Stockholmsregionen
Stockholmsregionen är kontrasternas region. Här lever de mest välbeställda människorna i landet. Men också de som har det svårast att få pengarna att räcka bor här. De bor sällan i samma kommun eller stadsdel.
De senaste årens utveckling på bostadsmarknaden har lett till många tomma lägenheter i framför allt miljonprogrammets bostadsområden. I vissa fall är nästan hälften av lägenheterna i ett område tomställda. Samtidigt är efterfrågan så stor i regionens centrala delar att det råder bostadsbrist.
Skillnaderna är ibland mycket stora och leder till att en del kommuner planerar att riva delar av bostadsbeståndet som är byggt så sent som på sjuttiotalet. Kommunpolitikerna står inför sådant faktum att över en tredjedel av bostadsbeståndet i ett bostadsföretag är tomställt. Detta leder till en snabb social misär i de områden som drabbas hårdast av tomma lägenheter. Hushåll med svåra missbruks- eller psykosociala problem koncentreras till dessa områden.
Besluten fattas på rekommendation av SABO. De hävdar att områden i regionens perifera delar eller med dåliga kommunikationer eller en kombination av båda, byggda under miljonprogrammet inte kommer att efterfrågas ens vid bostadsbrist. Erfarenheterna från åttiotalet pekar också mot detta. Dessa områden har sedan de byggdes i genomsnitt haft ca 10 % av beståndet tomställt. En omsättning på över en tredjedel av hyresgästerna per år är inte heller ovanligt. Med andra ord kan man säga att dessa områden inte upplevs som attraktiva av hyresgästerna. Situationen leder till att det behöver byggas bostäder i de centrala delarna av regionen samt i områden med goda kommunikationer, medan lägenheter måste avvecklas i vissa kommuner.
Frågan man måste ställa sig är om det är försvarbart att riva fastigheter som byggts med statligt stöd innan de ens uppnått en ålder av trettio år.
Det riktiga vore att satsa offensivt för att stärka miljonprogrammets områden. Inriktningen måste vara att få en jämnare befolkningsstruktur. Det kan uppnås genom att göra dessa områden attraktiva så att hushåll från olika samhällskategorier väljer att flytta dit. En satsning på att öka inflytandet över den egna bostaden och bostadsområdet måste också till. Hyresgästerna bör få möjlighet att kunna ta ansvar för förvaltning och budget för sitt eget bostadsområde. För att uppnå önskade resultat, dvs. en bibehållen social bostadspolitik, måste en mänsklig och ekonomisk satsning göras som stimulerar såväl ombyggnader som aktiviteter i bostadsområdet.
Det som vi med säkerhet vet kommer att efterfrågas i vår region i framtiden är: boende för äldre, s.k. särskilt boende i olika former, bostadsrätter och hyresrätter i attraktiva områden och lägen samt hyresrätter för ungdomar med de speciella krav och behov denna grupp anser sig ha vad gäller kostnad och standard.
Mycket mer skulle kunna göras inom det befintliga beståndet än vad som görs i dag vad gäller konvertering av en boendeform till en annan och riktade insatser till en viss grupp.
Detta måste ske med utgångspunkt i den generella välfärdspolitiken. Bostaden är en grundläggande social rättighet i likhet med arbete, utbildning och sjukvård. Allas rätt till en god bostad är det grundläggande målet för den sociala bostadspolitiken.
Bostadsfinansiering vid ny- och ombyggnad
Bostadsbyggandet i landet som helhet har de senaste åren nått bottenrekord. Likaså i Stockholmsregionen byggdes det under 1994 färre lägenheter än någonsin tidigare. Samtidigt visar befolkningsstatistiken att folkmängden ökat snabbare 1994 än på över tjugo år. De regionala organen bedömer att Stockholmsregionen inom en snar framtid kan komma att stå inför en skriande bostadsbrist. Det ställer krav på kommunerna att ha en beredskap att möta den ökade efterfrågan.
Behovet att bygga om och förnya lägenheter byggda under 1940- och 50-talen är stort. Det handlar om sådana åtgärder som krävs för att bibehålla fastighetens skick och kvalitet.
Ekonomiskt bör ett nytt finansieringssystem klara av att finansiera bostadsbyggandet i såväl högkonjunktur som lågkonjunktur så att rimliga bostadskostnader uppnås.
