Tre av riksdagens utskott, näringsutskottet, arbetsmarknadsutskottet samt bostadsutskottet har tidigare behandlat frågan kring elöverkänsliga personer.
Utan att på något sätt försöka göra en sammanfattande kommentar kan man ändå kort konstatera att när det gäller frågan om elektriska och magnetiska fält används uttryck som: ''tas på stort allvar'', ''betonar vikten av forskning om de elektromagnetiska fälten och dess effekter på människor''.
Stödet och tilltron till de människor som upplever att de har problem att vistas i miljöer, i hemmet, ute i naturen och i arbetslivet, där de dagligen/ofta utsätts för kontakt med elström, elvågor och närhet till kraftledningar, elinstrument m.m. är från arbetsgivare och samhället inte så stort som man skulle önska. Detta även om man ifrån samhällets sida har vidtagit en del åtgärder.
Möjligheten att få bostadsanpassningsbidrag för att elsanera sitt boende är liten, för att inte säga i det närmaste obefintlig. Det är också få arbetsgivare som tar dessa problem på allvar och är beredda att göra något utöver det man har skyldighet till. Vissa kommuner har av välvilja och förståelse för den berörde utbetalat stöd för drabbade personer. I domstolsbehandling har fall avseende ersättning enligt arbetsskadelagen blivit avslagna och torde nu utgöra den allmänna rättspraxisen. Det kan få till konsekvens att den som är drabbad får arbeta i samma miljö som problemen uppstod i för att genomgå ett rehabiliteringsprogram.
Det finns många olika hypoteser om vad som är orsaken till dessa människors bekymmer. Olika expertutlåtanden finns, allt ifrån att problemen verkligen existerar, till att de inte finns. Somliga anser att det handlar mer om människor med psykiska eller andra problem. Olika behandlings- och utredningsmetoder förekommer och det känns som om att frågan är precis så komplicerad som den verkar.
Själva begreppet elöverkänslighet är i sig inte entydigt och symtomen kan vara många som t.ex. hudbesvär, hettningar, trötthet etc. Förekomsten av dessa olika symtom varierar mellan patienterna och varierar också över tid. Det borde vara möjligt att upprätta handlings- och åtgärdsprogram som stöd till kommuner och arbetsgivare för dem som har problem med elöverkänslighet.
Med sakliga upplysningskampanjer skulle man också kunna sprida kunskap. Ett förstärkt konkret samarbete mellan forskningen och arbetslivets organisationer samt patientföreningarna skulle föra den här frågan betydligt framåt. I dag finns inte ens någon sammanställning av hur många personer som är berörda av dessa problem.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om problematiken med elöverkänslighet.
Stockholm den 24 januari 1995 Ronny Olander (s)