Stockholmsregionen är kontrasternas region. Här lever de
mest välbeställda människorna i landet. Men också de som
har det svårast att få pengarna att räcka bor här. De bor sällan
i samma kommun eller stadsdel.
De senaste årens utveckling på bostadsmarknaden har lett
till många tomma lägenheter i framför allt
miljonprogrammets bostadsområden. I vissa fall är nästan
hälften av lägenheterna i ett område tomställda. Samtidigt är
efterfrågan så stor i regionens centrala delar att det råder
bostadsbrist.
Skillnaderna är ibland mycket stora och leder till att en del
kommuner planerar att riva delar av bostadsbeståndet som
är byggt så sent som på sjuttiotalet. Kommunpolitikerna står
inför sådant faktum att över en tredjedel av bostadsbeståndet
i ett bostadsföretag är tomställt. Detta leder till en snabb
social misär i de områden som drabbas hårdast av tomma
lägenheter. Hushåll med svåra missbruks- eller psykosociala
problem koncentreras till dessa områden.
Besluten fattas på rekommendation av SABO. De hävdar
att områden i regionens perifera delar eller med dåliga
kommunikationer eller en kombination av båda, byggda
under miljonprogrammet inte kommer att efterfrågas ens vid
bostadsbrist. Erfarenheterna från åttiotalet pekar också mot
detta. Dessa områden har sedan de byggdes i genomsnitt haft
ca 10 % av beståndet tomställt. En omsättning på över en
tredjedel av hyresgästerna per år är inte heller ovanligt. Med
andra ord kan man säga att dessa områden inte upplevs som
attraktiva av hyresgästerna. Situationen leder till att det
behöver byggas bostäder i de centrala delarna av regionen
samt i områden med goda kommunikationer, medan
lägenheter måste avvecklas i vissa kommuner.
Frågan man måste ställa sig är om det är försvarbart att riva
fastigheter som byggts med statligt stöd innan de ens uppnått
en ålder av trettio år.
Det riktiga vore att satsa offensivt för att stärka
miljonprogrammets områden. Inriktningen måste vara att få
en jämnare befolkningsstruktur. Det kan uppnås genom att
göra dessa områden attraktiva så att hushåll från olika
samhällskategorier väljer att flytta dit. En satsning på att öka
inflytandet över den egna bostaden och bostadsområdet
måste också till. Hyresgästerna bör få möjlighet att kunna ta
ansvar för förvaltning och budget för sitt eget
bostadsområde. För att uppnå önskade resultat, dvs. en
bibehållen social bostadspolitik, måste en mänsklig och
ekonomisk satsning göras som stimulerar såväl
ombyggnader som aktiviteter i bostadsområdet.
Det som vi med säkerhet vet kommer att efterfrågas i vår
region i framtiden är: boende för äldre, s.k. särskilt boende i
olika former, bostadsrätter och hyresrätter i attraktiva
områden och lägen samt hyresrätter för ungdomar med de
speciella krav och behov denna grupp anser sig ha vad gäller
kostnad och standard.
Mycket mer skulle kunna göras inom det befintliga
beståndet än vad som görs i dag vad gäller konvertering av
en boendeform till en annan och riktade insatser till en viss
grupp.
Detta måste ske med utgångspunkt i den generella
välfärdspolitiken. Bostaden är en grundläggande social
rättighet i likhet med arbete, utbildning och sjukvård. Allas
rätt till en god bostad är det grundläggande målet för den
sociala bostadspolitiken.
Bostadsfinansiering vid ny- och ombyggnad
Bostadsbyggandet i landet som helhet har de senaste åren
nått bottenrekord. Likaså i Stockholmsregionen byggdes det
under 1994 färre lägenheter än någonsin tidigare. Samtidigt
visar befolkningsstatistiken att folkmängden ökat snabbare
1994 än på över tjugo år. De regionala organen bedömer att
Stockholmsregionen inom en snar framtid kan komma att stå
inför en skriande bostadsbrist. Det ställer krav på
kommunerna att ha en beredskap att möta den ökade
efterfrågan.
Behovet att bygga om och förnya lägenheter byggda under
1940- och 50-talen är stort. Det handlar om sådana åtgärder
som krävs för att bibehålla fastighetens skick och kvalitet.
Ekonomiskt bör ett nytt finansieringssystem klara av att
finansiera bostadsbyggandet i såväl högkonjunktur som
lågkonjunktur så att rimliga bostadskostnader uppnås.
För att minska statens ekonomiska åtagande och skapa
paritet mellan olika årgångar bör en omfördelning av
kostnaderna från det yngre beståndet till det äldre beståndet
ske. Avsikten måste vara att samtliga upplåtelseformer ingår
i ett sådant omfördelningssystem. Som utgångspunkt bör
gälla en s.k. boavgift som tar sin utgångspunkt i en värdering
av den enskilda bostaden. Det skulle innebära att man också
kan korrigera de orättvisor som gäller mellan olika
upplåtelseformer avseende subventioner och beskattning.
