Riksdag och regering har i tidigare konjunkturnedgångar stimulerat bostadsproduktionen i vetskap om att en fungerande byggindustri är den motor för hemmamarknaden som ger positiva följdeffekter i snickeri-, möbel-, sanitets- och vitvarubranscherna. Ett byggnadsarbete brukar man beräkna ger tre till fyra ytterligare arbetstillfällen.
Vi har befunnit oss i en konjunktur som kan jämföras med 30-talets depression. I detta läge har den borgerliga regeringen bedrivit en ideologiskt enögd politik och alltför snabbt och okänsligt skurit i bostadssubventioner och bostadsbidrag. Målsättningen har varit att 80 miljarder i stöd skulle försvinna under en tioårsperiod. Resultatet för byggandet i vårt land har blivit en katastrof. Från 1991 till 1994 minskade nyproduktionen av antalet lägenheter med 89 procent. Ombyggnationen gick ner. Nybyggnation för kontors- och butiksändamål är i dag borta. Hela byggsektorn utgjorde drygt 16 procent av BNP 1990. 1994 minskade den till 11 procent. Faktum är att det inte byggts så litet sedan krigsåren 1941. Då skapades 17 000 lägenheter i totalbeståndet mot omkring 8 000 1994. Sveriges byggras slår hårdare mätt i andel av BNP än Finlands förlust av östhandeln. Över 30 000 personer har sedan början av 90- talet lämnat byggbranschen. En tredjedel av dessa har gått ut i arbetslöshet.
Trähusbranschen är på väg att duka under. Småhusbranschens kräftgång har varit snabbare och brutalare än vad teko- och varvsindustrins en gång var. I början av 90-talet producerades 25 000 lägenheter i småhus per år. 1994 var man nere i 1 700 och 1995 väntas det bli ännu färre att döma av branschens orderingång under hösten 1994. Jönköpings län, speciellt Vetlanda kommun, är hårt drabbat av arbetslöshet genom den utslagning av trähusindustrin och snickeribranschen som ägt rum. Risk för ytterligare företagsnedläggningar kan inte uteslutas under 1995. Enbart i Vetlanda kommun har 900 arbetstillfällen försvunnit på 90-talet i småhusindustrin.
Ingen verklig ljusning kan skönjas före 1996 trots att en konjunkturuppgång kunnat konstateras under senare delan av 1994. Förklaringen ligger i de långa ledtiderna mellan planering och produktion. 1994 byggdes hus färdiga som planerades 1992 och påbörjades 1993. Redan i dag finns ett uppdämt behov av lägenheter, 75 000 ungdomar har i dag inte flyttat hemifrån för att de saknar arbete och trygg försörjning.
När byggkonjunkturen vänder kommer kunnande och kapacitet att vara otillräckliga för att möta efterfrågan. Kostnaderna för att ta igen det förlorade blir höga och flaskhalsproblem uppstår. I sista hand drabbas köparna. Redan i dag går för övrigt en del produktionsutrustning på export. Byggandet måste planeras för en långsiktig och jämn produktion. Det får inte tillåtas sjunka under en sådan nivå att den långsiktiga utvecklingen för framtiden skadas.
Husbranschen har inte klarat de våldsamma tvärvändningarna i förutsättningarna som ägt rum på 90- talet. Vi efterlyser därför en skyndsam analys följt av ett åtgärdsprogram. Utvärderingen av effekten av minskade räntesubventioner bör göras och förslag om ett investeringsbidrag till bostäder motsvarande halva momsen mot att arbetslösa tas i anspråk bör utredas. Småhusindustrin får hjälp -- samtidigt som en samhällsekonomisk vinst görs. Ytterligare stöd till exportsatsningar skulle kunna utgöra en del i detta program.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av analys och åtgärder för småhusindustrins framtida utveckling.
Stockholm den 24 januari 1995 Catarina Rönnung (s) Åke Gustavsson (s)