Alla människor behöver bra bostäder till rimliga kostnader
i en god miljö. Centern ser boendet som en del av välfärden.
Välfärden skall omfatta alla. Även familjer med låga
inkomster skall kunna bo bra och till rimliga kostnader. Det
förutsätter en bostadspolitik som utgår från en helhetssyn på
människan och miljön och där de mänskliga
välfärdsfaktorerna finns med.
Fyrklöverregeringen vidtog en rad åtgärder för att vända
den kostnadsdrivande trend som präglade 80-talets
bostadspolitik och som ledde bort från välfärdsmålet. Ett nytt
bostadsfinansieringssystem infördes med syfte att främja
konkurrens och mångfald och pressa ner byggkostnaderna.
Hushållens möjligheter att påverka kostnader, utformning
och miljö utökades, bostadsstödet prioriterades till dem som
bäst behöver stöd, fastighetsskatten har sänkts och
flyttskatten togs bort. Dessutom stärktes hyresgästernas
ställning och en obligatorisk byggfelsförsäkring infördes.
Centern vill nu gå vidare för att ge välfärdsmålet i boendet
ökat innehåll. Åtgärder måste vidtas för att få igång en
behovsstyrd byggverksamhet och klara återstående
kostnadsproblem. Ett jämnare bostadsbyggande över tiden
måste skapas. Det övergripande kravet för att stimulera
investeringar på byggmarknaden är att minska underskotten i
statens finanser och därmed förbättra ränteläget. Ett specifikt
krav är att skatteinstrumentet måste användas framför
bidragstänkande.
Arbetet med 1995 års kontrollstation måste omedelbart
inledas med sikte på att växla räntebidrag mot sänkt
byggmoms. Bostadsinvesteringar är långsiktiga åtaganden
och kräver stabilitet i de regler som formar boendets och
byggandets förutsättningar. Vi föreslår att en sådan
långsiktighet skapas i en bostadspolitisk utredning med bred
parlamentarisk sammansättning. I denna motion anger vi den
bostadspolitiska inriktning som vi ser angelägen för den
närmaste framtiden. Våra förslag syftar till attväxla
räntebidragen mot sänkt byggmoms,bekämpa den svarta
byggsektorn,hålla samman bostadsfrågorna i ett
departement,minska konkurshoten i dyrårens
krisfastigheter,införa ett långsiktigt målinriktat
bosparande,vidareutveckla avdragsrätten för reparationer
av egna hem,fortsätta kretsloppsanpassningen av boendet
och ett decentraliserat boende.
Centerns grundsyn
Boendet spelar en viktig roll i all mänsklig tillvaro, liksom
bebyggelsen gör i landskapsbilden. Byggandet och boendet
svarar för en betydande del av samhällsekonomin. Boendet
har härigenom stor betydelse för människors välfärd och
trygghet. Barns uppväxtmiljö avgörs till stor del av
boendemiljön. Boendets utformning och
bebyggelsestrukturen har också stor betydelse för
möjligheterna till bättre och effektivare resursanvändning i
kretsloppssamhället.
Alla människor behöver bra bostäder till rimliga kostnader.
Centern ser bostaden som en del av välfärden. Välfärden ska
fördelas rättvist och den ska omfatta alla. Det förutsätter en
sammanhållen bostadspolitik som utgår från en helhetssyn
på människan och miljön och där de mänskliga
välfärdsfaktorerna finns med.
Byggande och val av bostad ska utgå ifrån de enskilda
människornas behov av bostäder. Ett byggande och boende
i en öppen marknad ska förenas med att samhället anger
spelregler och har ett inflytande över bostadssociala frågor,
tillgänglighet, hälsa, säkerhet och god miljö samt
hushållning med naturresurserna. De regler som bestämmer
förutsättningarna måste utformas så att verkan blir långsiktig
och stabil.
Utgångspunkten ska vara att det är de boende själva som
ska ges möjlighet att påverka sin boendemiljö. Det behövs
en mångfald av olika bostäder och boendeformer.