Vidare bör olikheter i byggkostnader kunna utjämnas mellan
olika delar i landet i ett nytt finansieringssystem. Det är
orimligt att Stockholmsregionen skall drabbas av högre
hyror på grund av högre byggkostnader än landet i övrigt.
Vi ser framför oss att inom en mycket snar framtid så inför
en akut bostadsbrist i Stockholms län. Här kommer
bostadsbristen att synas först, märkas mest och slå hårdast.
I dessa situationer drabbas alltid kapitalsvaga grupper som
ungdomar allra värst. Av den anledningen känner vi det
mycket angeläget att speciella åtgärder vidtas i
Stockholmsregionen.
Inflytande vid ombyggnad
De förändringar som den tidigare regeringen genomfört
avseende hyresgästernas inflytande vid ombyggnad utnyttjas
av fastighetsägarna. Hyresgästernas möjligheter att vara med
och påverka i vilken omfattning deras hem skall byggas om
är i praktiken obefintliga.
Riksdagens beslut innebar att bostadssaneringslagen,
regeln i PBL om att organisation av hyresgäster skall
godkänna ombyggnadsåtgärder som är bygglovspliktiga
samt att reglerna om hyresgästinflytandet över den statliga
bostadsfinansieringen av ombyggnader av hyreshus,
avskaffades.
Det innebär att hyresgästen inte kan påverka sådana
reparationer och ombyggnader som kan hänföras till löpande
underhåll eller som ingår i fastighetsägarens
reparationsskyldighet. Inte heller rena förbättringsarbeten
för att uppfylla hälsoskydds- och byggnadsbestämmelser
kan hyresgästen påverka. Däremot säger de nya reglerna att
sådana åtgärder som går utöver lägsta godtagbara standard
inte skall vägas in i bruksvärdesprövning, vilket skulle ge
kvarboende hyresgäst ett skydd mot kostnader hänförda till
lyxsaneringar.
Men uppenbart finns det kryphål som fastighetsägarna kan
utnyttja. Regeln som skyddar mot oskäliga hyreshöjningar
gäller endast i de fall där hyresgästen kan bo kvar.
Bestämmelsen hindrar inte fastighetsägaren att ta ut högre
hyra när en hyresgäst återflyttar till en ombyggd lägenhet.
Detta sker som regel vid de flesta ombyggnader eftersom
hyresgästerna måste evakueras och hyresförhållandet
tillfälligt upphör under byggtiden.
Resultatet kan vi se i dag i Stockholm. Det finns ett flertal
exempel på privata fastighetsägare som utnyttjar den nya
lagen. I praktiken går det till på följande sätt: En
fastighetsägare beslutar att genomföra en renovering av sin
fastighet. I samband med att ombyggnaden startar sägs
hyresgästerna upp till avflyttning. Sedan erbjuds en lägenhet
i det renoverade huset men oftast inte den lägenhet som
hyresgästen tidigare hade kontrakt på. I enlighet med de nya
reglerna ligger också hyran betydligt högre än före
ombyggnaden. Många hyresgäster tvingas därför att söka ny
lägenhet mot sin vilja.
En stor del av dessa är återigen unga människor som ej kan
handskas med denna nya situation.
Hyresgästerna är på detta sätt i praktiken rättslösa när det
gäller ombyggnader. De har inga lagliga möjligheter att
påverka de åtgärder som planeras vidtas i deras hem.
Hyresgästerna bör åter få ett avgörande inflytande över sitt
hem. Ingen fastighetsägare skall kunna genomföra
genomgripande ombyggnader utan att hyresgästerna gett sitt
medgivande. Det grundläggande i en sådan lagstiftning bör
utgå ifrån att alla ombyggnader en fastighetsägare vill
genomföra är ingrepp i en enskild hyresgästs hem. Därmed
bör fastighetsägarna åläggas en primär
förhandlingsskyldighet vid ombyggnad. Vidare bör lagen
ändras så att hyresgästerna kan hindra ombyggnader som går
utöver ordinarie underhåll och ombyggnader för att bibehålla
fastighetens skick.
Förmedling av lägenheter
Rent allmänt har klimatet för den bostadssökande hårdnat.
De tidigare allmännyttiga bostadsföretagen har satt upp nya
strikta regler för vem som skall godkännas som hyresgäst.
Det leder till att hushåll med svag ekonomi eller sociala
problem tvingas att söka sig till de minst attraktiva
områdena. På det sättet ökar segregationen, och kostnader
för hushåll som behöver stöd av samhället koncentreras till
ett begränsat antal bostadsområden.
