Socialdemokratins viktigaste uppgift är att få ner
arbetslösheten. På kort sikt kan den minskas eller åtminstone
lindras med arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Sådana ingår
också i budgeten. Nedgången i byggandet till två tredjedelar
av 1990 års volym är en viktig faktor bakom den höga
arbetslösheten. Bostadsbyggandet ligger enligt alla
prognoser på en låg nivå åratal framåt och är för övrigt så
konjunkturkänsligt att det inte längre fungerar som motor i
byggsektorn. Investeringarna i infrastruktur, främst vägar, är
långtifrån så stora som krävs för att fylla luckan.
Finansplanen pekar också på att arbetslösheten till stor del
består bortom sekelskiftet. Sverige är med andra ord på väg
att fastna i hög arbetslöshet som normaltillstånd.
Därför behöver vi utan dröjsmål förbereda och sätta i sjön
ett mer långsiktigt och samtidigt konkret program för
kraftfullt ökad sysselsättning. För detta krävs att
byggsektorn får en ny meningsfull och stor uppgift som kan
fylla luckan efter bostadsbyggandet.
Traditionell nationalekonomi betraktar miljökrav och
globala hänsyn till biosfärens uthållighet som hinder för
tillväxt i ekonomin och skapandet av mer jobb. Regeringens
budget innehåller försök att bryta detta synsätt och i stället
se möjligheterna till nya ''gröna'' jobb. Det är en viktig
framtidsinriktning som på så sätt börjar ta form. Men de
ekonomiska restriktionerna i en sektoriserad statsbudget har
till sist tagit överhanden. Ansatserna är ännu alltför
försiktiga för att några väsentliga dynamiska effekter på
arbetslösheten skall uppstå.
Vi anser att tiden är mogen för att gå mycket längre på
denna väg. De moraliska kraven på utvecklade länder som
Sverige att gå i täten för att skapa det ekologiskt uthålliga
industrisamhället är tvingande. Hela synen på miljö som
hinder håller på att bli föråldrad. Vad det egentligen handlar
om är den positiva uppgiften att bygga en ny produktionsbas
för det uthålliga samhället.
Uppfyllandet av stränga miljökrav håller snabbt på att
förvandlas från en konkurrensnackdel till ett framgångsrikt
säljargument på allt fler marknader. Det kan därför komma
att bli en förmån att få bedriva industriell produktion i ett
land som gjort sig internationellt känt för långtgående
miljökrav. ''Made in Sweden'' skulle kunna få en innebörd
som kvalitetsstämpel med gröna förtecken.
För att fullt ut fånga sådana effekter krävs en djupgående
omställning av samhället. Investeringarna blir stora och
måste sträckas ut över decennier. Det kräver sitt utrymme i
samhällsekonomin. Men uthålliga investeringar på
uppskattningsvis 50 miljarder kronor per år skapar också
jobb i byggsektorn och dynamik i nationens ekonomi.
Likheten med det stora sociala bostadsbyggnadsprogrammet
från 30-tal till 70-tal är påfallande, både i fråga om format,
förankring i folkopinionen och motstånd från etablerade
ekonomkretsar i inledningsskedet.
I grova tal uppstår ett byggnadsarbetarjobb för varje
investerad miljon och dessutom två--tre andra jobb som
multiplikatoreffekt. 50 miljarder kronor i nya investeringar
utöver dagens nivå skulle med andra ord få den kraftfulla och
långsiktiga effekt på sysselsättningen som både de arbetslösa
och socialdemokratins trovärdighet behöver.
Vad skulle då ett sådant program rymma? Varje ansats att
bygga ett modernt samhälle på förnybara resurser måste
innehålla kraftfulla satsningar på effektivare användning av
alla sorters naturresurser. Enbart att halvera
energianvändningen i huvuddelen av byggnadsbeståndet
medför investeringar i storleksordningen 200 miljarder
kronor.
Motsvarande effektiviseringar i industrins processer
kräver sannolikt ännu större investeringar. Förändringar av
bebyggelsestrukturen för att möjliggöra effektivare
transportsystem medför sannolikt investeringar av ännu
större format. Omställningen av energisystemet inklusive
avvecklingen av kärnkraften drar investeringar i
storleksordningen 200--300 miljarder kronor. Omläggningar
av vatten- och avloppssystemen för att separera
näringsinnehållet, byte av kanske 10 miljoner WC-stolar etc.
är en affär på ca 200 miljarder kronor osv.
Siffrorna är stora. Men de skall ses som en antydan om
volym för tre, kanske fyra decennier. Och jämfört med vad
arbetslösheten kostar ter sig behoven av statliga bidrag för
att åstadkomma en investeringsvolym om ca 50 miljarder
kronor per år knappast avskräckande.
Ett program som det antydda kan inte preciseras i förväg
mer än för de första stegen. Sedan får successiva
uppföljningar och nya utredningar visa vägen. Vad som nu
behövs är samling kring idén att göra något stort åt
arbetslösheten och samtidigt börja den omställning till
uthållighet som varje civiliserat land ändå måste göra under
de närmaste decennierna. Som ett andra steg behövs en
utredning som linjerar upp början och löser de problem som
är förknippade med ett program som innehållsligt spänner
över de flesta av samhällssektorerna och
departementsområdena och som skall finansieras med
minskade utgifter för arbetslösheten.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ett program för att bygga ett samhälle
baserat på en effektiv användning av förnyelsebara
naturresurser.
Stockholm den 25 januari 1995
Barbro Hietala Nordlund (s)
Leo Persson (s)
Arne Mellqvist (s)
Iréne Vestlund (s)