Människorna ska fritt kunna välja bostad och bostadsort. Det
gäller både i fråga om val av boendeform och var i landet
man vill bo. Att äga sin bostad är ett värde i sig.
För att nya bostäder även ska vara tillgängliga för hushåll
med låga inkomster krävs det ett statligt grundansvar för
bostadsfinansieringen. Det behöver nödvändigtvis inte vara
generella bostadssubventioner utan kan utgöras av
kreditgarantier, behovsriktade stöd, sparstimulanser och
skattepolitiska åtgärder. Det behovsriktade stödet,
bostadsbidraget, är ett bostadspolitiskt komplement för att
garantera grundtrygghet i boendet.
Samhällets stöd ska prioriteras till dem som bäst behöver
stöd. Resurshushållningens principer ska gälla. Statens stöd
ska endast utgå till normalbostad om högst 120
kvadratmeter. Kostnader därutöver får den enskilde själv helt
svara för. Ur fördelningspolitisk synpunkt bör beskattning av
boendet ske med försiktighet.
Ny- och ombyggnadsverksamheten är en viktig motor i
näringslivet och bidrar till tillväxt i ekonomin och ökad
sysselsättning. Byggande ska inte ske för byggandets egen
skull men dess konjunkturutjämnande och stabiliserande
effekt på samhällsekonomin får inte underskattas. Åtgärder
för en jämnare byggproduktion är motiverade och bör
eftersträvas för att undvika överhettningstendenser och
kostnadsdrivande moment i samhällsekonomin.
Varsam upprustning ska vara utgångspunkten vid all
ombyggnad. Miljöfaktorerna i boendet ska ges större tyngd.
Resurshushållning, källsortering, återvinning och ökad
användning av förnybar energi är viktiga nyckelord i ett
framtida kretsloppsanpassat boende.
Stora förändringar
Bostadsmarknaden har varit utsatt för stora förändringar
under de senaste 10--15 åren. Dels har de yttre
förutsättningarna för byggandet och boendet förändrats. 80-
talets spekulations- och inflationsekonomi med den
åtföljande bankkrisen och svårigheterna på kreditmarknaden
är sådana exempel. Det har radikalt försämrat de ekonomiska
förutsättningarna för boendets ekonomi och finansiering.
Dels har en rad politiska beslut genomförts som snabbt
förändrat förutsättningarna för boendet och byggandet. 80-
talets starka detaljreglering ledde till dålig
överensstämmelse mellan tillgång och efterfrågan på
bostäder. Den stora ryckigheten i byggandet parad med
påtaglig koncentration till redan överhettade områden
medförde kraftiga fördyringar och kostnadsproblem.
Skattereformen medförde att de enskilda hushållen själva
fick bära en betydligt större andel av boendekostnaderna.
Drygt en tredjedel av skatteomläggningens 90 miljarder
kronor skulle finansieras över bostadssektorn genom ökade
boendekostnader. I gengäld skulle de ökade
boendekostnaderna kompenseras via lägre direkt skatt.
Skattereformens underfinansiering och att
skattesänkningarna inte kompenserat de ökade
boendekostnaderna för många låginkomsthushåll har lett till
fördelningspolitiska nackdelar och ökat hushållens
bidragsberoende. Många har tvingats byta till sämre och
billigare bostäder samtidigt som segregationen ökat.
80-talets kostnadsdrivande bostadsfinansiering med en
generös och icke behovsstyrd subventionsgivning
tillsammans med ett högt ränteläge medförde ohållbara
kostnadsökningar för staten och tvingade fram kraftiga
besparingar på räntebidragen.
Förändring var nödvändig
Den omläggning av bostadspolitiken som skedde efter
valet 1991 var nödvändig. Den lössläppta och ryckiga
socialdemokratiska bostadspolitiken under 1980-talet ledde
till en rad orimliga effekter för byggandet och boendet. Den
politik som centern medverkat till i fyrklöverregeringen hade
som syfte attfå bukt med de kraftiga kostnadsstegringarna
inom byggandet och boendet,öka möjligheterna för den
enskilde att bestämma över bostadens kostnader, utformning
och miljö,förenkla i regelsystemen och öka den enskildes
valmöjligheter ochförbättra boendemiljön och inleda
boendets anpassning till kretsloppssamhället.
