i jämförbara lägenheter -- med hänsyn till
storlek, standard, läge m.m. Detta synsätt låg också till grund
för införandet av bruksvärdessystemet och beskrivs i
propositionen (prop. 1968:91) på följande sätt:
-- -- --Vid förhyrning av en lägenhet bestäms hyran och
andra villkor genom överenskommelse mellan hyresvärden
och hyresgästen. Om det är fråga om en ort utan påtaglig
bostadsbrist, gäller hyran obetingat under hyrestiden. I
samband med förlängning av avtalet kan hyresvärden fordra
att hyran höjs. I den situationen är hyresgästen, om han vill
bo kvar i lägenheten skyldig att godta den hyra som
hyresvärden fordrar, men bara om hyran inte är oskälig. Vid
tvist kan frågan om hyrans skälighet underkastas
myndighetsprövning. Härvid blir som regel avgörande, om
den fordrade hyran väsentligt överstiger hyran för lägenheter
som med hänsyn till bruksvärdet är likvärdiga. Detta torde
principiellt sett innebära inte bara att jämförliga lägenheter
får lika höga hyror utan även, åtminstone på längre sikt, att
hyrorna i hela lägenhetsbeståndet anpassas till varandra efter
lägenheternas varierande bruksvärden. Hyrorna blir därmed
relativt bestämda. Den absoluta nivån avgörs av
marknadsläget, dvs. förhållandet mellan tillgång och
efterfrågan, på bostäder.
Vidare beskrivs i propositionen hur bruksvärdet skall
definieras:
Med en lägenhets bruksvärde bör avses vad lägenheten
med hänsyn till beskaffenhet och förmåner samt övriga
faktorer kan anses från konsumenternas-hyresgästernas
synpunkt vara värd i förhållande till likvärdiga lägenheter.
Man skall därvid bortse från byggnadsår och produktions-,
drift- och förvaltningskostnader samt från andra betingelser
för hyresrätten. På bedömningen av lägenhetens
beskaffenhet bör alla faktorer av betydelse inverka, såsom
storlek, modernitetsgrad, planlösning och läge inom huset,
reparationsstandard och ljudisolering. Jämte den egentliga
beskaffenheten bör bedömas vad som skulle kunna kallas
förmåner knutna till lägenheten eller fastigheten, såsom hiss,
sopnedkast, tvättstuga, särskilda förvaringsutrymmen, god
fastighetsservice, garage, biluppställningsplats. Också vissa
andra faktorer måste tillåtas inverka på bruksvärdet. Hit hör
inte blott husets allmänna läge och vad som enligt ett
vedertaget uttryck brukar kallas miljön utan även sådant som
tillgång till lekplats och parkeringsutrymmen. Samtliga på
bruksvärdet inverkande faktorer skall bedömas objektivt,
d.v.s. utan avseende på den enskilde hyresgästens värdering
eller behov.
-- -- --
Vid den jämförelseprövning som skall ske i det enskilda
fallet måste förskjutningar i hyresnivån få slå igenom vid
hyressättningen för att den önskvärda balansen på
marknaden skall kunna behållas. Jag instämmer med
hyreslagskommitténs uttalande, att den övre gränsen för
hyresvärdens vederlagsanspråk måste ligga så mycket över
hyresnivån för jämförliga lägenheter att den inte hindrar de
ekonomiska faktorerna att förskjuta hyresnivån uppåt.
Annars får man inte någon hyresbildning efter
marknadsmässiga kriterier.
Således kan konstateras att bruksvärdessystemet
ursprungligen inte avsågs användas som det
hyresregleringssystem det kommit att bli genom
hyreslagstiftningen. Tanken var att slå vakt om ett
hyresgästernas besittningskydd, men i övrigt överlåta åt
hyresgäst och hyresvärd att komma överens om hyresavtal.
Med denna ordning kan en fungerande hyresmarknad
upprättas, samtidigt som hyresgästernas besittningsskydd
garanteras.
