med anledning av prop. 1994/95:230 Kommunal översiktsplanering enligt plan- och bygglagen, m.m.
Propositionen föreslår ett antal ändringar i plan- och
bygglagen som syftar till att förstärka den kommunala
översiktsplaneringen. Avsikten med flera av förslagen, att
integrera miljöarbetet i den lokala infrastrukturplaneringen,
är bra. Det är av stor betydelse att ansvarstagandet för miljön
blir en naturlig del av all verksamhet som har miljöpåverkan.
Trots det goda syftet med förslaget så finns det ett antal
brister i propositionen som bör åtgärdas och några förslag
som innebär en detaljstyrning av kommunernas verksamhet
som bör avslås.
Översiktsplanens roll
Inledningsvis vill vi betona att vi står fast vid vår åsikt att
översiktsplaner bör vara frivilliga och utformas så att flera
utvecklingsalternativ skisseras. Härigenom undviks bl.a.
olyckliga låsningar i felaktiga planer. I de fall reglering av
byggande skall ske bör detta göras i form av detaljplaner vari
det klart och entydigt skall framgå kommunens och den
enskilde fastighetsägarens rättigheter och skyldigheter.
Otydlighet
Den fysiska planeringen är av naturliga skäl i första hand
ett kommunalt ansvar. Därför är det viktigt att eventuell
statlig reglering lämnar utrymme för lokalt ansvarstagande
med beaktande av de skilda förutsättningar och behov som
finns. Därav följer att lagstiftningen måste ange ramar och
vara generell. Detta får dock inte leda till att lagstiftningen
blir otydlig och att utrymme lämnas för senare tolkningar
och tillkommande föreskrifter som leder till en detaljstyrning
av det kommunala arbetet. Lagstiftningen måste vara tydlig
och förutsägbar, annars riskerar den att leda till oanade
konsekvenser för kommunerna.
Ett flertal remissinstanser har gjort anmärkningar på att
förslagen är otydligt formulerade och att deras konsekvenser
måste klargöras. Vi delar denna uppfattning och anser att
riksdagen bör uppdra åt regeringen att se över propositionen
i dessa delar och återkomma med förslag vars innebörd är
klargjord och tydligt formulerad.
Ekonomiska konsekvenser
Många kommuners ekonomi är idag ansträngd och
utvecklingen tyder på att de ekonomiska förutsättningarna
för kommunerna kommer att försämras ytterligare.
Långtidsutredningen bedömer att det under de närmaste fem
åren, med nuvarande förutsättningar, uppstår ett behov av
effektiviseringar som motsvarar närmare tio procent av de
kommunala utgifterna. Av den anledningen är det viktigt att
staten inte vidtar några åtgärder som lägger ytterligare
bördor på kommunerna.
Propositionen saknar analys av vilka ekonomiska
konsekvenser förslagen får för kommunerna. Eftersom det
föreligger tolkningsmöjligheter av de otydligt formulerade
förslagen och ett par förslag som onekligen leder till en ökad
detaljstyrning av kommunernas verksamhet finns det en
överhängande risk för att åtgärderna kommer att leda till ett
ökat kommunalt utgiftsbehov. Även om det skulle visa sig
att förslagen inte får dessa konsekvenser, så är det rimligt att
redovisa en ekonomisk konsekvensanalys för att upprätthålla
en trovärdighet i relationen mellan stat och kommuner.
Regeringen bör därför få i uppdrag att återkomma med
förslagen först efter det att en sådan analys är genomförd.
Ekonomiska konsekvenser för hushållen
Boendekostnaderna utgör en betydande del av hushållens
utgifter, och dagens situation med en ansträngd
samhällsekonomi, höga räntekostnader och
inflationstendenser sätter ytterligare ekonomisk press på
hushållsekonomierna. Av dessa anledningar är det viktigt att
i samband med beslut som påverkar boendekostnaderna
analysera och beskriva konsekvenserna för hushållen.
Regeringen bör därför ges i uppdrag att även utföra en sådan
konsekvensbeskrivning inför det att förslaget på nytt
behandlas av riksdagen.
Överflödig detaljstyrning
Förslagen om att kommunfullmäktige minst en gång per
mandatperiod bör ta ställning till översiktsplanens aktualitet
och införandet av krav på att kommunerna skall se till så att
samlad bebyggelse skall utformas med hänsyn till behovet
av parker och andra grönområden är exempel på den form av
detaljstyrning av kommunernas verksamhet som måste
avstyrkas.