En rad åtgärder har vidtagits som inneburit förändringar i
angiven riktning. Kostnadsspiralen har kunnat hejdas.
Byggkostnaderna har generellt gått ner. Fastighetspriserna
har stabiliserats och fastighetsbeståndet utnyttjas effektivare.
Kvarstående problem
Byggaktiviteten är fortfarande låg och ojämn. Under de tre
första kvartalen 1994 påbörjades sammanlagt 5 700
lägenheter jämfört med 11 483 respektive 53 896 under åren
1993 och 1992. Boverkets prognos är fortsatt lågt
bostadsbyggande de närmaste åren. Under 1995 och 1996
beräknas 13 000 respektive 18 000 lägenheter komma att
påbörjas.
Byggsektorn är den enda sektor som kraftigt släpat efter i
den uppåtgående trenden enligt de senaste
konjunkturprognoserna. Det fördröjer den allmänna
konjunkturuppgången och bromsar den ekonomiska
tillväxten. Samtidigt finns en mycket stor risk för nya
kapacitetsproblem redan om några år som kan orsaka
överhettningstendenser och kostnadsstegringar.
Enligt en färsk enkät som Boverket genomfört i landets
kommuner har antalet kommuner som rapporterar
bostadsöverskott i hela kommunen minskat för första gången
på tre år. Tendenser till brist på bostäder börjar uppträda i
vissa delar av landet medan det fortfarande på andra håll
finns ett överskott. Detta måste långsiktigt förebyggas
genom en jämnare byggtakt. Nyproduktionen av bostäder
skall i första hand utgå ifrån människornas behov av bostäder
framför att fungera som en konjunkturregulator.
Utifrån de behovsprognoser som Boverket presenterat är
en nyproduktion om ca 20 000 till 25 000 lägenheter årligen
under resten av 90-talet ett önskvärt planeringsmål. Sverige
är inte färdigbyggt. En svängning från en överskottssituation
av bostäder till en bristsituation som medför ett ökat behov
av fler nybyggda lägenheter kan komma snabbt.
Samtidigt har vi fortfarande ett stort ombyggnadsbehov.
Dåliga inomhusmiljöer med bristande ventilation är en av
orsakerna till ökade allergiproblem. Fukt- och mögelskador,
tillgänglighetsproblem och ett allmänt slitage är andra.
Boverket räknar med att ca 30 000 lägenheter per år behöver
byggas om under 1990-talet. Åtgärderna måste inriktas mot
att hitta systemförändringar som löser upp de hinder som
bromsar nödvändig om- och nybyggnation.
Upptrappningen av räntebidragen och en samtidig
övergång från höginflationsekonomi till
låginflationsekonomi har gjort att många fastigheter med
hög subventionsgrad har fått ekonomiska problem genom att
värdestegringen på fastigheterna uteblivit medan
räntekostnaderna alltjämt stiger. De flesta tomma
lägenheterna tillhör denna kategori hus, uppförda under
senare år. Flera av dessa fastighetsägare och nya
bostadsrättsföreningar med hus från högkostnadsåren brottas
med svåra kostnadsproblem och många har ett akut
konkurshot vilande över sig. Detta är en tickande bomb som
kan explodera med en ny räntechock och bankkris som följd
samtidigt som segregationseffekter kan uppstå. Hanteringen
av räntebidragsbesparingar och förändringar i
bostadsfinansieringssystemen måste ske med beaktande av
detta faktum.
Dålig samstämmighet råder i dag i bostadsfinansieringen
mellan utfallet av statens kostnader och själva
bygginvesteringstillfället. Sammantaget har bostadssektorn
tillförts stora och ökade statliga subventioner under de
senaste årens statsfinansiellt svåra situation samtidigt som
kraftiga besparingar vidtagits i räntebidragen i varje enskilt
fall. Det beror dels på en kraftig eftersläpning i kostnader för
staten som finns i finansieringssystemet. Det är först nu
under de senaste åren som statens kostnader fallit ut för det
omfattande bostadsbyggandet som genomfördes under
senare delen av 80-talet och de första åren på 90-talet.