Vår uppfattning är att den ursprungliga tanken med
bruksvärdessystemet måste återupprättas och ett system med
fri hyresbildning i kombination med besittningskydd
inrättas. De kommunala bostadsföretagens hyresledande roll
måste mot bakgrund av detta avskaffas.
Med ovanstående synsätt framstår det även som självklart
att hyresgäster och hyresvärdar inte bara frivilligt kan tillåtas
avtala om hyresnivå, utan också om andra villkor vid
ingående av ett hyresavtal. Andra faktorer i ett hyresavtal
som skulle kunna överlåtas åt de båda parterna att själva
komma överens om är avtalstid, uppsägningstid, möjlighet
till indexering eller upptrappning av hyran, reparationer,
andrahandsuthyrning, överlåtelse av hyreskontraktet under
avtalstiden eller användandet av lägenhet, helt eller delvis,
för annat ändamål än boende t.ex. kontor. Sådana
möjligheter skulle bland annat skapa mycket bättre
förutsättningar för en hyresgäst att få inflytande över sitt
boende och skapa trygghet genom en längre förutsägbarhet
om hyresvillkoren. En sådan mer individuell lösning bör leda
till en översyn av nuvarande kollektiva
hyresförhandlingssystem.
En friare hyressättning skapar bättre möjligheter för de
boende att välja bostad efter sina egna värderingar och efter
vad den anses vara värd på marknaden. Det gör det också
lättare för de boende att göra jämförelser mellan olika
bostäder, boendeformer och upplåtelseformer. Det kommer
att befrämja en ökad rörlighet som leder till ett bättre
utnyttjande av bostadsbeståndet jämfört med nuvarande
system. De som nu saknar bostad eller står i bostadskö för
att de efterfrågar en annan lägenhet får betydligt bättre
möjligheter att få sina önskemål tillgodosedda.
4.3.2 Förvärvslagstiftningen
Sedan 1976 finns en särskild lag om förvärv av
hyresfastighet m.m., den s.k. förvärvslagen, vars syfte är att
hindra oseriösa personer från att förvärva hyreshus.
I förvärvslagen behandlas olika kategorier av
fastighetsägare på olika sätt. Kommunala bostadsföretags
förvärv är till exempel helt undantagna från lagstiftningens
krav. Genom förvärvslagen försvåras fastighetsmarknadens
funktionssätt, främst genom den byråkratiska
handläggningsordningen och lång tidsutdräkt från
överlåtelse till dess lagfart kan beviljas. Detta drabbar den
seriösa merparten av aktörerna. Samtidigt öppnar
lagstiftningen för godtycke. Den bygger på en
förhandsbedömning av en förvärvares kvalifikationer och
intentioner med förvärvet, som i praktiken är mycket svår att
göra med någon större träffsäkerhet. Det med förvärvslagen
avsedda syftet har heller inte uppnåtts, dvs lagen lyckas inte i
praktiken förhindra oseriösa personers förvärv av fastigheter.
Förvärvslagen skall enligt vår mening avskaffas. Det
berättigade kravet på att kunna skydda hyresgästerna från
oseriösa ägare kan och bör inte motivera en byråkratisk och
godtycklig förhandsgranskning som drabbar alla seriösa
aktörer på fastighetsmarknaden. Hyresgästernas berättigade
krav bör istället lösas genom ordentliga möjligheter till
ingripande i de fall där en fastighetsägare visar sig vara
oseriös och inte fullgör sina förpliktelser gentemot
hyresgäster och andra. I SOU 1994:23, Förvalta bostäder,
föreslås en lagstiftning med denna inriktning.
4.4 Bostadsfinansiering
Den främsta faktorn som påverkar boendekostnaderna är
räntan. Ett lägre ränteläge är gynnsamt för alla landets 4
miljoner hushåll. För en bostad som är belånad till 500 000
kronor innebär varje procentenhets sänkning av räntan
att ränteutgifterna kan sänkas med mer än 400 kronor i
månaden.
Räntan är i hög utsträckning beroende av statsfinanserna,
och inom bostadspolitikens område har
subventionssystemen varit den faktor som främst bidragit till
att skapa underskott i statsbudgeten. Därmed har
bostadspolitikens subventionssystem kommit att motverka
sitt eget syfte.