För att minska statens ekonomiska åtagande och skapa paritet mellan olika årgångar bör en omfördelning av kostnaderna från det yngre beståndet till det äldre beståndet ske. Avsikten måste vara att samtliga upplåtelseformer ingår i ett sådant omfördelningssystem. Som utgångspunkt bör gälla en s.k. boavgift som tar sin utgångspunkt i en värdering av den enskilda bostaden. Det skulle innebära att man också kan korrigera de orättvisor som gäller mellan olika upplåtelseformer avseende subventioner och beskattning. Vidare bör olikheter i byggkostnader kunna utjämnas mellan olika delar i landet i ett nytt finansieringssystem. Det är orimligt att Stockholmsregionen skall drabbas av högre hyror på grund av högre byggkostnader än landet i övrigt.
Vi ser framför oss att inom en mycket snar framtid så inför en akut bostadsbrist i Stockholms län. Här kommer bostadsbristen att synas först, märkas mest och slå hårdast. I dessa situationer drabbas alltid kapitalsvaga grupper som ungdomar allra värst. Av den anledningen känner vi det mycket angeläget att speciella åtgärder vidtas i Stockholmsregionen.
Inflytande vid ombyggnad
De förändringar som den tidigare regeringen genomfört avseende hyresgästernas inflytande vid ombyggnad utnyttjas av fastighetsägarna. Hyresgästernas möjligheter att vara med och påverka i vilken omfattning deras hem skall byggas om är i praktiken obefintliga.
Riksdagens beslut innebar att bostadssaneringslagen, regeln i PBL om att organisation av hyresgäster skall godkänna ombyggnadsåtgärder som är bygglovspliktiga samt att reglerna om hyresgästinflytandet över den statliga bostadsfinansieringen av ombyggnader av hyreshus, avskaffades.
Det innebär att hyresgästen inte kan påverka sådana reparationer och ombyggnader som kan hänföras till löpande underhåll eller som ingår i fastighetsägarens reparationsskyldighet. Inte heller rena förbättringsarbeten för att uppfylla hälsoskydds- och byggnadsbestämmelser kan hyresgästen påverka. Däremot säger de nya reglerna att sådana åtgärder som går utöver lägsta godtagbara standard inte skall vägas in i bruksvärdesprövning, vilket skulle ge kvarboende hyresgäst ett skydd mot kostnader hänförda till lyxsaneringar.
Men uppenbart finns det kryphål som fastighetsägarna kan utnyttja. Regeln som skyddar mot oskäliga hyreshöjningar gäller endast i de fall där hyresgästen kan bo kvar. Bestämmelsen hindrar inte fastighetsägaren att ta ut högre hyra när en hyresgäst återflyttar till en ombyggd lägenhet. Detta sker som regel vid de flesta ombyggnader eftersom hyresgästerna måste evakueras och hyresförhållandet tillfälligt upphör under byggtiden.
Resultatet kan vi se i dag i Stockholm. Det finns ett flertal exempel på privata fastighetsägare som utnyttjar den nya lagen. I praktiken går det till på följande sätt: En fastighetsägare beslutar att genomföra en renovering av sin fastighet. I samband med att ombyggnaden startar sägs hyresgästerna upp till avflyttning. Sedan erbjuds en lägenhet i det renoverade huset men oftast inte den lägenhet som hyresgästen tidigare hade kontrakt på. I enlighet med de nya reglerna ligger också hyran betydligt högre än före ombyggnaden. Många hyresgäster tvingas därför att söka ny lägenhet mot sin vilja.
En stor del av dessa är återigen unga människor som ej kan handskas med denna nya situation.
Hyresgästerna är på detta sätt i praktiken rättslösa när det gäller ombyggnader. De har inga lagliga möjligheter att påverka de åtgärder som planeras vidtas i deras hem.
Hyresgästerna bör åter få ett avgörande inflytande över sitt hem. Ingen fastighetsägare skall kunna genomföra genomgripande ombyggnader utan att hyresgästerna gett sitt medgivande. Det grundläggande i en sådan lagstiftning bör utgå ifrån att alla ombyggnader en fastighetsägare vill genomföra är ingrepp i en enskild hyresgästs hem. Därmed bör fastighetsägarna åläggas en primär förhandlingsskyldighet vid ombyggnad. Vidare bör lagen ändras så att hyresgästerna kan hindra ombyggnader som går utöver ordinarie underhåll och ombyggnader för att bibehålla fastighetens skick.
Förmedling av lägenheter
Rent allmänt har klimatet för den bostadssökande hårdnat. De tidigare allmännyttiga bostadsföretagen har satt upp nya strikta regler för vem som skall godkännas som hyresgäst. Det leder till att hushåll med svag ekonomi eller sociala problem tvingas att söka sig till de minst attraktiva områdena. På det sättet ökar segregationen, och kostnader för hushåll som behöver stöd av samhället koncentreras till ett begränsat antal bostadsområden.