Dels beror det på den låsning i långsiktiga åtaganden som
räntebidragssystemet förutsätter. De senaste årens höga
kostnader beror på att räntorna låsts på en hög nivå under
minst femåriga tidsintervaller, där staten bär en tung del av
denna eftersläpande kostnad.
Den förra socialdemokratiska regeringens bostadspolitiska
beslut var dåligt underbyggda och bostadspolitiken har sedan
dess präglats av allt annat än politisk samsyn. Spontaniteten
och ryckigheten startade i och med skattereformen. Den
enmansutredning som då tillkom hade som främsta uppgift
att ta fram förslag om på vilket sätt bostadssektorn enklast
skulle svara för minst en tredjedel av skatteomläggningens
finansiering. De mer långsiktiga bostadssociala
målsättningarna sköts åt sidan.
Det nuvarande finansieringssystemet bygger i sin tur på en
departementspromemoria framtagen som konsultuppdrag
inom regeringskansliet. Däremellan har funnits ett beslut om
ett räntelånesystem som tagits fram av en enmansutredare
och som aldrig kommit till verkställighet. Bostadsfrågornas
handläggning inom regeringskansliet har splittrats upp på en
rad olika departement. Det har förstärkt ryckigheten och gör
det svårare att få en samlande helhetssyn på de
bostadspolitiska åtgärderna.
De många och omfattande förändringarna av de gällande
reglerna för räntebidragen och bostadsfrågans och
bostadspolitikens hantering i beslutsfattandet har medfört att
den långsiktiga stabiliteten har gått förlorad. Investerare,
finansiärer och enskilda boende har tappat förtroendet för de
regler och ekonomiska villkor som styr bygginvesteringarna
och som skapar boendeekonomins långsiktiga villkor.
Bygginvesteringar är utomordentligt långsiktiga
åtaganden. Planerings- och projekteringstider är långa och
tar stora ekonomiska resurser i anspråk. För det krävs att de
finansiella villkoren är kända vid investeringstillfället och
ligger fast under lång tid. Det är endast på ett sådant sätt som
investerare vågar satsa och förutsättningarna skapas för
långsiktighet och ett effektivt resursutnyttjande.
Det nuvarande finansieringssystemet bygger på en
långsiktig avveckling av räntebidragen till nybyggnation. En
nedtrappning av räntebidragen verkställs för varje ny årgång
som går in i systemet. På initiativ från centern finns en
kontrollstation inlagd 1995 för att garantera att inte
minskningen sker på ett sätt som försämrar de svaga
hushållens betalningsförmåga. Kontrollstationen innebär
också ett osäkerhetsmoment inför framtiden.
1995 års kontrollstation -- bostadspolitisk utredning
Den socialdemokratiska regeringen aviserar nu i
budgetpropositionen att den har för avsikt att tillsätta en
bostadspolitisk utredning. Det är viktigt att en sådan
utredning får en bred parlamentarisk sammansättning. Detta
krävde centern skulle ske redan i samband med
skatteomläggningen. 1995 års kontrollstationsarbete bör nu
omgående inledas med syfte att i ett brett parlamentariskt
utredningsarbete skapa förutsättningar för ett långsiktigt och
hållbart bostadsfinansieringssystem. Centern anser att
följande förslag till åtgärder och inriktning av
bostadspolitiken bör prövas inom ramen för detta
utredningsarbete:
En växling av räntebidragen mot sänkt byggmoms
Det viktigaste för boendet är att det förs en ekonomisk
politik som håller räntorna på en stabilt låg nivå. En
avveckling av räntebidragen är inte möjlig i nuvarande
ekonomiska läge om inte skatter kan sänkas på ett sätt som
kommer de boende till del. En ytterligare förutsättning är att
räntebidragen kan ersättas av ett långsiktigt målinriktat
bosparande.