Det gamla räntebidragssystemet gäller fortfarande för
bostäder byggda före 1993. I detta system utgår
räntebidraget som mellanskillnaden mellan
subventionsräntan och den s.k. garanterade räntan. För att
avveckla detta mycket kostnadsdrivande system sker en årlig
nedtrappning av räntebidraget genom att den garanterade
räntan höjs. Socialdemokraterna har dock beslutat att
avvecklingen skall fördröjas genom en minskad
upptrappning av den garanterade räntan. Vår uppfattning är
att reformeringen av subventionssystemen skall gå vidare. Vi
avvisar därmed socialdemokraternas försök att fördröja den
nödvändiga omställningen av finansieringssystemen. Vi
föreslår att den årliga reguljära upptrappningen av den
garanterade räntan för egna hem skall höjas till 0,667
procentenheter och för flerbostadshus till 0,5 procentenheter
årligen i stället för nuvarande nivåer, 0,5 procentenheter
respektive 0,375 procentenheter.
Vidare har de regleringar som tidigare hörde samman med
beviljandet av räntebidrag tagits bort: det s.k. markvillkoret,
konkurrensvillkoret, skyldigheten till kommunal
bostadsanvisning och produktionskostnadskontrollen. Dessa
villkor, som skulle uppfyllas för beviljande av lån, har enbart
resulterat i en kommunalisering av marken och ökade
produktionskostnader.
Det nya bostadsfinansieringssystemet, det s.k. Danell-
systemet, innebär att räntebidragets storlek bestäms utifrån
en beräknad räntekostnad på bidragsunderlaget. Den
beräknade räntekostnaden bestäms av subventionsräntan,
som motsvarar ränteläget för de bostadsobligationer som
bostadslåneinstituten ger ut för lånefinansieringen av
bostadsbyggandet. För nybyggnation och ombyggnader av
flerbostadshus som påbörjades under 1994 är
räntebidragsandelen av subventionsräntan 52 procent första
året efter färdigställandet, därefter trappas bidragsandelen
ned med 4 procentenheter årligen. I syfte att minska
subventionsinslaget i bostadsbyggandet, är det första årets
bidragsandel 5 procentenheter lägre för varje ny årgång av
bostäder som byggs.
De äldre subventionssystemen har bidragit till stigande
byggkostnader, som i sin tur kraftigt ökat både statens och
hushållens kostnader för boendet. Efter att
subventionssystemet infördes 1974 har
produktionskostnaderna ökat dubbelt så snabbt som priserna
på andra varor och tjänster. Produktionskostnaden för
bostäder var under början av 1980-talet 8 000
kronor per kvm (omräknat till 1990 års penningvärde).
I början av 90-talet hade produktionskostnaderna stigit till
12 000 kronor per kvm.
Mellan 1987 och 1993 ökade statens kostnader för
räntebidragen från 19 miljarder kronor (omräknat till 1993
års penningvärde) till 33 miljarder kronor, trots att
nedskärningar gjorts av såväl borgerliga som
socialdemokratiska regeringar. Samtliga landets 4 miljoner
hushåll får via skatten betala dessa subventioner, som sedan
omfördelas till de 250 000
hushåll som erhåller subventioner. En kraftig
omfördelning från ''normala'' hushåll till extremt dyra och
nyproducerade bostäder har varit det gällande.
Kostnadsexplosionen i subventionssystemet beror främst
på reglerna i det tidigare räntebidragssystemet. I detta
subventionssystem fick staten stå för hela den
kostnadsökning som blev resultatet av ett högt ränteläge. Ju
dyrare man byggde, desto högre bidrag.
Vidare upphörde den enskilde bostadskonsumentens
incitament att gentemot fastighetsproducenterna hålla
tillbaka prisutvecklingen eftersom att han eller hon inte själv,
direkt, drabbades av de ökade kostnaderna. De eventuella
räntekostnader den enskilde själv skulle svara för fick
dessutom ett mycket litet genomslag på grund av de höga
marginalskatterna.