Den utveckling som skett, framför allt inom Stockholms
kommun, de senaste åren är avskräckande. Personer och
företag har utnyttjat de bostadssökandes behov av lägenheter
och skott sig ekonomiskt. I många fall har verksamheten
varit rena lurendrejeriet. Som exempel kan nämnas att en
privat bostadsförmedling tog betalt för att lämna ut kopior av
sidor ur fastighetskalendern.
Målet för bostadsförmedlingen måste vara att lägenheter
skall fördelas rättvist med utgångspunkt från den
bostadssökandes behov. Bostadsförmedlingens
huvudsakliga uppgift måste vara att arbeta med
utgångspunkt från den sökandes intresse. Därför är det
viktigt att verksamheten står fri från andra intressen. Oavsett
om det gäller bostadsföretag eller andra intressenter som
driver bostadsförmedling på kommersiell grund bör detta
inte fortsätta. Kommunerna bör i lagstiftningen ges ett sådant
stöd att målen för bostadsförmedlingen kan uppnås på ett
tillfredsställande sätt.
Bostadsförmedlingen bör ges sådan ställning att de kan
fördela lägenheter efter hushållens behov.
Bostadsförmedlingen bör också ges tillfredsställande
möjligheter för att uppnå goda resultat avseende
ackvisitionsverksamheten. Målet måste vara att både privata
och kommunala fastighetsägare skall bidra med lägenheter
till förmedling.
Kommunernas ansvar
Den förändrade lagstiftningen har inneburit att avgörandet
om vilka bostäder som skall byggas i dag ligger i
kreditinstitutens händer. Det är en utveckling som är
oacceptabel. Det måste vara de folkvalda politikerna som
ansvarar för ett samhälles utveckling -- inte kreditgivarna.
Lagstiftningen bör förändras så att kommunerna ges ansvar
för bostadsförsörjningen. Där bör ingå någon koppling
mellan statlig finansiering av bostäder och möjligheten att
erhålla byggnadslov. För att tillgodose kravet om bostäder
av hög kvalitet bör finansieringen av såväl nybyggnad som
ombyggnad knytas till krav som reglerar kvalitet och miljö i
bostäder. Avsikten med detta är att staten enbart skall
subventionera sådant byggande som uppfyller de uppställda
målen. I enlighet med den tidigare lagstiftningen bör
byggherren ges skyldighet att bevisa att normen uppfyllts.
Kommunens roll blir som tillsynsmyndighet.
Ungdomarnas situation
Ungdomar efterfrågar i första hand små hyreslägenheter
när de skall flytta hemifrån första gången. Vidare är de inte
villiga att ge avkall på kvalitet och standard. Det visar en
undersökning bland gymnasieeleverna i
Stockholmsregionen, genomförd av SSU-distriktet i
Stockholms län. Undersökningen har genomförts vid flera
tillfällen, senast 93/94.
Det absolut viktigaste i dag är att få ungdomar i arbete.
Innan dess kan de inte efterfråga en bostad. När den
situationen uppstår att ungdomar kan erbjudas jobb kommer
också efterfrågan på små hyreslägenheter att öka drastiskt.
Ungdomar är alltid en utsatt grupp på bostadsmarknaden.
De har oftast ingen egen lägenhet. De saknar ofta kapital.
Deras hopp om en bostad kan enbart infrias genom en god
kommunal planering som kan erbjuda ungdomar lägenheter.
Vi vet sedan överhettningen på åttiotalet att ungdomar är
de som drabbas hårdast av brist på lägenheter. Därför måste
kommunerna ha beredskap för att klara en framtida ökad
efterfrågan på bostäder. Bland annat bör möjligheten till
andrahandsuthyrning öka genom att vidga begreppet
beaktningsvärda skäl. Arbetslösa ungdomar som tvingas
flytta hem till sina föräldrar bör ges möjlighet att hyra ut sin
lägenhet i andra hand. Likaså bör möjligheten att hyra ut en
lägenhet i andra hand öka för par som flyttar ihop i en
lägenhet, s.k. provboende. Kommunerna bör få ansvar för att
förmedla andrahandskontrakten enligt samma principer som
den ordinarie bostadsförmedlingen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om nödvändigheten av att satsa
offensivt för att stärka miljonprogrammets områden,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den sociala bostadspolitiken,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att se över möjligheterna att
omfördela kostnaderna från det yngre beståndet till det äldre
beståndet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om de boendes inflytande vid
ombyggnad,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förmedlingen av lägenheter,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att kommunerna även
fortsättningsvis bör ges ett klart uttalat ansvar för
bostadsförsörjningen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ungdomars speciella ställning på
bostadsmarknaden,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ökade möjligheter till
andrahandsuthyrning.
Stockholm den 24 januari 1995
Nalin Baksi (s)
Christina Axelsson (s)