Utredningen bör i sitt arbete utgå ifrån att räntebidragen
skall ersättas med sänkt byggmoms. Om räntebidragen
avskaffas och ersätts med en byggmomssänkning kommer
skattesänkningen de boende direkt till del. Samtidigt skapas
långsiktighet och stabilitet. Ett tidsmässigt långsiktigt
statligt bidragsåtagande ersätts av ett direktstöd förlagt till
investeringstillfället. Investerare kan då kalkylera
långsiktigt. En gång givna subventionsförutsättningar kan
inte i efterhand ändras. De långsiktiga bidragsåtagandena för
staten försvinner. Samtidigt elimineras den kraftiga
eftersläpningen i kostnader för staten som räntebidragen
medför.
Vi anser att skiftet från räntesubventioner till lägre
byggmoms visserligen i början ger en viss utgiftsökning för
staten men att det på sikt bör leda till stora besparingar och
en stabilare utveckling av de offentliga finanserna. En
omläggning i enlighet med vad som här skisserats kan ske
fr.o.m. 1996 för nyproducerade bostäder. Besparingen
beräknas vid ett fullt genomfört system bli 1 miljard kronor.
Bekämpning av den svarta byggsektorn
Utredningen bör pröva på vilket sätt den svarta sektorn kan
elimineras i byggandet. Möjligheten att ta ut
momssänkningen som en restitution bör därvid övervägas.
Om momssänkningen tas ut i form av en restitution
elimineras möjligheterna att bygga med svart arbetskraft.
Momsrestitution bör endast ges för faktiskt erlagd och
redovisad moms upp till en övre kostnadsgräns, för
närvarande 13 % av det nuvarande bidragsunderlaget för en
normalbostad om 120 kvadratmeter. Därmed prioriteras
stödet även fortsättningsvis till en normalbostad medan den
som vill bygga större och dyrare själv får stå för kostnaden
därutöver.
En ersättning av räntebidragen med en
byggmomssänkning skulle förutom ovan anförda skäl ha
ytterligare fördelar. Systemet skulle bli både lätt att hantera
och lätt att förstå. Det skulle minska upplåningsbehovet för
bygginvesteringar i nya bostäder och ge faktiskt lägre
räntekostnader för den som bygger. Det skulle stimulera
byggsysselsättningen och skapa fler riktiga jobb på den
öppna arbetsmarknaden. Det minskar också statens
kostnader för ränteavdragen. Momsrestitutionen kan
användas som en första avbetalning på bostadskrediten. Det
minskar i sin tur kreditgivarnas risker och stabiliserar
kreditmarknaden. Problemen med den svarta ekonomin i
samband med byggandet skulle begränsas.
Ett sammanhållet departement
Den tidigare fyrklöverregeringen valde att splittra upp
bostadsfrågorna inom regeringskansliet på en rad olika
fackdepartement. Den nuvarande regeringen har fortsatt på
den vägen och förstärkt splittringen genom att lägga
byggfrågorna skilda från de övriga bostadspolitiska frågorna
i näringsdepartementet under en särskild byggminister.
En uppdelning av de bostadspolitiska frågorna inom
regeringen på ett flertal departement försvårar möjligheterna
att hålla samman de bostadspolitiska frågorna. Därmed
förloras lätt den bostadspolitiska helhetssynen.
Erfarenheterna av uppdelningen från den tidigare regeringen
visar också att de bostadspolitiska frågorna lätt hamnar på
undantag i t.ex. fackdepartement som finans- och
näringsdepartementen. Med en så stark markering av
byggfrågorna som gjorts av den nuvarande regeringen i
uppgiftsfördelningen inom regeringskansliet riskerar de
bostadspolitiska och de bostadssociala frågorna att i ännu
högre grad hamna på undantag.
Utredningen bör överväga fördelarna av att hålla samtliga
frågor om bostadsförsörjningen, förutom de frågor som
överfördes till miljö- och naturresursdepartementet vid
regeringsbildningen 1991, samlade i ett gemensamt
bostadsdepartement. I ett sådant departement skall då frågor
om bostadsförsörjningen och ärenden om bostadsbyggandet
och dess finansiering, räntebidrag, bostadsbidrag, ärenden
om allmänna samlingslokaler, om hyra, förvärv och
förvaltning av hyresfastigheter, kooperativ hyresrätt,
bostadsrätt och byggnadsforskning behandlas.