De ökande kostnaderna för räntebidragssystemet har
bidragit till statens budgetunderskott och därmed också till
ett höjt ränteläge, som i sin tur medverkat till ökade
boendekostnader för alla hushåll.
Den borgerliga regeringen inledde en successiv
reformering av subventionssystemen i syfte att långsiktigt
avveckla dem och därmed bidra till bättre statsfinanser och
en bättre fungerande bostadsmarknad. Lånefinansiering av
bostadsbyggande sker numera på den allmänna
kreditmarknaden, vilket ökar konkurrensen och sänker
kostnaderna. Vidare är räntebidragets storlek nu neutralt i
förhållande till fastighetsägarkategori: äganderätt,
bostadsrätt och hyresrätt. Detta leder till ökad rättvisa och en
finansieringsform som inte är kostnadsdrivande.
Både det äldre subventionssystemet och det nya kommer
successivt, med nuvarande konstruktion, att avvecklas till
förmån för en marknadsmässig lösning av finansieringen.
Avvecklingen sker successivt för att hushållen inte skall
drabbas av allt för snabbt ändrade förutsättningar.
Vi anser att det är viktigt att fullfölja avvecklingen av
subventionssystemen. Ett fullföljande leder till bättre
statsfinanser, lägre räntekostnader och därmed sänkta
boendekostnader.
Genom en stram och långsiktig finanspolitik med syfte att
hejda statsskuldsutvecklingen och sanera de offentliga
finanserna lyckades den borgerliga regeringen sänka
räntorna till en historiskt sett mycket låg nivå. För t.ex.
femåriga villalån var räntan under den förra
socialdemokratiska regeringen klart över 12 procent, medan
den borgerliga regeringen lyckades få ner räntan under 9
procent.
En ekonomisk politik som tar itu med
statsskuldsutvecklingen och därmed sänker räntenivån är
den främsta åtgärden för att skapa goda finansieringsvillkor
för byggande och därmed låga boendekostnader. Det
nuvarande ränteläget visar att den socialdemokratiska
regeringen inte förmår att föra en sådan ekonomisk politik.
I vår ekonomisk-politiska motion presenteras en utförlig
strategi för att sanera statens finanser och därmed sänka
ränteläget. Utan den politiken kommer
finansieringsproblemen på bostadsmarknaden att kvarstå.
Den borgerliga regeringens politik ledde till en stärkt
ränta. Tillsammans med de avregleringar och
skattesänkningar som genomfördes lyckades man effektivt
pressa tillbaka kostnadsutvecklingen. Enligt byggbranschen
låg anbudspriserna under våren 1994 15--20 procent lägre än
1992 års priser. Vidare så skapade den förda politiken
förutsättningar för de lägsta hyreshöjningarna under de
senaste 25 åren. För 1994 uppgick hyreshöjningarna till 4,4
procent, och 1995 beräknas hyreshöjningarna enligt
Hyresgästernas Riksförbund stanna vid 3 procent.
4.5 Fastighetstaxering och fastighetsskatt
Den borgerliga regeringen förde en långsiktig
skattesänkningspolitik för att skapa tillväxt och ett ökat
utrymme för den privata ekonomin. Ett flertal skatter sänktes
eller avskaffades. Inom bostadsområdet bidrar sänkta skatter
även till en bättre fungerande marknad och lägre kostnader
för nyttjarna.
Den s.k. flyttskatten avskaffades. Det innebär att hushållen
kan flytta och byta bostad utan att drabbas av extra kostnader.
Därmed ökar rörligheten och valfriheten på
bostadsmarknaden. Hushållen får större möjligheter att
anpassa sitt boende till ändrade förutsättningar och
önskemål. Det möjliggör också ett bättre utnyttjande av
befintligt fastighetsbestånd.
Fastighetsskatten för flerbostadshus sänktes från 2,5
procent till samma nivå som för småhus, d.v.s. 1,5 procent.
Vid en uppjustering av taxeringsvärdet på grund av om-
och tillbyggnad leder inte detta längre till en höjd
fastighetsskatt de första fem åren. De följande fem åren
begränsas fastighetsskatten på värdehöjningen till hälften.