Förutsättningarna för kommunernas arbete med
översiktsplanen skiljer sig väsentligt mellan olika
kommuner. I de kommuner som präglas av
befolkningsminskning torde inte behovet av att uppdatera
översiktsplanen vara lika stort som i tillväxtregioner där
arbetet med översiktsplanens anpassning till nya krav
förmodligen innebär en kontinuerlig process. Kravet på att
kommunfullmäktige minst en gång per mandatperiod skall
ta ställning till översiktsplanen leder endast till ökade
utgifter för kommuner där behovet av justeringar av
översiktsplanen är uppenbart litet. Kommunerna måste
tilltros förmågan att själva avgöra hur man vill utforma
arbetet med översiktsplanerna.
Beträffande kravet på hänsynstagande till behovet av
parker och grönområden kan man enkelt konstatera det
överflödiga i en sådan reglering. Kommunerna och deras
föregångare, städer och samhällen, har alltid lagt sig vinn om
att skapa attraktiva miljöer med parker och grönområden
som viktiga inslag. I ett historiskt perspektiv har
kommunerna endast under uppförandet av 1960-talets
miljonprogramsområden begått misstaget att bortse från
människors behov av parker, grönområden och natur. Detta
var dessvärre inte det enda misstaget som begicks
beträffande boendemiljön, men vid det här laget torde de
flesta ha lärt sig läxan. Från de senaste åren finns det
dessutom en mängd exempel på kommuner som genomfört
förbättringar av sina stadskärnor och bostadsområden i syfte
att göra dessa mer attraktiva genom upprustning och
anläggande av parker och grönområden.
Riksdagen bör besluta att avslå propositionen i dessa delar.
Rivningsplaner
Införandet av rivningsplaner är bra för att det understryker
behovet av ett integrerat ansvarstagande för miljön. Däremot
bör man undvika onödig byråkrati och i stället låta
rivningsplanen utgöra en del av rivningsanmälan och se till
att lovgivning ges inom en viss tid om inga invändningar
finns. Utredningen som ligger till grund för förslaget
förordar inte heller den lösning som regeringen valt.
Skrivningarna om utformningen av rivningsplanen är
otydliga och behöver justeras så att det kan förutsägas efter
vilka kriterier byggnadsnämnden skall bedöma planerna. En
objektiv bedömning av varje ärende måste kunna garanteras.
I förslaget anges vidare att kommunerna i enlighet med 6 §
renhållningsförordningen kan reglera omhändertagandet av
avfall. Detta gör det möjligt för kommunerna att tillskansa
sig ett monopol på restprodukthanteringen, vilket riskerar
leda till ökade kostnader, att privata entreprenörer inom
miljöområdet slås ut och att utvecklingen av ny teknik och
nya metoder för restprodukthantering hämmas. Denna del i
förslaget bör därför utgå.
Miljökonsekvensbeskrivning
Det är positivt att regeringen föreslår en bredare
användning av miljökonsekvensbeskrivningar. Däremot är
förslaget även på denna punkt otydligt i sina formuleringar.
I synnerhet bör det förtydligas vad som avses med begreppet
''betydande påverkan''. Detta är nödvändigt för att garantera
rättssäkerheten för fastighetsägaren, som skall bekosta
miljökonsekvensutredningen, och för att kraven på
omfattningen skall kunna förutsägas. Särskilt viktigt är detta
eftersom detaljplanebeslutet kan komma att upphävas om
miljökonsekvensbeskrivningen inte godkänns.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den kommunala översiktsplanens
roll,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en ny och
tydlig lagstiftning i enlighet med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen hos regeringen begär en analys av de
ekonomiska konsekvenserna av den föreslagna lagen,
4. att riksdagen hos regeringen begär en
konsekvensbeskrivning av hur den nya lagen påverkar
hushållsekonomin i enlighet med vad som anförts i
motionen,
5. att riksdagen avslår regeringens förslag till reglering av
hur ofta kommunfullmäktige skall besluta om
översiktsplaner i enlighet med vad som anförts i motionen,
6. att riksdagen avslår regeringens förslag om reglering av
anläggande av parker och grönområden i enlighet med vad
som anförts i motionen,
7. att riksdagen avslår regeringens förslag om
kommunernas möjligheter att reglera omhändertagandet av
avfall i enlighet med vad som anförts i motionen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om rättssäkerheten för
fastighetsägaren i samband med
miljökonsekvensutredningar.
Stockholm den 14 juni 1995
Inga Berggren (m)
Ulla Löfgren (m)