En minskning av konkurshoten i dyrårens krisfastigheter
Problemen med vissa fastigheter byggda under dyråren
1988 till 1992 medverkar till att bromsa nybyggnationen och
lamslå kreditmarknaden. Samtidigt rymmer det också
familjeekonomiska problem för många som bor i dessa hus.
Lösningar måste hittas på ett sådant sätt att inte statens
budgetunderskott förvärras och räntorna skjuter i höjden. Det
skulle ytterligare förvärra situationen. Ett isolerat
återtagande av räntebidragsbesparingen på 3 miljarder
kronor som riksdagen nu beslutat om är ingen slutlig lösning
för många av dessa utsatta hus.
Utredningen bör överväga på vilket sätt verkningarna av
de stigande räntekostnaderna kan mildras i de hus där
ränteupptrappningarna kraftigt överstiger värdeförändring
och inflation i de högt subventionerade husen.
En likställdhet i finansieringsregler och beskattning
mellan bostadsrättshavare och egnahemsägare är en åtgärd
som skulle vara en tillräcklig hjälp för många
bostadsrättsföreningar som hotas av konkurs. Utredningen
bör därför närmare överväga möjligheterna för
bostadsrättshavarna att utnyttja en bostadsrättsförenings
eventuella underskott som uppkommer vid beräkning av
inkomst av kapital för den enskilde.
Det är också rimligt att bostadslåneinstituten tar sin del av
ansvaret genom att sänka räntemarginalerna. Utredningen
bör nogsamt följa det arbete som nu pågår på
kreditmarknaden och inom SBAB för att stabilisera
kreditsituationen för de krisdrabbade dyrårens fastigheter
och föreslå kompletterande åtgärder om så synes nödvändigt
för att minska räntemarginalerna.
Införande av ett långsiktigt målinriktat bosparande
En ökad kontantinsats vid byggnation ökar
fastighetsägarens ekonomiska frihet, minskar kreditriskerna,
sänker statens kostnader för ränteavdragen, stärker
kreditgivningen till bostadssektorn och gör det lättare att
komma ifrån problemen med räntebidragen.
Det allmänna sparandet är för närvarande högt. Vi ser detta
som positivt till skillnad från regeringen som istället räknar
med ett kraftigt minskat sparande under de närmaste åren.
Det höga sparandet får dock inte tas som intäkt för att inte
införa ett målinriktat bosparande. Ett bosparande är
långsiktigt och riktat till ett speciellt ändamål och måste ses
skilt från sparandet i övrigt. Har den som investerar i en egen
fastighet en egen kontantinsats i form av ett målsparat belopp
ökar det den egna ekonomiska handlingsfriheten.
Möjligheten att själv påverka utformning och ekonomi ökar
och gör byggandet mindre beroende av kreditgivare och
andra kravställare. Samtidigt minskar kreditrisken vilket
stabiliserar kreditmarknaden och gör det lättare att få kredit
för byggnationen.
Ett målinriktat bosparande bidrar också till att stärka
samhällets stöd till bostadsfinansieringen. Stödet kan
successivt göras förebyggande och minskar därmed behovet
av subventioner i efterhand, typ räntebidrag. Ett målinriktat
bosparande kompletterar den byggmomssänkning vi föreslår
på ett utmärkt sätt. Det underlättar ytterligare möjligheterna
att komma bort från dagens problem med räntebidragen, vars
regler ständigt ändrats i efterhand.