Detta medför att skatten i mindre utsträckning hindrar
önskvärda om- och tillbyggnader av flerbostadshus, samt att
hyresökningarna beroende på om- och tillbyggnad markant
begränsas.
För att åstadkomma rättvisa och neutralitet mellan olika
former av fastighetsägande infördes en konventionell
beskattning av de allmännyttiga bostadsföretagen. Reglerna
innebär att dessa företag i likhet med privata fastighetsägare
beskattas på samma sätt som övriga företag i näringslivet. De
skattemässiga förutsättningarna har förbättrats genom
ändrad bolagsbeskattning, ändrad beskattning av enskilda
näringsidkare och en bättre form för skattefria avsättningar.
Dessa åtgärder bidrar ytterligare till att hålla nere
boendekostnaderna.
Slutligen, så avskaffade den borgerliga regeringen
fastighetsskatten på kommersiella lokaler. Den åtgärden har
bidragit till att hålla tillbaka lokalhyrorna.
Den borgerliga regeringens skattesänkningspolitik bidrog
till att hålla nere boendekostnaderna och konsumentpriserna.
Under hösten har socialdemokraterna fattat beslut om
kraftigt höjda skatter. En av de höjda skatterna var
fastighetsskatten, som höjdes från 1,5 procent till 1,7
procent. Enligt vår uppfattning bör den snarast sänkas till 1,5
procent för att på sikt helt avskaffas.
Långsiktigt vill vi reformera skattesystemet inom
bostadsmarknaden i syfte att åstadkomma neutralitet i
beskattningen av olika upplåtelseformer. Skattesystemet
skall inte vara konstruerat så att det gynnar respektive
missgynnar olika boendeformer. Hushållets val av bostad ska
kunna ske utifrån andra grunder än vad som för tillfället är
fördelaktigast ur skattesynpunkt. De boende kan då i stället
välja bostad utifrån läge, bostadsmiljö, kommunikationer,
servicegrad, upplåtelseform och andra betydelsefulla
hänsynstaganden.
I SOU 1993:57, Beskattning av fastigheter, skisseras en
möjlighet till ett neutralare skattesystem. Genom övergång
från en fastighetsskatt till en schablonintäkt som beskattas
som inkomst av kapital kan ett rättvisare system
åstadkommas. I likhet med utgångspunkterna för den
nämnda utredningen anser vi att det totala skatteuttaget inom
området inte skall öka i samband med införandet av ett nytt
system.
4.6 Bosparande
Ägandet av en egen bostad innebär möjligheter att själv
påverka sina boendekostnader och en ökad trygghet oavsett
om bostaden är ett småhus, en bostadsrätt eller en
ägarlägenhet. En ökad egen kapitalinsats vid köp av en
bostad bidrar till en ökad förutsägbarhet av
boendekostnaderna och ett minskat risktagande.
Utöver fördelarna för det egna hushållet innebär en ökad
kapitalinsats i den egna bostaden en stabilisering av
bostadsmarknaden. Vidare förstärks statsfinanserna genom
att en minskad lånefinansiering reducerar hushållens
skatteavdrag för låneräntor.
Med en låg inflation och en realränta som för närvarande
är relativt hög, och riskerar att höjas ytterligare på grund av
regeringens ekonomiska politik, blir lånefinansieringen mer
ofördelaktig. Detta leder till ett ökat behov och intresse av
en större egen kapitalinsats vid förvärv av en egen bostad.
Villkoren för hushållens sparande har allmänt sett under de
senaste åren förbättrats. Trots detta kan det finnas skäl för att
staten stimulerar till ett ökat sparande för köp av egen bostad.
Inte minst sett till att Sverige har en sparandekvot som ligger
markant under omvärldens och att ett ökat bosparande
underlättar den omställning av bostadsmarknaden som
inletts och som bör fortgå.