Den utveckling som skett, framför allt inom Stockholms kommun, de senaste åren är avskräckande. Personer och företag har utnyttjat de bostadssökandes behov av lägenheter och skott sig ekonomiskt. I många fall har verksamheten varit rena lurendrejeriet. Som exempel kan nämnas att en privat bostadsförmedling tog betalt för att lämna ut kopior av sidor ur fastighetskalendern.
Målet för bostadsförmedlingen måste vara att lägenheter skall fördelas rättvist med utgångspunkt från den bostadssökandes behov. Bostadsförmedlingens huvudsakliga uppgift måste vara att arbeta med utgångspunkt från den sökandes intresse. Därför är det viktigt att verksamheten står fri från andra intressen. Oavsett om det gäller bostadsföretag eller andra intressenter som driver bostadsförmedling på kommersiell grund bör detta inte fortsätta. Kommunerna bör i lagstiftningen ges ett sådant stöd att målen för bostadsförmedlingen kan uppnås på ett tillfredsställande sätt.
Bostadsförmedlingen bör ges sådan ställning att de kan fördela lägenheter efter hushållens behov. Bostadsförmedlingen bör också ges tillfredsställande möjligheter för att uppnå goda resultat avseende ackvisitionsverksamheten. Målet måste vara att både privata och kommunala fastighetsägare skall bidra med lägenheter till förmedling.
Kommunernas ansvar
Den förändrade lagstiftningen har inneburit att avgörandet om vilka bostäder som skall byggas i dag ligger i kreditinstitutens händer. Det är en utveckling som är oacceptabel. Det måste vara de folkvalda politikerna som ansvarar för ett samhälles utveckling -- inte kreditgivarna. Lagstiftningen bör förändras så att kommunerna ges ansvar för bostadsförsörjningen. Där bör ingå någon koppling mellan statlig finansiering av bostäder och möjligheten att erhålla byggnadslov. För att tillgodose kravet om bostäder av hög kvalitet bör finansieringen av såväl nybyggnad som ombyggnad knytas till krav som reglerar kvalitet och miljö i bostäder. Avsikten med detta är att staten enbart skall subventionera sådant byggande som uppfyller de uppställda målen. I enlighet med den tidigare lagstiftningen bör byggherren ges skyldighet att bevisa att normen uppfyllts. Kommunens roll blir som tillsynsmyndighet.
Ungdomarnas situation
Ungdomar efterfrågar i första hand små hyreslägenheter när de skall flytta hemifrån första gången. Vidare är de inte villiga att ge avkall på kvalitet och standard. Det visar en undersökning bland gymnasieeleverna i Stockholmsregionen, genomförd av SSU-distriktet i Stockholms län. Undersökningen har genomförts vid flera tillfällen, senast 93/94.
Det absolut viktigaste i dag är att få ungdomar i arbete. Innan dess kan de inte efterfråga en bostad. När den situationen uppstår att ungdomar kan erbjudas jobb kommer också efterfrågan på små hyreslägenheter att öka drastiskt.
Ungdomar är alltid en utsatt grupp på bostadsmarknaden. De har oftast ingen egen lägenhet. De saknar ofta kapital. Deras hopp om en bostad kan enbart infrias genom en god kommunal planering som kan erbjuda ungdomar lägenheter.
Vi vet sedan överhettningen på åttiotalet att ungdomar är de som drabbas hårdast av brist på lägenheter. Därför måste kommunerna ha beredskap för att klara en framtida ökad efterfrågan på bostäder. Bland annat bör möjligheten till andrahandsuthyrning öka genom att vidga begreppet beaktningsvärda skäl. Arbetslösa ungdomar som tvingas flytta hem till sina föräldrar bör ges möjlighet att hyra ut sin lägenhet i andra hand. Likaså bör möjligheten att hyra ut en lägenhet i andra hand öka för par som flyttar ihop i en lägenhet, s.k. provboende. Kommunerna bör få ansvar för att förmedla andrahandskontrakten enligt samma principer som den ordinarie bostadsförmedlingen.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nödvändigheten av att satsa offensivt för att stärka miljonprogrammets områden,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den sociala bostadspolitiken,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att se över möjligheterna att omfördela kostnaderna från det yngre beståndet till det äldre beståndet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de boendes inflytande vid ombyggnad,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förmedlingen av lägenheter,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kommunerna även fortsättningsvis bör ges ett klart uttalat ansvar för bostadsförsörjningen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ungdomars speciella ställning på bostadsmarknaden,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökade möjligheter till andrahandsuthyrning.
Stockholm den 24 januari 1995 Nalin Baksi (s) Christina Axelsson (s)