Vi vill poängtera att det förslag till statliga kreditgarantier
för bosparande som den statliga bosparutredningen (SOU
94:121) presenterat inte tillgodoser de krav som måste ställas
på ett sådant system. Utredningens uppdrag var att ta fram
ett förslag till ett nytt statligt premierat bosparsystem med
syfte att öka den egna kapitalinsatsen. Tyvärr har man bara
delvis lyckats med uppdraget. Visserligen innebär förslaget
en premiering av sparande för eget boende. Men statens s.k.
stödinsats ges i form av kreditgarantier med syfte att sänka
räntekostnaden och förbättra kreditvärdigheten. Risken är
uppenbar att ett sådant system skulle få en prisdrivande
effekt, vilket i sin tur neutraliserar den positiva effekt som en
sänkt ränta ger. Allvarligare är dock att förslaget med statliga
kreditgarantier skulle motverka den normalisering av
kreditmarknaden som börjat skönjas genom att
toppfinansieringen inte skulle ske på marknadsmässiga
villkor. Spåren förskräcker från en tid när
kreditinstitutionerna inte insåg behovet av noggranna
kreditvärderingar och inte heller prissatte risker i tillräcklig
omfattning.
Centern har länge drivit kravet om ett bosparande enligt
modellen med personliga investeringskonton. Centern
förordar personliga investeringskonton för skattefritt
sparande upp till ett halvt basbelopp per år. All avkastning
på investeringskontot ska vara skattefri. Uttag utan
beskattning får ske bl.a. för investering i egen
permanentbostad. Utredningen bör pröva införandet av en
sådan modell. Även ett system enligt den tyska
bosparkassemodellen bör prövas.
En vidareutveckling av avdragsrätten för reparationer av
egna hem
Riksdagen har på centerns initiativ vid tre tillfällen under
den förra mandatperioden tillsammans satsat 4,9 miljarder
kronor för att stimulera ombyggnadsverksamheten för att
bevara byggkapacitet. Att satsa på ombyggnader är viktigt ur
miljösynpunkt men det är också motiverat i en lågkonjunktur
för att undvika att nödvändig och värdefull kapacitet
försvinner ur byggbranschen.
På initiativ från centern införde riksdagen en
skattereduktion för arbetskostnad i samband med
reparationer av bostäder under 1993 att gälla tillfälligt under
åren 1993 och 1994. Åtgärden slog mycket väl ut. Redan
första året hade mer än 100 000 ansökningar om
skattereduktion inkommit till skattemyndigheterna. Det
innebär att ombyggnadsinvesteringar på mellan 1 och 3
miljarder kronor har kommit till stånd, beroende på i vilken
grad reduktionen utnyttjats.
Systemet med skattereduktion öppnar för betydande
sysselsättningsökningar som är självmotiverade och
motverkar framtvingad ryckighet i byggandet.
Skattereduktionen har mycket av sysselsättningspotential i
sig. Den motverkar svartjobb och blir därför en billig och
effektiv åtgärd sett ur statsfinansiell synpunkt.
Miljöinvesteringarna i bostäder bör därför fullföljas.
Systemet med skattereduktion för reparationer av egna hem
bör permanentas. En sådan åtgärd skapar ett självgående
system och ger flexibilitet genom att den motiverar
egnahemsägarna att bygga om när kostnaderna är låga, som
de oftast är när byggaktiviteten sjunker i en lågkonjunktur.
En utvidgning av skattereduktionen, jämfört med vad som
gällde under 1994, till att omfatta också materialkostnader i
samband med redovisat arbete från momsregistrerad firma
bör vidare prövas. Kostnadsbeloppet för avdrag bör höjas
väsentligt. I det svåra statsfinansiella läge Sverige nu
befinner sig i bör förslaget införas stegvis. Ett första steg kan
vara att skattereduktionen ges som restitution på
byggmomsen. Därmed anknyter förslaget automatiskt till det
enhetliga systemet med byggmomssänkning som vi
föreslagit skall gälla vid nybyggnad.
Det minskade antalet svartjobb tillsammans med den extra
momsintäkten och den ökade sysselsättningseffekt som
åtgärden medför gör den i stort sett självfinansierad. De
initialkostnader, som trots det kan följa av förslaget, kan
lättare hanteras genom att åtgärden i en statsfinansiellt svår
situation kan införas stegvis.