I SOU 1994:121 presenteras ett förslag till hur ett ökat
bosparande ska kunna stimuleras genom en statlig
kreditgaranti. Garantin ska enligt förslaget gälla för förvärv
av eget hem eller bostadsrätt för permanentboende. Som
motprestation måste bospararen regelbundet (minst varje
kvartal) göra insättningar i någon av de sparformer som
sparinstituten marknadsför. Maximal garantigrundande
insättning skall vara 1/24 basbelopp per månad och det
högsta sparbeloppet, inklusive avkastning, som kan ge
statsgaranterade lån skall vara tre basbelopp.
Den person som bosparat maximalt har då minst 107 100
kronor (om basbeloppet är 35 700
kronor) för egen kapitalinsats och därutöver en
statsgaranterad kredit om maximalt tre gånger detta belopp.
Lånet kan därmed uppgå till högst 321 300
kronor. Om två personer som bosparat var och en för
sig vill utnyttja sina lånemöjligheter tillsammans ska detta
vara möjligt om de avser att äga bostaden gemensamt.
Den statliga garantin utformas i form av en fyllnadsborgen
till kreditgivaren. Garantin skall omfatta lån om högst 40
procent av bostadens marknadsvärde, och långivningen skall
ske mot säkerhet som ligger inom 90 procent av
marknadsvärdet. Om det s.k. garantiunderlaget vid
nyproduktion är högre än marknadsvärdet används detta
belopp som grund istället för marknadsvärdet. Garantitiden
bör vara 15 år vid förvärv på andrahandsmarknaden och 25
år vid förvärv av en nyproducerad bostad. Ett krav för att
erhålla statsgaranterade lån är godkänd kreditvärdighet.
Vår uppfattning är att sparande till egen bostad bör
stimuleras, och vi anser att förslaget i SOU 1994:121,
Bosparande, bör genomföras.
4.7 Kommunernas ansvar 4.7.1
De kommunägda bostadsföretagen
Vid en internationell jämförelse är andelen
hyreslägenheter mycket stort. Av landets cirka fyra miljoner
bostäder är nästan hälften hyresrätter. Detta är inte resultatet
av konsumenternas egentliga efterfrågan utan beror på en
medveten socialistisk politik där ägande och valfrihet
motarbetats medan offentligägd hyresrätt favoriserats.
Denna politik har resulterat i att hundratusentals hushåll inte
bor i den bostad eller med upplåtelseform de önskar.
Favoriseringen av allmännyttan har nu upphört och
kommunala bostadsbolag får konkurrera på i stort sett lika
villkor som andra bostadsföretag. Två viktiga skillnader
kvarstår dock. Som regel har kommunerna åtagit sig ett
borgensansvar för de kommunala bostadsföretagens lån.
Detta leder till att man med skattebetalarnas pengar som
säkerhet kan minska kostnaderna för sina lån, vilket vidare
leder till en fortsatt indirekt favorisering av kommunala
bostadsföretag. Detta är dessutom ett oansvarigt handlande
gentemot kommuninvånarna som riskerar att drabbas av
kommunens ekonomiska ansvarsförbindelser.
Skräckexemplet är i detta fall Haningehem och Haninge
kommun.
Vissa kommuner har under senare år för att skapa
konkurrensneutralitet infört en avgift eller riskpremie för de
borgensåtaganden man iklätt sig, vilket är ett mycket lovvärt
initiativ. En lagstiftning med denna inriktning bör införas för
att garantera konkurrensneutralitet mellan olika företag i
hela landet. Det bästa alternativet är dock givetvis att
kommunerna helt avstår från att ikläda sig
borgensförbindelser, och därmed indirekt även
kommuninvånarna.
Den andra viktiga skillnaden mellan privat och kommunalt
ägda bostadsföretag är att kommuner i många fall genom att
tillskjuta skattemedel favoriserar sina egna bostadsföretag
och därmed skapar en ojämlik konkurrenssituation. Detta är
ett helt oacceptabelt agerande. Det drabbar såväl de
kommuninvånare som tvingas betala skatt för att
subventionera ett visst boende som konkurrerande
bostadsföretag. För att åstadkomma konkurrensneutralitet
krävs ett förbud mot kommunalt stöd till egna
fastighetsföretag som leder till att konkurrensen snedvrids.
