Svensk bostadspolitik har i ett internationellt perspektiv
kännetecknats av en unikt hög och jämn bostadsstandard och
social bostadspolitik. Sedan 1991 ökar dock klasskillnaderna
i boendet, standarden försämras för stora grupper och de
boendes inflytande minskar.
Från 1989 till 1994 har hyrans andel av lönen,
industriarbetarlön och hyra för en genomsnittlig
tvårumslägenhet, före skatt ökat från 17 % till 24 %. Trots
dessa alltför höga hyror får inte alla bostadsföretag täckning
för sina kostnader. Det leder i sin tur till att underhålls- och
upprustningsåtgärder skjuts på framtiden med sämre
bostäder och minskad sysselsättning som följd.
Enligt Boverket har 380 000 människor flyttat för att de
inte klarar hyran. Omkring 500 000 har uppgett att de
överväger att flytta. Allt fler människor vräks. Mänskliga
tragedier följer i spåren av detta. Trångboddheten ökar och
många, uppemot 70 000 ungdomar, tvingas flytta hem till
sina föräldrar igen.
Segregationen mellan olika bostadsområden har också
ökat. De mest resursfattiga områdena har blivit fler och
''fattigare''. Utvecklingen kan sammanfattas så att samhället
har uppdragit till dem som har de lägsta lönerna, den kortaste
utbildningen, den högsta arbetslösheten, den sämsta hälsan
och som senast har kommit till landet, att ensamma bära
segregationens börda.
Bostadsbyggandet har avstannat -- också på sådana orter
där bostadsbristen står för dörren -- eftersom ingen litar på
samhällets vilja att garantera rimliga ekonomiska
förutsättningar.
Vi motionärer anser att samhället på nytt måste markera
sitt bostadspolitiska ansvar. Det krävs tydliga besked om vad
man menar med samhällsmålet, en bra bostad till en rimlig
kostnad, eftersom vart och ett av målen i dag inte uppfylls
för alla. En precisering krävs därför av vad man menar med
''alla'', med ''bra bostad'' liksom vad som är en ''rimlig''
kostnad.
En del förändringar som skett de senaste åren behöver
rättas till medan annat behöver ses över, för att därefter få en
annan utformning. Det fanns brister i en del avseenden även
i tidigare lagar och regelverk. Det är dock av allra största vikt
att det politiska ansvaret för bostadspolitiken på nytt
markeras. En aktiv och målmedveten social bostadspolitik är
därför nödvändig men även andra åtgärder inom andra
sektorer krävs för att t.ex. komma till rätta med den alltför
omfattande segregationen.
Upprustningsprogram för flerbostadshus
Det behövs en nationell satsning på upprustning och
bomiljöförbättringar. En sådan satsning skapar
sysselsättning inom byggbranschen samtidigt som kvalitén i
boendet förbättras.
De senaste årens kostnadsökningar i fastighetsförvaltning
och antalet tomma lägenheter har medfört att underhållet
blivit eftersatt på många håll. Upprustningsbehovet har
därför ökat. Särskilt angeläget är det att bomiljöförbättringar
genomförs i många av de s.k. miljonprogramsområdena, där
behovet av sådana insatser är omfattande. Det behövs även
åtgärder för kulturella och sociala förbättringar av
resurssvaga miljonprogramsområden för att minska
segregationen och skillnaderna mellan olika
bostadsområden.
Kommunernas ansvar
Det är vare sig möjligt eller önskvärt att staten i detalj styr
bostadspolitiken i kommunerna. Det krävs ett samspel för att
t.ex. komma till rätta med den ökande och oönskade
boendesegregationen. Kommunernas ansvar för
bostadsförsörjning har dock minskat kraftigt. I dag har
kommunen en rätt men inte en skyldighet att engagera sig när
det gäller boendefrågorna. Kommunerna har också fråntagits
nödvändiga instrument för att t.ex. kunna bedriva en
meningsfull bostadsförmedling.
Erfarenheterna av dessa förändringar visar att
kommunernas intresse för bostadsplanering och
bostadsförsörjning i många fall är mycket litet. På en del håll
saknas i dag bostadsförmedling helt medan på andra håll en
djungel av olika bostadsförmedlingar har dykt upp. En del
seriösa, andra inte. Avgifter tas ut från den sökande trots att
inte någon förmedling av bostad skett. Vissa personer
hamnar helt utanför möjligheten att få bostad på grund av
inkomstförhållandena eller nationalitetet. Klara fall av direkt
diskriminering har uppmärksammats.
Därför anser vi motionärer att kommunerna måste åläggas
ett lagenligt ansvar för bostadsförsörjningen och att de måste
ges instrument för att kunna ta detta ansvar.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om social bostadspolitik för att minska
segregation i boendet.
Stockholm den 23 januari 1995
Sinikka Bohlin (s)
Karl Hagström (s)