En fortsatt kretsloppsanpassning av boendet och ett
decentraliserat boende
Teknikutvecklingen gynnar småskalighet, kvalitet och
resurshushållning. Avancerad näringsverksamhet i
småföretagsform kan bedrivas långt från marknaden. Det
innebär att nya lokaliseringsmönster möjliggörs. Ett
marknära boende i naturskön miljö, frihet från våld och
kriminalitet och tillgång till utbildning och
kommunikationer är faktorer som får mer avgörande roll när
betydelsen av närhet till marknaden minskar. En sådan
utveckling stämmer väl med centerns bostadspolitiska
värderingar.
Vi har redan en bebyggelsestruktur som har goda
förutsättningar att möta den nya teknikutvecklingen. Många
av de tomma bostäderna finns i landsbygdsområden, i
landsortsstäder och små orter. 80-talets bostadsproduktion
var också procentuellt sett högre där medan det i
storstadsområdena främst byggts kontor och andra
arbetsplatslokaler. Det finns en uppenbar risk att dessa
tomma lokaler nu av kreditgivare och vissa investerare tas
som intäkt för att koncentrera framtidens bostadsbyggande
till de storstadsområden där det tidigare byggts lokaler
istället för bostäder. Trots att kreditförluster, inte minst med
inslag av spekulation i botten, har varit störst i dessa
överhettade områden, görs bedömningen att
riskbenägenheten är mindre och kreditgivning säkrare där.
Utredningen bör syfta till att främja ett decentraliserat
boende så att 90-talets bostadsbyggande inte styrs till
koncentrationsorterna. Utredningen skall också syfta till att
ta tillvara den nya informationsteknikens landvinningar i
planeringen av framtidens boende. Utredningen bör därvid
beakta samordningen med regionalpolitiken och
utvecklingen av den kommunala översiktsplaneringen. Ett
decentraliserat boende ger oss bättre förutsättningar att
fördjupa miljöambitionerna och valfriheten i boendet och
utveckla ett boende i små lokalsamhällen i hela landet.
Utredningen bör också överväga på vilket sätt mångfald
och variation i boendemiljön kan utvecklas, hur
helhetsperspektivet och det tvärsektoriella tänkandet kan
stärkas, hur stad och land kan knytas samman bättre i arbetet
mot ett mer bärkraftigt samhälle. Den enda ansvarsfulla
vägen för framtiden är att förebygga miljöproblem och redan
från början planera energi- och vattenanvändning samt
avfallshantering för ekologisk balans i enlighet med
kretsloppsprincipen. Resurshushållning, källsortering,
kvalitet och återvinning är här några viktiga nyckelord. Ett
fortsatt arbete för att ge dessa begrepp innehåll och mening
är en av de närmaste årens viktigaste utmaningar för
näringsliv, kommuner, bostadsföretag och enskilda hushåll.
Utredningen bör anvisa åtgärder för hur dessa utmaningar
enklast kan fullföljas.
Det finns mycket av resursslöseri i byggandet och boendet
som måste bort. Många bostäder och hela bostadsområden
innehåller olämpliga byggnadsmaterial och konstruktioner
som kan ge riskfyllda boendemiljöer. Elöverkänslighet är ett
problemområde som måste uppmärksammas mer. För att
skärpa kraven i miljöarbetet bör utredningen överväga ett
förslag med kvalitetskrav på bostäder. Vidare bör
utredningen lägga förslag om hur ett system för återvinning
av byggmaterial och omhändertagande av miljöfarligt avfall
inom byggindustrin skall skapas. Det är viktigt att också
sörja för att inte gammal väl beprövad byggteknik går
förlorad.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär att 1995 års
kontrollstationsarbete i bostadsfinansieringen genomförs
som en bred parlamentarisk, bostadspolitisk utredning med
uppgift att lämna förslag till bostadspolitiska åtgärder med
ikraftträdande den 1 januari 1996.
Stockholm den 18 januari 1995
Olof Johansson (c)
Per-Ola Eriksson (c)
Helena Nilsson (c)
Agne Hansson (c)
Andreas Carlgren (c)
Marianne Andersson (c)
Elving Andersson (c)