Det finns i dag inga som helst argument för kommuner att
driva bostadsföretag och därmed kan kommunerna låta sälja
sina fastigheter. Det innebär att kapital kan frigöras och
riktas till mer angelägna kommunala verksamheter än
bostadsägande. Försäljningen kan ske antingen till privata
företag eller till de boende om de vill överta fastigheten i
form av en bostadsrättsförening eller som ägarlägenheter.
Övergången till de två sistnämnda boendeformerna skall ske
på ett sådant sätt att ingen mot sin vilja tvingas förvärva sin
lägenhet.
Förutom möjligheten att frigöra kapital för angelägnare
kommunala verksamheter, innebär en försäljning av de
kommunala bostadsföretagen en trygghet för
kommuninvånarna som inte längre riskerar tvingas att ta ett
ekonomiskt ansvar för dåligt skötta kommunala
bostadsföretag.
4.7.2 Miljonprogramsområdena
Miljonprogrammets utformning och genomförande under
60-talet var nästintill planekonomiskt i sin utformning och
resultatet också skrämmande likt de boendemiljöer som
återfinns i det före detta Sovjet. Socialdemokraternas tanke
var att med ett centralstyrt program bygga bort den
bostadsbrist som skapats av hyresregleringen -- d.v.s. att bota
problemen som uppstod på grund av den politiska
interventionen, med ännu fler och större politiska ingrepp i
bostadsmarknaden. Resultatet blev heller inte det
ursprungligen tänkta; bostadsköerna bestod även efter
genomförandet av miljonprogrammet. Resultatet blev istället
stora betongförorter utanför de större städerna och en allt
mer tilltagande segregation -- en boendestruktur som än idag
leder till stora sociala problem. Praktiskt taget alla
miljonprogramsområden ägs av kommunala bostadsföretag,
då kommunernas involvering var avgörande för
genomförandet av miljonprogrammet.
Statsminister Ingvar Carlsson var i sin egenskap av SSU-
ordförande under 60-talet, tillsammans med andra
socialdemokrater, pådrivande bakom miljonprogrammet. I
miljonprogramsområdet Rosengård i Malmö bor 23 000
människor, cirka 20 procent av dem är arbetslösa och
mellan 23 och 83 procent (beroende på områdesdel) av dem
är beroende av socialbidrag. Vid ett besök i Rosengård
nyligen uttalade Ingvar Carlsson: ''Visst finns det miljöer
som inte blev så bra.'' Situationen i sig är djupt beklaglig,
men lika illa är att socialdemokraternas grundläggande
inställning -- att bostadsmarknaden skall vara ett område
fullt av regleringar och politisk centralstyrning -- inte ändrats
sedan miljonprogrammets dagar. Så länge denna uppfattning
inte ändras, och socialdemokraterna befinner sig i
regeringsställning, finns det risk för att nya
Rosengårdsområden kan komma att byggas.
Trots att dessa bostadsområden är resultatet av tidigare
genomförd socialdemokratisk politik, så har dagens
generation av förtroendevalda ett ansvar för att få rätsida på
de problem som dessa bostadsområden skapat.
Flera goda exempel finns på hur bostadsområden kunnat
förnyas och förbättrats genom en överlåtelse av fastigheterna
till hyresgästerna i form av en bostadsrättsförening. De
boende har då fått möjlighet att själva påverka
boendemiljöns utformning och kunnat ta ett eget ansvar för
sin närmiljö. Boendemiljön är viktig för många och
engagemang saknas säkert inte i dessa bostadsområden, men
det är föga troligt att önskvärda förändringar kan komma till
stånd om det först krävs att man måste övertala ledningen
för bostadsföretaget innan något kan bli gjort. Den ordningen
leder också troligen även till högre kostnader och därmed
mindre förändringar än om de boende själva får möjlighet att
engagera sig i upprustning och förnyelse.
Om de boende inte visar intresse för att ta över sina
lägenheter i form av en bostadsrättsförening eller som
ägarlägenheter, finns det fortfarande goda möjligheter för
kommunen att sälja fastigheter till mindre bostadsföretag
som förmodligen, sett till de kommunala bostadsföretagens
ekonomi, har bättre förutsättningar att investera för att göra
boendemiljön bättre.
5. Sammanfattning
På område efter område har den reglerade och
subventionerade bostadsmarknaden misslyckats. Sedan den
socialdemokratiska bostadspolitiken introducerades har
marknaden kännetecknats av köer, kraftiga
kostnadsstegringar, trögrörlighet, byråkrati, statlig och
kommunal favorisering av vissa boendeformer samt
planeringspolitikens största misslyckande --
miljonprogrammens betongförorter.
Vår uppfattning är att politiken måste gå i den helt
omvända riktningen. Bostadsmarknaden blir effektiv och
välfungerande först när marknadsekonomins principer tillåts
vara styrande. Den borgerliga regeringen vände politiken i
rätt riktning, men ytterligare steg måste tas.
Subventionsavvecklingen måste fullföljas,
bruksvärdessystemet med en friare hyresförhandling
återupprättas, likabehandling av olika upplåtelseformer
införas, offentliga bostadsföretag säljas, valfriheten ökas,
miljonprogramsområdena upprustas, lagstiftningen
förenklas, avreglering genomföras, äganderätten stärkas och
fastighetsskatterna sänkas.
Först när konsumenter och producenter tillåts mötas på en
fri marknad kan valfrihet, konsumentanpassning och lägre
boendekostnader uppnås.
Det torde ankomma på utskottet att utforma erforderlig
lagtext.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att markägare vid expropriation
skall få ersättning för fastighetens fulla marknadsvärde samt
ersättning för de kostnader som uppkommer genom
expropriationen, i enlighet med vad som anförts i motionen,
n2. att riksdagen beslutar ersätta strandskyddslagstiftningen
med en lagstiftning som ger kommunen möjligheter att
skydda vissa strandnära områden i enlighet med vad som
anförts i motionen,
3. att riksdagen beslutar att begränsa tomträttsinstitutet så
att inga nya tomträtter upplåts, i enlighet med vad som
anförts i motionen,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om införande
av ägarlägenheter i enlighet med vad som anförts i motionen,
5. att riksdagen beslutar upphäva bostadsrättslagens förbud
mot dubbelupplåtelse, i enlighet med vad som anförts i
motionen,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändringar
i regelsystemet i syfte att förbättra bostadsrättens pantvärde
i enlighet med vad som anförts i motionen,
7. att riksdagen beslutar att ogiltigförklara andra villkor för
ändring av stadgarna för en bostadsrättsförening än de som
framgår av bostadsrättslagen i enlighet med vad som anförts
i motionen,
8. att riksdagen beslutar att upphäva de kommunala
bostadsföretagens hyresledande roll upphävs i enlighet med
vad som anförts i motionen,
9. att riksdagen beslutar att upphäva lagen om förvärv av
hyresfastighet i enlighet med vad som anförts i motionen,
10. att riksdagen beslutar att stärka den boendes ställning
gentemot oseriösa hyresvärdar i enlighet med vad som
anförts i motionen,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att fastighetsskatten på sikt bör
avvecklas,1
12. att riksdagen beslutar sänka fastighetsskatten till 1,5 %
av taxeringsvärdet från den 1 januari 1996,1
13. att riksdagen hos regeringen begär förslag om slopad
fastighetsskatt och införande av en
schablonintäktsbeskattning för småhus och bostadsrätter i
enlighet med vad som anförts i motionen,1
14. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett
bosparande i enlighet med vad som anförts i motionen,
15. att riksdagen beslutar om förbud mot sådant kommunalt
stöd till egna fastighetsföretag som medför att konkurrensen
snedvrids, i enlighet med vad som anförts i motionen,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bostadspolitiken.
Stockholm den 24 januari 1995
Knut Billing (m)
Sten Andersson (m)
Stig Grauers (m)
Inga Berggren (m)
Peter Weibull Bernström (m)
Ulla Löfgren (m)
Jan-Olof Franzén (m)
Mikael Odenberg (m)
Lennart Hedquist (m)
Kent Olsson (m)